Saxå konsertlokalen Foto Björn Gustavsson

Om Saxå kammarmusikfestival

Saxå kammarmusikfestival: artister som verkligen brinner för kammarmusik möter här en publik som gör detsamma. Och resultatet blir därefter.

Av: Björn Gustavsson | 12 september, 2016
Essäer om musik

С Рождеством

Jultomten finns inte i Ryssland, men Santa Klaus, eller Nikolaj Ugodnik, som den helgonförklarade biskopen från 300-talet heter i den rysk-ortodoxa kyrkan, firas varje dag. Före eller efter jobb, under ...

Av: Stefan Gehander | 08 december, 2014
Gästkrönikör

En hållbar barnlitteratur?

Att vara dogmatisk och skriva tydliga världsförbättrarbudskap i skönlitterär text är den åttonde dödssynden i dag. Är det därför det kommer ut så få skönlitterära barnböcker om klimatet och miljön? ...

Av: Marja Beckman | 11 april, 2014
Gästkrönikör

 LOVE dataprogram ur David Ahls bok BASIC Computer Games (1978)

Den tidiga datakonsten

LOVE fyra bokstäver för kärlek är popkonstnären Robert Indianas mest kända verk. Det skapades 1964 som ett julkort för Museum of Modern Art. På vykortet ser man de röda bokstäverna ...

Av: Mathias Jansson | 31 mars, 2016
Essäer om konst

Thomas Bernhard som poet



Thomas BernhardRubriken är ägnad att förvåna. Nog finns det sådant i Thomas Bernhards (1931-1989) oeuvre som kan kallas poetiskt, men som lyriker i den strängare bemärkelsen har den berömde österrikiska författaren knappast gjort sig ett namn. Ändå var det precis så det började. Innan hans debutroman Frost publicerades 1963, var det inom detta gebit han skördade sina första litterära lagrar. Det är inte oväsentligt att studera hans lyriska författarskap för att förstå hur hans säregna författarskap på prosa sedan kom att ta form (och så småningom också hans dramatik – hans första drama, Ein Fest für Boris, publicerades 1970). Redan av detta skäl torde ett intresse för Bernhards lyriska produktion kunna försvaras, men ännu större är värdet av denna poesi i sin egen rätt; den Bernhardska lyriken skulle ha sitt intresse också om man inte visste vem upphovsmannen var.

Bernhards första offentliggjorda dikt, ”Mein Weltenstück” publicerades 1952 i Münchener Merkur. Den i många avseenden anmärkningsvärda dikten beskriver diktarjagets upplevelse när han blickar ut genom ett fönster. De inledande raderna vittnar om en tidigt utbildad känsla för rytm: ”Vieltausend mal derselbe blick / Durchs Fenster in mein Weltenstück / Ein Apfelbaum im blassen Grün / Und darüber tausendfaches Blühn” Rimmen är ofta djärva (sei, Nachmittagsgeschrei), eller halvrim som i exemplet ovan. Läsaren frapperas av att mycket av det som senare kommit att förknippas med Bernhards namn kan spåras redan här. Inledningsraden antyder den karaktäristiska monomanin, som förstärks genom att de två första raderna lätt varierade återkommer i diktens avslutning. I beskrivningen av vardagens monotoni framskymtar en pessimistisk grundhållning som snart blir explicit: ”Im Keller weint ein armer Mann, / Weil er kein Lied mehr singen kann.” Tonen för det Bernhardska författarskapet är satt.

Till en hel diktsamling kom det först 1957 med publiceringen av den, för en diktsamling, tämligen omfångsrika Auf der Erde und in der Hölle. Om man i hans första publicerade dikt kunde skönja något av Bernhads poetiska kraft, så är den här fullt utvecklad. Det jag som i ”Mein Weltenstück” försynt framträdde i possessivpronomenet ”mein” kommer här inte sällan till uttryck med ett påträngande ”Ich”. Det heter t.ex. ”Ich will zornig sein, / ich will alles vergessen, / ich will das Maul der Fische vergessen, / denn das Maul der Fische ist finster. / Ich will meinen Kampf beten, / den grossen Kampf um meinen Seele. / Denn ich bin arm.“ Här kan också noteras hur dikten närmar sig prosaspråket. Försöken med rim har helt uppgivits. Det övergripande temat antyds redan i titeln: döden och livskvalen. Även om alla dikter på något sätt kan kopplas samman med detta tema så är utförandet desto mera varierat.

En viss organisation i samlingen erbjuder de fem avsnitt som boken är indelad i: ”Hinter den Bäumen ist eine andere Welt”, ”Die ausgebrannten Städte”, ”Die Nacht, die durch mein Herz stösst”, ”Tod und Thymian”, ”Rückkehr in eine Liebe”. Avsnitten är inte slumpmässigt betitlade, utan läser man noga märker man snart hur vackert, ja, symfoniskt, diktsamlingen är konstruerad. Det första avsnittet läses lätt som en programförklaring. Det handlar om särlingens sökande efter det abnorma, bortom det vardagsverkliga; ja, det heter: ”Hinter den Bäumen ist eine andere Welt / ein Gras, das nach Trauer schmeckt, eine schwarze Sonne / ein Mond der Toten…”. Det, för honom senare typiska, anti-katolska draget låter också här anas: ”wenn der Weizen fault, wenn nichts von gestern / geblieben ist, von ihren Zimmern, Sakristeien und Wartesälen.” Över huvud taget är den katolska symbolvärlden här mycket påtaglig, om än ofta betraktad med kritisk blick; till ett formellt utträde skulle det dröja till 1972. Det andra avsnittet beskriver staden – den rent faktiska staden, men också som bild för något kaotiskt, alienerande, påträngande, såsom bärare av natt och död, vilka utlägges närmare i nästföljande avsnitt. I den avslutande delen sker en återgång till det vardagliga, ett bearbetande av biografiska erfarenheter främst från uppväxten – cirkeln är sluten.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

År 1958, året efter debuten, publicerade han två mindre diktsamlingar, In hora mortis och Unter dem Eisen des Mondes. I In hora mortis fortsätter han, som titeln antyder, att behandla döden. Alla dikter är här obetitlade, och den låter sig läsas i ett enda flöde, som en döende mans bikt. Det mest frekventa ordet är dessutom förmodligen ”Herr”, vilket anknyter till en klassiskt kristen bekännelselitteratur. Bikten är emellertid av ett annorlunda slag; så här kan det heta: ”O Herr / der Mensch liebt nur / das Beil / und trinkt die Lieder nicht wie Blut / und Tod auf grünem Hügel / höher / als das Meer”. Syntaxen och det inre sammanhanget har alltmer fått stryka på foten för expressionistiska dödsvisioner; det är svårt att inte tänka på Georg Trakl. Samlingen avslutas med ett antal ”ach” och sådant är dess patos genomgående – det gör ont att vara människa. In hora mortis är den minst omfångsrika av hans diktböcker, men på många sätt den starkaste; aldrig har väl så mycket dödsångest lyckats samlas på så få sidor. (Hans lungsjukdom får en dessutom att anta att känslan av en förestående död heller inte var omotiverad, om ock att det sedan visade sig att han fick leva tämligen länge).

Unter dem Eisen des Mondes, som avlutar hans lyriska bana, fortsätter i samma spår som In hora mortis – utan rubriker eller titlar breder texten ut sig över sidorna. Också här är kanske det – vad annars? – främsta temat döden, men tonen är mer distanserad än i det föregående verket och han rör sig, som i titeln, med en inte sällan svårdechiffrerbar naturmetaforik. Som hos Baudelaire gör det klara språkets klang också lidandet vackert, t.ex. här: ”Die kranke Mutter sitzt im Stamm und weint / und zählt die Tränen wie im Paradies, / und tausend Schnüre spannt der Wald / von meiner Brust hinauf in das Gesicht der Sonne.“ Det är ett värdigt farväl till poesin, som visar på både skapande fantasi och hantverksskicklighet.

Trots den uppenbart höga förmågan blev det alltså ingen mer poesi för Bernhard. Prosan tog helt överhanden. (Jag räknar också hans dramatik dit. Hans dramer skiljer sig egentligen bara från hans romaner, i det att texten är uppspaltad på flera personer. Med konventionell dramatik har det litet att skaffa). Man kan fråga sig varför? En uppenbar förklaring är hans starkt monomaniska natur. Kanske ville han inte kompromissa med sitt prosaskrivande. En annan förklaring skulle förstås vara kvalitetsaspekten, men är hans dikter sämre än hans prosaverk? I en mening skulle man kunna säga att de är det. Ty även om mycket i hans lyriska oeuvre är av hög kvalitet, så går det vid läsandet av dem knappast att undvika att tänka på förebilder ibland de österrikiska expressionistiska diktarna. Annorlunda förhåller det sig med hans prosa; varje förstagångsläsare slås av egenarten, av att läsa en helt ny typ av text, utan uppenbara förebilder i litteraturhistorien. Bernhard är såsom prosaförfattare, för att luta sig mot några kända rader, utan mönster och skall bli utan efterföljd. Det skall emellertid inte hindra en att någon gång emellanåt också ta sig en titt på hans lyrik.

Simon O. Pettersson
fil. kand. i tyska och fri skribent

 

Fotnot

Citaten är efter Bernhard, Thomas (1991) Gesammelte Gedichte, Suhrkamp Verlag; biografiska uppgifter huvudsakligen efter Mittermayer, Manfred (2006) Thomas Bernhard: Leben – Werk – Wirkung, Suhrkamp Verlag.  

Ur arkivet

view_module reorder

Livspusslet – hur får man ihop det?

Alla pratar om det. Skriver om det. Läser om det. Funderar på det. Livspusslet. Alla har ett livspussel i Sverige.Kändisar har också ett livspussel. Med bitar som inte går ihop ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 24 april, 2013

Fotboll på liv och död

Den senaste tidens tragiska händelse i Helsingborg visar än en gång hur fotboll väcker starka känslor, som handlar om så mycket mer än bara att sparka på en boll. Det ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 19 april, 2014

Det förlorade paradiset Om Marcel Prousts incestuösa madeleinekakor

Insvept i klädbylten sittande i sin mentala krypta i den korkvadderade sängkammaren arbetar den sjuke Marcel Proust nätterna igenom med sitt mästerverk. Sönderhostad av en tuberkulös hosta, drogad av tunga ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 juli, 2010

Franz Werfel, fotograferad av Carl van Vechten, 1940. (Wikipedia)

Franz Werfels Die vierzig Tage des Musa Dagh.

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 28 maj, 2015

Författaren som termometer i samtidens röv

   Klas Östergren. Foto: Cato Lein Författaren som termometer i samtidens röv Tidningen Kulturens Crister Enander har träffat Klas Östergren i ett kylslaget landskap. Vädret stämmer. På något obegripligt sätt gör det ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 12 januari, 2007

Veckan från Hyllan. Vecka 39, 2012

Sverige regeras av ”Det nya arbetarpartiet”. Deras huvudkonkurrent är det gamla arbetarpartiet. Lite märkligt att de två största partierna vill kalla sig för arbetarpartier, nya eller gamla, när de samtidigt ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 22 september, 2012

 Tage Aurell

existentialisten från Mangskog

Tage Aurell (1895-1976) är en, enligt min mening, alltför förbisedd författare idag. Han var dock en stor författare. Dessutom kan man med fog tolka honom som existentialist (med reservationer); något ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 11 juli, 2016

Minnet av Finland

För några år sedan var jag i Finland i samband med en doktorandkurs i minnets politik som arrangerades i samarbete mellan Linköpings Universitet och Åbo Akademi. Besöken på detta den ...

Av: Tobias Harding | Porträtt om politik & samhälle | 11 december, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.