Benjamin 28

Av: Håkan Eklund | 25 februari, 2012
Kulturen strippar

Bigert & Bergström

Isklockan klämtar för klimatet

Tidningen Kulturens Mathias Jansson om klimatet och konsten.

Av: Mathias Jansson | 31 januari, 2016
Essäer om konst

Samurajestetiken

När Moses, Jesaja och andra Bibelns Profeter talar om ljud och oro från kroppens inre överensstämmer detta med japanernas gamla tro att själen har sin boning i människans mage. Det ...

Av: Bo I. Cavefors | 03 februari, 2013
Essäer om religionen

E.L. Doctorow. Foto: Mark Sobczak. Wikipedia

E. L. Doctorows Amerika. Del 2

Andra delen av Ivo Holmqvists essä-porträtt om E. L. Doctorows.

Av: Ivo Holmqvist | 02 augusti, 2015
Litteraturens porträtt

Ett rop på den autentiska litteraturen



Emanuele TreviItalien ser sig om efter något lugnande. Nuet är ostadigt, politiken svajar betänkligt och till råga på allt dyker Berlusconi upp igen som gubben i lådan. Men tillfällig lindring finns att få. Skådespelaren Roberto Benignis TVmonologer visar det komiska i politiken, och det lättar på trycket. Italien behöver sina vassa samhällsanalytiker, och det finns många. En annan är författaren Emanuele Trevi.

Trevi sörjer modernismen, framför allt tänker han på 1970-talets litteratur. Vi har förlorat dess ork och mod, skriver han i sin bok ”Qualcosa di scritto. La storia quasi vera di un incontro impossibile con Pier Paolo Pasolini”. Ponte alle Grazie. Milano 2012 (Något skrivet. Den nästan sanna historien om ett omöjligt möte med Pier Paolo Pasolini). Det är en dräpande samtidskritik och en kraftfull plädering för självständiga ställningstaganden. Idag tynar den intellektuella styrkan bort, menar han. Att han väljer Pasolinis verk är ingen slump; där kom efterkrigstidens sociala och politiska utmaningar fram i ljuset.

Trevi pejlar in 70-talets litterära miljöer där Pasolini och hans stilfränder bildade en storartad gränspassage i litteraturen innan konsumism och andefattigdom fullständigt tog över tillvaron. Det var en provokativ och farlig litteratur, skriver Trevi och tar särskilt upp Pasolinis textsamling ”Petrolio”, en nyckelroman vars heta politiska innehåll tros ha läckt ut och lett till att Pasolini mördades 1975. Boken som publicerades postumt 1992 anses framför allt handla om ett mord på högsta nivå inom energikoncernen Eni. Med en förklädd text, full av identitetsbyten, homoerotiska gåtor och symbolhandlingar var och är ”Petrolio” provokativ i flera dimensioner. Det Pasolini analyserade – och tidigare berört i både filmer och böcker – var en växande symbios mellan storindustriernas ledare, höga betrodda politiker i regeringen och uppåtgående maktmänniskor, bland andra Silvio Berlusconi.

I denna maskulint vibrerande miljö fanns också en märkvärdig kvinnogestalt, också hon något av ett tidstypiskt fenomen. Hon får en hedersplats i boken, som en motkraft och en frihetssymbol. När Trevi i början av 1990-talet tog kontakt med Pasolinis Stiftelse i Rom, fann han att denna kvinna, den osannolika Laura Betti, fortfarande sedan lång tid tillbaka verkade där och skötte det som fanns att ta hand om, plus att därutöver odla det konventionsbefriade umgänge i vilket hon själv utgjorde epicentrum. Trevi skriver att signorina Betti var arrogant, ständigt arg och fräck och att hon därtill saknade kroppskonturer. Hon kastade ut sina vassa kommentarer om allt och alla när det passade henne utan att blinka, hennes sarkasmer liknade ormbett. Det var riskabelt att vara i hennes närhet, skriver Trevi, hon var ett mentalt Tjernobyl. Men denna eruptiva kvinna hade också en annan sida; hon vårdade egensinnigt Pasolinis minne och påstod sig vara den enda som förstått hans verk.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Då skrevs ännu den viktiga litteraturen, en litteratur som lämnar avtryck hos läsaren. Den skakar om och uppenbarar, skriver Trevi och nämner vid sidan av Pasolini också Thomas Pynchon och Thomas Bernhard. Det finns, påpekar Trevi och citerar Laura Betti, en stark koppling mellan raseriet, La Rabbia, och det kreativa. ”Raseriet är viktigare än talangen; talang kan varje borgarbracka ha, men raseri, det är en sällsynt gåva, den måste man odla.”

