Arne Sucksdorff

Ett stort äventyr med en stor filmare!

Vilken var den förste svensk som belönades med en Oscar? Rätt svar på denna TP fråga är inte Ingmar Bergman. Rätt svar är Arne Sucksdorff. För första gången går det ...

Av: Belinda Graham | 22 april, 2017
Filmens porträtt

Hermann Hesse

Hermann Hesses klassiker: Narziss och Goldmund

I Klas Östergrens nya roman I en skog av Sumak finns en parafras på kastanjeträdet i Herman Hesses roman Narziss och Goldmund. Precis som Östergrens roman som gått som följetong ...

Av: Ulf Nygren | 27 augusti, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Bland alla dessa nya deckardrottningar och kriminalkungar.

Det är tur att man kan simma. Annars hade jag för längesedan dränkts av den svenska deckarvågen som vuxit sig stor och blivit till ett eget litet innanhav. Idag, fyrtiofem ...

Av: Crister Enander | 31 Maj, 2011
Crister Enander

Metaltown 2013 – en nära-döden-upplevelse?

Årets Metaltownfestival bjöd på allt man kan önska sig av en festival: Bra musik, sol, glada festivalbesökare och god mat! I detta festivalreportage beskriver Linda Olsson varför Metaltown är en ...

Av: Linda Olsson | 03 augusti, 2013
Essäer om musik

Två myter om Franz Kafka och hans verk



Max Brod och Franz KafkaDet finns en i Sverige lika utbredd som osann myt som låter förstå att skrifter av Franz Kafka var förbjudna i Tjeckoslovakien under den kommunistdiktatoriska regimen.

Det är inte bara radio som sprider den. Tv-nyheterna visade ett reportage från Prag i vilket det förfäktades att det existerar en Kafka-feber i Tjeckien på grund av att det äntligen är tillåtet att tala om den store tjeckiske sonen efter mer än 40 års kommunistisk diktatur. Trovärdigheten i nyheten styrktes med att det visades ett utdrag ur en, vad man kallade, Kafkapjäs framförd av, påstods det, den världsberömda Tjeckiska ensemblen Černé divadlo. Och det påstods även, utan att det styrktes i bild, att denna pjäs av Kafka spelas för utsålda hus. Min version av denna kulturhändelse är inte helt i överensstämmelse med den ovan beskrivna.

Den teaterpjäs som reportaget refererade till var ett amatörmässigt kompilat på händelser ur Kafkas liv och romanfragment, vilket jag vet eftersom jag hade oturen att se den.

Den provisoriska teatersal där jag såg den omtalade ”Kafkapjäsen” var nästan folktom. Där satt ett tiotal åskådare, av klädseln att döma var nästan alla utländska turister som lockats till denna ”pantomimiska” föreställning av kvällskylan och det faktum att inga språkkunskaper krävdes.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Kafka själv var ingen dramatiker. ”Der Prozess” från 1926 finns visserligen som teaterpjäs, men det var inte Kafka utan Max Brod som dramatiserade den, 27 år efter att romanfragmentet ”Der Prozess” blev publicerat för första gången. ”Der Prozess” dramatiserades även av den store franske teatermannen Jean-Louis Barrault och 1976 också av Peter Weiss. Orson Welles hade premiär på sin, i mina ögon underskattade, filmversion av ”Der Prozess” under namnet ”The Trial” / ”Le procès” år 1962. Dessutom finns det x antal mindre kända dramatiseringar av Kafkas verk;”The Trial” / ”Le procès” visades naturligtvis även i Tjeckoslovakien och i Bohumil Hrabals memoarbok ”Slávnosti sneženek”, det vill säga ”Snödropparnas festligheter” utgiven år 1978, beskrivs en mycket rolig episod från visningen av denna film.

Mig veterligen var det aldrig förbjudet att tala om Kafka i Tjeckoslovakien, och hans alltid på tyska skrivna arbeten utkom i Tjeckoslovakien både i tjeckisk och slovakisk översättning. Jag äger själv en slovakisk översättning av ”Das Schloss” från 1965 och ”Der Prozess” från 1964. Det är antikvariska exemplar som jag köpte i Bratislava år 1982 för futtiga 12 tjeckoslovakiska kronor.

Varför man i den tjeckoslovakiska socialistiska republiken inte tryckt Kafkas verk i ständigt nya upplagor kan ha en sådan prosaisk orsak och förklaring, som ett svalt publikintresse och begränsad ekonomi. Rättigheterna till Kafka låg som bekant hos Schocken Books Inc., New York, USA och deras handelsvaluta hette knappast, även det måste vara bekant, socialistiska kronor från Tjeckoslovakien. Tittar man i tjeckiska eller slovakiska litterära handböcker, exempelvis i den av mig ägda ”Encyklopedia spisovateľov sveta” / ”Författarnas världsencyklopedi” finner man lätt Kafka där. Allt som krävs är att kunna alfabetet. 

