En ny röst åt konsten

Linda Aker är en av de kreativa ledarna för det till vintern årsgamla Galleri Vox, beläget i ett gårdshus i Sundsvalls stenstad. Hon är bildpedagog och har gått på utställningar ...

Av: Pernilla Andersson | 15 augusti, 2010
Kulturreportage

Bitskt tandlösa krokodiler

När Sagokungen Ludwig II 1864 bjöd in Richard Wagner från exilen i Schweiz för att möblera om kulturlivet i München, förändrades den bayerska huvudstaden raskt och radikalt. Efter Wagners ettåriga gästspel var ...

Av: Bo I. Cavefors | 19 Maj, 2014
Essäer

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | 22 oktober, 2008
Scenkonstens porträtt

”Oh Småland! It was so stenigt you know!” Bishop Hill, svenskhet på prärien…

Om man går utmed huvudgatan i svenskbygdens Bishop Hill mellan hus med 1800-talsinspirerad svensk bruksbyggnadsstil som Steeple Building och vidare förbi Colony Store och presentshopen Svenska Hjarta (Svenska Hjärtan), krukmakeriet ...

Av: Benny Holmberg | 16 mars, 2014
Kulturreportage

Ett rop på den autentiska litteraturen



Emanuele TreviItalien ser sig om efter något lugnande. Nuet är ostadigt, politiken svajar betänkligt och till råga på allt dyker Berlusconi upp igen som gubben i lådan. Men tillfällig lindring finns att få. Skådespelaren Roberto Benignis TVmonologer visar det komiska i politiken, och det lättar på trycket. Italien behöver sina vassa samhällsanalytiker, och det finns många. En annan är författaren Emanuele Trevi.

Trevi sörjer modernismen, framför allt tänker han på 1970-talets litteratur. Vi har förlorat dess ork och mod, skriver han i sin bok ”Qualcosa di scritto. La storia quasi vera di un incontro impossibile con Pier Paolo Pasolini”. Ponte alle Grazie. Milano 2012 (Något skrivet. Den nästan sanna historien om ett omöjligt möte med Pier Paolo Pasolini). Det är en dräpande samtidskritik och en kraftfull plädering för självständiga ställningstaganden. Idag tynar den intellektuella styrkan bort, menar han. Att han väljer Pasolinis verk är ingen slump; där kom efterkrigstidens sociala och politiska utmaningar fram i ljuset.

Trevi pejlar in 70-talets litterära miljöer där Pasolini och hans stilfränder bildade en storartad gränspassage i litteraturen innan konsumism och andefattigdom fullständigt tog över tillvaron. Det var en provokativ och farlig litteratur, skriver Trevi och tar särskilt upp Pasolinis textsamling ”Petrolio”, en nyckelroman vars heta politiska innehåll tros ha läckt ut och lett till att Pasolini mördades 1975. Boken som publicerades postumt 1992 anses framför allt handla om ett mord på högsta nivå inom energikoncernen Eni. Med en förklädd text, full av identitetsbyten, homoerotiska gåtor och symbolhandlingar var och är ”Petrolio” provokativ i flera dimensioner. Det Pasolini analyserade – och tidigare berört i både filmer och böcker – var en växande symbios mellan storindustriernas ledare, höga betrodda politiker i regeringen och uppåtgående maktmänniskor, bland andra Silvio Berlusconi.

I denna maskulint vibrerande miljö fanns också en märkvärdig kvinnogestalt, också hon något av ett tidstypiskt fenomen. Hon får en hedersplats i boken, som en motkraft och en frihetssymbol. När Trevi i början av 1990-talet tog kontakt med Pasolinis Stiftelse i Rom, fann han att denna kvinna, den osannolika Laura Betti, fortfarande sedan lång tid tillbaka verkade där och skötte det som fanns att ta hand om, plus att därutöver odla det konventionsbefriade umgänge i vilket hon själv utgjorde epicentrum. Trevi skriver att signorina Betti var arrogant, ständigt arg och fräck och att hon därtill saknade kroppskonturer. Hon kastade ut sina vassa kommentarer om allt och alla när det passade henne utan att blinka, hennes sarkasmer liknade ormbett. Det var riskabelt att vara i hennes närhet, skriver Trevi, hon var ett mentalt Tjernobyl. Men denna eruptiva kvinna hade också en annan sida; hon vårdade egensinnigt Pasolinis minne och påstod sig vara den enda som förstått hans verk.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Då skrevs ännu den viktiga litteraturen, en litteratur som lämnar avtryck hos läsaren. Den skakar om och uppenbarar, skriver Trevi och nämner vid sidan av Pasolini också Thomas Pynchon och Thomas Bernhard. Det finns, påpekar Trevi och citerar Laura Betti, en stark koppling mellan raseriet, La Rabbia, och det kreativa. ”Raseriet är viktigare än talangen; talang kan varje borgarbracka ha, men raseri, det är en sällsynt gåva, den måste man odla.”

