När devising tar sig an Ett drömspel

Jag blir upphämtad vid Östersund C av Teater Verbals producent Olle Olsson. Tillsammans åker vi till den konferensgård cirka en mil utanför centrala Östersund där Teater Verbal huserar sommaren 2011 ...

Av: Anna Nyman | 01 augusti, 2011
Reportage om scenkonst

Edgar Alla Poe och det sublima Antarktis

År 2009 fyller den amerikanske författaren Edgar Allan Poe tvåhundra år. Det uppmärksammas stort i USA och mindre i Sverige. Den store skräck- och deckarmästaren skrev bara en roman, Artur ...

Av: Bertil Häggman | 18 juli, 2009
Essäer om litteratur & böcker

Musiken - Västerlandets ödesfråga

  Pentagram av Hebriana Alainentalo I sin senaste bok, Sirenernas sång, har filosofen Eugenio Trías tagit sig an den västerländska historien utifrån musikens perspektiv. Ansatsen är lika spännande som svindlande. Genom en ...

Av: Eugenio Trías | 06 juni, 2010
Agora - filosofiska essäer

Den relativa maktens århundrade

Det 21:a århundradet kommer inte att bli det nya amerikanska århundradet som de nykonservativa förutspådde i slutet av 1990-talet. Kommer det i stället att bli det antiamerikanska seklet som den ...

Av: Pierre Hassner | 20 november, 2013
Essäer om samhället

En väg in till en annan verklighet. Ingeborg Bachmann och Paul Celan



Ingeborg och PaulDet är en omvälvande och livsavgörande kärleksaffär. Den utspelar sig mellan två författare vars nerver tycks ligga utanpå skinnet. Det är intensivt. Det är allvar. Det rör sig om något avsevärt större än en tillfällig affär. De når in till varandra. De förstår varandra på ett sätt som måste betecknas som ovanligt, ja exceptionellt. Det är så det börjar. Ingeborg Bachmann bor i Wien. Dit kommer Paul Celan som flykting från Bukarest via Budapest i slutet av 1947. Hans avsikt är att ta sig till Paris.

Det är där, mitt i ett Wien som ännu inte repat sig efter kriget, med utbombade hus, varubrist, med krigets kvardröjande paranoia vibrerade i luften och med de många skyldiga bödlarna som går omkring och lever sina liv fria och ostraffade, som de två möts. I slutet av maj månad 1948 blir de ett älskande par.

Paul Celan kom från Czernowitz, var av judisk börd och hade förlorat båda sina föräldrar i ett tyskt koncentrationsläger och själv suttit fängslad i ett arbetsläger beläget i Rumänien. När han möter Ingeborg Bachmann är han tjugoåtta år. Hon är tjugotvå år. Bachmanns bakgrund var minst sagt en annan. Hon föddes i Klagenfurt. Hennes far var aktiv medlem av nazistpartiet. Efter främst filosofistudier vid olika universitet slår hon sig ner i Wien och arbetar på sin kritiska doktorsavhandling om Heidegger.

Efter att Paul Celan flyttat till Paris gör Ingeborg Bachmann två längre besök. Deras samhörighet är stor. När de längre fram blickar tillbaka på de tidiga månaderna tillsammans sker det alltid med stor ömsinthet och drag av längtan tillbaka då allt var möjligt och framtiden ännu inte var intecknad och skriven. De tycks ha funnit en lycka som var en sällsynt gäst i deras liv.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ingeborg BachmannMen något händer. Vad går inte att klarlägga exakt. Ingeborg Bachmann anklagar sig själv i breven hon skriver till Paul Celan. Hon verkar ha sårat honom djupt. Under lång tid är tystnad det enda svar hon får från Paris. Hon skriver brev på brev. Sedan föreslår Paul Celan att de framöver enbart ska vara vänner. Motvilligt, men samtidigt självanklagande, accepterar Ingeborg Bachmann förslaget. Vänner. Inte ett älskande par. Bara vänner. Mellan raderna hörs ett kvävt skrik av missräkning, ja sorg.

Men de återupptar relationen under kortare möten. Bandet är inte brutet. Kraften finns kvar. Och de har poesin och litteraturen gemensamt. Det är ett band som ingen av dem vill släppa, kanske rentav inte ens kan klippa av. Deras sätt att förstå varandras arbete är unikt. Med åren avklingar kärleken och ersätts av en annan sorts närhet.

I den exemplariska svenska utgåvan av Ingeborg Bachmanns och Paul Celans ”Brev” under ledning av Linda Östergaard går det att följa deras utveckling och relation på nära håll – även Max Frischs brev till Celan och Gisèle Celan-Lestranges brev till Bachmann finns medtagna och bidrar till en mer heltäckande bild. Deras respektive var införstådda med att de hade en kärleksrelation.

Detta är en av dessa minst sagt sällsynta böcker som förmår öppna en väg in till en annan verklighet, en öppning som erbjuder insikter om och förståelse för två människors liv, kamp och skrivande på ett rentav omskakande sätt.

Breven mellan Bachmann och Celan är laddade, fulla av kraft och tvekan, längtan och ånger; tvivel och tillit, osäkerhet och djupaste förtvivlan – två exceptionella människor, två särlingar intvingade i ett alltmer konformistiskt samhälle samtalar, de bråkar och älskar och lider. De försöker, de faller, de reser sig upp igen. Och framför allt försöker de i breven att samtala om det som är viktigt och avgörande i livet. De talar om skrivandet och de hinder de stöter på i kampen att nå det ärliga uttrycket, den exakta bilden som kan spegla vad de känt och upplevt.

Paul Celan är, som de övriga få som överlevde Förintelsen, brännmärkt djupt ner i själen. Döden finns där ständigt. De långa leden av anförvanter, vänner och släktingar som tvingats marscherar mot undergången slutar aldrig att paradera i minnet. Hans mottaglighet för antijudiska tongångar, den fula och frånstötande antisemitismen är också stor. En viss och inte sällan fullt berättigade förföljelsemanin är en given del av hans vardag. Tillsammans med hans psykiska känslighet blir dessa minnen och det faktum att de många miljontals nazisterna aldrig blev straffade till ett nervfängelse av paranoia och förföljelsemani.

Han lever i ett inferno som han enbart periodvis förmår smita ut ur för en tid av hugsvalelse och tankelugn. Hans dikter andas dessa hetsande och heta tankar, de bränner och svider ännu idag. Men storheten i hans dikning var minst sagt dyrköpt.

Ingeborg Bachmann drabbas av svåra depressioner. Enorma svarta hål öppnas mitt i vardagen. För varje gång blir anfallen mäktigare, och hon vet att risken är överhängande att hon en dag kommer att fastna i mörkret för gott. Hennes förhållande med Max Frisch är under de första åren till stor hjälp, men med tiden nöts även den relationen ner, vittrar sönder.

Paul CelanI breven varvas vardag med väsentligheter. Det är slående hur de även förmår att förstå varandra i det enbart antydda, genom vad som förblir oartikulerat. De har uppenbarligen en särskild känsla – en uppövad känslighet – för varandra. Samtidigt var självfallet denna känslighet en integrerad del av deras personlighet, och på många sätt förutsättningen för deras särpräglade författarskap.

Det är två hemsökta människor med föga fallenhet för förnöjsamhet eller lycka som försöker ge varandra stöd och mod. De bränner sig redan på vardagen. Deras själar är svedda. Vad de främst delar är allvaret. De betraktar liv och dikt som sidor av samma sak. De vägrar att tillåta sig att deras ord förlorar stringensen eller inte används för att överbringa budskap, meningsfullheter. De slits åt olika håll, styrs av nya lojaliteter. De drabbar samman. De blir sårade. Minsta missförstånd växer och antar omedelbart enorma proportioner. Men på något märkligt sätt lyckas de ändå återupprätta och gjuta nytt liv i vad de en gång hade. De bevarar en ömsesidig respekt för varandra som gör det möjligt att restaurera broarna de rivit i upprördhet och ilska.

Breven är smärtsamma att läsa. De är vackra. De lever. De pulserar av temperament och liv, omtanke och tvivel. De är som speglar som lyckas återkasta åtminstone fragmentariska men likväl överrumplande skarpa och avslöjande bilder av två hyperkänsliga människor och deras oavbrutna inre kamp.

”Paul valde den anonymaste och ensammaste död men kan tänka sig”, skriver Gisèle Celan-Lestrange till Bachmann då hennes make dränkt sig i Seine i slutet av april 1970. ”Jag kunde inte hjälpa honom längre, bara brytas ned tillsammans med honom.”

Tre år senare hittas Ingeborg Bachmann svårt bränd i sin lägenhet i Rom. Om hon själv valt döden eller om det var en olycka, det vet man inte. Ett par veckor senare, den 17 oktober 1973, avlider hon på sjukhuset.

 

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Källa

Ingeborg Bachmann & Paul Celan
Brev
Översättning och kommentarer: Linda Östergaard. Lars-Inge Nilsson har översatt Celans brev
ellerströms

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Benjamin 4

  Om Om

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 03 september, 2011

Herman Melville. Foto: Wikipedia

Herman Melville. Ball's Bluff : en drömbild (oktober 1861)

Erik Carlquist och Herman Melville.

Av: Herman Melville | Utopiska geografier | 03 juni, 2015

En livskraftig hundraåring: ”På spaning efter den tid som flytt”.

I mars 1913 fann Marcel Proust en förläggare som var villig att ge ut hans ”A la recherche du temps perdu” sedan flera andra hade tackat nej. Men Bernard Grasset ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 09 maj, 2013

Liten mening om val

Jag skulle kunna skriva ett öppet brev förstås, hoppas att kanske under frukostens förströelser ser Du just min lilla mening. Eller den elektroniska vägen in i regeringskansliet är alltid tillgänglig, förstås, alltid tillgänglig ...

Av: Linda Bönström | Gästkrönikör | 13 september, 2014

Agape og Eros

Liv, fortelling og melodrama Å ha et liv å leve er å leve i fortelling. Fortellinger har forteller, som er den som har en historie å fortelle. Historier har hendelsesforløp, og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 oktober, 2014

ABBA de museala. En perverterad musik?

Thank you for the music. ABBA-musiken. Är det musik? Är det inte bara enkel sörja? Är det verkligen tonhöjd och tondjup? Är ABBA The music story, inte bara en vulgär ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 27 juni, 2013

Karen Blixen eller livet som konstverk

Huset låg öde. Skymningen höll på att sänka sig sakta över Rungstedlund och taknockarna avtecknade sig som vassa siluetter mot den mörknande himlen. Det var tomt och ödsligt som om ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 05 februari, 2012

De fyra stegen

Den 9 maj 2011 gick jag hem genom Finngatan i Lund. Jag säger "genom" därför att grönskan var sådan, att man kunde uppleva gatan som en tunnel. Det blev jag ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 26 maj, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.