Erika och Ulrika på Normal förlag

  Ulrika och Erika Larsson. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin Erika och Ulrika på Normal förlag – queerböckerna blev deras liv På hösten 2004 bestämde sig Erika och Ulrika Larsson sig för att ge sig ...

Av: Agneta Tröjer | 04 augusti, 2007
Konstens porträtt

Opplysningstidens konsepsjon om dannelse av et selv

Innledning Både R. Descartes (1596 – 1650) og I. Kant (1724 – 1804) regnes som opplysningstenkere. Kant skrev til og med et stridsskrift, som er kjent som Hva er opplysning? For ...

Av: Thor Olav Olsen | 09 augusti, 2013
Agora - filosofiska essäer

Veckan från hyllan. Vecka 36-2012

Moderaternas partisekreterare och då fortfarande ansvarig för partiets kommunikation på sociala medier, Thomas Böhlmark, har i ett twitterinlägg kallat en kvinnlig politiker med kurdiskt ursprung för ”klappturk”. Den rasistiska benämningen ...

Av: Gregor Flakierski | 01 september, 2012
Veckans titt i hyllan

Vermeer van Delft och hans konst

Johannes/Jan Vermeers 1600-talsmåleri kännetecknas av den tidens moraliska uppfattningar. Det finns pedagogiska pekpinnar i hans verk, som hade som mål att åskådliggöra synen på samhällets ”nya moral” och fostra kvinnorna ...

Av: Lilian O. Montmar | 18 juni, 2014
Konstens porträtt

Farväl till kärleken: Beckett om tid och lycka



Samuel BeckettI Samuel Becketts I väntan på Godot finner vi ett odödligt uttryck för vad man skulle kunna kalla en av livets kanske största paradoxer (eller aporier): Livet är kort – det vet vi redan alltför väl. Då och då slänger vi nervösa blickar både bakåt och framåt, på tiden som redan hunnit rinna mellan våra fingrar och mot åren vi uppskattningsvis förväntar oss ha kvar. Ändå vet vi inte vad vi ska göra av den tid vi har. Liksom de båda luffarna Didi och Gogo etablerar vi därför vanor, rutiner och lekar, upprepar mönster och urvattnade fraser, med till synes ingen annan funktion än att få tiden att gå. ”Vi vänta, och tiden är kort, men väntan är lång”, som T.S. Eliot formulerade det i Mordet i Katedralen. Vanorna inger oss trygghet; i upprepningen glömmer vi för en stund tidens irreversibilitet.

I väntan på Godot publicerades 1952 och hade sitt uruppförande året därpå på den lilla Théâtre de Babylone i Paris. Men Becketts troligen första formulering av sina tankar om treenigheten bestående av Tiden, Vanan och Minnet, finner vi i essän Proust från 1931. Även om t.ex. Olof Lagercrantz satte Beckett högst bland Prousts uttolkare, är essän kanske ändå lika mycket en text om Proust som den är en text om Beckett själv och den författare han sedan också skulle komma att bli.

Tiden och minnet är återkommande teman i Becketts författarskap. Förutom i det redan nämnda dramat, I väntan på Godot, behandlas de likväl i Krapps sista band och Lyckans dar, vilka förtjänar vår uppmärksamhet med anledning av uppsättningen 2 x Beckett som hade premiär den 2 februari på Göteborgs stadsteater.

I Becketts världar är man ständigt försent ute; livet har alltid redan varit. I Krapps sista band möter vi en ålderstigen Krapp sittande på sin kammare medan han lyssnar till ett band som han spelat in i sin ungdom. På bandet talar han om en kvinna han varit tillsammans med och erinrar sig deras sista samlag. Gestaltningen verkar här karaktäriseras av två olika parallella spår: å ena sidan av identitet, å andra sidan av förlust.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det vi möter är inte en omedelbar identifikation mellan Krapp och rösten av sitt yngre jag. Han måste plocka fram ordlistan och slå upp ett ord han använder på bandet, och han kallar sitt tidigare jag ett imbecillt kräk. Han kan inte tänka sig att han ”nånsin har varit så illa däran”.

ett brevI Proust skriver Beckett att ”individen är en följd av individer”. Jaget är inte konstant eller identiskt med sig självt, utan består av en lång serie av identiteter. Subjektet ”har dött under tiden – kanske flera gånger”; den har förändrats och dess vanor därmed. Det innebär att även de hopp och drömmar, önskningar, förväntningar, man hade för låt oss säga tio år sedan, idag är lika främmande för en som om de varit någon annans.

Men med det menas det inte att ens nuvarande jag på något sätt skulle vara åtskiljt från ens tidigare jag. Vi bär oundvikligt med oss vårt förflutna i alla våra steg på livets väg; det är en otvivelaktig del av oss själva. Man kan inte göra sig fri från det förflutna eftersom ”gårdagen redan deformerat oss eller blivit deformerad av oss”. Med andra ord är individen en helhet även om den är flytande, även om de olika stadierna i någon mån är mer eller mindre ojämförliga med varandra.

När Krapp lyssnar till sin ungdoms röst är det alltså med en blandad känsla. Han känner inte igen sig själv, men måhända ångrar han den riktning som livet härmed kom att ta. ”Farväl till kärleken” läser han på en anteckning bland kassettbanden. Efter Bianca följde det troligtvis ingen mer förälskelse. ”Jag kunde ha varit lycklig med henne”, säger han för sig själv – även om det följs av ett frågande ”Kunde jag?”. Kanske känner Krapp att han här missade chansen att bli lycklig, och därmed upplever samma sak som Francesca hos Dante: ”Det finns ej större smärta än den att minnas en förgången lycka i sorgens dar.”

Winnie i Lyckans dar är i första akten begravd upp till midjan i sand, i full gång med att omsorgsfullt göra sig i ordning inför dagen. I andra akten har sandnivån höjts ända upp till halsen. Dramat består nästan uteslutande av att Winnie ensam håller monolog. Hennes man Willie befinner sig, dramat igenom, dold på andra sidan sandhögen, ibland sovande, ibland läsande tidningen, då och då svarande Winnie med någon enstaka fras eller mutter.

Dramats ursprungliga engelska titel, Happy Days, antas ofta komma från sången ”Happy Days are Here Again” från 1929, och som bl.a. kommit att sjungas in av Barba Streisand. Den handlar om att de dåliga tiderna är över och att det nu är dags att vara glad. Titeln på den franska översättningen (gjord som vanligt av Beckett själv) är Oh les beaux jours – vilken istället verkar peka mot raderna ”Ah ! les beaux jours de bonheur indicible / Où nous joignions nos bouches !”, ur Paul Verlaines dikt ”Colloque sentimental”, och vilka skulle kunna översättas med: ”Åh! de vackra dagarna av outsäglig lycka / då våra läppar möttes”.

Samuel Beckett ler

Medan sången ger en dimension av naiv optimism, erbjuder Verlaine-dikten en klangbotten – precis som i Krapps sista band – av en förlust av en svunnen kärlek. Det senare temat förstärks måhända sedan i sin tur av Winnies citering av Shakespeares ”Fear no more the heat o’ the sun” ur Cymbeline (i vilken man lite längre ner kan finna rader som: ”All lovers young, all lovers must / Consign to thee, and come to dust”).

Winnies monolog är till stor del fylld av nostalgiska utrop över de dagar som passerat: ”Åh, de lyckliga minnena!” Hon försöker minnas olika diktfraser som hon en gång kunnat recitera, och nämner vid ett flertal tillfällen ’de gamla sakerna’ (”the old things”) och att tala i ’den gamla stilen’ (”the old style”). Uttryck som att tala i ’den gamla stilen’ får en måhända att associera åtminstone åt två håll: å ena sidan åt det personliga – att tala om kärlek och lycka som man gjorde när man var ung – å andra sidan åt det estetiska – att tala om kärlek och förfluten tid som de gamla poeterna.

Men till skillnad från Krapp har Winnie inte blivit separerad från sin kärlek i en fysisk bemärkelse. Däremot kommunicerar de inte längre. Willie är endast en döv åhörare av Winnies monolog, och den kärlek de en gång upplevt tillsammans har med tiden torkat igen under vanans obestridliga makt. Det Winnie ser tillbaka på är kärleken innan den sinade, innan den blev slentrian.

Beckett skriver i Proust att kärleken mellan berättaren i På spaning efter den tid som flytt och Albertine var ”en amfibie, försänkt i både det förflutna och det närvarande”. Den bestod lika mycket av minnet av deras kärlek som av den kärlek de faktiskt upplevde i nuet. På ett liknande sätt kan man också förstå Winnie – en av Becketts kanske vackraste och mest ömsinta gestaltning av optimism och hopp i en stund, vilken egentligen kanske borde karaktäriseras av svårmod. Minnet av kärleken (drömmen, fiktionen) håller Winnies humör uppe; tack vare sina noggranna rutiner och sin monolog – vars ord och teman även dem reducerats ned till ingenting annat än upprepning och vana – kommer nuets ledsamma vardag inte åt henne. Vanorna räddar henne från ångesten och hjälper henne att hålla drömmen om lyckans dar vid liv.

Marcel Proust var en pessimist.Och kanske kände Beckett i mångt och mycket igen sig i Prousts behandling av just kärleken. För Proust är olyckan nämligen det centrala. De verkliga paradisen är ”de paradis man förlorat” som han skriver; man förstår aldrig att man varit lycklig förrän efteråt, förrän man älskat och förlorat. Därför är lyckan i grund och botten en omöjlighet. Därför är den ”egentligen bara nyttigt till en sak: den möjliggör olyckan”.

Även i Becketts författarskap lyser lyckan ofta med sin frånvaro. Som när Hamm i Slutspel frågar Clov: ”Har du nånsin haft ett ögonblicks lycka?”, och han svarar: ”Inte vad jag vet.” Eller i den avslutande frasen i Ill Seen Ill Said: ”Know happiness”, en fras man knappast kan uttala utan att höra en bakomliggande ”No happiness” – ingen lycka.

I skillnaden mellan Krapp och Winnie finner vi det gestaltat hur man varken är lycklig med eller utan kärlek: Utan kärleken sörjer man förlusten av den, och med kärleken sörjer man den när den var som bäst. Krapp ser tillbaka på själva möjligheten att bli lycklig – en möjlighet han i slutet av dramat ändå aldrig skulle vilja återvända till – medan Winnie ser tillbaka på en tid av lycka som nu är förbi. Som Madame Bovary vilar Winnie i en idealistisk, av romanerna inspirerad, dröm om kärlek och lycka, även om den i varje andetag blir bekämpad och motarbetad (dock inte nödvändigtvis vederlagd) av den krassa verkligheten.

Det är en dröm som (likt litteraturen hos Proust) ändå skulle kunna betraktas som både sannare och skönare än verkligheten själv.

 

Carl Magnus Juliusson

 

Ur arkivet

view_module reorder
Bill Viola Foto CC-BY-SA 2.0

Bill Viola och långsamheten

Det finns ett videoverk av Bill Viola som jag gärna återkommer till, när tillfälle erbjuds. Det finns också med i några praktfulla kataloger som jag införskaffat i samband med Viola-utställningar ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 21 april, 2016

Hur man blir samtidskonstnär utan att egentligen anstränga sig.

Medelmåttighetens evangelium Vid en gallring på biblioteket för ett tag sedan stötte jag på boken ART, skriven av konstvetaren/konstnären Lars Vilks. Jag publicerade en recension på omkonst.se där tyvärr allt inte ...

Av: Niklas Anderberg | Essäer | 30 oktober, 2013

Jenny Westerström: Den unge Anders Österling

”Skymningen faller, det brusar från Östersjön, och om en stund skall jag höra helgringningen från den lantliga kyrkan, ty det är lördagsafton.” Med de vackra orden avslutade Anders Österling sina ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 12 februari, 2014

Veckans porträtt: Johan Jönson om Johan Jönson

Johan Jönson om Johan Jönson Hur skulle jag beskriva mig själv? Det skulle jag inte. Om jag inte var fysiskt eller ekonomiskt tvungen. Jag skulle fortsätta vara så tyst som ...

Av: Johan Jönson | Litteraturens porträtt | 14 december, 2006

Fragment av surrogatpyret XIII

Den försäkomne negerjävuln, en robust hemföding barnfödd i Svartliden, knuffa uppspelt rosselgurglande upp dörrn, halvsnubbla som en volter över dörabäcken, tromfe till mä å trödde mä på foten me sin bara, obscent rosa ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 04 februari, 2008

Thor Fagerkvist- Målarprofeten från Värmland

Värmland sägs vara ett sagornas och berättelsernas landskap förknippat med kända författare som Geijer, Tegnér, Lagerlöf, Fröding och Tunström som alla gestaltat och skrivit om landskapet i många sammanhang. Folk ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 20 april, 2014

Tappad rätt ner i bilen

I Jim Jarmuchs märkliga episodfilmfilm "Night on Earth" finns ett avsnitt med en tysk taxichaufför i New York som varken kan köra bil - den skuttar fram när han trampar ...

Av: Ulf Stenberg | Gästkrönikör | 17 juli, 2009

Emmakrönika XVII, face to facébook och?

på skitstöveljordklotsvägens avtag ett allra diffust ställe på com till, men inte alls mer diffust än följande snart, vid disken väl framme hade jag oppnat cärlet och smakat på tre ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 14 Maj, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.