Den sextionde filmfestivalen i Berlin, Berlinale, Europas mest vitala och viktiga

  60-årsjubilerande Berlinale, Berlins filmfestival, har varit en filmflod utan dess like i festivalens historia. Över 400 filmer har visats i festivalens sju sektioner med dess ännu fler undersektioner som visar ...

Av: Andreas Altermann | 22 februari, 2010
Kulturreportage

Pere Borrell del Caso pionjärverk

Konst utanför ramen

Konsten som alltid gör vad den kan för att spränga alla olika slags gränser, tycks stå villrådig inför den traditionella rektangulära ramen. Men det finns exempel på utbrytningsförsök ifrån både ...

Av: Mathias Jansson | 22 mars, 2015
Essäer om konst

Eva Dahlbeck

Torpardottern gör karriär i storstaden

Brita i grosshandlarhuset filmades efter ett manus av Harald Beijer, som även skrivit den framgångsrika boken. Här kontrasteras livet på landet med livet i staden och Sverige är ett land ...

Av: Belinda Graham | 17 september, 2016
Essäer om film

Älskade trädgårdar! - Nu blommar det i bokhyllan!

Det finns många sätt att uppleva trädgårdar på. Att arbeta i en trädgård (egen eller andras). Att laga mat från trädgården – och att äta ute. Att skapa en egen ...

Av: Belinda Graham | 29 Maj, 2013
Essäer om samhället

Musans förvandling



Lucien Dhurmer. Medusan”Le Ciel est mort” (”Himlen är död”) utropar symbolisten Mallarmés plågade diktjag i poemet ”l’Azur” (1864), som en nästan kuslig föraning av Nietzsches berömda uttalande i Der fröhlichen Wissenschaft (1882): ”Gud är död”. Dessa för sin tid brutala proklamationer är tillkomna med delvis skilda förtecken – den ena en poetisk metafor, den andra en filosofisk deklarering – men de har båda samma förödande metafysiska konsekvenser. ”Himlen” och ”Gud” är här – som litteraturvetaren Anders Olsson berört – att betrakta som synonyma storheter, som jämförbara representanter för den gudomliga transcendens som för Mallarmé och Nietzsche oåterkalleligen gått förlorad för mänskligheten. Det gudomliga, och överhuvudtaget Idealismen, har spelat ut sin roll, kvar finns endast det hotande Intet, den ontologiska tomheten, nihilismen.

Om de vittgående konsekvenserna av den dogmatiska religionens frånfall för modern litteratur har Anders Olsson skrivit i sin bok Läsningar av Intet. Han talar där bland annat om den modernistiske poeten Wallace Stevens diktning som ett ”försök att ge språk åt tillståndet efter gudarnas fall” – en formulering som lite förenklat går att översätta till att gälla en stor del av den moderna poesin sedan romantiken och den nihilistiska litteraturens upprinnelse. Den ontologiska reduktion som Guds avkall från institutionerna innebar för poesin har nämligen ställt enorma krav på poeten att på egen hand fylla i det skrämmande tomrum som uppstått. En uppgift som, vilket Olsson också uppmärksammat, inte är helt enkel. Konsten, Skönheten, har alltid på ett eller annat sätt varit beroende av ett gudomligt alibi, ett rättfärdigande från Gud. Det Sköna, har man menat, finns för att Gud finns.

Många nihilister inte bara inser utan utnyttjar detta dilemma, inte minst Baudelaire, gudsförnekaren som lånar den förgångna tidens referensramar för sina egna syften. Med Erich Auerbachs ord: ”I en klassisk form uttrycker han [Baudelaire] en modern erfarenhet, vilket förändrar formens innebörd.” Baudelaire använder sig å ena sidan av det traditionella upphöjda skönhetsbegreppet (den klassiska formen) men tillämpar det på tillvarons låga företeelser – det fula, det meningslösa, det dekadenta (den moderna erfarenheten). Ett talande exempel är den berömda dikten ”Une Charogne” (”ett kadaver”), där den inledande strofen lyder:

”Minns ni, min älskade, synen vi såg
i sommarens milda ljus
denna morgon: ett skändligt kadaver som låg
på skogsstigens bädd av grus?”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jan Frans de Boever La CharogneStrofens antitetiska struktur uppenbarar den tragiska aspekt som blir alltför påtaglig i Baudelaires gudlösa litterära tillvaro. Den upplyftande bild av det upphöjda varat som frammanas i de två första versraderna framträder i förändrat ljus mot bakgrund av den efterföljande beskrivningen av ”ett skändligt kadaver”. Formuleringen ”sommarens milda ljus” framstår med ens som en cynisk parodi på den traditionella poesins skönhetssträvan. Så även den poetiska trop som inleder strofen, nämligen invokationen av ”min älskade”. Beaktande de konnotationer som invokationen ger i skuggan av den långa traditionen av västerländsk litteratur blir tragiken än synligare. Substantivet, som härrörs från verbet invocare (ungefär att åkalla), har inte minst varit ett sätt för diktaren att kalla på gudomlig närvaro i sitt skapande. Ett av de mest klassiska exemplen är den ofta citerade inledningen till Homeros Iliaden: ”Sjung, o gudinna [---]”

De grekiska skalderna kunde inte företa sig någonting utan gudarna, inte heller romantikens poetiska genier. Skillnaden ligger i att för romantikerna är det transcendenta objektet för invokationen inte längre lika självklart. Religionens (i detta fall den judisk-kristna monoteismens) vacklan har skänkt dem en ny metafysisk osäkerhet, på vilket följer att musan måste åkallas från en hittills okänd plats. Romantikerna ser sig själva som kärl för gudomlig inspiration, men för en gudomlighet som numera frammanas med andra medel – inte minst panteismens och mystikens medel – snarare än via den för dem dogmatiska kristna Guden.

För symbolister som Baudelaire är problemet med det gudomliga fortsatt aktuellt, i än högre grad. Allt utöver sinnevärlden är för honom slutgiltigt dött och förruttnat, det gudomliga objektet för invokation har gått upp i rök. Han frågar sig var Skönheten finns att hämta när den översinnliga kraft som tidigare tillhandahållit den inte längre är tillstädes. Är diktaren inte längre något mer än ett tomt kärl, förpassad till sinnenas låga sfär? ”Kadavret”, och många andra av hans dikter, inbjuder till en sådan läsning, men den vore dock inte helt rättvisande. Religionens frånfälle öppnar nämligen upp för oanade möjligheter, nämligen – som vi ska se – i form av en gudom i förening med det skapande subjektet.

Alfred Kubin. EldenTanken om jaget som det gudomligas sfär tangerar Nietzsches syn på människans möjlighet att i en gudlös värld skapa sin egen gudom genom konsten (Die Geburt der Tragödie, 1872), en tanke som får fortsatt näring inte minst i Edith Södergrans nietzscheanskt inspirerade diktning. I slutet av dikten ”Triumf att finnas till”, ur diktsamlingen Septemberlyran (1918), skriver hon följande:

”Tid - du mörderska - vik ifrån mig!

Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen

och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.”

Södergran skildrar här sitt diktjags heroiska kamp mot förgängligheten, mot ”den moderna erfarenheten”. Ett i högsta grad modernt nihilistisk medvetande gör sig gällande, ett medvetande som alltför klart inser Tidens oförsonliga makt över människan. Men trots denna plågsamma insikt resignerar inte subjektet inför livets metafysiska tomhet, utan ställer upp till tappert motstånd. ”En gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck”, är ett typexempel på den dionysisk-rebelliska glöd som kännetecknar denna period i Södergrans diktande.

Liksom Nietzsche förmår Södergran att vända den passiva nihilismens melankoliska respons på Himlens tomhet till en affirmativ, aktiv nihilism som genom den euforiska poesin bemästrar och övervinner livet trots dess avsaknad av given innebörd. I och med Guds avträde från tronen tar jaget själv plats på piedestalen – Himlen, det Sköna, verkar nu genom och enbart genom subjektets skapande kraft. Transcendensens väg har inte krympt, såsom Baudelaire ibland låter påskina, utan har endast bytt residens. Transcendensen är nu i det närmaste immanent i poeten, inneboende i det explosiva jaget. Poeten skapar Gud och Gud verkar genom poeten. Detta är en vidareutveckling av romantikens föreställning om det demoniska geniet, skalden som överträder världen och moralen i sin egen skapelseakt. Konsekvensen av denna hierarkiska omkastning är att gudinnan hos Södergran inte längre behöver någon invokation, musan finns redan inom henne.

Fernand Khnopff. En död stadGudomlighetens slutliga inträde i Södergrans poetiska subjekt, tillsammans med den hybris som denna förvandling medföljer, kan förvisso förefalla skrämmande. En människa som likställer sig själv med gudarna, alternativt gör sig själv till Gud, är trots allt i enlighet med myten dömd att gå under. Vad gäller Södergran som likt Ikaros ”går på sol […] står på sol” (ur ovan citerade dikt) skulle därför vissa hävda att det finns en risk att hennes vingar av vax smälter och störtar henne i hennes övermod.

Det poetisk-gudomliga jaget återfinns dock i många, subtilare, skepnader långt efter Södergrans titaniska diktexperiment (det existerar även parallellt med de sena modernisternas och postmodernisternas försök att upplösa subjektet), och det är inte alltid nödvändigt att se det som vanhelgande. Oavsett varifrån källan till det gudomliga går att härleda, externt eller internt, innebär ett bejakande av det skapande subjektets tillgång till detsamma nämligen en möjlighet för poeten att överskrida såväl sig själv som det sägbaras barriärer. Kanske räcker det således med att vi, för att undvika att bli hädiska eller enkelspåriga, till de för många problematiska synonymerna Himmel och Gud helt enkelt låter ansluta ordet Poesi.

 

Mattias Lundmark

Ur arkivet

view_module reorder

Sann historia, tre generationer och ett Egypten med alla dess färger

Three Ladies in Cairo är en kombinerad släktkrönika och historisk vandring i ett Egypten som snabbt ändrar karaktär under den tid det tar för tre generationer att leva där. “True ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 29 april, 2014

Jag vill se statsministern klättra i träd

Pippi Långstrump älskar att klättra i träd och gå på händer. Men frågan är: Har någon sett Fredrik Reinfeldt gå på händer? Har han delat ut karameller till alla barnen ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 03 februari, 2011

Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare

Foto: Teymor Zarre' Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare Helga och Enn Nõu tar emot i sitt hus i Sunnersta i Uppsala. Och det syns verkligen att det bor ...

Av: Anna Franklin | Litteraturens porträtt | 16 oktober, 2007

Inget som tjänar livet kan vara förnedrande

Svaret på frågan om vad som är mystik, varierar från religion till religion, från en tid till annan tid. Kristen mystik ger, generellt sett, uttryck för den enskilda människans upplevelser ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 23 april, 2014

Näcken och scientismen

Kvällens gullmoln fästet kransa. Älvorna på ängen dansa,Och den bladbekrönta näckenGigan rör i silverbäcken. Liten pilt bland strandens pilarI violens ånga vilar,Klangen hör från källans vatten,Ropar i den stilla natten: "Arma gubbe! Varför ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 29 november, 2011

John O´Hara läst på nytt

T. S. Eliots diktcykel Det öde landet är så full av abstrusa allusioner att han fann för gott att lägga till några noter på slutet där läsaren får reda på varifrån en ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 26 februari, 2013

En rapsodi från Manhattan Del 2, Museer på East Side

American Museum of Natural History på 79 gatan West överraskar med nya friska erbjudanden. Vad sägs om en nattlig ficklampsexpedition som paleontolog bland 65 miljoner gamla Tyrannosarius rex? Tänk att ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 20 april, 2009

Motsatserna natur-kultur på Kiasma

   Var finns den starka, uppkäftiga, berörande tredimensionella konsten idag? Skulptur, alltså. Om den tycks satt på undantag i Sverige, kan man söka den i Finland. Detta märkesår, då det gått ...

Av: Nancy Westman | Reportage om scenkonst | 01 juni, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.