Ett subjektivt försök till ett ifrågasättande av det kända

Föreställningen Farfar var Samuraj (och dödade massa amerikaner) hade sin urpremiär på Pusterviksteatern i Göteborg den 4 april. Skådespelaren David Fukamachi Regnfors kör i föreställningen en enmansshow, på utsidan till ...

Av: Linda Johansson | 19 april, 2011
Kulturreportage

Svensk Musikvår 17-20 mars 2016.

Kraftsamling för nutida svensk konstmusik

Efter närmare 25 år återuppstod festivalen Svensk Musikvår, 17-20 mars 2016. I Stockholm kunde man lyssna till framföranden av 250 musiker och närmare 50 svenska tonsättare. En riktig kraftsamling för ...

Av: Thomas Wihlman | 26 mars, 2016
Musikens porträtt

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution

I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en ...

Av: Mathias Jansson | 22 december, 2014
Essäer om konst

En friare filmstruktur Intervju med Sergei Loznitsa

  Filmen "The Joy" är en av de mest kompromisslösa filmer som vi har skådat under 2000-talet. Den ryske regissören Sergei Loznitsa har med hjälp av fotograf och klippare lyckats skapa ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 17 februari, 2011
Filmens porträtt

Ett rop på den autentiska litteraturen



Emanuele TreviItalien ser sig om efter något lugnande. Nuet är ostadigt, politiken svajar betänkligt och till råga på allt dyker Berlusconi upp igen som gubben i lådan. Men tillfällig lindring finns att få. Skådespelaren Roberto Benignis TVmonologer visar det komiska i politiken, och det lättar på trycket. Italien behöver sina vassa samhällsanalytiker, och det finns många. En annan är författaren Emanuele Trevi.

Trevi sörjer modernismen, framför allt tänker han på 1970-talets litteratur. Vi har förlorat dess ork och mod, skriver han i sin bok ”Qualcosa di scritto. La storia quasi vera di un incontro impossibile con Pier Paolo Pasolini”. Ponte alle Grazie. Milano 2012 (Något skrivet. Den nästan sanna historien om ett omöjligt möte med Pier Paolo Pasolini). Det är en dräpande samtidskritik och en kraftfull plädering för självständiga ställningstaganden. Idag tynar den intellektuella styrkan bort, menar han. Att han väljer Pasolinis verk är ingen slump; där kom efterkrigstidens sociala och politiska utmaningar fram i ljuset.

Trevi pejlar in 70-talets litterära miljöer där Pasolini och hans stilfränder bildade en storartad gränspassage i litteraturen innan konsumism och andefattigdom fullständigt tog över tillvaron. Det var en provokativ och farlig litteratur, skriver Trevi och tar särskilt upp Pasolinis textsamling ”Petrolio”, en nyckelroman vars heta politiska innehåll tros ha läckt ut och lett till att Pasolini mördades 1975. Boken som publicerades postumt 1992 anses framför allt handla om ett mord på högsta nivå inom energikoncernen Eni. Med en förklädd text, full av identitetsbyten, homoerotiska gåtor och symbolhandlingar var och är ”Petrolio” provokativ i flera dimensioner. Det Pasolini analyserade – och tidigare berört i både filmer och böcker – var en växande symbios mellan storindustriernas ledare, höga betrodda politiker i regeringen och uppåtgående maktmänniskor, bland andra Silvio Berlusconi.

I denna maskulint vibrerande miljö fanns också en märkvärdig kvinnogestalt, också hon något av ett tidstypiskt fenomen. Hon får en hedersplats i boken, som en motkraft och en frihetssymbol. När Trevi i början av 1990-talet tog kontakt med Pasolinis Stiftelse i Rom, fann han att denna kvinna, den osannolika Laura Betti, fortfarande sedan lång tid tillbaka verkade där och skötte det som fanns att ta hand om, plus att därutöver odla det konventionsbefriade umgänge i vilket hon själv utgjorde epicentrum. Trevi skriver att signorina Betti var arrogant, ständigt arg och fräck och att hon därtill saknade kroppskonturer. Hon kastade ut sina vassa kommentarer om allt och alla när det passade henne utan att blinka, hennes sarkasmer liknade ormbett. Det var riskabelt att vara i hennes närhet, skriver Trevi, hon var ett mentalt Tjernobyl. Men denna eruptiva kvinna hade också en annan sida; hon vårdade egensinnigt Pasolinis minne och påstod sig vara den enda som förstått hans verk.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Då skrevs ännu den viktiga litteraturen, en litteratur som lämnar avtryck hos läsaren. Den skakar om och uppenbarar, skriver Trevi och nämner vid sidan av Pasolini också Thomas Pynchon och Thomas Bernhard. Det finns, påpekar Trevi och citerar Laura Betti, en stark koppling mellan raseriet, La Rabbia, och det kreativa. ”Raseriet är viktigare än talangen; talang kan varje borgarbracka ha, men raseri, det är en sällsynt gåva, den måste man odla.”