Kafkas verk är översatt till tjeckiska först och främst av hans älskarinna Milena Jesenská (se ”Breven till Milena”) och Pavel Eisner, som även skrev under namnen Paul Eisner, Jan Ort och Vincy Schwarze. Eisner stod även för översättningar av Egon Erwin Kisch, Franz Werfel och Max Brod.

Kafka var inte den ende pragförfattare som skrev på tyska. Det gjorde Egon Erwin Kisch, känd under epitetet rasande reporter, Franz Werfel och Max Brod. Brod och Kafka är också förbundna med varandra på liknande vis som exempelvis Elisabeth Förster-Nietzsche och Friedrich Nietzsche. Nietzsches yngre syster, den ökända Therese Elisabeth Alexandra Förster-Nietzsche, nationalist, antisemit och aktiv medlem iNationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei lät sina kamrater Hitler & Co frisera broderns tankar och skrifter så att de passade deras irrlära. Max Brod har också agerat självmant när han inte tog Kafkas önskan om att hans litterära kvarlåtenskap skulle brännas, utan istället gjorde Kafka till en litterär celebritet. Detta är myt nummer två och den är lika osann som den första.

Max Brod livsöde, liksom eftermäle påminner, åtminstone delvis, omAntonio Salieris dito. Salieri liksom Brod var en utlänning i det land därhan förlagt sin professionella verksamhet. Salieri komponerade omkring40 operor och en mängd annan musik, inte minst kyrklig. Han varenormt hyllad och betraktades som musikens kejsare. Han var också lärare. Exempelvis för Ludwig van Beethoven, Franz Liszt, Johann Nepomuk Hummel och ytterligare en tjeck, Simon Sechter. Och trots alltdetta skulle Salieri förmodligen blivit nästan glömd, om AleksandrPusjkin inte skrev dramat ”Mozart och Salieri”, och om Nikolaj Rimskij-Korsakov inte transformerade denna till en opera, och om denna i sin tur inte inspirerade Sir Peter Levin Shaffer att skriva pjäsen ”Amadeus” och om denna inte blev omvandlad till en oförglömlig film av Milos Forman.Även P. D. Q. Bachs (Johann Peter Schickeles) glada opera ”A LittleNightmare Music” bidrog till förlängningen av Salieris eftermäle, liksomäven ”Mozart, L'Opera Rock” av librettisterna Dove Attia och FrançoisChouquet och ett team av kompositörer, som leds av Jean-Pierre Pilotoch Olivier Schultheis. Ingen som har sett ”Margical History Tour”, där Lisa Simpson och Bart Simpson spelar Salieri respektive Mozart, är ovetande om att Salieri var ”the patron saint of mediocrity“ / ”medelmåttighetens skyddshelgon”.
Max Brod blev också geniförklarad i sina unga år. Redan hans förstaroman ”Schloss Nornepygge” blev högvärderad, till och med i Tyskland. Även hans verksamhet som kompositör var mycket uppskattad, inte minst för att han musiksatte Heinrich Heines, Johann Wolfgang von Goethes och andra odödligas arbeten. Trots alla dessa och andra framgångar, är Max Brod mest känd idag för en bredare publik inte för sitt eget författarskap, utan för att han hjälpte västvärldenatt upptäcka Jaroslav Hašek och Leoš Janáček, och att han ”gav” världen Franz Kafka.

Max BrodMyten säger att Vladimir Nabokov ville att hans hustru Véra Nabokov, skulle bränna manuskriptet till hans sista och ofullbordade roman, ”The original of Laura“, men att varken hustrun eller hans son Dmitri Vladimirovitj Nabokov, lyssnat på det örat, utan tvärtom, Dmitri sålde detta manuskript för en allt annat än  försumbar summa, 32 år efter sin fars död. Jag tror knappast att han svek sin fars sista önskan, jag tror att det var Vladimir Nabokovs avsikt att ”The original of Laura“ skulle omsättas till kontanter när hans överlevande var i behov av det.

Ingmar Bergman har precis passerat sin 89-de födelsedag i juli 2007, då han slöt ögonen för sista och slutgiltiga gången. Bergman hade hur mycket tid som helst att besluta vilka manuskript och andra dokument han ville bevara åt framtiden, och han nyttjade tiden väl till detta: han sorterade och sorterade, och donerade skrifter och dagböcker hit och dit. Men han lämnade även efter sig en manuskripthög försedd med en iögonfallande påskrift att dessa äro avsedda att förintas, och därmed skyddas från allas ögon och händer…

Hur allvarligt var detta menat? Bergman var varken fysiskt eller psykiskt handikappad och i det rymliga och avlånga huset på det karga Fårö fanns det ett antal öppna spisar som nästan dagligen transformerade väldoftande björkträd till skör aska…
Mycket tyder på att det inte är en tillfällighet att flera hundra författare, konstnärer och musiker begåvar världen med nya verk, flera decennier efter sin död, till och med jag har ett antal manus som jag hoppas att mina barn och barnbarn kommer att ge ut.
Jag är övertygad om att Kafka och Nabokov och uppenbarligen även Bergman inte hade för avsikt att deras arbete skulle för evigt försvinna från denna värld. Vergilius hade varken den fysiska styrkan eller möjligheten att bränna sitt odödliga arbete ”Aeneiden”, och därför var det tur att Augustus, inte bara var en välutbildad man, men även kejsare, och att han genom uppmaningar till Varius och Tucca som var beredda att exekvera Vergilius önskemål, räddade ”Aeneiden” åt dig och mig. Men Kafka och Nabokov och Bergman hade styrkan, makten och möjligheten att se sitt verk förstört, om de var övertygade om riktigheten av en sådan handling ...

Kafka publicerade under sitt liv åtminstone 14 noveller och var således mån om att hans verk blev publicerat. Det är tack vare detta begär att få sina tankar på pränt som han före sin död gav sina manuskript till sin vän Max Brod. Brod var nämligen en litterär celebritet i både Tjeckien och Tyskland på den tiden och hans kulturella högstatus varade då i inte mindre än 15 långa år. Han var dessutom verksam som kulturreferent och rådgivare åt den tjeckoslovakiska regeringen... Kafka var således väl medveten om att Brod var den rätta människan som borde ta hand om hans manuskript, och visst besannades hans planer.
Den långvariga spekulationen kring Kafkas återstoder är lika absurd som olöst, och jag tvivlar inte en enda sekund på, att allt var uttänkt på förhand och planerat av självaste Kafka, den odisputable mästaren på liknande intriger.

Den till dags dato aktuelle, inflytelserike litteraturkritiker, översättare och filosof Walter Benjamin, tyckte inte om Max Brod, och han kunde absolut inte fatta vilka grunder vänskapen mellan Kafka och Brod kunde stå på. Svaret kan vara att Kafka förutsåg att Brod var en garant för att hans arbete skulle offentliggöras efter hans frånfälle.

Världen är tämligen ening om att enligt Kafkas ”ett testamente” skulle alla hans ännu opublicerade manuskript brännas, å andra sidan, är det mycket troligt att Kafka, Brod och ytterligare en av Kafkas kumpaner – till honom återvänder jag längre fram – medvetet ville iscensätta denna mycket säljande och närmast mytiska och mytologiska osäkerhet kring Kafkas verk. Något liknande har iscensatts många gånger tidigare och även senare, både i verkligheten och som litterär konstruktion. Brod har dessutom vittnat om hur han satt bredvid den då döende Kafka och hjälpte honom med sista korrekturet av en novell som redan var klar för pressarna. Redan detta oomtvistade vittnesmål ger tillräckligt belägg för att Kafka var såpass inriktad på att vara publicerad, att han medvetet ägnade sista timmarna av sitt liv åt att stilla detta begär. Liksom Mozart som arbetade på sin ”Requiemmässa i d-moll” ända till sitt sista andetag. (Även kring detta odlar man en rad kontroverser, som lyckas att mätta en hel del inte alltför svältande magar.) Brod, tillsammans med sin hustru Elsa Taussig och vännen Felix Weltsch och hans familj, bestämde sig för att emigrera till Palestina (brittiska mandatet Palestina), och så blev det. Den 14 mars 1939, under ledning av den romersk-katolska prästen och medlemmen i Tjecko-Slovakiska regeringen, Jozef Tiso, förklarade slovakiska parlamentet ett oberoende Slovakisk republik, klippte av band till Tjeckien och blev mycket broderlig med det expanderande nazityska riket. Dagen därpå ockuperade Hitlertyskland Tjeckien och proklamerade Protektorat Böhmen und Mähren. Samma dag, den 15 mars 1939, satte sig Brod & Co på det sista tillåtna tåget som körde dem ut ur det ockuperade Tjeckien. Brod släpade med sig Kafkas hela litterära kvarlåtenskap, som bestod av flera meter dokument och vägde en bra bit över 100 kilo. Det är således mycket troligt att Weltsch hjälpte Brod vid smugglingen. Inte minst med tanke på att Brod, Weltsch och Kafka betraktades som ett slags dåtida tre musketörer, kända under smeknamnet Der enge Prager Kreis. Och även om det främst tillskrivs Brod att han ”gav” världen Kafka, så tror jag att Weltsch med sina otaliga artiklar om densamme, också är hjälten som räddade Kafka åt eftervärlden.

en plakat i brons om Max Brod bredvid Kafkas grav pa kyrkogården i Prag Bild från WikipediaBrod testamenterade hela sin egendom inklusive allt som ursprungligen tillhörde Kafka, till sin sekreterare Ilse Esther Hoffe, med krav på, att hon skulle överlämna allt material, Kafkas och Brods eget, till olika forskningsbibliotek, museer, universitet och dylikt. Men Ilse Esther Hoffe ”struntade” i Brods uppmaning och erbjöd originalmanuskriptet till ”Der Process” till världens ledande auktionshus Sotheby’s, som år 1988 sålde det för en miljon brittiska pund.

Varför framlämnade Brod inte själv sina och Kafka värdefulla dokument till forskningsbibliotek, museer, universitet och dylikt? Varför ”önskade” han, att hans sekreterare och påstådda älskarinna skulle göra det i hans ställe?

Brod dog år 1968, han var 84 år gammal och fortfarande arbetsför och vem som helst kan nu urskilja här ett mönster i alla dessa ”testamenten”, och detta skvallrar knappast om att alla blev förrådda och bedragna efter sitt frånfälle, utan tvärtom, att allt var uttänkt och ingick i en felfri plan, en affärsstrategi, som skulle aktualisera och därmed prolongera intresse för Franz Kafka och hans biograf. 
Esther Hoffe dog år 2007 så gott som 102 år gammal och lämnade ett testamente enligt vilket allt som hon ägde, inklusive det som hon ärvde av Brod och Brod av Kafka, skulle tillfalla hennes två döttrar Ruth Wiesler och (Hava) Eva Hoffe. Och därmed fortsätter processer, inte minst de juridiska. 14 oktober 2011, skriver webbplatsen Haaretz.com följande „Eva Hoffe, who is at the center of legal proceedings relating to the estate of the renowned Czech writer, Franz Kafka, earned a first victory in the complicated trial that has been going on for over three years. The Tel Aviv District Court recently instructed that the money bequeathed to her and her sister by their mother, who was the secretary of Max Brod - a close friend of Kafka's and the publisher of his works - be transferred to them. The inheritance money is not considered part of Kafka's literary estate, whose fate still awaits a court decision.”

Och vi befinner oss förmodligen bara i början av en juridisk och litteraturhistorisk härva, eftersom intresset kring Kafkas litterära kvarlåtenskap hålls oavbrutet uppe, och under tiden det konstruerade värdet på Kafkas artefakter stiger och stiger. Alla vill slita åt sig en bit av Kafka och den process som han beskriver i ”Der Process”, delvis efter självbiografiska upplevelser, håller på att iscensättas på nytt och på nytt. Franz K föddes i Prag i stadsdelen Josefov och numera finns där ett hotell som bär Franz Kafkas namn och Franz K blev Josef K, som återigen håller på att bli Franz K.

I november 2011 bevistade jag premiären på dokumentärfilmen ”Hasipur Háacharon Shel Kafka” med den engelska titeln ”Last Story of Franz Kafka”. Vad nytt har filmen avslöjat? Inte mycket. Det mesta var jag bekant med, liksom alla andra som är bekanta med marknadsekonomins mekanismer. Franz Kafka, Max Brod och Felix Weltsch begåvade världen med några erkända litterära mästerverk, ett något större antal juridiska processer, ett ännu större antal uttolkare av Franzs, Max och Felix värld, och miljontals T-shirts och strumpor och underkläder och slipsar och suddgummin och termosar och askkoppar och tandborstar och gnuggissar och tatueringsmönster och te- och kaffekoppar och fat och tallrikar och affischer och tapeter, allt detta med Franz nuna på, och / eller något oförglömligt mångbottnat citat.

Franz Kafka Bild från WikipediaEnligt psykoanalytikern och författarens Dominique-Octave Mannonis sista bok, brände Sigmund Freud år 1885 alla sina ännu opublicerade vetenskapliga arbeten, alla anteckningar och förutom breven från och till Martha Bernays, Freuds fästmö och senare hustru, även alla brev och annan korrespondens. I ett av dessa bevarade breven skriver Freud ”Jag skall låta mina biografer svettas. Varför skall jag underlätta deras arbete? Flinar redan vid tanken på hur fel de kommer att ha.”

Nikolaj Vasiljevitj Gogol brände fortsättningen av sin satiriska roman ”Döda själar”, och några dagar senare underordnade sig även han en evig demission. Bara 42 år ung, dog han av självsvält.

”Tractatus theologicopoliticus“, gav Baruch Spinoza ut inte bara anonymt, utan även med orätt angivelse av publiceringsstaden. Men trots dessa försiktighetsåtgärder, blev han anklagad för grov ateism och boken blev konfiskerad. Inte att undra på att en hel del av hans verk således publicerades först efter hans död. Spinozas, på nederländska författade kommentarer till de fem Moseböckerna gavs inte ut ens då. Spinoza har nämligen egenhändigt förstört dem.

George Sadoul, världskänd inte minst genom sin bokserie ”l'Histoire générale du cinéma“, sammanställde ett index i vilket han namnger 1539 filmer skapade av filmpionjären Georges Méliès. År 1923, efter en rad olyckliga omständigheter på det personliga planet, brände Méliès alla negativ av sina filmer som han lagrat i sin Montreuilstudio, och han brände även all filmdekor och alla filmkostymer. Trots detta och andra katastrofer som Méliès filmer drabbades av, kan man i dag köpa cirka 200 av hans filmer i olika DVD-utgåvor.

Det finns x eller möjligen y antal författare, filosofer och vetenskapsmän, som av en eller annan anledning förstörde sina verk. Min far var ingen politisk dissident men han trodde på det fria ordet. För det tvångsförvarades han i de socialistiska korrektionsanstalterna både en och tre gånger. Men han fortsatte att skriva om sitt liv under första och andra världskriget och om det socialistiska undret som ihärdigt kuvade den socialistiska människan i Tjeckoslovakien.

Under Pragvåren höll han på att äntligen sammanställa sin bok av memoarer och betraktelser. Natten till den 21 augusti 1968 knackade grannarna på vår dörr och meddelade med skräck i ögonen att våra Warszawapaktens hjärtevänner, trängde sig in i Tjeckoslovakien för att befria folket från det fria ordets kaos. Resten av natten stod min far vid badkaret med en stor balja i, och i den brände han sitt manuskript, ark efter ark, tills hela första och hela andra världskriget och historieskildringen av det socialistiska undret som kuvade den socialistiska människan, omvandlades till aska.    

Jag personligen har medvetet deleteat från min pc ett manuskript om andra världskriget, som jag jobbade på i inte mindre än tre år nästan dagligen. Förklaringen var enkel. Varför skulle jag lagra ett manuskript som inte ens jag själv trodde på? Hur skulle jag kunna övertyga en förläggare och senare mina potentiella läsare att tro på det som jag själv inte trodde på? Jag mindes ett minne förmedlat av Karl Marx svåger, Paul Lafargue, där han berättade att Karl anförtrodde sig till honom att han brände allt sitt skriftliga material som han inte var nöjd med till etthundra procent.

Johannes Brahms är också känd för att han brände alla sina arbeten som han inte var nöjd med, inklusive stora delar av sina ungdomskompositioner.

Francis Bacon, inte den som var född samma dag som August Strindberg, om än 288 år tidigare, och berikade världen med observationen ”Knowledge is power”, och hundratals andra visdomsord, utan den Francis Bacon som järnladyn, baroness Thatcher, karakteriserade med orden ”that man who paints those dreadful pictures“, den där Bacon var notoriskt renommerad för att han brände eller på annat vis förstörde en betydande del av sina, i dag astronomiskt dyra målningar. Det kan hända att det också är förklaringen till hur det kommer sig att några av dessa för evigt förstörda tavlor återigen finns till salu och till på köpet i perfekt skick. Världen är onekligen full av mirakler.

Och för man på tal kulturarbetarnas försvunna verk, kan man knappast förbigå ”Summer Crossing“, av den litterära jätten Truman Capote, och som han själv egenhändigt förstörde redan i början av 1950-talet, allt enligt hans eget vittnesbörd. ”Summer Crossing“ dök dock överraskande nog upp och publicerades år 2005, 21 år efter Capotes död.

En kategori för sig själv, dock med besläktad agenda som de ovannämndas, är författare som är eller var kända för sin ovilja att låta sina verk transformeras till film, antingen för att de lät sig tro att filmmediet inte är fullt så fint som den trycksvärtsburna litteraturen, eller också för att de hade dåliga erfarenheter av sådan transformering. Av svenska författare minns jag först och främst Astrid Lindgren, som inte var direkt villig att låta sina verk filmas av andra än svenska bolag och artister, föga anande att hennes egen dotter, Karin Nyman, inte överdrivet skulle hedra denna önskan…

I den tjeckiska upplagan av den samtida världslitteraturens jätte, Milan Kunderas ”Varats olidliga lätthet” / ”Nesnesitelná lehkost bytí“ kan man läsa: ”Varje adaptation till film, teater eller television är förbjuden”. Inte minst vår egen Lena Olin, som spelar rollen som Sabina i en utmärkt filmatisering av denna roman och vår egen filmfotograf Sven Nykvist, kan vittna om att Kundera ändrade sin uppfattning. Det gjorde han inte minst när han fick veta att filmmanuskriptsarbetet kommer förrättas av ingen mindre än Jean-Claude Carrière och Philip Kaufman.

Även Umberto Eco proklamerade att han aldrig kommer att ge sitt tillstånd för att få sina böcker filmade efter att han bekantades med filmatiseringen av sin roman ”I rosens namn”. Men redan ett år senare gick han med på, att samma roman omvandlades till ett videospel ”La abadía del crimen“. Hur löste Eco detta moraliska dilemma? Genom att inte vilja ha sitt namn upptaget bland verkets upphovsmän. ”Erst kommt das Fressen: Dann kommt die Moral“ som kameleonten Bertolt Brecht författat.

Max Brod: Franz Kafka eine BiographieJag lyssnade på P1, man diskuterade Franz Kafka. Man skall inte generalisera och inte heller jag skall falla i generaliseringens bekväma grop. Ändå måste jag konstatera att det snarare är regel än undantag att P1:s kulturkypare väljer att likt tränade papegojor upprepa samma felaktiga påståenden om det ena eller det andra, i stället för att själva försöka komma fram till någon slutsats eller åtminstone ställa en någorlunda intelligent fråga.

Så som jag ser det, är det inte kulturkyparnas fel, då deras intellektuella kapacitet inte räcker till mycket mer, och deras ambitioner sträcker sig sällan efter något mer väsentligt än en fet månadslön med alla dess förmåner. Ansvaret ligger hos oss som lyssnar på dessa kulturkypare utan att vi dagligen högljutt kräver att de och deras chefer byts ut, helst mot några med en ambitionsnivå som åtminstone en smula sträcker sig längre bort än lättja, ansvarslöshet och bekvämlighet.

Jag har en bekant som var chef på en internettidning med kring 10 anställda. Det gick bra för denna tidning och den blev därför uppköpt av ett tidningskonglomerat för att utan någon egen ansträngning få en omedelbar tillgång till en någorlunda känd annonspelare. Min bekant fick behålla sin chefsposition, dock inte allt för länge och därefter blev han kickad rakt ut i kylan. Vad gjorde han då? Han startade en likadan tidning som han var avsågad från, med samma inriktning och i samma stad och nästan samma annonsörer och nära på exakt samma nyheter och med samma nyhetsflöde och samma snabbhet. Och allt detta åstadkom han alldeles själv utan några som helst fastanställda eller freelans. Hur är detta möjligt frågade jag honom?

Allt som behövs för att klara av att driva en tidning i dag är en laptop, svarade han. Alla företag, alla bokförlag, alla filmdistributörer, alla polisstationer, alla sjukhus, alla sportklubbar, alla banker, alla av allt och vad som helst, lägger ut pressmeddelanden om sin verksamhet och dylikt på sina egna webbplatser och håller varje intressent underrättad om när det är dags att besöka dessa. Någon undersökande och självständig journalistik är inte nödvändig. Inte ens att kunna svenska är nödvändigt, eftersom journalistikens verksamhet inte består av tänkande och skrivande, utan av klippande och klistrande. Det är så dagens tidningsredaktioner och den moderna journalistiken fungerar. Förr hade även små redaktioner journalister som både var menykomponerare, inköpare, kallskänkor, kockar, sommelierer och kypare, i dag består även stora redaktioner mest av bara kypare.                 

Vladimir Oravsky 
 

APPENDIX

 

Kulturkypare på P1

I min artikel ”Två myter om Franz Kafka och hans verk”, driver jag två, inbördes förbundna teser. Den ena är faktabaserad, den andra härleder jag från den första.

I den första, ger jag konkreta belägg på att Franz Kafka inte var ett förbjudet och tabubelagt publiceringsämne i Tjeckoslovakien, samt, och här stöds jag återigen på en rad konkreta exempel, att Max Brod inte handlade mot Kafkas vilja när han postumt publicerade hans verk.

Eftersom mina påtagliga exempel klart motbevisade de falska myter som spreds i P1, drog jag slutsatsen att berörda P1-programmakarna inte var kapabla att komma med egna konklusioner och att de följaktligen spred falska myter, genom att mekaniskt hugga tag i uppdiktat och aldrig faktagranskat material från andra källor och använda sig av det lika mekaniskt som oreflekterat. Jag kallade denna metod ”klippa och klistra”.  

P1 hörde av sig, något som jag uppskattar. Men det betyder inte att jag inte har synpunkter på P1:s svar.

Att svara en penningstark samtalspartner är inte helt oproblematiskt och jag ställs inför dilemmat, hur skall jag bemöta svaret?

-        Genom att omskriva P1:s brev?

Visst, men då riskerar jag att bli anklagad för medveten missuppfattning och förvrängning av deras argument, jag har varit med om det mer än en gång.

-        Genom att välja de mest väsentliga argument och besvara dem?

Visst, men då riskerar jag att bli anklagad för att jag valde att besvara bara det som passar mig bäst och undvika alla väsentligheter, det har jag också varit med om mer än en gång.

-        Genom att publicera P1:s hela svar?

Visst, men då riskerar jag att bli anklagad för stöld av andras text och tankar, intrång i copyright-lagen och under juridiska hot krävas på tusentals kronor i saftigt och orättvist skadestånd, och det har jag också varit med om, inte sant, Västerbottens- fega Kuriren?

Jag återger hela P1:s brev, och får se vad som händer.   

”Hej!

Tack för ditt meddelande!

Jag har bett SRF Research, som arbetar heltid för Sveriges Radio och SVT med informationssökning och -bearbetning, att titta närmare på de två påståendena om Kafkas kvarlåtenskap samt ev. förbud under sovjetiskt inflytande.

1. Censur i Tjeckoslovakien?

-Det är lite motstridiga uppgifter som finns. Nazisterna förbjöd Kafkas verk, men vid en litteraturkonferens i Liblice 1963 tilläts de igen. Efter Sovjetockupationen 1968 verkar Kafkas verk inte ha varit förbjudna i Tjeckoslovakien, även om han ogillades av kommunisterna, men eftersom han skrev på tyska var intresset inte stort och han verkar inte ha blivit översatt mellan 1968 och slutet av 1980-talet. En kollega på Kulturradion säger att ett exemplar av Kafka på svenska beslagtogs i tullen till Tjeckoslovakien 1977, tulltjänstemännen uppgav dock inte varför. En tjeckisk litteraturforskare säger i DN-artikeln att det var svårt att bedriva forskning om honom och att man fick publicera under pseudonym även utomlands:

http://www.dn.se/resor/prague/kafka-hemma-igenhttp://articles.chicagotribune.com/1989-04-17/news/8904050006_1_josef-skvorecky-franz-kafka-living
 
 
 
http://articles.latimes.com/1987-07-06/news/mn-1310_1_gregor-samsa

2. Testamentet?

-Max Brod ska muntligen ha sagt nej när Kafka bad honom bränna resten av hans manus. Därför såg han sig senare inte bunden av testamentet – Franz Kafka visste vilken inställning Max Brod hade, och möjligen skulle därför också Kafka ha kunnat räkna ut att hans önskemål inte skulle efterföljas. Hur uppriktig hans önskan om att förstöra manuskripten verkligen var, är omöjligt att avgöra. Bevis för att det hela skulle ha varit en uttänkt PR-plan finns inte.

http://www.trivia-library.com/b/famous-last-will-and-testament-author-franz-kafka.htmhttp://www.nytimes.com/2010/09/26/magazine/26kafka-t.html?ref=magazine&_r=0
 
http://jhom.com/bookshelf/kafka/intro.html

Hans sista vilja - på tyska: http://www.franzkafka.de/franzkafka/fundstueck_archiv/fundstueck/457426

Slutsatsen måste bli att man inte utan nyansering kan påstå något vare sig om kvarlåtenskapen eller censuren. Så i den mån dessa två myter som du talar om förs fram utan nyansering, gör man sig skyldig till ett misstag, och just ett slags mytifiering.

Till sist, som reaktion på dina hårda ord om ambitionen och nivån på P1:s kulturjournalistik i största allmänhet, så tar vi dina synpunkter som uppmuntran att bli bättre - det kan man alltid.

Hälsningar

Jon Jordås

Reporter på Lundströms Bokradio i P1”

Under rubriken ”Censur i Tjeckoslovakien?”, ger mig P1 rätt till inte mindre än hela 100 procent, och trots det, drar P1 slutsatsen att ”att man inte utan nyansering kan påstå något (…) om censuren.”

Med hur skarp slutledningsförmåga briljerar P1 i detta konkreta fall?

Innan du svarar på min retoriska fråga, betänk följande rader: ”Jag har bett SRF Research, som arbetar heltid för Sveriges Radio och SVT med informationssökning och -bearbetning, att titta närmare på de två påståendena om Kafkas kvarlåtenskap samt ev. förbud under sovjetiskt inflytande.”

Förtjänar inte även dessa samma retoriska fråga: med hur skarp slutledningsförmåga briljerar P1 i detta fall?

Vad är det för kyparjournalistik som först sänder ut och offentliggör anklagelser och påståenden, och först långt efteråt, efter tillrättavisningen från allmänheten, researchar och ”tittar närmare på” dessa?    

Du läsare av dessa rader, liksom jag, har hört det otaliga gånger förr, att en enskild person aldrig kan vinna mot radio-, tv-, tidnings- och tidskriftsjournalistiken. Massmedia benämns inte så sällan som den tredje statsmakten, och det måste stå utanför allt tvivel att varje makt kan missbrukas i diktaturiskt och härsklystet syfte.  

För min del handlar det inte om att vinna. En sådan kraftmätning är för sådana som inte kan hävda sig på ett värdigare vis. Jag är däremot ute efter att peka ut ”något” som smugit sig i P1:s kulturjournalistik på ett synnerligen obehagligt vis. Och detta ”något” är inte en påstådd vänsterorienterad journalistik, utan bastant nationalistisk chauvinism.

När P1 basunerar att Kafka och hans verk var förbjuden i Tjeckoslovakien, då är basunens dekrypterade agenda, att göra oss svenskar medvetna om att vi lever i den bästa av alla världar, no matter what. Vi gör det nu, och vi har gjort det även då, när världen byggde sina lyckor på den rätta och orätta sidan av järnridån.

