Har UFO: n någon plats inom teosofin?

Flygande tefat i historia och religion  En av de första dokumenterade UFO-observationerna gjordes den 5 augusti år1926. Det var den ryske målaren, upptäcktsresande och mystikern Nicholas Roerich, som befann sig på ...

Av: Carl Ek | 23 november, 2013
Kulturreportage

Det urolige sinn. Del I

Innledning Artikkelen miner om tre ulike oppfattelser om menneskesinnet, der den enkelte oppfattelse utgjør et element i en mer omfattende teori om hvilke ting som fins i universet. Det gis, etter ...

Av: Thor Olav Olsen | 03 december, 2012
Agora - filosofiska essäer

Beatrice Månsdotter

Glödande skymningsljus

”Jag har sett det här förut.” Han kisar med ögonen. ”Tusentals gånger i mina drömmar. Det är som om jag redan har varit här.” ”Mmm.” Hon nickar och följer med ...

Av: Beatrice Månsdotter | 28 december, 2016
Gästkrönikör

Donald och Melania Trump

Dynastin Trump

Gwenda Blairs “The Trump: three generations of Builders” som gavs ut för femton år sedan har när den kommit på nytt utökats med en del sidor och fått några extra ...

Av: Ivo Holmqvist | 08 oktober, 2016
Reportage om politik & samhälle

Hobbiten, en oväntad resa bort, och hem igen



”Bort och hem”J.R.R. Tolkiens bok ”Hobbiten – Bort och hem igen”fångar essensen av drömmen om ett mysigt hem med ensjungande tekittel. Vissa romankaraktärer åker runt hela jorden för att komma hem. Andra tar bara en liten vända ut i världen. Men det viktigaste är ändå att komma hem till sist. Vid slutet av sagans regnbåge kan det finnas guld. Eller något ännu dyrbarare. Ett hem är i det långa loppet mycket mer värt än guld. Speciellt om det är ombonat och om det just nu är dags för en trevlig kopp te.

Den första filmen i Hobbiten triologin har undertiteln ”En oväntad resa”. Underrubriken från boken, ”Bort och hem”, igen sparas till den tredje delen i filmtrilogin, del två har fått underrubriken ”Smaugs ödemark”. ”En oväntad resa” är en passande undertitel, ty resor är inget man väntar sig i hobbitarnas välordnade värld – allt de kan önska sig finns ju i deras kära Fylke.

I Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar” (som också handlar om en oväntad resa om att komma bort och hem igen) är det viktigaste för huvudpersonen (en engelsk man) inte att komma bort, utan att komma hem: för att vinna ett vad.

I J.R.R. Tolkiens ”Hobbiten” är det viktigaste för huvudpersonen – en engelsk hobbit vid namn Bilbo – inte att ha ett äventyr och komma bort, utan att komma hem igen. Inte för att vinna ett vad, utan för att hemmet är det viktigaste: hemmet är platsen där han trivs bäst, hemmet är den plats där tekitteln sjunger som hemtrevligast. Boken ”Hobbiten” har också den träffande underrubriken ”Bort och hem igen”. Kan det sägas tydligare? Det viktigaste är inte att komma bort. Det viktigaste är att komma hem.

På äventyr med hemlängtan

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hobbitar – både i ”Sagan om Ringen” och i ”Hobbiten” – personifierar essensen av ”den motvillige hjälten”. Bilbo är inte den typen av hjälte som längtar efter att komma bort. Bilbo är inte den typen av hjälte som längtar efter äventyr. Han gillar sitt hem, regelbundna måltider, regelbundna tepauser och regelbundna rökpauser.

”Är det det som är Berget? frågade Bilbo allvarligt … han hade aldrig tidigare sett något som såg så stort ut.”

Han blir tillrättavisad av en av dvärgarna som förklarar att det där bara är början av Dimmiga bergen och de ska ta sig över (eller igenom) och sedan ska de över Ödevidderna och från andra sidan bergen är det en bra bit till Ensliga berget i öster där draken Smaug ligger och ruvar på dvärgarnas skatt. Som de hoppas att Bilbo ska ta tillbaka åt dem.