Pasolini slutade aldrig syna maktens motiv och gärningar. Han rörde sig i många kretsar och var väl informerad. Han såg sin samtid förändras. Han saknade lugnet och enkelheten i de små städerna; själv kom han från en liten by i norra Italien. Den växande konsumismen och mediernas banalisering såg Pasolini som en medveten politisk strategi i avsikt att passivisera allmänheten. Också på det personliga planet var Pasolinis texter utlämnande och riskabla. Hans eget liv låg i texterna, han levde som han själv uttryckte det i en ”ohjälplig asymmetri”. Pasolini kunde inte ana, skriver Trevi, att han skulle bli en av de sista modernisterna.

När Emanuele Trevi jämför med vår egen tids litteratur, ekar Laura Bettis arga tonfall. Nuförtiden ska varje bok gillas av alla, skriver han. Förläggarna – ett släkte han inte har mycket till övers för - vill idag bara ha berättelser där man kan känna igen sig. Läsaren ska likna karaktärerna i boken. De ska vara ”av samma pasta”. Böckerna ska hela tiden bjuda underhållning, författarna ska bli lika omtyckta som jultomtar. Det är rena mentala statskuppen, frustar Trevi.

Trevis skarpa samtidskritik har rört om i den italienska debatten. Vi behöver inte reformera, säger han, utan snarare ”rifondare”, dvs bygga om från grunden, utbilda och starta om. Trots att han hyllar det originella och erfarenhetsbaserade i litteraturen påpekar han att vi behöver fablerna, de dubbelbottnade berättelserna som pekar ut väsentliga värden. De egensinniga kortessäerna i boken visar sig vara en effektiv skrivart för Trevi; de är både underhållande och avslöjande, samtidigt som deras djärva associationsbanor kan vara krävande för läsaren. Samhällets maktspråk har inte förändrats nämnvärt, menar han, det är fortfarande ungefär detsamma som på 70-talet, och obalanserna ser likadana ut i samhället. De som bryter koderna får fortfarande betala dyrt. Det är en kraftfull bok med stråk av sorg, men mest av allt en vildsint hyllning till det motsträviga och obekväma, till modet att ”vara autentisk”. Ett peptalk i ett pressat läge, skulle man kunna säga.

Boken var nominerad till fjolårets Premio Strega.

Annagreta Dyring
Vetenskapsjournalist och författare
hedersdoktor vid Stockholms universitet

 

Ur arkivet

view_module reorder

Veckan från hyllan, Vecka 49 - 2012

Göran Rosenberg tilldelades Augustpriset för sin bok ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz”. Världen må förlåta mig, men jag tycker att det är en så fantastiskt bra och viktig ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 01 december, 2012

På tal om Herakleitos

  Under en längre period denna höst 2012 har jag haft anledning att i lugn och ro ägna mig åt Herakleitos, vilket allteftersom gett upphov till följande i den gamle upphovsmannens ...

Av: Bertil Falk | Agora - filosofiska essäer | 22 december, 2012

En rökares försvarstal

 En av mina väninnor försöker leva ett hälsosamt liv, för att må bra. Nu äter hon rätt, a la diet nya modellen och motionerar som sig bör. Hon springer varje ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 december, 2013

Violet Tengberg ─ föregångare till den nya andliga konsten

Samhället har alltid fruktat udda konstnärer, diktare, helgon och mystiker. Det främmande och okända är skrämmande och farligt och ofta har man förföljt och på olika sätt försökt tysta ner ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 22 juni, 2009

Biografiskt lexikon för Finland nu på nätet

Numren 710:1-4 i serien Skrifter utgivna av Svenska Litteratursällskapet i Finland är ett imponerande storverk: de fyra mycket bastanta delarna av Biografiskt lexikon för Finland, utgivna 2008-2011 med understöd av ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 09 december, 2014

Kvalité och känsla

Kvalité och känsla "Franskspråkig skönlitteratur i svensk översättning" är Elisabeth Grate Bokförlags motto, men en och annan bok från den anglosaxiska världen har smugit sig in i utgivningen.

Av: Agneta Tröjer | Porträtt om politik & samhälle | 25 september, 2007

Den felande länken och amöbans intelligens

Till Birthe, humanist med naturvetenskaplig bakgrund, precis som författaren Erland   Inspirerad av Erich Jantsch, The Self-Organizing Universe från 1980 och Ilya Prigogine och Isabelle Stengers, Ordning ur kaos från 1985 (1979) ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 03 september, 2010

Roger Scruton om liberalism

Liberalism är inte en enhetlig tradition. Det finns emellertid en uppsättning ställningstaganden som kan sägas utgöra dess kärna och som förenar olika formuleringar av den genom familjelikhet. Av dessa besläktade ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 12 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.