I en P1-reklam för Kulturnytt hörde jag våran kung Carl Gustaf Folke Hubertus, Hertig av Jämtland, berömma denna propagandaplattform, hans radioapparat var naturligtvis inställd just på den. Och kommer det fram att folkdräktdraperade Per Jimmie Åkesson, också peppas av samma program, kommer knappast någon med otäppta öron att förvånas. Vilken dag som helst, måndag till fredag, matas vi med mer eller mindre bekräftade påståenden, att världen utanför Sveriges gränser är fylld av våld och orättvisor och censur och intolerans mot det ena och det andra och att i samma no good for nothing-värld är vi svenskar nominerade till alla upptänkliga hedersbetygelser och priser… ”Jag är så glad, att jag är svensk”, ekar hovpredikanten Paul Nilssons text direkt på morgonen i våra ”vetenskapligt” måttade skallar.

Under rubriken ”Testamentet?” Skriver P1 ”hur uppriktig hans önskan om att förstöra manuskripten verkligen var, är omöjligt att avgöra.”

Denna fråga är långtifrån omöjlig att avgöra, tvärtom. Den potenta argumentarsenal av konkreta fakta som jag lägger fram i min artikel ”Två myter om Franz Kafka och hans verk” bör vara tillräckligt övertygande. Men bara för dem som är villiga att öppna sina sinnen, som är villiga att ta emot lärdom som rubbar deras egna tro och tro- och mytbaserade övertygelser.

I min artikel ”Två myter om Franz Kafka och hans verk” skrev jag att kulturkypare på P1 klipper och klistrar i stället för att tänka och skapa. P1:s svar på min artikel är ytterligare en bekräftelse på deras problematiska arbetsmetod. Inte mindre än åtta webblänkar togs med i oberättigat hopp om att dessa i sig själv skulle kunna ge tillräckligt tungt argument åt resultatet av deras klippande och klistrande.

P1 avslutar sitt brev på ett sympatiskt vis, genom att ge hopp om att ta till sig mina ”synpunkter som uppmuntran att bli bättre”. Jag har ingen principiell anledning att betvivla detta, men brevets klisterkletiga argumenteringstaktik, talar emot det. Jag är säker på att kulturkyparna på P1 har hört talas om exempelvis kreationisterna, som gärna och ohämmat hänvisar till hur många nätartiklar som helst som enligt dem inte bara stödjer utan även bevisar ”att världen och allt levande helt eller delvis har kommit till genom gudomligt ingripande eller på övernaturlig väg”, eller historierevisionisterna vars kladdigaste agenda, även den stödd med hundratals internetartiklar, är förintelseförnekelse.  

Vladimir Oravsky     

Ur arkivet

view_module reorder

Svenskan som driver en av Europas ledande dansutbildningar

Det var med mycket envishet och en portion mod som Jessica Iwanson för 35 år startade sin skola för nutida dans i München. I dag räknas Iwanson International School of ...

Av: Linda Karlsson Eldh | Övriga porträtt | 04 januari, 2010

Brott och straff I. Brottets relativitet - straffets exekutivitet

Det är icke allt sant som sanning är likt (ur Domarreglerna) Lagarna var nyktra och definitiva. Uttömmande och sakliga. Där fanns inga promenadstråk, eller blombeströdda ängar insprängda mellan lagarna, inga ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 20 oktober, 2009

Levittown i Pennsylvania   1959

Magnolia och förgätmigej

Som jag nyss skrev handlar en av berättelserna i Robert McCloskeys ”Han hette Homer” om hur man byggde amerikanska sovstäder med expressfart, tack vare färdiga byggelement. I bild och text ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 28 Maj, 2016

Joseph Conrad

Joseph Conrad som människa och författare

Nämns Joseph Conrad i Sverige idag? Möjligen pliktskyldigast i grundskolan eller på gymnasiet (jag vet inte). Då dock troligen som författare av sjöäventyr eller som författaren till Mörkrets hjärta (som ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 14 oktober, 2017

Läkande kraft

En vän skriver till mig om sin tonårsdotter. Han skriver: "A hade panikångest här på morgonen, har varit för mycket för henne i helgen, träning och en kompis som fyllde ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 23 Maj, 2014

Fågelmataren, dokumentär-novell kring Svartån

  Bild: Hebriana Alainentalo En vit pickup krypkör på cykelbanan. Nedanför den snötäckta åbädden rasslar det sprött som glas när tunna flak törnar emot uddar av nyis. I klungor vid iskanten står ...

Av: Staffan Ekegren | Utopiska geografier | 09 februari, 2009

Omöjliga intervjuer. Benny Holmberg intervjuar Öyvind Fahlström

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 04 mars, 2012

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | Utopiska geografier | 28 september, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts