Carl Abrahamsson Foto Andrew McKenzie

All konstnärlig verksamhet bottnar i en neuros

Tidningen Kulturens Thomas Wihlman intervjuar den mångsidige regissören Carl Abrahamsson.

Av: Thomas Wihlman | 22 april, 2016
Filmens porträtt

Där vår hjärna möter världsalltet – om Wassily Kandinsky

”Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.” Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn ...

Av: Thomas Notini | 30 januari, 2013
Konstens porträtt

En mademoidame som går sin egen väg

Den franska traditionen och allmänna regeln säger att man av hövlighet skall titulera personer och ge dem epitet som monsieur, madame och mademoiselle. Den franska författarinnan Isabelle Sojfer ifrågasätter denna ...

Av: Anna Nyman | 05 oktober, 2011
Litteraturens porträtt

Milosz 100 år

"Utan tvekan vill jag hävda att Czesław Miłosz är en av de största poeterna - kanske den störste - i vår tid."(Joseph Brodsky) Den 30 juni 1911, för 100 år sedan ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2011
Litteraturens porträtt

Ett rop på den autentiska litteraturen



Emanuele TreviItalien ser sig om efter något lugnande. Nuet är ostadigt, politiken svajar betänkligt och till råga på allt dyker Berlusconi upp igen som gubben i lådan. Men tillfällig lindring finns att få. Skådespelaren Roberto Benignis TVmonologer visar det komiska i politiken, och det lättar på trycket. Italien behöver sina vassa samhällsanalytiker, och det finns många. En annan är författaren Emanuele Trevi.

Trevi sörjer modernismen, framför allt tänker han på 1970-talets litteratur. Vi har förlorat dess ork och mod, skriver han i sin bok ”Qualcosa di scritto. La storia quasi vera di un incontro impossibile con Pier Paolo Pasolini”. Ponte alle Grazie. Milano 2012 (Något skrivet. Den nästan sanna historien om ett omöjligt möte med Pier Paolo Pasolini). Det är en dräpande samtidskritik och en kraftfull plädering för självständiga ställningstaganden. Idag tynar den intellektuella styrkan bort, menar han. Att han väljer Pasolinis verk är ingen slump; där kom efterkrigstidens sociala och politiska utmaningar fram i ljuset.

Trevi pejlar in 70-talets litterära miljöer där Pasolini och hans stilfränder bildade en storartad gränspassage i litteraturen innan konsumism och andefattigdom fullständigt tog över tillvaron. Det var en provokativ och farlig litteratur, skriver Trevi och tar särskilt upp Pasolinis textsamling ”Petrolio”, en nyckelroman vars heta politiska innehåll tros ha läckt ut och lett till att Pasolini mördades 1975. Boken som publicerades postumt 1992 anses framför allt handla om ett mord på högsta nivå inom energikoncernen Eni. Med en förklädd text, full av identitetsbyten, homoerotiska gåtor och symbolhandlingar var och är ”Petrolio” provokativ i flera dimensioner. Det Pasolini analyserade – och tidigare berört i både filmer och böcker – var en växande symbios mellan storindustriernas ledare, höga betrodda politiker i regeringen och uppåtgående maktmänniskor, bland andra Silvio Berlusconi.

I denna maskulint vibrerande miljö fanns också en märkvärdig kvinnogestalt, också hon något av ett tidstypiskt fenomen. Hon får en hedersplats i boken, som en motkraft och en frihetssymbol. När Trevi i början av 1990-talet tog kontakt med Pasolinis Stiftelse i Rom, fann han att denna kvinna, den osannolika Laura Betti, fortfarande sedan lång tid tillbaka verkade där och skötte det som fanns att ta hand om, plus att därutöver odla det konventionsbefriade umgänge i vilket hon själv utgjorde epicentrum. Trevi skriver att signorina Betti var arrogant, ständigt arg och fräck och att hon därtill saknade kroppskonturer. Hon kastade ut sina vassa kommentarer om allt och alla när det passade henne utan att blinka, hennes sarkasmer liknade ormbett. Det var riskabelt att vara i hennes närhet, skriver Trevi, hon var ett mentalt Tjernobyl. Men denna eruptiva kvinna hade också en annan sida; hon vårdade egensinnigt Pasolinis minne och påstod sig vara den enda som förstått hans verk.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Då skrevs ännu den viktiga litteraturen, en litteratur som lämnar avtryck hos läsaren. Den skakar om och uppenbarar, skriver Trevi och nämner vid sidan av Pasolini också Thomas Pynchon och Thomas Bernhard. Det finns, påpekar Trevi och citerar Laura Betti, en stark koppling mellan raseriet, La Rabbia, och det kreativa. ”Raseriet är viktigare än talangen; talang kan varje borgarbracka ha, men raseri, det är en sällsynt gåva, den måste man odla.”

Pasolini slutade aldrig syna maktens motiv och gärningar. Han rörde sig i många kretsar och var väl informerad. Han såg sin samtid förändras. Han saknade lugnet och enkelheten i de små städerna; själv kom han från en liten by i norra Italien. Den växande konsumismen och mediernas banalisering såg Pasolini som en medveten politisk strategi i avsikt att passivisera allmänheten. Också på det personliga planet var Pasolinis texter utlämnande och riskabla. Hans eget liv låg i texterna, han levde som han själv uttryckte det i en ”ohjälplig asymmetri”. Pasolini kunde inte ana, skriver Trevi, att han skulle bli en av de sista modernisterna.

När Emanuele Trevi jämför med vår egen tids litteratur, ekar Laura Bettis arga tonfall. Nuförtiden ska varje bok gillas av alla, skriver han. Förläggarna – ett släkte han inte har mycket till övers för - vill idag bara ha berättelser där man kan känna igen sig. Läsaren ska likna karaktärerna i boken. De ska vara ”av samma pasta”. Böckerna ska hela tiden bjuda underhållning, författarna ska bli lika omtyckta som jultomtar. Det är rena mentala statskuppen, frustar Trevi.

Trevis skarpa samtidskritik har rört om i den italienska debatten. Vi behöver inte reformera, säger han, utan snarare ”rifondare”, dvs bygga om från grunden, utbilda och starta om. Trots att han hyllar det originella och erfarenhetsbaserade i litteraturen påpekar han att vi behöver fablerna, de dubbelbottnade berättelserna som pekar ut väsentliga värden. De egensinniga kortessäerna i boken visar sig vara en effektiv skrivart för Trevi; de är både underhållande och avslöjande, samtidigt som deras djärva associationsbanor kan vara krävande för läsaren. Samhällets maktspråk har inte förändrats nämnvärt, menar han, det är fortfarande ungefär detsamma som på 70-talet, och obalanserna ser likadana ut i samhället. De som bryter koderna får fortfarande betala dyrt. Det är en kraftfull bok med stråk av sorg, men mest av allt en vildsint hyllning till det motsträviga och obekväma, till modet att ”vara autentisk”. Ett peptalk i ett pressat läge, skulle man kunna säga.

Boken var nominerad till fjolårets Premio Strega.

Annagreta Dyring
Vetenskapsjournalist och författare
hedersdoktor vid Stockholms universitet

 

Ur arkivet

view_module reorder

Livets långfredagar

Är det något speciellt med långfredagar? I många länder, särskilt i Nordeuropa, är gudstjänsterna på långfredagen bland årets mest besökta. I gamla Östtyskland försökte kommunistledarna utrota långfredagen ur befolkningens medvetande ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 22 april, 2011

Jakobsleden – El Camino de Santiago de Compostela

Det är kväll i byn Grañón. Prästen har dödat GUD. Han har brutit sönder Kristi lekamen och han har gjort det precis vid mikrofonen så att det ekar i hela ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 10 augusti, 2013

Mustig berättare och musiker

TEMA VÄSTERBOTTEN Gunnar Enkvist, en trubadur med humor och distans. Foto: Frida Selander Trubaduren Gunnar Enkvist från Skellefteå har hållit på länge – 55 år som artist. Lars-Göran Selander mötte honom ...

Av: Lars-Göran Selander | Musikens porträtt | 18 februari, 2008

Karen Dalton, ”1966”. Delmore Recordings 2012.

Karen Dalton - Den vita Billie Holiday

Under tidigt 1990-tal bodde en kvinna som hette Karen Dalton på New Yorks gator. Hon hade långt svart hår från hennes mamma Evelyns sida som var Cherokee. Hon luktade illa ...

Av: Sara Forslund | Musikens porträtt | 11 april, 2016

Machiavellis republikanska ideal

Tanken om republikens överlägsenhet över furstendömet (eller för den skull monarkin) är lika aktuell idag som den var för sex århundraden sedan. Varför Machiavelli? Det finns minst två viktiga skäl. Det ...

Av: Satya Datta | Essäer | 25 augusti, 2010

Förbud Lucia och google

Det var strax före Lucia som insikten om min familjs totala brist på trendkänsla drabbade mig. Min femårige sons dagis skulle ha Luciatåg och sonen hade uttryckt önskemål om att ...

Av: Anna Hultgren | Gästkrönikör | 22 december, 2013

Three ladies in Cairo. Del VI. Dark ages

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | Utopiska geografier | 25 juli, 2014

"Jag tycker om opolerade, smutsiga ljud."

Ett samtal med Pan Sonics Mika Vainio. Pan Sonics musik är både enkel och svår att beskriva. Schematiskt kan man väl säga att monotona rytmer och djupa basljud skapar ett ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 14 juli, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts