Röjar-Ralf ”dags att röja” - livet som en transit hall

I Shakespeares klassiska komedier går huvudpersonerna, både de goda och de onda, ofta från civilisationen till naturen och tillbaka till civilisationen igen, alla har blivit trevligare (och lärt sig att ...

Av: Belinda Graham | 18 september, 2013
Gästkrönikör

Michael D. Main – från språk till Språk

Main är en amerikansk språkpoet vars bokdebut just utkommit som ett samarbete med fotografiskultptören Henry Avignon; boken ges ut på Howling Dog Press och sägs av författaren vara skriven med ...

Av: Freke Räihä | 20 augusti, 2012
Litteraturens porträtt

Det som verkligen hände i Gaza

Den allmänna skildringen av vad som hände i Gazaremsan mellan den 27 december 2008 och den 18 januari 2009 har gjort gällande att ett krig utbröt och utkämpades av två ...

Av: Mohammad Khalil | 26 maj, 2010
Essäer om samhället

Three ladies in Cairo. Del III. New family member

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | 15 juli, 2014
Utopiska geografier

Thomas Bernhard som poet



Thomas BernhardRubriken är ägnad att förvåna. Nog finns det sådant i Thomas Bernhards (1931-1989) oeuvre som kan kallas poetiskt, men som lyriker i den strängare bemärkelsen har den berömde österrikiska författaren knappast gjort sig ett namn. Ändå var det precis så det började. Innan hans debutroman Frost publicerades 1963, var det inom detta gebit han skördade sina första litterära lagrar. Det är inte oväsentligt att studera hans lyriska författarskap för att förstå hur hans säregna författarskap på prosa sedan kom att ta form (och så småningom också hans dramatik – hans första drama, Ein Fest für Boris, publicerades 1970). Redan av detta skäl torde ett intresse för Bernhards lyriska produktion kunna försvaras, men ännu större är värdet av denna poesi i sin egen rätt; den Bernhardska lyriken skulle ha sitt intresse också om man inte visste vem upphovsmannen var.

Bernhards första offentliggjorda dikt, ”Mein Weltenstück” publicerades 1952 i Münchener Merkur. Den i många avseenden anmärkningsvärda dikten beskriver diktarjagets upplevelse när han blickar ut genom ett fönster. De inledande raderna vittnar om en tidigt utbildad känsla för rytm: ”Vieltausend mal derselbe blick / Durchs Fenster in mein Weltenstück / Ein Apfelbaum im blassen Grün / Und darüber tausendfaches Blühn” Rimmen är ofta djärva (sei, Nachmittagsgeschrei), eller halvrim som i exemplet ovan. Läsaren frapperas av att mycket av det som senare kommit att förknippas med Bernhards namn kan spåras redan här. Inledningsraden antyder den karaktäristiska monomanin, som förstärks genom att de två första raderna lätt varierade återkommer i diktens avslutning. I beskrivningen av vardagens monotoni framskymtar en pessimistisk grundhållning som snart blir explicit: ”Im Keller weint ein armer Mann, / Weil er kein Lied mehr singen kann.” Tonen för det Bernhardska författarskapet är satt.

Till en hel diktsamling kom det först 1957 med publiceringen av den, för en diktsamling, tämligen omfångsrika Auf der Erde und in der Hölle. Om man i hans första publicerade dikt kunde skönja något av Bernhads poetiska kraft, så är den här fullt utvecklad. Det jag som i ”Mein Weltenstück” försynt framträdde i possessivpronomenet ”mein” kommer här inte sällan till uttryck med ett påträngande ”Ich”. Det heter t.ex. ”Ich will zornig sein, / ich will alles vergessen, / ich will das Maul der Fische vergessen, / denn das Maul der Fische ist finster. / Ich will meinen Kampf beten, / den grossen Kampf um meinen Seele. / Denn ich bin arm.“ Här kan också noteras hur dikten närmar sig prosaspråket. Försöken med rim har helt uppgivits. Det övergripande temat antyds redan i titeln: döden och livskvalen. Även om alla dikter på något sätt kan kopplas samman med detta tema så är utförandet desto mera varierat.

En viss organisation i samlingen erbjuder de fem avsnitt som boken är indelad i: ”Hinter den Bäumen ist eine andere Welt”, ”Die ausgebrannten Städte”, ”Die Nacht, die durch mein Herz stösst”, ”Tod und Thymian”, ”Rückkehr in eine Liebe”. Avsnitten är inte slumpmässigt betitlade, utan läser man noga märker man snart hur vackert, ja, symfoniskt, diktsamlingen är konstruerad. Det första avsnittet läses lätt som en programförklaring. Det handlar om särlingens sökande efter det abnorma, bortom det vardagsverkliga; ja, det heter: ”Hinter den Bäumen ist eine andere Welt / ein Gras, das nach Trauer schmeckt, eine schwarze Sonne / ein Mond der Toten…”. Det, för honom senare typiska, anti-katolska draget låter också här anas: ”wenn der Weizen fault, wenn nichts von gestern / geblieben ist, von ihren Zimmern, Sakristeien und Wartesälen.” Över huvud taget är den katolska symbolvärlden här mycket påtaglig, om än ofta betraktad med kritisk blick; till ett formellt utträde skulle det dröja till 1972. Det andra avsnittet beskriver staden – den rent faktiska staden, men också som bild för något kaotiskt, alienerande, påträngande, såsom bärare av natt och död, vilka utlägges närmare i nästföljande avsnitt. I den avslutande delen sker en återgång till det vardagliga, ett bearbetande av biografiska erfarenheter främst från uppväxten – cirkeln är sluten.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

