Erland Lagerroth - sökandet är vårt största äventyr

Trots sina åttiosju år är Erland Lagerroth en av våra mest entusiastiska sökare efter nya sätt att se på människan och hennes plats i kosmos. Man tänker sig att människor ...

Av: Antoon Geels | 25 mars, 2011
Essäer

Lindellhallen. Lage Lindell. Formspråk.

Inom arkitektur talar man om en stereotom känsla som åsyftar volymen, en distanslöshet, en öppenhet. Den må vara subjektiv, alla tolkar vi rum olika, men den är också bestämmande för det ...

Av: Allan Persson | 01 februari, 2012
Essäer om konst

Med försonande och förlåtande ögon

  Ingmar Bergman. Fotograf: Bengt Wanselius Med försonande och förlåtande ögon Tidningen Kulturen hedrar den beundransvärde filmaren, författaren och dramatikern Ingmar Bergman. Denna vecka porträtterar Crister Enander honom som författare. Nästa vecka presenterar ...

Av: Crister Enander | 07 augusti, 2007
Essäer om film

Det förlorade paradiset Om Marcel Prousts incestuösa madeleinekakor

Insvept i klädbylten sittande i sin mentala krypta i den korkvadderade sängkammaren arbetar den sjuke Marcel Proust nätterna igenom med sitt mästerverk. Sönderhostad av en tuberkulös hosta, drogad av tunga ...

Av: Benny Holmberg | 26 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Poesi, poeter och psykoanalys



Dikten och psyketLångt innan jag blev psykoanalytiker skrev jag poesi. Min första dikt finns bevarad och den börjar: Jag sitter i en mörk liten vrå… Då var jag nio år. 1971 debuterade jag i Lyrikvännen med Stängda dörrar. Tio år senare kom min första diktsamling Lögnen har ögon på Bonniers och samma år 1981 höll jag mitt medlemsföredrag i Svenska psykoanalytiska föreningen.

Att skriva poesi och bedriva psykoanalys var för mig två verksamheter i harmoni med varandra. Och jag fann likheter dem emellan liksom mellan att analysera och läsa poesi, vilket jag återkommer till.
Värre blev det när jag läste om olika psykoanalytikers syn på poeterna och konstnärerna där jag tveklöst identifierade mig med konstnärerna. Denna upprördhet blev en av drivkrafterna till essäboken Glöd i mörker - konstnärssjälen, skapandet och psykoanalysen som kom 1997. Man kan säga att den är skriven i sprickan mellan poesi och psykoanalys. Några av slutraderna i förordet lyder: Glöd symboliserar det hopp som för mig både konsten och psykoanalysen representerar och i bästa fall är. Glöd är den strimma ljus som för ett ögonblick kan föra ut ur nattsvartaste förtvivlan. Glöd är poesi. Och Glöd kan vara tröst – att som barn sitta och se in i glöden som falnar medan fantasin leker med eldresterna. Sist men inte minst är Glöd den odödliga konst som under nazitiden skapades av barn och unga i läger som Theresienstadt – därav omslagsbilden.

Med tiden blev psykoanalytikerna ödmjukare och sen länge sker inte sällan ett fruktbart samarbete mellan den psykoanalytiskt skolade kritikern och verket. Minst blodfattig och mest levande i förhållande till teorin tenderar texten att bli om kritikern själv har erfarenhet av psykoanalys. Ett lysande sådant exempel är psykoanalytikern Mikael Enckell som började sin bana som författare och essäist med att skriva om diktaren Gunnar Björling. I sin essäbok om Hölderlin finner han drag av ömsesidig rivalitet mellan skönlitterärt verksamma författare och analytiker: ”Båda syftar t.ex. till en utvidgning av medvetandets gränser, att återerövra eller återskapa förlorade upplevelser.” Mikael Enckell var också en förebild för mig som ung psykoanalytiker - en som både skrev och analyserade.
I en analys av Björlings diktsamlingar fr.o.m. Vilande dag (1922) t.o.m. Det omvända anletet (1940) visar Enckell hur dikten för Björling utgör den pålitligaste bundsförvanten mot depression och hopplöshet. Om Björlings sista diktsamling från 1955 Du går de ord skriver han att man kan säga att döden och homosexualiteten för Björling utgjorde de två huvudsakligaste komplikationerna i tillvaron. Medan den sistnämnda upplevdes som skamfylld och unik, var den förstnämnda en föreningslänk med hela mänskligheten.

PsykonautaHur såg då poeterna själva på psykoanalysen? Karin Boye, som gick i psykoanalys i Berlin 1928-1930, ville överföra den psykoanalytiska dialogen mellan analytiker och analysand till mötet mellan författare och läsare, där båda medverkar i ett meningsskapande inre skeende. Pär Lagerkvist visade till att börja med stark ovilja och kallade psykoanalysen för ”patologiskt skvaller i människosjälens unkna baktrappor.” Erik Lindegren som var övertygad om poesins sanningssökande och medvetandegörande potential hade enligt Anders Cullhed i sin diktsvit Mannen utan väg tagit djupa intryck av psykoanalysens människosyn och emancipatoriska strävanden. Men det fanns också rädsla som t.ex. hos Sten Selander som 1927 i Stockholms Dagblad skrev: ”Om en analytiker befriade en konstnär från hans neuros, skulle han därmed dräpa hans konst.” Åter andra sökte upp vilddjuret. En av dem var poeten Hilda Doolittle som under två år gick i analys hos Freud. Om vilka hon skrev en bok: Tribute (hyllning) to Freud.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Idag är jag enbart författare. Det som är bestående är att både som poet och psykoanalytiker arbetar du med språket. Med ordet. Och min femte diktsamling heter just Ordet. Och det var genom att söka det exakta uttrycket: Skam som jag i slutet av 80-talet började utforska skammens väsen. En psykoanalys hade gått i stå. Det gällde förutom att förstå vad analysandens tystnad handlade om att finna det exakta uttrycket. Det levande ordet.Inte det stelnade akademiska, teoretiska språket – utan det levande som skapas i en ömsesidig dialog vilken innebär en gradvis fördjupning och är unikt för varje analytiker- analysandpar.

När jag själv läser poesi är det ofta diktens lager på lager som möter mig som när jag som psykoanalytiker mötte analysandens mer eller mindre medvetna lager på lager. Jag strävar efter att vara öppen och låter mig som läsare beröras liksom psykoanalytikern låter sig påverkas av analysanden. Avsikten i bägge fallen är att närma sig förutsättningslöst - nollställd. Utan begär och minne.
Strävan att finna ord är alltså gemensam för poesin och psykoanalysen. När psykoanalytikern Christer Sjödin läste boken: Jag själv ett hus av ljus. 10 kvinnliga poeter gick hans tankar till det egna kliniska arbetet. ”Jag tyckte mig se beröringspunkter mellan det poetiska arbetet och litteraturkritiken å ena sidan och det psykoanalytiska vårdarbetet å andra sidan.” Genom att läsa om och av de kvinnliga poeterna får analytikern nya ord som är användbara i hans dagliga arbete.

Psykoanalytikerna och poeterna. Psykoanalytisk poesikritik

Det finns inte en psykoanalytisk poesikritik. Även om man utgår från gängse psykoanalytiska teorier skiljer den sig mellan individer och val av perspektiv. Förhoppningsvis är det ensidiga uppifråntolkandet numer utraderat både från den psykoanalytiska praktiken och från den psykoanalytiska litteraturkritiken. Men som en påminnelse vill jag inleda med ett exempel på den senare. Det är en kvinnlig psykoanalytiker, Susan Kavaler-Adler, som tolkar poeten Emily Dickinson och hennes poesi. Därefter följer några andra psykoanalytikers läsningar av poeterna Elizabeth Bishop och Sylvia Plath.

I sin bok The compulsion to create, alltså tvånget att skapa behandlar Susan Kavaler-Adler sex betydande kvinnliga författarskap, däribland poeten Emily Dickinson (1830-1886) som under sin livstid endast publicerade elva dikter. Samtliga anonymt men lämnade efter sig ettusen sjuhundrasjuttiosju. Hon motsatte sig omvärldens försök att trycka hennes poesi och skrev: ”Publicering – är den mänskliga tankens auktion.” Enligt Kavaler-Adler externaliserades Dickinsons inre bottenlösa avgrund i hennes poesi. Jag citerar: ”Hennes längtan är uthärdligare när den i stället för sexualitet översätts till poesi.” Här blir gränserna mellan person och verk flytande.
Inför ett eventuellt giftermål målar Kavaler-Adler upp fasansfulla hot. Hon blir profetisk, något som Freud ansåg inte hörde till psykoanalysens domäner däremot, med den ryska poeten Olga Sedakova, till poesin där ”det poetiska ordet är profetiskt oavsett om poeten vill det eller inte.” Det förutsäger och skapar en verklighet som ännu inte finns.
I psykoanalytikerns framtidsversion skulle ett äktenskap ha slukat poeten Dickinson i ett jordskred av sexuella energier som på grund av den preoidipala utvecklingshämningen förblivit arkaiska och kaotiska. Men ett ännu större hot var att ett äktenskap skulle ha ställt krav på en samvaro vilken skulle ha strypt Dickinsons primära behov av att uttrycka sig. Analytikern finner det av psykologiska skäl vara bestämt att poetens skapande arbete kontinuerligt måste upprepas eftersom lättnaden endast var temporär. Hon måste skriva varje dag.

benedictaeDikternas uppbrutna form karakteriserar Kavaler-Adler i enlighet med kleiniansk utvecklingsteori som missfall, vilka ger eko av upprepade avbrott i det tidiga förhållandet till modern. Medan andras omdömen är att det är en säregen och kraftfull poesi, en rytmiskt egenartad spirituell och humoristisk dikt med ett innovativt bildspråk. En period mellan åren 1857-1864 skulle Dickinson enligt Kavaler-Adler varit psykotisk. Hon finner att med ökad isolering följer hos poeten en förödelse av hennes inre liv. Vid samma tid nådde Dickinsons skapande sin kulmen. Det var då hon skrev följande dikt, (här i tolkning av Patrik Reuterswärd):


En tyst vulkan: ett liv
Som flämtande i natten
Blott syns när det är mörkt
Och intet grusar sikten
En lugn: förvisso eruptiv
Men för subtil för att en
Napolitanare i norr
Skall inse uppsiktsplikten

Den stora: het symbol
Och sanning kort och gott
Vars väsande koraller öppnas – sluts
Och städer dunstar bort

Här finner jag att poeten både kan iaktta och ge form åt de eruptiva krafter som mullrar inom henne. Men psykoanalytikern sjukdomsförklarar inte enbart diktaren utan även hennes dikter och kallar dem postpsykotisk dikt eller ”break down poetry.” Samtidigt skriver hon att trots att det förefaller som om Dickinson varit psykotisk försummade diktarinnan aldrig att sköta de dagliga rutinerna liksom hon heller inte lät omgivningen ana förlusten av den inre kontrollen. I mina ögon är detta motsatsen till psykos. Och poetens förmåga att i diktens form gestalta sin psykiska smärta visar inte enbart hennes storhet som konstnär utan också hennes psykiska styrka. Vilket bekräftas när jag läser Harold Bloom: ”Men detta är en mycket svår dikt, knivig och makalös… Det vi står inför, när Dickinson befinner sig på höjden av sin kapacitet, är det bästa förstånd som uppträtt i skaran av västerländska skalder på nästan fyra århundraden.

En som visar respekt för konstnären och konstnärskapet är psykoanalytikern Leonard Shengold som när han i sin essä Malen som symbol för modern, publicerad i Divan 1995, skriver om poeten Elizabeth Bishop. Han finner att trots att hennes begåvning och geni hämmades av neurotiska konflikter var det trots allt möjligt för henne att finna befrielse i det poetiska skapande som låg bakom hennes underbara verk. Shengold avslutar sin essä med orden. ”Ingen av oss undkommer tidens och ödets, ärftlighetens och omgivningarnas härjande malar – men Elizabeth Bishop visar hur någon vars liv slagits i spillror kan berika vår samtid och dem som kommer efter oss.”
Få poeter är så omskrivna, filmade och gestaltade på scen som Sylvia Plath (1932-1963) och även bland psykoanalytiker, inklusive mig själv, har hon väckt stort intresse. Så har exempelvis Barrie M. Biven uppmärksammat att hud är en genomgående metafor i hennes författarskap.

