Igen och igen och igen

Roligt och roligt, grisar ska inte ha roligt. Han var Emil i Lönnebergas pappa och jag hade en stor glugg mellan tänderna när jag undrade varför det skulle vara så ...

Av: Åsa Foster | 31 maj, 2011
Essäer

 Sara Bergmark Elfgren - Tillbaka med en ny bok, Norra Latin, och bättre än någonsin. Foto B Graham

Shakespeare, spöken, drömmar, hets och tonårsangst i lysande skolskildring

Sara Bergmark Elfgrens nya bok Norra Latin är överjordiskt bra och skapar sin egen typ av magi. En magi som man inte kan sätta i något fack. Sara Bergmark Elfgren har gått förbi fantasy ...

Av: Belinda Graham | 07 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Hayao Kawai. Berättelser om drömmen i Japan

Hayao Kawai (1928–2007) heter en mycket känd psykolog och filosof från Japan. Kaway var jungian och tillämpade Carl Gustaf Jungs metoder och teorier och förvandlade dem till någonting helt unikt och ...

Av: Guido Zeccola | 31 mars, 2017
Essäer om religionen

Ögonblickets metafysik. Handbok i poesiläsning

Vårt krigsbyte är vetskapen om världen: den är så stor att den ryms i ett handslag, så svår att den låter sig beskrivas med ett leende, så ovanlig som ekot i en bön ...

Av: Mattias Lundmark | 10 maj, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Minne och Aning – på vandring med igelkottar och rävar i litteraturens snåriga skog



Omslag Carola BjörkVarför läser du en bok när det finns så många artiklar att läsa på nätet? Kan du inte läsa där istället? Som bokläsare måste man ständigt försvara böckerna mot nätivrarna, mot ”allt-går-att-googla-optimisterna”. Men faktum är att man läser på ett annat sätt när man läser en bok. Medan nätet skapar en helt ny intertextualitet där man gärna ”hoppar” mellan olika saker, mer eller mindre relevanta, via olika länkar (gärna innan man läst klart det man ursprungligen hållit på med). Detta är inte en generationsgrej, det är en livsstilsgrej.

Brittiska dataforskare kallar dessa beteenden för ”hedgehogs” respektive ”foxes”. Alltså igelkottar och rävar. Igelkottarna läser gärna klart och tar det lugnt medan rävarna ständigt hoppar mellan olika saker. ”Minne och Aning” är en bok som passar att avnjuta i igelkottsstil, lugnt och sansat och eftertänksamt, men det finns så mycket olika saker att välja bland, att ”hoppa” mellan i tankarna att boken även kan tilltala rävar i bokskogen.

Skriftens förhållande till tiden

”Minne och Aning” är en antologi om skriftens förhållande till tiden. Både i det stora och i det lilla. Från diskussioner om värdet av en litterär kanon, till filosofiska frågeställningar om den korta tid som det tar för en rännil av bläck att flyta ut över ett papper – eller den tid det tar att läsa en haiku av Tranströmer som behandlar tidens flyktighet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Minne och Aning” (Tidningen Kulturen-H:ström) tar sig an dels diskussionen om traditionen, eller kanon, hur det kommer sig att vissa författare hamnat i skuggan när litteraturhistorien skrivs och dels hur författarna själva gestaltat tiden och förhållit sig till sin egen historicitet. Vilka spår lämnar de skrivande efter sig?

Ämnena är så vitt skilda som William Blake, Bertolt Brecht, Geoffrey Chaucer, Emily Dickinson, Fjodor Dostojevskij, Dag Hammarsköld, Claudio Magris och Tomas Tranströmer. Svenska litterära kändisar finns också med: Stagnelius och Strindberg.

Artikeln om Strindberg handlar om Strindberg och England – ett land där Strindberg aldrig lyckades bli känd. Och fortfarande inte lyckas bli känd. En annorlunda vinkling på det som i Sverige ses som den store dramatikern: Strindberg och hans fru Frida Uhls misslyckande att lansera dramerna i England. Ibsen var – och är – stor. ”Ett dockhem” och ”Hedda Gabler” spelas alltid till bra recensioner någonstans i den engelskspråkiga världen. Ibsen är till och med obligatorisk läsning för högstadielever i Australien. Men Strindberg lyckades aldrig klämma in sig i den skandinaviska kvoten på den regniga ön, eller bli obligatorisk läsning för engelskspråkiga elever i det brittiska samväldet.

Kurt Bäckströms kapitel ”Strindberg och England” säger det mesta om vad engelskmännen brukar säga om Strindberg. Nämligen ingenting. Strindberg är helt enkelt inte känd. Bäckström täcker ett intressant kapitel i Strindbergs liv, nämligen den misslyckade Englandslanseringen som Strindberg företog sig tillsammans med Frida von Uhl. Det svåraste för Strindberg med vistelsen i London var inte hettan som plötsligt slagit till, eller att bo i någon annans lägenhet, det var att plötsligt upptäcka att han inte var känd! påpekar Bäckström. Kapitlet följer Strindbergs Englandslansering ända in på 2000-talet och Strindberg har fortfarande inte fått odelat positiva recensioner, tavelutställningen på Tate Modern fick ett blandat bemötande, medan teateruppsättningar har totalsågats. Men det är alltid något, att av få sin pjäs (”Ett Drömspel”) omnämnd av The Spectator som den tråkigaste pjäs som någonsin setts.

Vissa kan inte bli profet i sin egen stad. Andra gör bättre i att stanna i sin egen stad där de är stora och kända och förbehållslöst avgudade (vilket de är vana vid att vara). Åker man utomlands kanske man bara blir sedd som okänd och tråkig. Eller inte sedd alls.

Vindlande stigar som inte kan vikas ihop

Inledningsvis skriver redaktören Thomas Sjösvärd om att man inte ska snöa in sig på kulturdebatter som lätt kan benas ut och ”sedan lägga alltihopa i en prydligt i en liten låda”. Det finns också ett större samtal ”en dunkel skog där man kan irra runt hela livet utan att ens veta var man befinner sig …” och sådan vill den här boken vara.

Vindlande stigar och irrfärder i en ständigt skiftande skog, både full av tusenåriga träd och alldeles nytillkomna små plantor. För att fortsätta med trädmetaforen: artiklarna har gemensamt att de tidigare varit publicerade i Tidningen Kulturen, som skjuter nya intressanta litterära skott varje dag. 

Liksom man kan filosofera över litterär kanon kan man också filosofera över hur urvalet gått till vad som kommit med och inte kommit med. Allt som är med är ”top notch” men lika mycket lika bra saker måste ha hamnat utanför. Med en sådan enorm kvalitetsproduktion som Tidningen Kulturen har, och har haft under hela sex år, borde det räcka till många böcker, utan överdrift skulle Tidningen Kulturen lätt kunna ge ut en bok i månaden – det kommer upp nya intressanta saker att läsa varje dag. 

Ett av urvalskriterierna till denna bok ”Minne och Aning” är alltså att det ska handla om skrivande och tid. Litteraturens historicitet. Alla artiklarna ”…är originella och de skiljer sig från varandra även vad gäller genre och stil. En och annan skriver akademiskt utredande, någon extatiskt visionärt … ändå hakar de i varandra … på sätt som jag lämnar åt läsaren att upptäcka” påpekar Sjösvärd i inledningen.

Den eviga frågan: Vem får vara med och vem lämnas utanför?

Öppningskapitlet sätter tonen, Josefine Ek skriver om Gunnar E. Gredell och funderar över varför han inte självklart ingår i en svensk litterär kanon. Försöken att återuppliva intresset för denna poet har varit entusiastiska, men inte tillräckligt många – och inte tillräckligt effektiva.

Inledningsvis får vi alltså en inblick i det undanskymda i den litterära skogen, saker som växer där men som vi behöver hitta tillbaka till. Man ser inte skogen för alla träd. 

I nästa kapitel har vi plötsligt vandrat in i medeltiden – Katarina Båth gör en djupläsning av Chaucers ”Canterbury Tales” och filosoferar även över medeltiden som ständigt utövar en attraktion på oss, från Visby medeltidsvecka till romanen ”Ivanhoe” (som i och för sig inte är 100% äkta medeltid, ”Ivanhoe” skrevs 1819 av Sir Walter Scott som färgade berättandet med sin tids romantiska föreställningar om medeltiden och ”Ivanhoe” är förmodligen i Sverige mest känd via svensk nyårs-TV). ”Att brottas och göra upp med traditionerna är i sig en fin gammal tradition.” Smart skrivet, det säger det mesta. Man kan försöka, men inte lyckas, vandra ut ur traditionsskogen, men den är för stor och för snårig och för invecklad och snart går man runt i cirklar istället.

Båth diskuterar dels ”The Knight’s Tale” och dels ”The Miller’s Tale”. Den förstnämnda går lätt in i medeltidens riddarballader om fagra jungfrur och stridande och lidande riddare, den höviska konventionen, medan den senare effektivt bryter med allt detta. Båth listar initierat hur alla delar i den förra har en motsvarighet i den senare.

Tilläggas bör att den största skillnaden mellan dessa historier är klasskillnaden. För en tragedi behöver man folk av högre klass – kungligheter, adel, riddare, damer … för en komedi är det bra med mjölnare, snickare, bönder … vad för kreti och pleti som helst.

Man kan lite vanvördigt om man vill jämföra Chaucers ”The Miller’s Tale” med dagens buskis. Tänk Vallarna, friluftsteater … mängder av potthumor och amorösa förvecklingar – men buskis-huvudpersonerna är fortfarande helst lägre klass, även om någon direktör kan dyka upp då och då, bland bönderna, snickarna och gårdfarihandlarna, för att visa att vi lämnat medeltiden.

Annars gäller regeln ju lägre klass desto roligare.

För tragedier var regeln att personerna skulle vara högre klass. Medelklass dög inte. De hade inte tillräckligt stora – eller tillräckligt vackra problem – något som verkar gå igen i mycket av dagens filmer, såpor och TV-serier.

Klassiker, kanon och den svårfångade Emily Dickinson

Lidija Praizoviç börjar sitt kapitel ”Om klassiker och kanon” med den ständigt lika gäckande frågan ”Vad är en klassiker?” Vi får följa med via Vergilius ”Aeniden”, Dantes ”Divina Commedia” och Cervantes ”Don Quijote” fram till Emily Dickinsons poesi. En mycket brett och färgglatt vävd tapet. Även här slår medeltiden tillbaka: Cervantes försök att häckla eller attackera riddarromaner, som hans hjälte förläst sig på, slår tillbaka mot författaren själv och Cervantes blir förtjust både i sin hjälte och i riddarromaner på köpet. Klassikerstämpeln var därmed att förvänta: verket hade hittat sin plats i den litterära kanon, inte genom att häckla föregångarna utan genom att omfamna dem, om än med ett lätt retfullt överseende med alla klichéer.

Emily Dickinson är den klassiker som ligger närmast i tiden, och även den som är mest svårgripbar. Lidija Praizoviç konstaterar slutligen att ”denna mångfald av Emily Dickinsontolkningar (senromantiken, revolutionären kvinnan, bästa förståndet, performativa poeten …) befäster att ingen äger Emily Dickinson – hon äger oss alla!”

Man kommer onekligen fram till samma konklusion när man läser olika översättningar av Emily Dickinson och inser att de säger mycket mer om översättaren än vad de säger om Emily Dickinson.

Leopold Bloom vandrar fortfarande runt i Dublin i nya översättningar 

Apropå översättningar är James Joyces ”Ulysses” i år igen aktuell med en nyöversättning på svenska, av Erik Andersson (även känd som den nya Tolkienöversättaren) och nästa kapitel, skrivet av Benny Holmberg, handlar mycket träffande om James Joyces ”Ulysses” – eller ”Odysseus” som den hette i den förra svenska översättningen. Det finns även en bok om den nye översättarens vedermödor med arbetet med titeln:” Dag ut och dag in med en dag i Dublin” – översättningen tog uppenbarligen också den mycket mer än en dag. ”Ulysses” har gett upphov till mycket mytbildning, bland annat om hur svår och oläsbar romanen är.