År 1958, året efter debuten, publicerade han två mindre diktsamlingar, In hora mortis och Unter dem Eisen des Mondes. I In hora mortis fortsätter han, som titeln antyder, att behandla döden. Alla dikter är här obetitlade, och den låter sig läsas i ett enda flöde, som en döende mans bikt. Det mest frekventa ordet är dessutom förmodligen ”Herr”, vilket anknyter till en klassiskt kristen bekännelselitteratur. Bikten är emellertid av ett annorlunda slag; så här kan det heta: ”O Herr / der Mensch liebt nur / das Beil / und trinkt die Lieder nicht wie Blut / und Tod auf grünem Hügel / höher / als das Meer”. Syntaxen och det inre sammanhanget har alltmer fått stryka på foten för expressionistiska dödsvisioner; det är svårt att inte tänka på Georg Trakl. Samlingen avslutas med ett antal ”ach” och sådant är dess patos genomgående – det gör ont att vara människa. In hora mortis är den minst omfångsrika av hans diktböcker, men på många sätt den starkaste; aldrig har väl så mycket dödsångest lyckats samlas på så få sidor. (Hans lungsjukdom får en dessutom att anta att känslan av en förestående död heller inte var omotiverad, om ock att det sedan visade sig att han fick leva tämligen länge).

Unter dem Eisen des Mondes, som avlutar hans lyriska bana, fortsätter i samma spår som In hora mortis – utan rubriker eller titlar breder texten ut sig över sidorna. Också här är kanske det – vad annars? – främsta temat döden, men tonen är mer distanserad än i det föregående verket och han rör sig, som i titeln, med en inte sällan svårdechiffrerbar naturmetaforik. Som hos Baudelaire gör det klara språkets klang också lidandet vackert, t.ex. här: ”Die kranke Mutter sitzt im Stamm und weint / und zählt die Tränen wie im Paradies, / und tausend Schnüre spannt der Wald / von meiner Brust hinauf in das Gesicht der Sonne.“ Det är ett värdigt farväl till poesin, som visar på både skapande fantasi och hantverksskicklighet.

Trots den uppenbart höga förmågan blev det alltså ingen mer poesi för Bernhard. Prosan tog helt överhanden. (Jag räknar också hans dramatik dit. Hans dramer skiljer sig egentligen bara från hans romaner, i det att texten är uppspaltad på flera personer. Med konventionell dramatik har det litet att skaffa). Man kan fråga sig varför? En uppenbar förklaring är hans starkt monomaniska natur. Kanske ville han inte kompromissa med sitt prosaskrivande. En annan förklaring skulle förstås vara kvalitetsaspekten, men är hans dikter sämre än hans prosaverk? I en mening skulle man kunna säga att de är det. Ty även om mycket i hans lyriska oeuvre är av hög kvalitet, så går det vid läsandet av dem knappast att undvika att tänka på förebilder ibland de österrikiska expressionistiska diktarna. Annorlunda förhåller det sig med hans prosa; varje förstagångsläsare slås av egenarten, av att läsa en helt ny typ av text, utan uppenbara förebilder i litteraturhistorien. Bernhard är såsom prosaförfattare, för att luta sig mot några kända rader, utan mönster och skall bli utan efterföljd. Det skall emellertid inte hindra en att någon gång emellanåt också ta sig en titt på hans lyrik.

Simon O. Pettersson
fil. kand. i tyska och fri skribent

 

Fotnot

Citaten är efter Bernhard, Thomas (1991) Gesammelte Gedichte, Suhrkamp Verlag; biografiska uppgifter huvudsakligen efter Mittermayer, Manfred (2006) Thomas Bernhard: Leben – Werk – Wirkung, Suhrkamp Verlag.  

Ur arkivet

view_module reorder

Utvinningen av Arktis

Arktis är ett av de få områden på jorden som ännu är relativt oberörd av de giriga västliga människorna. Jag läste nyligen i Hufvudstadsbladet att ”Finland gör för litet för ...

Av: Nina Michael | Gästkrönikör | 03 november, 2013

Livet selv, ett sammendrag

  På sidene som følger setter jeg fram enkelte betraktninger om hva jeg denoterer som «'livet selv'»: Den første delen er negativ, det vil si at jeg bestrider at veien inn ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 september, 2009

Mannens råstyrka och visuella skönhet

Jag hade svårt att hitta till Bergsjön, helt ärligt, fastän jag är en infödd Göteborgare, så har jag aldrig någonsin satt min fot i denna stadsdel, söndermärkt av fördomar och ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 23 maj, 2009

Illustration av slaget om Kurukshetra.

Krigarens ljus

”Din omsorg gäller bara gärningen inte gärningens frukter, låt inte dessa förföra dig att handla eller kedja din höga själ i den icke-gärningens klumpighets band” (Bhagavad-Gita II, 47 )

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 25 oktober, 2016

William Ralph Inge

”Den dystre domprosten” och den eviga filosofin

”The Gloomy Dean” kallades han litet spefullt av sina kritiker och av dem som välvilligt uppmärksammade hans svagare sidor. Varför, återkommer jag till strax. Han hette William Ralph Inge (1860-1954) ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 08 juli, 2016

Robert James Waller

Robert James Waller 1939-2017

Människor möts och ljuv musik uppstår i hjärtat - efter en kort romans följer ett långt livs minnen. En slitstark film på det beprövade temat gjordes i England på fyrtiotalet ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 16 mars, 2017

Nina Karp och havet. Foto: Anna Vörös Lindén

Bok om livet och verklighetens intrång

Anna Nyman träffade Nina Karp för en intervju om liv och författarskap.

Av: Anna Nyman | Litteraturens porträtt | 23 augusti, 2015

Hugo Ball

   Hugo Ball

Av: Stefan Hammarén | Essäer om litteratur & böcker | 12 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.