”Å! sade Bilbo, som just i det ögonblicket kände sig tröttare än han mindes att han någonsin varit förut. Han tänkte återigen på sin bekväma fåtölj framför brasan i bästa rummet i hobbithålan och på en sjungande kittel. Inte för sista gången!”

Fåtöljen, den sprakande brasan och mest av allt tekittelns sång är vad Bilbo längtar efter och allt detta är symboler för ett trivsamt (och engelskt) hem. Att ge sina gäster te – därtill ingår tilltugg! – är också A och O för gästfriheten, liksom för trivsamheten.

Den sjungande tekitteln

Äventyret kan börjaBilbo tillbringar en stor del av handlingen i äventyret i ”Hobbiten” med att ha hemlängtan. Och hemmet symboliseras mycket träffande av den sjungande tekitteln. Alla och envar vet ju att alla kriser och katastrofer krymper när de konfronteras med ”a nice cup of tea”. Det mesta kan besvärjas med den gamla fina trollformeln ”Let’s put the kettle on!”. Inget är så mörkt och hopplöst att det inte ser ljusare och mindre hopplöst ut på full mage. Hobbitens livsfilosofi är essensen av allt engelskt.

”Säg mig var du bor och jag ska säga dig vem du är.” – så skulle man kunna beskriva Tolkiens karaktärer. Säg den dvärg som drömmer att bo som en alv, eller tvärtom. En sådan dvärg som längtar efter alvskogen vore inte en speciellt lyckad dvärg. Inte heller längtar alverna efter att bo i berg – som dvärgarna tycker är mycket hemtrevliga. Tolkiens karaktärer känner sig hemma där det är meningen att de ska känna sig hemma, de längtar inte efter något nytt boende på en söderhavsö, eller efter en trendig stuga i Aspen. Vare sig vi talar om alver, dvärgar eller hobbitar så är de alla övertygade att just deras boende, deras inredningsstil och deras livsstil är den bästa och mest bekväma. Ingen skulle kunna sälja in en alternativ livsstil eller ett alternativt boende hos dessa karaktärer. Att förlora sitt hem skildras som en skymf och en stor tragedi. Därför måste draken Smaug flytta på sig – han är i dvärgarnas hem. Och ett dvärghem är inte avsett att vara ett drakhem. Att hemmet är det viktigaste framgår redan i inledningen av ”Hobbiten”:

”I en håla i marken bodde det en hobbit. Inte en blöt och otäck jordhåla, där maskarna krälar och luften är skämd, och inte heller en torr och kal sandhåla där det inte finns någonstans att sitta och inget att äta; det var en hobbithåla, och en sådan är hemtrevlig.”

Därefter följer en beskrivning av den hemtrevliga hobbithålan, allt från den runda grönmålade dörren och dess handtag – ett mässingsvred, blankt och gult, mitt på dörren – till den välvda hallen som liknar en tunnel. Vi får veta att väggarna är klädda med träpanel och att golvet är klätt med kakelplattor och mattor, att stolarna är blankputsade och det finns massor av krokar för hattar och rockar, eftersom hobbiten tycker om att få besök.

Enplanslösning med källare


Vi får också veta att allt ligger i ett plan; hobbiten behöver aldrig gå i trappor och att rummen är sängkammare, badrum, källare (på ett och samma plan) många skafferier och garderober – hela rum med bara kläder – hobbiten är tydligen ett lite av ett modelejon samt kök och matsalar, ja, allt omtalas i plural.

Man kan lätt tänka sig att skafferierna är sådant som dagens mästerkockar skulle dregla över – i sådana där program som när de kommer hem till känt folk och ska laga något av det som finns hemma. Denna hobbit kan ju lätt utfodra tretton dvärgar och en trollkarl som kommer på oväntat besök. Han har till och med tillräckligt med kaffe hemma. För att inte tala om öl och porter.

”Hela rum med kläder” – här ligger Carrie Bradshaws ofta filmade ”walk-in-closet” i lä. Hobbiten har mer kläder. Hela rum fulla. Men inga skor så klart! Och detta är 1937. Allt är så noggrant beskrivet, från träpanel till kakelplattor och enplanslösningen – med källare!? – att Sköna Hem och deras syskontidningar om inredning borde bli gröna av avund på Tolkiens beskrivningsförmåga. Åtskilliga inredningsmagasin försöker sälja in ”rätt look” – men få lyckas. Åtminstone inte lika bra.

Är det någon som har läst ”Sagan om Ringen” eller ”Hobbiten” och blivit Tolkienfan utan att vilja ha en egen hobbithåla? Det är nästan omöjligt! Tolkien säljer verkligen in hobbitarnas mysiga, rurala livsstil!

Hemlängtan och det ombonade hemmet

Äldre omslag av The HobbitFör att längta hem till ett hem måste man ha ett hem att längta hem till. Tolkiens beskrivning av det ultimata hemtrevliga hemmet gör också att vi förstår hobbitens hemlängtan. Observera att vi får denna mycket långa beskrivning av hobbithålan innan vi får en beskrivning av ägaren till detta fina hem, själva hobbiten, faktiskt innan vi får veta hans namn, Bilbo Baggins, till och med innan vi får veta vad i hela världen en hobbit egentligen är! 1937 hade inga filmer kommit ut – då var hobbit ett helt nytt ord! Det allra viktigaste skulle man kanske tycka. Men det är istället hemmet som är det viktigaste – hemmet symboliserar och karakteriserar hur huvudpersonen är.

Vi får veta vad en hobbit är genom hans boende. Sedan genom hans matvanor. Det är alltid dags för något mål mat: ”breakfast, second breakfast, elevenses …” Det finns inget hemtrevligare än att lyssna till tekittelns sjungande ljud.

Att hobbitar är goda varelser förstår vi snart av att de tar hand om sina hem och sin hemtrakt. Hobbitar vårdar ömt sitt Fylke och har respekt för naturen. Alla goda varelser i Tolkiens böcker tar väl hand om sina hem, sitt land och naturen – från krigaren Beorn i ”Hobbiten” till drottningen Galadriel i ”Sagan om Ringen”. Ett tecken på att det är något allvarligt fel på Saruman – bortsett att han är en ondskefull, maktgalen trollkarl – är att han förstör sitt hem och den miljö som han borde vårda. Draken Smaug ödelägger dvärgarnas hem. Onda varelser har inte respekt vare sig för andras eller sina egna hem.

 

Den hemtrevliga rökstunden

Det enda som är lika mysigt för en hobbit som tekittlens sjungande är att ta sig en rök och blåsa rökringar. Ett av Gandalfs mer uppskattade trollerier – förutom de uppskattade fyrverkerierna – är att han kan trolla fram olika färger på rökringarna.

Det är osäkert om ett barnboksförlag idag skull gilla en bok där det röks så mycket och där huvudpersonens hemtrevliga mysstunder omfattar en hel del rökande och blåsande av rökringar – redan på morgonkvisten. Men 1937 var detta inte ett problem.

Idag röker inte ens Sherlock Holmes längre, i den nya BBC serien får han klara sig med nikotinplåster. Det är rökförbud i stort sett överallt i London.

Men kan ni tänka er hobbitar med nikotinplåster? Och hur blåser man då mysiga rökringar som Gandalf kan ändra färg på? Skådespelaren Martin Freeman som spelar Hobbiten Bilbo i filmtriologin är förresten i England känd som Dr John Watson i den nya Sherlock Holmes serien. Dr Watson röker förresten inte heller. Sherlock Holmes må ge upp sin pipa för nikotinplåster, men det skulle aldrig en hobbit göra. Benedict Cumberbatch, känd som den nye Sherlock Holmes (med nikotinplåster) är rökfri, men när han kommer att spela draken Smaug – rösten och rörelserna med hjälp av motion capture teknik – blir det både rök och eld. Eller som talesättet egentligen går: Ingen rök utan eld.

Både te och rök står för hemtrevnad. Inget går upp mot att lyssna på tekittelns sjungande och inget går upp mot att stoppa en pipa i godan ro.

Ingen hemtrevnad för orcherna

Omslag

Orcher tycks aldrig ha en mysig hemtrevlig stund, de verkar vara ointresserade av den sjungande tekitteln och de trevliga, meditativa rökringarna … Det är kanske därför vi inte känner något för orcherna, när de berättelserna igenom dödas eller mejas ner, för vi får aldrig vara med dem när de sitter ner och har en mysig hemmastund. Orcher längtar aldrig efter en sjungande kittel, de blåser inte rökringar och de är inte gästfria. Det sägs aldrig heller att orcherna är på väg hem. Dvärgarna i ”Hobbiten” är på väg hem, liksom Bilbo – hemmet är slutdestinationen.

I ”Sagan om Ringen” är också alla på väg hem. Alverna är på väg hem till det slutgiltiga ”hemma”, vart nu alver seglar från De grå hamnarna, Aragon är på väg hem till Gondor, där han ska inta sin rättmätiga plats som härskare. Hobbitarna längtar hem till Fylke. Alla är på väg hem och har ett hem att vara på väg till. Men om orcherna sägs det aldrig att de är på väg hem. Det sägs, när de släpar på Merry och Pippin (som de förmodligen drömmer om att äta upp) att de är på väg tillbaka. Tillbaka – inte hem. Tillbaka till Sauron, till sin herre, som likt en feodalherre förslavat dem. De varelser vi får följa med hem – de känner vi för. Vi känner förmodligen mest med hobbitarna. Och deras hem.

Tolkien har ofta betydligt mer detaljerade skildringar av hem och hemtrevnad än av krig och fältslag. Tänk bara på den långa, detaljerade skildringen av Fylke i inledningen av ”Sagan om Ringen”. Den som många läsare hoppar över eller fastnar i ”för det händer ju ingenting”. Men den skildringen ska man som läsare inte hoppa över för att det inte ”händer något” – det händer ju massor! På sitt sätt, på ett hemtrevligt, småskaligt vis, och det är just detta som gör att man förstår att hobbitarna har ett hem att kämpa för och längta tillbaka till. Det är det som gör att vi känner något för hobbitarna.

Hemskildringar kontra krigsskildringar

Som läsare minns man fler hemskildringar än krigsskildringar från Tolkiens böcker. Man kan luras att balansen i Tolkiens verk är tvärtom, om man går efter filmerna, där skyndas hemmen förbi medan man dröjer länge vid stridsscenerna. De pågår i evigheter, som om man verkligen ska ha valuta för allt som ett ”final battle” i episk skala kostar att iscensätta. Hemtrevnad blir tydligen inte säljande actionfilm, det blir däremot utdragna stridsscener. Tolkien är egentligen tvärtom; Tolkien dröjer gärna vid hemmen, men inte vid krigsskildringarna. Tolkien är ingen stridsromantiker, återigen – har man sett filmerna skulle man kunna förledas att tro det omvända – ingen som varit med om Första världskriget ”first hand” och sedan, genom sin son, Andra världskriget, går omkring och är krigsromantiker och skriver långa stridsscener där en blond alv surfar som på ett skateboard samtidigt som han skjuter tillräckligt med pilar för att ha ihjäl ett tjog med orcher.

Hobbiten Bilbo Baggins är förtjust i sitt hem, men vi vet ju alla hur det går: Bilbo lockas ut på äventyr, han hänger med Gandalf och tretton dvärgar och hans dagliga rytm med två frukostar och ”elevenses” och åtskilliga fler rikliga mål mat, mysigt piprökande och rejält med tedrickande rubbas rejält. Bilbo tillbringar trots allt en stor del av äventyret med att längta hem. Och när han längtar hem så är det i första hand till den sjudande tekitteln.

 

Men Bilbo är inte ensam om att längta hem. Dvärgarna längtar också hem. Det är det som är hela grejen med uppdraget, dvärgarna kan inte komma över att Smaug har stulit deras hem. Visst får Bilbo tag på en magisk ring som gör honom osynlig, visst blir han rik, visst ruvar draken på otroliga skatter som ska delas rättvist på 14 individer (13 dvärgar och 1 hobbit) eventuellt färre andelar om någon dör, men i första hand talar dvärgarna med längtan om det hem de en gång förlorat. Dvärgarna har också hemlängtan.

Det sanna hemmet

dörr mot en framtid

Alla i Tolkiens böcker har ett hem att längta till. Nästan. Elrond har ett mysigt hem, ett som Bilbo gillar starkt och som kallas ”det sista hemlika hemmet” – där stannar de till och samlar sina krafter innan äventyret börjar på allvar.

Alverna i ”Sagan om Ringen” har otroligt vackra hem, och dessutom har de ett annat, sannare, hem att längta till, som de kan segla till från De grå hamnarna. Dit alla alver åker till sist. Nästan. Alven Arwen ger upp allt för Aragon, ger upp sin rätt till den slutgiltiga destinationen – Tolkien skildrar detta som ett sorgligt öde, det största öde någon kan ge upp är att ge upp sitt hem. Då har man ingenting längre. Sam, Merry och Pippin får däremot komma hem till sitt älskade Fylke igen. Det är inte som de minns det, men de fixar till i Fylke så det blir ett nytt och bättre Fylke. Sam blir vald till borgmästare sju gånger och får massvis med barn. Aragorn och Arwens ätt dör ut. Arwen får inte dö förrän hon förlorat allt. Och förlorar allt gör hon. Det sorgligaste för hennes del, enligt Tolkiens sätt att skildra det, är inte att Aragorn dör utan att hon har gett upp sitt hem.

Vikten av gästfrihet

De hemlösa är inte lyckliga. De flesta i ”Hobbiten” och ”Sagan om Ringen” har ett hem. Gandalf har visserligen inte ett hem, han karakteriseras också av detta att han inte har något hem och kallas Pilgrimen, men han har också förmågan att göra sig hemmastadd lite varsomhelst och gärna hos hobbitar, men också hos alver så även om det finns en undertext ”det är nog lite synd om Gandalf som inte har ett hem” så har Gandalf en hel del som kompensation för livet som pilgrim och trollkarl. Det är viktigt att ha ett hem. Men det är också viktigt att vara gästfri. Hobbitar visar upp den ultimata gästfriheten. När tretton dvärgar ramlar in på oväntat besök är Bilbos första reaktion inte att förfasas över anströmningen av något underliga och okända gäster utan att oroa sig för sin gästfrihet och om maten kommer att räcka till honom själv. Gästfrihet är så djupt inpräntad i honom att det är uppenbart att han själv ska ta sist (och eventuellt bli utan) och han måste vara artig mot alla.

Beorn, krigaren som kan förvandlas till en björn, i ”Hobbiten” har också ett hem. Inte så mysigt som en hobbithåla, och definitivt inte lika gästfritt. Beorn anser att gäster helst ska begränsa sig till två åt gången. Men de får i alla fall mat där, om än vegetarisk, och någonstans att sitta ner och Gandalf roar sig med att blåsa rökringar runt pelarna i matsalen.

Alla goda karaktärer har ett hem som verkar lagom mysigt och hemtrevligt på olika sätt. Alla goda karaktärer har någonstans där man kan äta, sitta ner, och ta en rök och sätta på en kanna te. Alla goda karaktärer är gästfria. 

Det verkar dock vara tunnsått med frivilliga hjältar i Tolkiens böcker. De flesta av karaktärerna är motvilliga hjältar som helst av allt stannar hemma. Om de redan är hemma. Annars slåss de för att komma hem. Dvärgarna och Aragorn får slåss för att komma till sina respektive och rättmätiga hem i de olika Tolkienböckerna. ”Sagan om Ringens” Boromir, som är en krigarhjälte som frivilligt åker bort på uppdrag, går snabbt under, hans bror Faramir, som föredrar hemmet, klarar sig bättre. Att gifta sig och planera träd är ett vanligt lyckligt slut för en Tolkienkaraktär.

Till och med Beorn, vars namn betyder krigare på fornengelska, är inte mycket till krigare. Han är helst hemma i sitt trevliga hem, med sina trevliga djur och sin trevliga, vegetariska mat. Han vill inte ut på äventyr. Och även om han hjälper Bilbo och dvärgarna så får de inte ha sina lånade ponnyer speciellt länge. Bara till en viss gräns och sedan ska de hem igen, ögonaböj.

Orchernas brist på hemtrevnad

Hemtrevnad

Skulle orcherna vara trevligare om de hade ett hem? Eller skulle de bara förstöra det? Orcherna har på sätt och vis ett hem hos Sauron, men det verkar inte mysigt. Man kan inte tänka sig orcherna prata om att komma hem och ta sig en rök och sätta på en kanna te och njuta av tekittelns sjudande … Man kan inte tänka sig orcherna säga ”what about a nice cup of tea?” Man kan inte tänka sig orcherna vara gästfria. Eller ens ta emot gäster. Om det inte är för att koka själva gästerna. Och deras riddjur. Orchernas hem i ”Hobbiten” är dubbelt upp ogästvänligt. Orcher är kanske så grymma och ondsinta för att de inte har något mysigt hem att längta hem till? I ”Hobbiten” beskriver Tolkien orcher som grymma, elaka och ondsinta:

”De gör ingenting som är vackert men åtskilligt som är sinnrikt uttänkt. De kan gräva tunnlar och gruvorter lika bara som någon annan, utom de duktigaste dvärgarna, när de gör sig det besväret, fast i allmänhet är de slarviga och smutsiga. Hammare, yxor, svärd, dolkar, korpar, tänger och dessutom tortyrredskap är de bra på, eller så låter de andra göra dem efter orchiska mönster; fångar och slavar som måste arbeta tills de dör av brist på luft och ljus. Det är inte otroligt att de har uppfunnit en del av de maskiner som sedan dess har plågat världen, särskilt de sinnrika anordningar som kan döda stora mängder folk på en gång, ty kugghjul och motorer och explosioner har alltid roat dem …och de arbetar helst inte med sina händer, om de kan slippa men på den tiden och i denna vilka landsända hade de inte utvecklats (som det heter) så långt … De hyste ingen särskild avsky för dvärgar, inte mer än de avskydde allt och alla, särskilt sådant som var välordnat och blomstrande …”

Ingenjörerna som förstör landet

Begrunda igen ovanstående citat. Tolkien gillade verkligen inte ingenjörer! De hade fått sina ondskefulla konster från de förhatliga orcherna. Eller den industriella revolutionen, där England var först – sedan spred den sig till resten av världen. Eller maskiner. Eller fabriker. Eller gruvdrift. Eller allt som förstört ”Englands green and pleasant land” som besjungs i William Blakes/sir Hubert Parrys sång ”Jerusalem”. Eller alla helvetesmaskiner som används i skyttegravskriget under Första världskriget som Tolkien mot alla odds överlevt. Tolkiens ideal var det trivsamma lantliga liv i samklang med naturen (och i lagom sakta mak) som hobbitarna levde.

 

Den kommande filmversionen av ”Hobbiten” kommer att ta ungefär tre gånger så lång tid att se som det tar att läsa boken. Vad säger det om vår tid? Att det idag tar tre gånger så lång tid att hitta hem mot i 1937? Att det idag ska mjölkas maximalt med kraft ur ett starkt ”brand name”? Vilket J. R. R. Tolkien definitivt är idag. Att vi idag vill ha mycket längre tid med hemtrevligheten?

Bilbos sprakande brasa med fåtölj och tekittel hägrar fortfarande. Fåtöljer och soffor finns fortfarande, varm dryck är fortfarande lockande – speciellt när det är kallt ute! Men den sprakande brasan som vi ska samlas runt har idag ersatts av en sprakande skärm.

Konsten att försvara och rädda sitt hem

The Hobbit 1937

Man kan förstå att den hemlöse Gandalf gärna hälsar på just i en hobbithåla. För vad är egentligen trollkunskaper mot hemtrevnad och det mysiga ljudet av en sjungande tekittel?

När hobbitarna till slut kommer hem i trilogin ”Sagan om Ringen” har de mycket att göra för att rädda sitt älskade Fylke från den industriella revolutionen. Efter att ha överlevt fajten ute i stora vida världen får de sedan ta fajten på hemmaplan. Men de vet vad de vill och de har ett hem att slåss för.

När Bilbo kommer hem till sin älskade hobbithåla får han till sin förskräckelse se att de håller på att sälja alla hans saker. Bilbo har varit borta knappt ett år. Men det har kanske aldrig hänt att en hobbit varit borta så länge? Hobbitar tycks aldrig ha ett ”gap year” för att resa. Respektabla hobbitar tycks gilla status quo och att stanna hemma. Man stannar inte borta frivilligt. Då måste något hemskt ha hänt.

Enligt hobbitfilosofin så måste någon som ger sig av och inte direkt kommer tillbaka hem helt enkelt ha dött. Alltså är det lika bara att sälja hans saker. Bilbo får tillbaka sitt hem, stoppar försäljningen av sina saker och köper tillbaka det som redan sålts (han är ju vid detta laget väldigt rik, men sin ansenliga del av drakens skatt) och därefter kan han sätta på tekitteln.

Och även om han börjar skriva poesi och hälsa på hos alverna (ett något suspekt beteende enligt de andra hobbitarna) … ”så levde han lycklig i alla sina dagar, och de var osedvanligt många”.

"Bort och hem igen”

Förutom poesi skriver Bilbo sina memoarer som får titeln ”Bort och hem igen”. Vilket också är underrubriken till boken ”Hobbiten” liksom underrubriken till den tredje filmen i ”Hobbiten” triologin: efter den första delen ”En oväntad resa” och den andra delen ”Smaugs ödemark” heter den sista delen precis som boken ”Bort och hem igen”! Ett perfekt sätt att sätta punkt för en trilogi.

Det viktiga är inte att komma bort. Det klarar vem som helst av. Det viktiga är att komma hem igen.

På den sista raden i boken ”Hobbiten” räcker Bilbo Gandalf tobaksburken.

Allt är frid och fröjd.
Hobbiten är gästfri.
Hobbiten delar med sig.
Hobbiten är hemma.
Det finns inget rökförbud.
Och hobbiten är alltid redo för oväntat besök.

Man kan förstå att den hemlöse Gandalf gärna hälsar på just i en hobbithåla. För vad är egentligen trollkunskaper mot hemtrevnad och det mysiga ljudet av en sjungande tekittel?

 

Belinda Graham

Ur arkivet

view_module reorder

Jag, Buddenbrooks och julmarknad i Lübeck

Nordtyska Lübeck – handelscentrum och drottning i det medeltida Hanseförbundet – har alltsedan staden grundades på 1100-talet lockat till sig svenskar. 1519 kom Gustav Vasa dit, på flykt från danskarna ...

Av: Johan Werkmäster | Resereportage | 20 december, 2012

Veckan från hyllan. Vecka 36-2012

Moderaternas partisekreterare och då fortfarande ansvarig för partiets kommunikation på sociala medier, Thomas Böhlmark, har i ett twitterinlägg kallat en kvinnlig politiker med kurdiskt ursprung för ”klappturk”. Den rasistiska benämningen ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 01 september, 2012

Sweden Rock. Foto: Sture Svensson

Sweden Rock 2015

Fotografen Sture Svensson på Tidningen Kulturen har varit på besök i Norje i Blekinge och dokumenterat Sweden Rock 2015, en resa bland gamla 1980-talets rockare och nya unga spännande band ...

Av: Sture Svensson | Essäer om musik | 16 juni, 2015

Jag sover inte!!!

Vi lever i ett samhälle där det är fint att vara morgonpigg. Arbetare går upp tidigt. Det vet ju alla. Som Robert Carlyles karaktär säger i Ken Loach filmen Riff-Raff - “Depressions are for the ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 08 november, 2013

Bibliska motiv i svensk 1900-talsdiktning

av William BlakeÄnnu i början av 1800-talet fanns  i svenska hem ofta inga andra böcker än psalmbok och katekes - möjligen också en Bibel. I slutet av samma århundrade, då ...

Av: Björn Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 20 september, 2008

Upprörande och nedslående. Om Fritjof Capra

Upprörande Jag sitter och läser en bok av Fritiof Capra, Uncommon Wisdom. Conversations with Remarkable People från 1988 (Flamingo 1989). Capra är ingen ny bekantskap för mig, han tillhör de stora ...

Av: Erland Lagerroth | Övriga porträtt | 13 augusti, 2013

Jag vandrar inte längre i Padjelanta. Jag går i cirklar i mitt eget…

Vi går i korridorer genom granskog. Luften smakar äventyr. Ida går framför mig. Ida som föddes på samma sjukhus som jag. Ida från min gymnasieklass. Vi vandrar på sommarleden genom ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 28 augusti, 2012

Röda korset, en spännande berättelse om en folkrörelse och ett stycke kvinnohistoria

Den så kallade Röda korsdagen firas traditionellt 8 maj, i år (2013) för 150:e gången. Historien om hur schweizaren Henry Dunant tog initiativet till den freds- och sjukvårdande organisationen Röda ...

Av: Mats Myrstener | Essäer | 03 december, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.