Sylvia Plath började skriva poesi året efter att fadern gått bort; hon var då 8 år. Ibland ser man uppgiften 10 år, förmodligen därför att hon i sin dikt Pappa av språkliga skäl skriver: ”Jag var tio när de begravde dig.” Ett exempel på det vanskliga med att inte inse att skönlitteratur är transformerad verklighet underordnad estetiska lagar och inte ett avtryck av realiteten, även om läsaren tycker sig finna självbiografiska beröringspunkter. Min tanke är att fadern till en början är själva skrivandet. Att det var ett sätt för henne att hantera förlusten och ge den form.
Ömsevis står huden i dikterna för liv och ömsevis för död. Det är en död som troligtvis hör samman med hennes erfarenheter från sju års ålder, när fadern började missköta ett sår på foten som utvecklade sig till kallbrand, där hudens missfärgning, stanken och till sist amputationen förmodligen satte djupa spår hos henne. En omständighet som måste ha förstärkt traumat med fadersförlusten var det faktum att fadern inte försökte hindra döden. Det sades att han var så rädd för cancer att han inte tordes söka hjälp för det som skulle visa sig vara diabetes.
Sylvia Plath brukade beteckna sitt första självmordsförsök, när hon fullproppad med sömntabletter gömde sig under huset, som ett försök att återvända till fadern. Hon läser Freuds Sorg och melankoli varefter hon i dagboken skriver: ”En nära nog exakt beskrivning av mina känslor och skäl till självmord; en mordimpuls överförd av min mor till mig själv: metaforen ”vampyr” som Freud använder, den ”som åderlåter jaget” vilket är exakt den känsla som hindrar mitt skrivande: mammas grepp.” Ett modersgrepp som hon i december 1958 för samman med självmordsförsöket 1953: ”Jag kände att jag inte kunde skriva därför att hon skulle lägga beslag på det. Var det allt? Jag kände att om jag inte skrev skulle ingen godta mig som människa. Skrivandet var alltså ett substitut för mig själv: om ni inte älskar mig så älska det jag skriver och älska mig för det jag skriver.”

Månens gåtaDet råder inget tvivel om att Sylvia Plath lyckades omvandla sitt trauma till stor konst men lyckades hon lösa eller mildra sina inre konflikter? Nej, hävdar psykoanalytikerna Silverman & Will vilka, efter en genomgång av hennes verk och dagboksanteckningar, finner ett modigt men ”misslyckat försök att lösa de starka, omedvetna, känslomässiga konflikterna hos en svår narcissistisk och depressiv problematik.”
Mellan slutet av september och första december 1962, driven av en häpnadsväckande skaparkraft och mitt under pågående skilsmässa från poeten Ted Hughes, skriver Sylvia Plath fyrtio dikter utan motstycke i litteraturen, de så kallade Ariel-dikterna. I brev berättar hon: ”lever spartanskt, skriver med hög feber och producerar fria dikter som jag haft instängda i mig i åratal. Jag är slagen av häpnad och mycket lycklig. Förut intalade jag mig att jag var den sorten som bara kunde skriva när jag hade frid i hjärtat, men så är det inte, musan har flyttat in hos mig nu när Ted är borta…” Och äntligen förmår hon i dikten Pappa gestalta det övergivna barnets förtvivlan och rasande hämndlystnad. Följande utdrag är tolkat av Siv Arb:

2.
Pappa, jag var tvungen att döda dig.
Du dog innan jag hade tid –
Tung som marmor, en säck full av Gud,
spöklika staty, med en grå tå
stor som en säl från San Francisco.

12.
Jag var tio när de begravde dig.
Vid tjugo försökte jag dö
och gå tillbaka, tillbaka, tillbaka till dig.
Jag tänkte bara benen skulle duga.

13.
Men de plockade fram mig ur säcken,
och de satte ihop mig med lim.
Och sen visste jag vad jag skulle göra.
Jag gjorde en modell av dig.
En man i svart med en Meinkampfblick

14.
och en kärlek till sträckbänken och tumskruven.
Och jag sa jag duger, jag duger.
Så, pappa, jag har äntligen kommit fram.
……..

Till modern skrev hon: ”Det är över… Mitt liv kan börja.” Och hon vet mycket väl vad hon med Ariel-dikterna presterat: ”Jag är en genial diktare; jag har det i mig. Jag skriver mitt livs bästa dikter, de kommer att skapa mig ett namn.”
Mot slutet av sitt liv lyckas Sylvia Plath alltså bryta upp sina tidigare formfulländade dikter om vilka hon själv sa att det hade varit bättre om de hade varit levande. Silverman & Will anser att i och med att hon övergav de konventionella poetiska metoderna fick det katastrofala konsekvenser för hennes liv. De betraktar skeendet som en ”narcissistisk regression.” I stället för en poesi som byggde broar mellan henne själv och andra föddes en poesi där hon okontrollerat lämnade ut sig i en störtflod av obearbetade, ohämmade narcissistiska-exhibitionistiska avslöjanden. Det var en poesi som enligt deras uppfattning uttryckte hennes mordiska, kränkta raseri och som skulle störa och uppröra hennes läsare och även driva några av dem till självdestruktiva handlingar. De finner att den poesi hon nu skriver inte kunde tillgodose hennes känslomässiga behov utan ledde till känslomässigt kaos.
Den reservation som Silverman & Will gör förtjänar att framhållas: Utifrån Sylvia Plaths poesi kan man inte dra slutsatser om vad som då skedde i hennes omedvetna på motsvarande vis som man som analytiker kan färdas från analysandens utsagor på soffan, via associationer och analys av motstånd, till de omedvetna källorna. Man vet så lite om hennes tidigaste liv att där bara finns rum för spekulationer.

DrömSlående är hur bedömningarna av Sylvia Plaths senaste dikter skiljer sig mellan Ted Hughes och de bägge psykoanalytikerna. Där den förre finner äkthet och sanning finner de senare självupptagenhet och förförelse. När Ted Hughes talar om den aritmetiska, konstlade syntaxen i hennes tidigare poesi talar psykoanalytikerna om ett konstruktivt bemästrande av de aggressiva spänningarna. Och där dessa ser vägen till självmordet finner Ted Hughes att hon var på rätt väg, när hon till sist slutade upp med att anstränga sig för att komma utanför sig själv utan accepterade att den smärtsamma subjektiviteten var hennes egentliga tema. Det var när hon fördjupade sig i sig själv som hon plötsligt till fullo behärskade sin begåvning. Om man hårdrar deras resonemang framstår det som om den rätta vägen för diktaren Sylva Plath bär till självmordet för människan.

Poesi och psykoanalys

Min undran är om det finns några likheter mellan två så skilda företeelser som poesi och psykoanalys. Vad som först träder fram är att både poesi och psykoanalys står i förbindelse med det omedvetna. Diktaren kommunicerar i sitt skapande med sitt omedvetna liksom psykoanalytiker och analysand i den analytiska processen – både var för sig och tillsammans.

I en dikt som Gunnar Ekelöf skrev 1933 i Berlin talar han om att han står i förbindelse med det osynliga, vilket kan uppfattas som ett uttryck för denna kontakt med det omedvetna men också med det transcendenta.
”Jag står i förbindelse med det osynliga. Det osynliga/är blekt som vatten och en god ljudledare. Men det är inte/ många som kan ropa med sin själ. Min själ springer …
Jag står i förbindelse med det osynliga, med det förlorade/ ordet. Jag ensam bland många lever på tvenne plan.”
Ur svallvågorna från det omedvetnas hav kastas nu drömmen iland, om vilken det sagts att den är kungsvägen till det omedvetna. Poeten och analysanden arbetar bägge med sina drömmar och analytikern med sina
drömsvar på analysandens utsagor s.k. motöverföringsdrömmar, vilka är ovärderliga hjälpmedel i tolkningsarbetet.

När jag i sena tonåren första gången läste Freuds Drömtydning gav den genklang till Lagerkvists diktsamling Ångest  som fångade mig som 16-åring. Där denne gav känslomässig bekräftelse gav Freud möjligheter till ett intellektuellt famnande av det personliga. Han visade att drömmar har både förnuft och mening. Och jag undrar om det inte var då som jag började anteckna mina drömmar. Egentligen är boken en förtäckt självbiografi. Det är sina egna drömmar Freud använder sig av.

Lustarnas bokYtterligare en beröringspunkt mellan poesin och psykoanalysen
är det fria associerandet eller de fria infallen. En uppmaning som möter de flesta nyblivna analysanderär: ”Säg vad du kommer att tänka på.”  Beträffande de fria infallen är det främst analysanden som i
likhet med poeten associerar fritt. Läsaren associerar förstås också liksom analytikern men det är ett associerande som sker utifrån poetens och analysandens villkor. Faktum kvarstår dock; man kan inte fundera ut
poesi, i varje fall inte poesi som lever, lika lite som man kan tänka ut en psykoanalytisk timme, även om någon i de psykiska försvarens tjänst skulle försöka.

Andra områden där beröringspunkter finns mellan dikt och psykoanalys är ångest och trauma. Ångest kan driva en människa till psykoanalys men den kan också utgöra en sporre till poetiskt skapande som för René Char i Till frid i kramp: ”Den smärtsamma och så allvarliga handlingen att skriva, när ångesten reser sig på en armbåge för att iaktta och vår lycka naken ger sig av med vägens vind.”

Grunden i traumat är dödshotet. I en psykoanalys genomlever man förhoppningsvis sina trauman för att fortsättningsvis bättre kunna handskas med dem. Förutsättningen är att psykoanalytikern både förmår härbärgera, och vara ett vittne till, den traumatiserades erfarenheter. Medan traumat för det poetiska skapandet kan utgöra en livslång drivkraft.

Den psykoanalytiska traumaforskaren Leonore Terr hävdar att ett barndomstrauma till sitt innehåll kan komma att prägla den framtida konstnärens verk. Men ”Det traumatiska verket i sig är inte konst. Det krävs ett geni – någon tillräckligt kreativ för att frambringa intressanta arbeten – för att ge oss en konst som gestaltar ett trauma.” Enligt henne speglar konstverket traumat på två skilda sätt: dels genom det konkreta återskapandet av konstnärens erfarenheter och dels genom en
förmedling av traumats stämningslägen – hjälplöshet, vanmakt, fångenskap och panik.

Hon visar hur barndomens trauma kan utgöra ledmotiv hos stora konstnärer som exempelvis Edgar Allan Poe. Han föddes 1809  som andre son till fattiga och tbc sjuka skådespelare. När Edgar var arton månader övergav fadern familjen för att kort tid därefter dö, samtidigt som en syster föddes, vars fysiska och psykiska utveckling avstannade vid tolv års ålder. De bägge syskonen följde med modern på hennes turnéer längs östkusten. När hon 1811 dog, med de små barnen omkring sig, bodde de i ett litet kyffe. Hur länge de var ensamma med den döda kroppen vet ingen – ett trauma som i hög grad kom att sätta sin prägel på Poes framtida författarskap. Man kan föreställa sig hur den tvåårige pojken på alla upptänkliga vis försökte få liv i moderns kropp – ruskande den och talande till den. Kanske kröp han tätt intill den, rörde vid händerna och iakttog ögon och mun, innan någon kom till undsättning.

Poes liv är fullt av posttraumatiska utageranden; med hjälp av opium och alkohol uppnådde han dödslika paralyserande tillstånd. Han gifte sig tjugosexårig med en trettonårig sjuklig kusin som dog 1847; han själv
två år senare. Hans verk bär traumats omisskännliga ton av yttersta vanmakt men även innehållet går igen. Hjälten i Annabelle Lee lägger sig i en grav bredvid sin döda älskade. I hennes gestalt kan man ana modern, systern och hustrun. Andra och tredje strofen lyder:

genom ditt könHon var ett barn, och jag var ett barn
i det riket vid havets strand,
men vi brann av kärlek som översteg allt
jag, och min Annabel Lee,
och änglarnas vimmel i strålande himmel
log avundsjukt och kallt.

Och det var skälet, för längesen nu,
i det riket vid havets strand,
att en vind kom fram från nattlig sky
och kylde min Annabel Lee;
och hennes släkt i furstlig dräkt
bar bort henne från min syn,
att låsas sen i en grav av sten
i det riket vid havets strand.

I sitt tacktal till årets Tranströmerpris säger poeten Durs Grünbein bland annat:  ”att skriva poesi är först och främst en övning i radikal självutforskning.” Också den franske poeten Yves Bonnefoy framhåller att poeterna bedriver ett utforskande av sig själva vilket också analysanderna gör liksom psykoanalytikerna i sina utbildnings- och egenanalyser. Det rör sig om ett utforskande som inte upphör efter analysens slut, utan analysanden har också lärt sig en metod för fortsatt självanalys.

För poeten kan det poetiska skapandet liknas vid ett själsligt forskningsprojekt. Denna strävan efter självkännedom kräver ett kompromisslöst sanningssökande vilket också förenar poesi och psykoanalys. På skilda vis och i olika sammanhang framförde Freud uppfattningen att utan kärlek till sanningen, går det inte att bedriva psykoanalys. Och om poesin sa han att den poetiska behandlingen av ett psykiatriskt ämne kan vara helt korrekt utan att minska i skönhet.

För Bonnefoy liksom för mig är poesi hopp. Särskilt i svåra stunder vänder sig människan till poesin, kanske för att få hopp. Förmodligen börjar du i psykoanalys driven av hopp, även om det skulle vara ditt sista. Och om hoppet, som också kan liknas vid motivation, är starkt kan även de svåraste psykiska hinder undanröjas.

Poesi är också ett begär efter att livet ska ha mening. Den skapar också mening, både hos poeten och hosläsaren. Även psykoanalysen är meningsskapande – dittliv blir till en berättelse men en sanningsenlig sådan,vilket är viktigt. Och då syftar jag på den psykiskaverkligheten vilken inte alltid står i överensstämmelsemed den yttre iakttagbara verkligheten.

Ett annat för poesin och psykoanalysen gemensamt drag är det integrativa elementet – en strävan att uppnå helhet. Efter att psykoanalytikern analyserat fragment sker återuppbyggandet spontant. Poeten å sin sida fogar samman hittills oförenliga element till nya världar. Vad som främst kännetecknar denna helhet är paradoxen vilken både förmår inrymma och hålla motsägelserna levande. Något som inte minst präglar den mystika poesin men också den psykoanalytiska tolkningen.

Här närmar vi oss återigen ordet och dess betydelse. Det är ordet som bär både i dikten och i psykoanalysen. Läkande blir ordet såväl i psykoanalys som i dikt när det härbärgerar – blir en ordfamn. Därutöver har ordet en oöverträffad differentierande förmåga när det gäller att sortera känslomässigt kaos och reda ut trassliga nystan av lidelser.

I sin essäsamling De oföddas förflutna talar Ulf Eriksson om en form av ”härbärgerande koncentration” som man ägnar sig åt när man tar del av litteratur och annan konst, vilket innebär att man inom sig skapar ett sammanhang som ger konstverket mening. Här tycker jag finns överensstämmelser med psykoanalysen där analytikern koncentrerat tar del av och härbärgerar analysandens skapelser (utsagor).

När Octavio Paz 1990, i samband med Nobelpriset, intervjuas säger han att poesins uppdrag är att förkunna vad som envist har glömts bort under sekler vilket, när det gäller den enskildes historia, sammanfaller med psykoanlysens. ”Poesi är minne som blir bild och bild som
blir röst.” En röst som också psykoanalytikern genom sin absoluta närvaro och fritt flytande uppmärksamhet lyssnar efter och här fordras en särskild form av lyssnande – som i den japanske poeten Takahashis dikt:

RumOrd

Jag uppfattar inte dina ord
bara som ord.
Långt ifrån.
Jag lyssnar
till vad som får dig att tala –
vad det än är –
och mig att lyssna.

Det psykoanalytiska lyssnandet har av den danska psykoanalytikern Judy Gammelgaard beskrivits som motsatsen till den rationella och kognitiva förståelsen. Hon har funnit att det tysta lyssnandet är ett försök att skapa utrymme där det outsagda kan ta form. Särskilt lämpad för detta lyssnande är metaforen. Och den mest framträdande och djupgående beröringspunkten mellan poesi och psykoanalys är
metaforen. Metaforen – den förtätade ordbilden som i den psykoanalytiska tolkningens form ger analysanden en ny förståelse av upprepade psykiska konflikter eller en oväntad insikt om tidigare okända inre skeenden. Det kan ta analytikern veckor, månader, ja år att av
analysandens olika utsagor nå fram till en metaforisk tolkning. I poesin lyfter metaforen upp läsaren till aha-upplevelsernas värld där gamla förtrogna ord kolliderar och får nya innebörder. I bägge fallen skapar metaforen mening och synliggör något hittills osynligt.

Och den finska psykoanalytikern Henrik Enckell skriver: ”I den poetiska konstruktionen, skapas ett universum; detta universum överförs genom
dikten.” Han lyfter i sin forskning fram och visar på överensstämmelser men även skillnader mellan metaforen och överföringen där analysanden hos analytikern förlägger känslor och karaktärsdrag som hör samman
med viktiga personer ur det förflutna.

Ett ord är aldrig i sig en metafor. Det är kombinationen eller sammanhanget som skapar metaforen. Särskilt betydelsefullt blir vad som sägs mellan orden. Den är också en form av utsaga. Till skillnad från den döda, och mellantinget klichén, är den levande metaforen
alltid en nyskapelse. Dessutom finns metaforer som inte enbart är levande utan till och med överlevande, vilket innebär att de inte sjunker ner i det klichéartade utan bevarar sin friskhet. Allt i enlighet med filosofen Paul Ricoeur som menar att just metaforen är särdeles väl ägnad att alstra betydelser som aldrig tidigare sett dagens ljus. Det är också vad som sker i stor dikt och i en lyckad psykoanalys.

En dikt som förkroppsligar poesin och psykoanalysen
är Mirjam Tuominens dikt Freud får avsluta:

FreudFreud

Ni som inte vill tro
ni har aldrig sett in i er hjärna.
Jag har sett in i min hjärna
jag har sett in i ett schakt
jag har borrat i en gruva.
Fyrtio år borrade jag
Mose i öknen i en gruva
en halv människoålder
innan jag nådde fram.
Ett trauma lyfte
ett tryck försvann
jag var inne i ådern
lysande guld rann ut.
En halv människoålder
för att nå fram.
Jag är i det undermedvetna.
En annan halv
för att vilja det rena.
Mitt tålamod är långt
som profetens i öknen.
Det ropar från bergens toppar:
’Jag är en främling
i ett land som inte är mitt.’
Jag gör det till mitt.
Jag nöjer mig endast
med det bästa
det bästa hos människan.
Grummel är inte vatten.
Jag nöjer mig endast med vatten
klart friskt ur ursprungskällan.

Else-Britt Kjellqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ”

”Jag kommer att förverkliga barnhemmet ” Varje enkrona i vårt land gör reklam för Nisti Stêrks hyllade revy För Sverige i tiden som åter spelas i Stockholm. På Maxim bjuder hon ...

Av: Agneta Tröjer | Filmens porträtt | 09 oktober, 2007

"Att skriva är att verka..." En palestinsk intellektuell som försökt ta sitt ansvar

Jag visste inte att han nyligen hämtat sig efter hjärninfarkt och lungcancer-operation. Sedan den där julidagen har jag hunnit möta Abdel-Qader Yassine några gånger. Och när jag väl kommit över ...

Av: Pia Brimstedt | Övriga porträtt | 06 oktober, 2013

Slutet i Blå Tornet

I juni 1911 kom August Strindberg fram till att hans dödsår borde vara 1912. Den slutsatsen drog han genom att kombinera årtal ur sitt liv. I ett brev till den ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 13 Maj, 2012

Ungdomlig revolt i bildningsromanen

Om Wilhelm Meisters läroår av Goethe Goethe på landet i Italien. Johann Heinrich Wilhelm Tischbein, 1786 Det är sent 1700-tal och den tyske köpmanssonen Wilhelm Meister vill bryta sig loss från sin ...

Av: Elin Schaffer | Essäer om litteratur & böcker | 07 april, 2008

Frances Hodgson Burnett

Du kan aldrig finna samma trädgård två gånger

Trädgården. Drömmen om den egna täppan. Paradiset på jorden. Edens lustgård eller Candides lustfyllda odlande i Voltaires upplysningsroman. Har du en boksamling och en trädgård så har du allt!

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2017

Hämta andan och anden i Wien

Wienarna hämtar andan på söndagarna. Efter en veckas hård stress är det en utmärkt idé. På Heldenplatz möts lokalbefolkningen och turisterna som med kameror på magen eller mobiltelefoner i händerna ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 29 oktober, 2013

Jag drömde om Cornell…igen

Egentligen är det en ganska osannolik historia. En tjugosjuårig försäljare av designade textilier råkar av en slump få syn på en collageroman av Max Ernst, La Femme 100 têtes, blir ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 16 januari, 2017

Ben Jonson Senaste statsmannaropet

Britten Ben Jonson (1572-1637) skrev satirer och komedier, som länge gjorde honom minst lika uppskattad som Shakespeare. En av dem uppfördes av Shakespeares trupp. Jonson formulerade sig någon gång ganska snålt ...

Av: Ben Jonson | Utopiska geografier | 29 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.