Min väninna som en uppblåsbar docka

Det första hon gör är att slänga upp sin nya H-kupa på ett bord inne på restaurang Soho, vid Kungsportsplatsen när vi träffas. "Fantastiskt. Otroligt grymt", säger jag och ler ...

Av: Annelie Babitz | 05 november, 2010
Gästkrönikör

Festival med celebra gäster

 Göran Sonnevi. Foto: Kenneth Rundberg Festival med celebra gäster Göteborgs Poesifestival bjöd på ett av de starkaste startfälten någonsin – med den experimentella franska poesin och performancekonsten i första rummet. Tidningen ...

Av: Roberth Ericsson | 27 november, 2007
Kulturreportage

Hänt i skvättet 9

                             

Av: Mattias Kronstrand | 25 november, 2013
Kulturen strippar

Magnus Göransson Foto Peter Hallin

Idioten och spindeln

Magnus Göransson är tillbaka med sin Idiot.

Av: Magnus Göransson | 13 maj, 2017
Gästkrönikör

En väg in till en annan verklighet. Ingeborg Bachmann och Paul Celan



Ingeborg och PaulDet är en omvälvande och livsavgörande kärleksaffär. Den utspelar sig mellan två författare vars nerver tycks ligga utanpå skinnet. Det är intensivt. Det är allvar. Det rör sig om något avsevärt större än en tillfällig affär. De når in till varandra. De förstår varandra på ett sätt som måste betecknas som ovanligt, ja exceptionellt. Det är så det börjar. Ingeborg Bachmann bor i Wien. Dit kommer Paul Celan som flykting från Bukarest via Budapest i slutet av 1947. Hans avsikt är att ta sig till Paris.

Det är där, mitt i ett Wien som ännu inte repat sig efter kriget, med utbombade hus, varubrist, med krigets kvardröjande paranoia vibrerade i luften och med de många skyldiga bödlarna som går omkring och lever sina liv fria och ostraffade, som de två möts. I slutet av maj månad 1948 blir de ett älskande par.

Paul Celan kom från Czernowitz, var av judisk börd och hade förlorat båda sina föräldrar i ett tyskt koncentrationsläger och själv suttit fängslad i ett arbetsläger beläget i Rumänien. När han möter Ingeborg Bachmann är han tjugoåtta år. Hon är tjugotvå år. Bachmanns bakgrund var minst sagt en annan. Hon föddes i Klagenfurt. Hennes far var aktiv medlem av nazistpartiet. Efter främst filosofistudier vid olika universitet slår hon sig ner i Wien och arbetar på sin kritiska doktorsavhandling om Heidegger.

Efter att Paul Celan flyttat till Paris gör Ingeborg Bachmann två längre besök. Deras samhörighet är stor. När de längre fram blickar tillbaka på de tidiga månaderna tillsammans sker det alltid med stor ömsinthet och drag av längtan tillbaka då allt var möjligt och framtiden ännu inte var intecknad och skriven. De tycks ha funnit en lycka som var en sällsynt gäst i deras liv.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ingeborg BachmannMen något händer. Vad går inte att klarlägga exakt. Ingeborg Bachmann anklagar sig själv i breven hon skriver till Paul Celan. Hon verkar ha sårat honom djupt. Under lång tid är tystnad det enda svar hon får från Paris. Hon skriver brev på brev. Sedan föreslår Paul Celan att de framöver enbart ska vara vänner. Motvilligt, men samtidigt självanklagande, accepterar Ingeborg Bachmann förslaget. Vänner. Inte ett älskande par. Bara vänner. Mellan raderna hörs ett kvävt skrik av missräkning, ja sorg.

Men de återupptar relationen under kortare möten. Bandet är inte brutet. Kraften finns kvar. Och de har poesin och litteraturen gemensamt. Det är ett band som ingen av dem vill släppa, kanske rentav inte ens kan klippa av. Deras sätt att förstå varandras arbete är unikt. Med åren avklingar kärleken och ersätts av en annan sorts närhet.

I den exemplariska svenska utgåvan av Ingeborg Bachmanns och Paul Celans ”Brev” under ledning av Linda Östergaard går det att följa deras utveckling och relation på nära håll – även Max Frischs brev till Celan och Gisèle Celan-Lestranges brev till Bachmann finns medtagna och bidrar till en mer heltäckande bild. Deras respektive var införstådda med att de hade en kärleksrelation.

Detta är en av dessa minst sagt sällsynta böcker som förmår öppna en väg in till en annan verklighet, en öppning som erbjuder insikter om och förståelse för två människors liv, kamp och skrivande på ett rentav omskakande sätt.

Breven mellan Bachmann och Celan är laddade, fulla av kraft och tvekan, längtan och ånger; tvivel och tillit, osäkerhet och djupaste förtvivlan – två exceptionella människor, två särlingar intvingade i ett alltmer konformistiskt samhälle samtalar, de bråkar och älskar och lider. De försöker, de faller, de reser sig upp igen. Och framför allt försöker de i breven att samtala om det som är viktigt och avgörande i livet. De talar om skrivandet och de hinder de stöter på i kampen att nå det ärliga uttrycket, den exakta bilden som kan spegla vad de känt och upplevt.

Paul Celan är, som de övriga få som överlevde Förintelsen, brännmärkt djupt ner i själen. Döden finns där ständigt. De långa leden av anförvanter, vänner och släktingar som tvingats marscherar mot undergången slutar aldrig att paradera i minnet. Hans mottaglighet för antijudiska tongångar, den fula och frånstötande antisemitismen är också stor. En viss och inte sällan fullt berättigade förföljelsemanin är en given del av hans vardag. Tillsammans med hans psykiska känslighet blir dessa minnen och det faktum att de många miljontals nazisterna aldrig blev straffade till ett nervfängelse av paranoia och förföljelsemani.

Han lever i ett inferno som han enbart periodvis förmår smita ut ur för en tid av hugsvalelse och tankelugn. Hans dikter andas dessa hetsande och heta tankar, de bränner och svider ännu idag. Men storheten i hans dikning var minst sagt dyrköpt.

Ingeborg Bachmann drabbas av svåra depressioner. Enorma svarta hål öppnas mitt i vardagen. För varje gång blir anfallen mäktigare, och hon vet att risken är överhängande att hon en dag kommer att fastna i mörkret för gott. Hennes förhållande med Max Frisch är under de första åren till stor hjälp, men med tiden nöts även den relationen ner, vittrar sönder.

Paul CelanI breven varvas vardag med väsentligheter. Det är slående hur de även förmår att förstå varandra i det enbart antydda, genom vad som förblir oartikulerat. De har uppenbarligen en särskild känsla – en uppövad känslighet – för varandra. Samtidigt var självfallet denna känslighet en integrerad del av deras personlighet, och på många sätt förutsättningen för deras särpräglade författarskap.

Det är två hemsökta människor med föga fallenhet för förnöjsamhet eller lycka som försöker ge varandra stöd och mod. De bränner sig redan på vardagen. Deras själar är svedda. Vad de främst delar är allvaret. De betraktar liv och dikt som sidor av samma sak. De vägrar att tillåta sig att deras ord förlorar stringensen eller inte används för att överbringa budskap, meningsfullheter. De slits åt olika håll, styrs av nya lojaliteter. De drabbar samman. De blir sårade. Minsta missförstånd växer och antar omedelbart enorma proportioner. Men på något märkligt sätt lyckas de ändå återupprätta och gjuta nytt liv i vad de en gång hade. De bevarar en ömsesidig respekt för varandra som gör det möjligt att restaurera broarna de rivit i upprördhet och ilska.

Breven är smärtsamma att läsa. De är vackra. De lever. De pulserar av temperament och liv, omtanke och tvivel. De är som speglar som lyckas återkasta åtminstone fragmentariska men likväl överrumplande skarpa och avslöjande bilder av två hyperkänsliga människor och deras oavbrutna inre kamp.

”Paul valde den anonymaste och ensammaste död men kan tänka sig”, skriver Gisèle Celan-Lestrange till Bachmann då hennes make dränkt sig i Seine i slutet av april 1970. ”Jag kunde inte hjälpa honom längre, bara brytas ned tillsammans med honom.”

Tre år senare hittas Ingeborg Bachmann svårt bränd i sin lägenhet i Rom. Om hon själv valt döden eller om det var en olycka, det vet man inte. Ett par veckor senare, den 17 oktober 1973, avlider hon på sjukhuset.

 

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Källa

Ingeborg Bachmann & Paul Celan
Brev
Översättning och kommentarer: Linda Östergaard. Lars-Inge Nilsson har översatt Celans brev
ellerströms

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Klara Norling – Jag vill att mina ord skall tas ifrån mig. Dikter.

Klara Norling – Jag föddes en solig septemberdag 1980 på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Min barndom kan beskrivas på ett bekymmersfritt sätt; Jag lärde mig skriva och läsa vid fyra ...

Av: Klara Norling | Utopiska geografier | 07 januari, 2013

Det urolige sinn. Del II

Homo Viator Menneskeværen er essensielt sammenknyttet med vandring, mente den katolske filosof Gabriel Marcel(1889-1973), e.g at forut for at et menneske er Homo Economicus eller Homo Politicus, er det på vandring ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 14 december, 2012

Gisela Nordell. Dikter

Gisela Nordell är född i Stockholm 1956. Hon arbetat inom folkmusiken sedan 1996, litterära visan. Hon finns att höra på cdn "Ferlin- I livets villervalla" 1999  och "Visor från gränderna" 2002, utgivet på Ljudmanufaktur.Hon har medverkat ...

Av: Gisela Nordell | Utopiska geografier | 17 februari, 2014

Vilka är det som är “för många”?

Det är svinkallt. Biblioteket är stängt. Jag och en tjej till står utanför och huttrar. Jag har tajmat tiden fel, det är så kallt att jag måste ha gått jättesnabbt ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 13 oktober, 2013

Hebriana Alainentalo. Tre dikter

Världen ropar efter dig Du är dess mötesplats intill jordens gråt.   Gruvorna, dessa öppna sår, vi förblöder   Jordens barn ser storögda på   maskinerna som kommit   för att frälsa oss?   Trumman ljuder   rytmerna är urgamla,    De fyller mig, och dig?   med kraft

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 14 september, 2014

Omöjliga intervjuer – Milla-Elina Bylund-Lepistö intervjuar Jesus

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Milla-Elina Bylund-Lepistö | Essäer | 22 maj, 2012

Postemmakrönika 5, Spiraltrappa

...inbilndad sker, med lossnad åt väntrum tog, händer alltså kommit dagar innan extra med icke stakad ända lemdelfel femur nerd till (upp till samma) halt sjukhusets nattmottagning kritiskt fall, hänt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 15 april, 2010

Islamisk demokrati

Det är en spridd föreställning att islam inte är förenlig med ett demokratiskt styrelseskick, att muslimer är motståndre till demokrati. Detta för att Koranen, så som Guds ord, klart ...

Av: Simon Sorgenfrei | Essäer om religionen | 05 juli, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts