Nederstigen till dödsriket. I väntan på en födelse …

Vi lever i en värld där snusförnuftet präglar alltför många institutioner. Sverige för (i december 2012) ett så kallat snuskrig i Europa. Jag hoppas att man kommer att förlora, eftersom ...

Av: Percival | 04 januari, 2013
Essäer

Rörelsens scenkonstfestival

Rörelsens scenkonstfestival (tidigare under namnet Chicken Soup) har hållits en gång varje år sedan 2006 i Malmö. Därmed är den inne på sitt sjätte år, men det kan även vara ...

Av: Malin Horney | 06 december, 2011
Reportage om scenkonst

Kjell Rynefors och världar utan blommor

Att skriva noveller var knappast den viktigaste delen av den alltför tidigt bortgångne fyrbarnspappan Kjell Rynefors liv. Kjell Rynefors (1948-1986) omkom när han förgäves försökte rädda sina två minsta barn ...

Av: Bertil Falk | 04 juli, 2013
Litteraturens porträtt

Häxjakt, inkvisition och Camus - afrikanen

Förnuftsmässigt vet vi och via socialantropologin har vi lärt oss att trolldom förekommit, förekommer och kommer förekomma i alla samhällsformer, under varje religiös täckmantel. Redan Romarrikets kejsare Constantinus (337-336 f.Kr.) ...

Av: Bo I. Cavefors | 16 december, 2013
Essäer

Thomas Bernhard som poet



Thomas BernhardRubriken är ägnad att förvåna. Nog finns det sådant i Thomas Bernhards (1931-1989) oeuvre som kan kallas poetiskt, men som lyriker i den strängare bemärkelsen har den berömde österrikiska författaren knappast gjort sig ett namn. Ändå var det precis så det började. Innan hans debutroman Frost publicerades 1963, var det inom detta gebit han skördade sina första litterära lagrar. Det är inte oväsentligt att studera hans lyriska författarskap för att förstå hur hans säregna författarskap på prosa sedan kom att ta form (och så småningom också hans dramatik – hans första drama, Ein Fest für Boris, publicerades 1970). Redan av detta skäl torde ett intresse för Bernhards lyriska produktion kunna försvaras, men ännu större är värdet av denna poesi i sin egen rätt; den Bernhardska lyriken skulle ha sitt intresse också om man inte visste vem upphovsmannen var.

Bernhards första offentliggjorda dikt, ”Mein Weltenstück” publicerades 1952 i Münchener Merkur. Den i många avseenden anmärkningsvärda dikten beskriver diktarjagets upplevelse när han blickar ut genom ett fönster. De inledande raderna vittnar om en tidigt utbildad känsla för rytm: ”Vieltausend mal derselbe blick / Durchs Fenster in mein Weltenstück / Ein Apfelbaum im blassen Grün / Und darüber tausendfaches Blühn” Rimmen är ofta djärva (sei, Nachmittagsgeschrei), eller halvrim som i exemplet ovan. Läsaren frapperas av att mycket av det som senare kommit att förknippas med Bernhards namn kan spåras redan här. Inledningsraden antyder den karaktäristiska monomanin, som förstärks genom att de två första raderna lätt varierade återkommer i diktens avslutning. I beskrivningen av vardagens monotoni framskymtar en pessimistisk grundhållning som snart blir explicit: ”Im Keller weint ein armer Mann, / Weil er kein Lied mehr singen kann.” Tonen för det Bernhardska författarskapet är satt.

Till en hel diktsamling kom det först 1957 med publiceringen av den, för en diktsamling, tämligen omfångsrika Auf der Erde und in der Hölle. Om man i hans första publicerade dikt kunde skönja något av Bernhads poetiska kraft, så är den här fullt utvecklad. Det jag som i ”Mein Weltenstück” försynt framträdde i possessivpronomenet ”mein” kommer här inte sällan till uttryck med ett påträngande ”Ich”. Det heter t.ex. ”Ich will zornig sein, / ich will alles vergessen, / ich will das Maul der Fische vergessen, / denn das Maul der Fische ist finster. / Ich will meinen Kampf beten, / den grossen Kampf um meinen Seele. / Denn ich bin arm.“ Här kan också noteras hur dikten närmar sig prosaspråket. Försöken med rim har helt uppgivits. Det övergripande temat antyds redan i titeln: döden och livskvalen. Även om alla dikter på något sätt kan kopplas samman med detta tema så är utförandet desto mera varierat.

En viss organisation i samlingen erbjuder de fem avsnitt som boken är indelad i: ”Hinter den Bäumen ist eine andere Welt”, ”Die ausgebrannten Städte”, ”Die Nacht, die durch mein Herz stösst”, ”Tod und Thymian”, ”Rückkehr in eine Liebe”. Avsnitten är inte slumpmässigt betitlade, utan läser man noga märker man snart hur vackert, ja, symfoniskt, diktsamlingen är konstruerad. Det första avsnittet läses lätt som en programförklaring. Det handlar om särlingens sökande efter det abnorma, bortom det vardagsverkliga; ja, det heter: ”Hinter den Bäumen ist eine andere Welt / ein Gras, das nach Trauer schmeckt, eine schwarze Sonne / ein Mond der Toten…”. Det, för honom senare typiska, anti-katolska draget låter också här anas: ”wenn der Weizen fault, wenn nichts von gestern / geblieben ist, von ihren Zimmern, Sakristeien und Wartesälen.” Över huvud taget är den katolska symbolvärlden här mycket påtaglig, om än ofta betraktad med kritisk blick; till ett formellt utträde skulle det dröja till 1972. Det andra avsnittet beskriver staden – den rent faktiska staden, men också som bild för något kaotiskt, alienerande, påträngande, såsom bärare av natt och död, vilka utlägges närmare i nästföljande avsnitt. I den avslutande delen sker en återgång till det vardagliga, ett bearbetande av biografiska erfarenheter främst från uppväxten – cirkeln är sluten.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

År 1958, året efter debuten, publicerade han två mindre diktsamlingar, In hora mortis och Unter dem Eisen des Mondes. I In hora mortis fortsätter han, som titeln antyder, att behandla döden. Alla dikter är här obetitlade, och den låter sig läsas i ett enda flöde, som en döende mans bikt. Det mest frekventa ordet är dessutom förmodligen ”Herr”, vilket anknyter till en klassiskt kristen bekännelselitteratur. Bikten är emellertid av ett annorlunda slag; så här kan det heta: ”O Herr / der Mensch liebt nur / das Beil / und trinkt die Lieder nicht wie Blut / und Tod auf grünem Hügel / höher / als das Meer”. Syntaxen och det inre sammanhanget har alltmer fått stryka på foten för expressionistiska dödsvisioner; det är svårt att inte tänka på Georg Trakl. Samlingen avslutas med ett antal ”ach” och sådant är dess patos genomgående – det gör ont att vara människa. In hora mortis är den minst omfångsrika av hans diktböcker, men på många sätt den starkaste; aldrig har väl så mycket dödsångest lyckats samlas på så få sidor. (Hans lungsjukdom får en dessutom att anta att känslan av en förestående död heller inte var omotiverad, om ock att det sedan visade sig att han fick leva tämligen länge).

Unter dem Eisen des Mondes, som avlutar hans lyriska bana, fortsätter i samma spår som In hora mortis – utan rubriker eller titlar breder texten ut sig över sidorna. Också här är kanske det – vad annars? – främsta temat döden, men tonen är mer distanserad än i det föregående verket och han rör sig, som i titeln, med en inte sällan svårdechiffrerbar naturmetaforik. Som hos Baudelaire gör det klara språkets klang också lidandet vackert, t.ex. här: ”Die kranke Mutter sitzt im Stamm und weint / und zählt die Tränen wie im Paradies, / und tausend Schnüre spannt der Wald / von meiner Brust hinauf in das Gesicht der Sonne.“ Det är ett värdigt farväl till poesin, som visar på både skapande fantasi och hantverksskicklighet.

Trots den uppenbart höga förmågan blev det alltså ingen mer poesi för Bernhard. Prosan tog helt överhanden. (Jag räknar också hans dramatik dit. Hans dramer skiljer sig egentligen bara från hans romaner, i det att texten är uppspaltad på flera personer. Med konventionell dramatik har det litet att skaffa). Man kan fråga sig varför? En uppenbar förklaring är hans starkt monomaniska natur. Kanske ville han inte kompromissa med sitt prosaskrivande. En annan förklaring skulle förstås vara kvalitetsaspekten, men är hans dikter sämre än hans prosaverk? I en mening skulle man kunna säga att de är det. Ty även om mycket i hans lyriska oeuvre är av hög kvalitet, så går det vid läsandet av dem knappast att undvika att tänka på förebilder ibland de österrikiska expressionistiska diktarna. Annorlunda förhåller det sig med hans prosa; varje förstagångsläsare slås av egenarten, av att läsa en helt ny typ av text, utan uppenbara förebilder i litteraturhistorien. Bernhard är såsom prosaförfattare, för att luta sig mot några kända rader, utan mönster och skall bli utan efterföljd. Det skall emellertid inte hindra en att någon gång emellanåt också ta sig en titt på hans lyrik.

Simon O. Pettersson
fil. kand. i tyska och fri skribent

 

Fotnot

Citaten är efter Bernhard, Thomas (1991) Gesammelte Gedichte, Suhrkamp Verlag; biografiska uppgifter huvudsakligen efter Mittermayer, Manfred (2006) Thomas Bernhard: Leben – Werk – Wirkung, Suhrkamp Verlag.  

Ur arkivet

view_module reorder
en bild ur

Spanien i våra hjärtan…

Adam Hochschild, historikern som är mest känd för ”Kung Leopolds vålnad”, den lika läsvärda som förfärande boken om den belgiska rovdriften och massmördandet i Kongo, har nu skrivit en om ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 07 april, 2016

En intervju med performanceartisten AK von Malmborg

Efter en vad som kan liknas vid en uppenbarelse när en nära anhörig hade gått bort bestämde sig sångerskan, låtskrivaren och performanceartisten AK von Malmborg att börja sjunga på svenska ...

Av: Thomas Renhult | Musikens porträtt | 23 december, 2009

Varför olika rum för konsten?

Konstverk visas ofta upp för en större publik i utställningar på museer, konsthallar eller konstgallerier. Hur påverkar utställningsrummet egentligen konstverket, har det någon betydelse var och hur det ställs ...

Av: Carsten Lindström | Essäer om konst | 20 augusti, 2010

Veckan från hyllan Vecka 7. 2012

Statsminister Fredrik Reinfeldt vill att vi ska jobba till 75 år. Man ska kunna byta karriär under livet, och blir jobbet för tungt på gamla dar kan man alltid omskola ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 12 februari, 2012

Blixtrande inblick i det moderna techne

  Är människan förvisad från ett mer ursprungligt vara, till följd av ett mekanisk-rationellt handlande och ytligt tänkande? I en bok utgiven av Rabén och Sjögren 1974, vilket består av uppsatser ...

Av: Robert Halvarsson | Agora - filosofiska essäer | 30 mars, 2013

Leonard Baskin, Cave birds

Birdman - fågelmänniskor i New England och på Nya Zeeland

Är det inte något elementärt existentiellt med fågeln som symbol? Ivo Holmqvist knyter samman sina möten med den unge Leonard Baskin och den något äldre Mary McIntyre, två konstnärer som ...

Av: Ivo Holmqvist | Konstens porträtt | 23 februari, 2015

Skenhistoria

 Nästan längst söderut på Attika, en halvtimmas bilfärd från Atens Internationella flygplats, ligger det en liten hamnstad som bär namnet Lavrio. Den tillhör inte det grekiska fastlandets pärlor, faktum är ...

Av: Magnus Alkarp | Kulturreportage | 21 oktober, 2012

Kejsare och pirater

Pirater har härjat världshaven enda sedan människorna tog upp sjöfarandet. Egyptiska källor visar dokumentation av detta så tidigt som 1300-talet f.Kr. 75 f.Kr. ska självaste Julius Caesar ha kidnappats och ...

Av: Serhat Daran | Reportage om politik & samhälle | 23 februari, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.