Holmberg citerar Olof Lagercrantz:

”Det finns författare som glömt att läsaren är medskapare. Två av seklets litterära superhjältar Marcel Proust och James Joyce förbrukar allt syre själva. Ingen förmår läsa mer än en bit i taget av På spaning efter den tid som flytt eller Odysseus utan att få kvävningssymptom. Dessa två har tagit livet av den gamla berättarkonsten.” Lagercrantz hamnar alltså i högen av kritiska kritiker som konstaterar att ”kritikerna är fler än de som orkat igenom dessa två verk.”

Min reflektion därtill är att Olof Lagercrantz själv har skrivit en av de charmigaste litterära böckerna i modern tid (därtill mycket lättläst) om Proust och ”På spaning efter den tid som flytt”, nämligen ”Att läsa Proust” (1992), så oavsett vad Lagercrantz skrev i boken ”Om konsten att läsa och skriva”, så måste han innerst inne ha gillat Proust. Man skriver inte så initierat och kärleksfullt om en författare som man inte gillar. Eller en författare som gör en illamående.

Det är intressant att konstatera att Holmberg i sitt kapitel gör som folk brukar göra i Sverige (inklusive Lagercrantz i citerat ovan): buntar ihop Marcel Proust och James Joyce. Trots att böckerna skiljer sig markant från varandra, det är inte bara land, språk, kultur, klasstillhörighet, nationalitet, historia och sinne för humor som skiljer de två författarna åt. Proust är ett slags nationalikon i Frankrike – där man aldrig buntar ihop honom med James Joyce – och hans böcker kan göras om till spännande serieböcker, filmer, TV-serier, ett slags såpa … och återigen är det de övre klassernas tragedier (och intriger) vi får bevittna. För att vara riktigt tragiskt måste man skriva om överklassen. När de faller, har de längre att falla. Det går att göra Proust spännande. I alla fall om man är fransman.

De så kallade långrandiga beskrivningarna (som inte är riktigt lika vackra när de inte är på franska) är för entusiastiska fransmän (med eller utan litteratur utbildning) vad Tolkiens långrandiga beskrivningar av Fylke är för inbitna fantasyfans. Kort sagt: man har inte alls tråkigt, man blir lyrisk! Att ha ”tråkigt” som läsare är något mycket subjektivt. Som läsare kan man ha roligt med väldigt odramatiska saker; bara de ger en rätt stämning kommer även spänningen.

James Joyce är en helt annan femma än ”På Spaning efter den tid som flytt” som går över en herrans massa år med diverse snofsiga franska personer. En dag i Dublin. Det är ”allt” vi får med James Joyces ”Ulysses”. Och en hel del av denna dag får vi följa med en man av lägre klass – ingen ”Odysseus”, ingen högt uppsatt person, ingen lång resa bort och hem igen, ingen riddare, ingen stor tragedi … bara vanligt vardagsgnabb. Nu finns det ju mer än en person vars ”stream of consciousness” man får följa i ”Ulysses”, men mest är det denne vardaglige Leopold Bloom. 

På Irland jämför man inte James Joyce med Proust (lika lite som man i Frankrike jämför Proust med James Joyce). James Joyce och ”Ulysses” kopplas istället samman med Flann O'Brien (pseudonym för Brian Ó Nualláin) och den metafiktiva romanen ”At Swim-Two-Birds”. Dessa är de två romanerna som gjorde om hela romankonsten i Irland, bröt med traditionen och byggde upp något nytt. Båda utspelar sig i Dublin och båda levererar en rejäl dos irländsk humor.

De flesta irländare – så gott som alla irländska författare, litteraturvetare, humanister och litteratur journalister – nämner dessa två romaner i ett och samma andetag. De två stora romanerna som för alltid förnyade romankonsten.

Men i Sverige nämner man bara den ena av romanerna och aldrig den andra (och dessutom den ena tillsammans med en fransk roman). När det gäller subjektiv kanon är detta ett mycket intressant fall.

”Ulysses” och ”At Swim-Two-Birds” lär också ha gjort Irland till ett briljant novellskrivande land eftersom så många författare insåg att de två bästa romanerna redan var skrivna: detta kunde de inte överträffa.

Översatt litteratur, Italien och Tranströmer

I Sverige är den mesta av den översätta litteraturen översatt från engelska eller amerikanska. Därför är det extra roligt när andra språkområden kommer fram, översätts och gör succé. Claudio Magris är ett sådant exempel, en av de mest lästa italienska författarna i Sverige och Guido Zeccolas intervju med Claudio Magris på Sverigebesök med titeln ”De stora frågorna som moderniteten ställer förblir fortfarande obesvarade” är intressant och djuplodande. Samtalet går från ”Donau” (1986) via en diskussion om de stora romanerna och klassikerna, till en diskussion om dagens Nobelpristagare.

När intervjun gjordes var Mario Vargas Llosa den senaste Nobelpristagaren, detta var innan Tomas Tranströmer fick priset och likt en sann-siare påpekar Magris att de i Italien med Premio Nonino hann före Svenska Akademin. Han lovprisar också den svenska öppenheten, generositeten och noggrannheten, som han tror ligger till grund för hans böckers framgångar i Sverige.

På något sätt blir detta en perfekt övergång till nästa kapitel som handlar om Tranströmer och

V-effekten. V står här för främmandegörningseffekt (Verfremdsungseffekt)

Konsten att främmandegöra

”Bruket av V-effekten hos Tranströmer riktar sig framför allt mot det svenska sekulära samhället och dess endimensionella syn på tillvaron. I ett brev från 1972 till Robert Bly säger han att: I Sverige är religion något suspekt. Med religion menar han över huvud taget ett intresse för andra frågor än politik, ekonomism och konsumism. I ett sådant samhällsklimat måste den poet som vill upprätta en relation till en motvärld tala med dubbel tunga i likhet med de författare som var verksam i forma Sovjetunionen.”

Tranströmer har på något sätt alltid legat före sin tid – före det som gäller i nuet.

Bo Gustavsson avslutar med att påpeka att ”I vårt sekulära samhälle är evigheten eller det oändliga inlåst. Uppgiften blir att låsa upp för det oändliga … Det lyckas Tranströmer göra med sitt bruk av V-effekten. Därför är han en sådan viktig poet för vår tid.”

Det blev ett Nobelpris för Tranströmer. Så italienarna låg också före sin tid när de prisbelönade honom 2004.

Från en diktare till en annan: Percival skriver om Nelly Sachs, en annan Nobelpristagare som har många dikter på sitt samvete. Anne Edelstam skriver om ytterligare en Nobelpristagare (denna gång i fred): Dag Hammarskjöld, och han skulle mycket väl ha kunnat vinna priset även i kategorin litteratur. Bo I Cavefors filosoferar kring Julius Evola med underrubriken ”från dadaismen till traditionen”. Bertil Falk skriver om tidskullerbyttor i 1800-talets svenskspråkiga fantasier.

Jan Myrdal går på djupet med Bertholt Brecht i kapitlet ”Ett bibliotek att fundera på”. Anna Nyman har träffat Kim Thuy, en vietnamesisk-kanadensisks debutant som var i Sverige för att lansera sin bok ”Ru”. Samtalet vindar sig likt en skogsstig. Eller en rännil i en skog. 

Kärleken, dikten och döden

”Kärleken efter döden” handlar om så vitt skilda författare som Stagnelius och Willy Kyrklund. Döden och kärleken skildras också flitigt i ”William Blakes tankevärld” av Violet Tengberg; ”för honom var människans universella själ den enda realiteten.” Det mest överraskande kapitlet för mig är kapitlet ”Den filatelistiska Oedipus” av Stefan Hammarén illustrerat med ett tjeckoslovakiskt frimärke. Christer Enanders kapitel om Dostojevskij – spelaren och mannen, kärleken och rouletten – fokuserar framför allt på spelberoendet.

För att återgå till metaforen om litteraturen som vindlande vägar i en skog som ständigt erbjuder nya skott, nya vägar, stigar eller skogsbäckar att förundras över: boken ”Minne och Aning” kunde inte ha avslutats bättre än med ”De döda författarnas skog” av Johan Werkmäster.

Det handlar om en verklig skog i den sydligaste delen av det franska centralmassivet – mellan Toulouse och Montpellier. Där det finns en skog till minne av författare som stupat i strid. Detta gällde Första världskriget. På 1960-talet nyplanterade man och nya alléer kunde döpas efter författare som satt livet till under andra världskriget. Minnesstenen nämner 560 författare som dött i strid för sitt land.

Vissa författare lever längre än andra. Det gäller både bokstavligt och metaforiskt. Träd kan lätt överleva en människa. Speciellt en ek. Möjligen kan ett litterärt verk bli ännu äldre om det hamnar bland klassikerna, men för tillfället, när de flesta av böcker har en livslängd på tre år, leder träden i livskraftighet. Om de inte avverkas snabbt för att ge ny pappersmassa för nya böcker.

Men mot ett sådant öde är träden i de döda författarnas skog skyddade.

 

Belinda Graham

 

Källa

Redaktör: Thomas Sjösvärd

Bidrag av: Josefine Ek, Katarina Båth, Lidija Praizoviç, Benny Holmberg, Kurt Bäckström, Bo I Cavefors, Guido Zeccola, Bo Gustavsson, Percival, Anne Edelstam, Anna Nyman, Bertil Falk, Violet Tengberg, Stefan Hammarén, Jan Myrdal, Crister Enander, Johan Werkmäster

Minne och en aning

Tidningen Kulturen-H:ström

Ur arkivet

view_module reorder
Clara Peeters - A still life with carp in a ceramic colander

Några tankar om pekböcker

Pekböcker riktar sig i övervägande del till barn. Små barn. De innehåller enkla bilder på exempelvis husdjur, så som katter och hundar, och så andra djur, så som kor och ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 31 december, 2015

1989, Kommunismens nedgång

Jag minns 1989 års politiska händelser som ganska omtumlande - särskilt som jag till viss del fick uppleva dem på ort och ställe. I början av 1989 styrdes många länder av ...

Av: Björn Gustavsson | Reportage om politik & samhälle | 21 september, 2009

Maskeradliv i mellankrigstid

    Maskeradliv i mellankrigstid Sveriges historia rymmer världens mest berömda maskerad. Alla har hört om hur Gustav III blir skjuten 1792. Men få känner till att operamaskeradernas historia i landet sträcker sig ...

Av: Gabriel Widing | Essäer om samhället | 09 oktober, 2007

Sista brevet, och intermezzot i gipsparadiset

detta är nu mitt ett absolut sista brev och text till dig, så sant, det är avsked nu för gott, eller ofrånkomligt. Så måste det nog bli tyvärr säkert, eftersom ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 15 juli, 2010

Viktor Rydberg – mer än författaren till Tomten och julsångerna

I en av mina favorittidskrifter Allt om Historia läser jag om hur den 17-åriga Kalmarflickan Jenny Nyström kom att börja illustrera Viktor Rydbergs julsaga Lille Viggs äfventyr på julafton. Hon ...

Av: Mats Myrstener | Övriga porträtt | 28 december, 2013

24 km med doftackord

En nätt dagstur uppe i bergen i Nepal, mellan bjässarna Kina och Indien. Vi vandrade de 24 kilometrarna upp och ned under en dag, längs slingriga vägar genom byar där ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 05 december, 2012

Vladimir Oravsky je opravdu muž mnoha tváří

Tala är silver, gnälla är guld

Att iklä sig offerrollskoftan är att skaffa sig sympatier. Vi uppfostrades nämligen till att helt automatiskt tilldela offerrollskoftan trumfens status. Det avkrävs av oss att mekaniskt hata den förmodade förtryckaren.

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 14 september, 2015

Berättelser om drömmen i Japan

Hayao Kawai (1928–2007) heter en mycket känd psykolog och filosof från Japan. Kaway var jungian och tillämpade Carl Gustaf Jungs metoder och teorier och förvandlade dem till någonting helt unikt och ...

Av: Guido Zeccola | Agora - filosofiska essäer | 30 december, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.