Pasolini slutade aldrig syna maktens motiv och gärningar. Han rörde sig i många kretsar och var väl informerad. Han såg sin samtid förändras. Han saknade lugnet och enkelheten i de små städerna; själv kom han från en liten by i norra Italien. Den växande konsumismen och mediernas banalisering såg Pasolini som en medveten politisk strategi i avsikt att passivisera allmänheten. Också på det personliga planet var Pasolinis texter utlämnande och riskabla. Hans eget liv låg i texterna, han levde som han själv uttryckte det i en ”ohjälplig asymmetri”. Pasolini kunde inte ana, skriver Trevi, att han skulle bli en av de sista modernisterna.

När Emanuele Trevi jämför med vår egen tids litteratur, ekar Laura Bettis arga tonfall. Nuförtiden ska varje bok gillas av alla, skriver han. Förläggarna – ett släkte han inte har mycket till övers för - vill idag bara ha berättelser där man kan känna igen sig. Läsaren ska likna karaktärerna i boken. De ska vara ”av samma pasta”. Böckerna ska hela tiden bjuda underhållning, författarna ska bli lika omtyckta som jultomtar. Det är rena mentala statskuppen, frustar Trevi.

Trevis skarpa samtidskritik har rört om i den italienska debatten. Vi behöver inte reformera, säger han, utan snarare ”rifondare”, dvs bygga om från grunden, utbilda och starta om. Trots att han hyllar det originella och erfarenhetsbaserade i litteraturen påpekar han att vi behöver fablerna, de dubbelbottnade berättelserna som pekar ut väsentliga värden. De egensinniga kortessäerna i boken visar sig vara en effektiv skrivart för Trevi; de är både underhållande och avslöjande, samtidigt som deras djärva associationsbanor kan vara krävande för läsaren. Samhällets maktspråk har inte förändrats nämnvärt, menar han, det är fortfarande ungefär detsamma som på 70-talet, och obalanserna ser likadana ut i samhället. De som bryter koderna får fortfarande betala dyrt. Det är en kraftfull bok med stråk av sorg, men mest av allt en vildsint hyllning till det motsträviga och obekväma, till modet att ”vara autentisk”. Ett peptalk i ett pressat läge, skulle man kunna säga.

Boken var nominerad till fjolårets Premio Strega.

Annagreta Dyring
Vetenskapsjournalist och författare
hedersdoktor vid Stockholms universitet

 

Ur arkivet

view_module reorder

Från Bosch till Sollman - Game Art i Holland på 2000-talet

Det dröjer visserligen till 2016 innan Jheronimus Boschs 500-årsjubileum ska firas i Holland, men man har redan tjuvstartat. Under 2013 arrangerades en tävling om att göra ett dataspel som inspirerats av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 juni, 2014

Jakten på den röda ballongen – en essä om ballongen i konsten

Ett rött hjärta stiger mot himlen. Kvar på marken står en liten flicka och ser hur hennes ballong flyger iväg. Det går inte riktigt att se om flickan är ledsen ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 oktober, 2012

August och människorna

Två år före döden gick August till angrepp mot kulturetablissemangets gullegris Verner von Heidenstam (som konverterat från livsbejakande romantiker till reaktionär nationalpropagandist), charlatanen Sven Hedin (som upptäckte tredje världen i ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 21 juni, 2011

Bomber över Tyskland. Kommentarer till bombandet av Tyskland under andra världskriget

Bilden av bombandet av Tyskland under andra världskriget har i den versionen av historien som sprids i allmänna media försetts med ett dämpande filter. Den som haft oturen att ha ...

Av: Olof Hirn | Essäer om samhället | 16 Maj, 2011

En livskraftig hundraåring: ”På spaning efter den tid som flytt”.

I mars 1913 fann Marcel Proust en förläggare som var villig att ge ut hans ”A la recherche du temps perdu” sedan flera andra hade tackat nej. Men Bernard Grasset ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 09 Maj, 2013

Andrzej Wajda 1974

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 oktober, 2016

Upplopp av Torsten Renqvist

Upplopp av Torsten Renqvist Torsten Renqvist: Född 1924. Debuterade som målare och grafiker 1950. Fick pris på Biennalen 1964. Lämnade några år senare måleriet helt. Sedan dess har han skulpterat ...

Av: Anders Forsberg | Bildreportage | 02 november, 2006

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 13 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.