Pasolini slutade aldrig syna maktens motiv och gärningar. Han rörde sig i många kretsar och var väl informerad. Han såg sin samtid förändras. Han saknade lugnet och enkelheten i de små städerna; själv kom han från en liten by i norra Italien. Den växande konsumismen och mediernas banalisering såg Pasolini som en medveten politisk strategi i avsikt att passivisera allmänheten. Också på det personliga planet var Pasolinis texter utlämnande och riskabla. Hans eget liv låg i texterna, han levde som han själv uttryckte det i en ”ohjälplig asymmetri”. Pasolini kunde inte ana, skriver Trevi, att han skulle bli en av de sista modernisterna.

När Emanuele Trevi jämför med vår egen tids litteratur, ekar Laura Bettis arga tonfall. Nuförtiden ska varje bok gillas av alla, skriver han. Förläggarna – ett släkte han inte har mycket till övers för - vill idag bara ha berättelser där man kan känna igen sig. Läsaren ska likna karaktärerna i boken. De ska vara ”av samma pasta”. Böckerna ska hela tiden bjuda underhållning, författarna ska bli lika omtyckta som jultomtar. Det är rena mentala statskuppen, frustar Trevi.

Trevis skarpa samtidskritik har rört om i den italienska debatten. Vi behöver inte reformera, säger han, utan snarare ”rifondare”, dvs bygga om från grunden, utbilda och starta om. Trots att han hyllar det originella och erfarenhetsbaserade i litteraturen påpekar han att vi behöver fablerna, de dubbelbottnade berättelserna som pekar ut väsentliga värden. De egensinniga kortessäerna i boken visar sig vara en effektiv skrivart för Trevi; de är både underhållande och avslöjande, samtidigt som deras djärva associationsbanor kan vara krävande för läsaren. Samhällets maktspråk har inte förändrats nämnvärt, menar han, det är fortfarande ungefär detsamma som på 70-talet, och obalanserna ser likadana ut i samhället. De som bryter koderna får fortfarande betala dyrt. Det är en kraftfull bok med stråk av sorg, men mest av allt en vildsint hyllning till det motsträviga och obekväma, till modet att ”vara autentisk”. Ett peptalk i ett pressat läge, skulle man kunna säga.

Boken var nominerad till fjolårets Premio Strega.

Annagreta Dyring
Vetenskapsjournalist och författare
hedersdoktor vid Stockholms universitet

 

Ur arkivet

view_module reorder

Erland Lagerroth - sökandet är vårt största äventyr

Trots sina åttiosju år är Erland Lagerroth en av våra mest entusiastiska sökare efter nya sätt att se på människan och hennes plats i kosmos. Man tänker sig att människor ...

Av: Antoon Geels | Essäer | 25 mars, 2011

”Jag tycker, det är alldeles ljust omkring mig”

Stockholmsutställningen 1930 var, som en av romanfigurerna i Eyvind Johnsons Krilon-serie uttrycker det, ”den tydliga, klara början till en ny och finare värld.” En paviljong på utställningen hette Svea Rike ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 26 november, 2017

Ingela Lind  Foto Bengt Oberger

Den övermodiga Ingela Lind

Man kan kanske tycka att Ingela Lind valt en onödigt defensiv undertitel till sin senaste essäsamling ”Övermod” som just kommit på Atlantis: ”utsvävningar och lätta stycken”. Visserligen förekommer det en ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 21 augusti, 2016

Måndagarna med Maria

Det är sent på dagen. Ändå lyser solen skarpt, obarmhärtigt. Dess strålar sticker vasst i ögonen. Maria Wines mörka och omisskännliga glasögon, aningen kattlika, skyddade som alltid denna poesins och ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 27 december, 2010

Statue of Buddha, Polonnaruwa, Sri Lanka

Moder Jord, Tibet och alla papporna

Det heter Fädernesland. Det heter Moder Jord. Modern är en och fäderna många. La ma betyder stor moder. I Tibetansk tradition är lama en andlig lärare – oftast munk, oftast ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 18 juli, 2016

Musikkrönika i maj

”Vad gäller kulturturism är Tyskland ledande i Europa”, sa Petra Hedorfer, chef för det tyska turistrådet, när hon talade vid årets tyska turistmässa, som hölls i anrika kulturstaden Weimar – ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 27 maj, 2015

Inge Schiöler – Den västsvenske färglyrikern

Stränderna stiger i evig renhet ner pärlemorsvala av sandsom i var skiftande minsta skärva serspeglat himmelens land. Mångfald, enhet är stigen ingen går,ljus som bretts ut av en handsom allt att tyda ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 09 januari, 2013

Den italienska tragikomedin. Intervju med Giorgio Vasta

Giorgio Vasta föddes i Palermo för 42 år sedan. Han har bott och arbetat i Turin i 16 år och efter flera vistelser utomlands, bl.a. i Finland och på Island ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 15 mars, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.