Rosa Luxemburgs martyrium

I förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att ...

Av: Mohamed Omar | 07 januari, 2014
Essäer om politiken

Yrkestrubadurernas 40-årsjubileum. Intervju med Pierre Ström

  YTF, Yrkestrubadurernas förening, bildades 1971. Initiativtagare var bland andra Fred Åkerström (föreningens förste ordförande), Cornelis Vreeswijk, Finn Zetterholm, Bengt Sändh, Pierre Ström, Lars Göransson och Torgny Björk. På den svenska ...

Av: Johannes Flink | 28 februari, 2011
Musikens porträtt

Stilbild ur The PIcture of Dorian Gray (1945

Den hemsökta målningen

Dorian Gray önskar sig evig ungdom, men hans önskning har ett pris. Hans kropp förblir evigt ung medan hans själ blir allt mer depraverad. I centrum för Oscar Wildes roman ...

Av: Mathias Jansson | 14 december, 2015
Essäer om konst

Bokmässan 2017 med Bildning, Luther, Röster från Irland och den blåvita 100-åringen 

Bildning - detta är årets tema på Bokmässan i Göteborg. Man passar bland annat på att fira 500-års jubileet av reformationen, en process som präglat europeisk historia och som ledde ...

Av: Belinda Graham | 28 september, 2017
Kulturreportage

En väg in till en annan verklighet. Ingeborg Bachmann och Paul Celan



Ingeborg och PaulDet är en omvälvande och livsavgörande kärleksaffär. Den utspelar sig mellan två författare vars nerver tycks ligga utanpå skinnet. Det är intensivt. Det är allvar. Det rör sig om något avsevärt större än en tillfällig affär. De når in till varandra. De förstår varandra på ett sätt som måste betecknas som ovanligt, ja exceptionellt. Det är så det börjar. Ingeborg Bachmann bor i Wien. Dit kommer Paul Celan som flykting från Bukarest via Budapest i slutet av 1947. Hans avsikt är att ta sig till Paris.

Det är där, mitt i ett Wien som ännu inte repat sig efter kriget, med utbombade hus, varubrist, med krigets kvardröjande paranoia vibrerade i luften och med de många skyldiga bödlarna som går omkring och lever sina liv fria och ostraffade, som de två möts. I slutet av maj månad 1948 blir de ett älskande par.

Paul Celan kom från Czernowitz, var av judisk börd och hade förlorat båda sina föräldrar i ett tyskt koncentrationsläger och själv suttit fängslad i ett arbetsläger beläget i Rumänien. När han möter Ingeborg Bachmann är han tjugoåtta år. Hon är tjugotvå år. Bachmanns bakgrund var minst sagt en annan. Hon föddes i Klagenfurt. Hennes far var aktiv medlem av nazistpartiet. Efter främst filosofistudier vid olika universitet slår hon sig ner i Wien och arbetar på sin kritiska doktorsavhandling om Heidegger.

Efter att Paul Celan flyttat till Paris gör Ingeborg Bachmann två längre besök. Deras samhörighet är stor. När de längre fram blickar tillbaka på de tidiga månaderna tillsammans sker det alltid med stor ömsinthet och drag av längtan tillbaka då allt var möjligt och framtiden ännu inte var intecknad och skriven. De tycks ha funnit en lycka som var en sällsynt gäst i deras liv.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ingeborg BachmannMen något händer. Vad går inte att klarlägga exakt. Ingeborg Bachmann anklagar sig själv i breven hon skriver till Paul Celan. Hon verkar ha sårat honom djupt. Under lång tid är tystnad det enda svar hon får från Paris. Hon skriver brev på brev. Sedan föreslår Paul Celan att de framöver enbart ska vara vänner. Motvilligt, men samtidigt självanklagande, accepterar Ingeborg Bachmann förslaget. Vänner. Inte ett älskande par. Bara vänner. Mellan raderna hörs ett kvävt skrik av missräkning, ja sorg.

Men de återupptar relationen under kortare möten. Bandet är inte brutet. Kraften finns kvar. Och de har poesin och litteraturen gemensamt. Det är ett band som ingen av dem vill släppa, kanske rentav inte ens kan klippa av. Deras sätt att förstå varandras arbete är unikt. Med åren avklingar kärleken och ersätts av en annan sorts närhet.

I den exemplariska svenska utgåvan av Ingeborg Bachmanns och Paul Celans ”Brev” under ledning av Linda Östergaard går det att följa deras utveckling och relation på nära håll – även Max Frischs brev till Celan och Gisèle Celan-Lestranges brev till Bachmann finns medtagna och bidrar till en mer heltäckande bild. Deras respektive var införstådda med att de hade en kärleksrelation.

Detta är en av dessa minst sagt sällsynta böcker som förmår öppna en väg in till en annan verklighet, en öppning som erbjuder insikter om och förståelse för två människors liv, kamp och skrivande på ett rentav omskakande sätt.

Breven mellan Bachmann och Celan är laddade, fulla av kraft och tvekan, längtan och ånger; tvivel och tillit, osäkerhet och djupaste förtvivlan – två exceptionella människor, två särlingar intvingade i ett alltmer konformistiskt samhälle samtalar, de bråkar och älskar och lider. De försöker, de faller, de reser sig upp igen. Och framför allt försöker de i breven att samtala om det som är viktigt och avgörande i livet. De talar om skrivandet och de hinder de stöter på i kampen att nå det ärliga uttrycket, den exakta bilden som kan spegla vad de känt och upplevt.

Paul Celan är, som de övriga få som överlevde Förintelsen, brännmärkt djupt ner i själen. Döden finns där ständigt. De långa leden av anförvanter, vänner och släktingar som tvingats marscherar mot undergången slutar aldrig att paradera i minnet. Hans mottaglighet för antijudiska tongångar, den fula och frånstötande antisemitismen är också stor. En viss och inte sällan fullt berättigade förföljelsemanin är en given del av hans vardag. Tillsammans med hans psykiska känslighet blir dessa minnen och det faktum att de många miljontals nazisterna aldrig blev straffade till ett nervfängelse av paranoia och förföljelsemani.

Han lever i ett inferno som han enbart periodvis förmår smita ut ur för en tid av hugsvalelse och tankelugn. Hans dikter andas dessa hetsande och heta tankar, de bränner och svider ännu idag. Men storheten i hans dikning var minst sagt dyrköpt.

Ingeborg Bachmann drabbas av svåra depressioner. Enorma svarta hål öppnas mitt i vardagen. För varje gång blir anfallen mäktigare, och hon vet att risken är överhängande att hon en dag kommer att fastna i mörkret för gott. Hennes förhållande med Max Frisch är under de första åren till stor hjälp, men med tiden nöts även den relationen ner, vittrar sönder.

Paul CelanI breven varvas vardag med väsentligheter. Det är slående hur de även förmår att förstå varandra i det enbart antydda, genom vad som förblir oartikulerat. De har uppenbarligen en särskild känsla – en uppövad känslighet – för varandra. Samtidigt var självfallet denna känslighet en integrerad del av deras personlighet, och på många sätt förutsättningen för deras särpräglade författarskap.

Det är två hemsökta människor med föga fallenhet för förnöjsamhet eller lycka som försöker ge varandra stöd och mod. De bränner sig redan på vardagen. Deras själar är svedda. Vad de främst delar är allvaret. De betraktar liv och dikt som sidor av samma sak. De vägrar att tillåta sig att deras ord förlorar stringensen eller inte används för att överbringa budskap, meningsfullheter. De slits åt olika håll, styrs av nya lojaliteter. De drabbar samman. De blir sårade. Minsta missförstånd växer och antar omedelbart enorma proportioner. Men på något märkligt sätt lyckas de ändå återupprätta och gjuta nytt liv i vad de en gång hade. De bevarar en ömsesidig respekt för varandra som gör det möjligt att restaurera broarna de rivit i upprördhet och ilska.

Breven är smärtsamma att läsa. De är vackra. De lever. De pulserar av temperament och liv, omtanke och tvivel. De är som speglar som lyckas återkasta åtminstone fragmentariska men likväl överrumplande skarpa och avslöjande bilder av två hyperkänsliga människor och deras oavbrutna inre kamp.

”Paul valde den anonymaste och ensammaste död men kan tänka sig”, skriver Gisèle Celan-Lestrange till Bachmann då hennes make dränkt sig i Seine i slutet av april 1970. ”Jag kunde inte hjälpa honom längre, bara brytas ned tillsammans med honom.”

Tre år senare hittas Ingeborg Bachmann svårt bränd i sin lägenhet i Rom. Om hon själv valt döden eller om det var en olycka, det vet man inte. Ett par veckor senare, den 17 oktober 1973, avlider hon på sjukhuset.

 

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Källa

Ingeborg Bachmann & Paul Celan
Brev
Översättning och kommentarer: Linda Östergaard. Lars-Inge Nilsson har översatt Celans brev
ellerströms

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Edgar Varèse – en ljudets mästare och befriare

Vi upplever nu en tid när det ekonomiska tänkandet ramar in våra liv som ofta saknar meningsfullt innehåll. Konstens kraftkälla, som Varèse såg som en huvudrollsinnehavare, behövs mer än någonsin. Vem ...

Av: Percival | Musikens porträtt | 04 augusti, 2012

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen DEL 5

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Utopiska geografier | 10 Maj, 2017

Vilhelm Moberg- En väldig grep i sin samtids kompost

Det finns en andaktsfull helighet i omnämnandet av författaren Vilhelm Moberg, en sakral vördnad för den väldige smålänningen där epiteten och metaforerna kring författaren tycks har rötter fotade rakt ned ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 augusti, 2010

Simon O Pettersson. Den tübingska estetdöden

Friedrich Schlegel skriver i ett fragment: ”Nur derjenige kann ein Künstler sein, welcher eine eigne Religion, eine originelle Ansicht des Unendlichen hat.“ Jag tror detta är en korrekt uppfattning. Poesi ...

Av: Simon O Pettersson | Utopiska geografier | 03 mars, 2014

Skolan i Aten av Rafael

Jag läser som jag vill och funderar som jag tänker

De lärda må tvista med de olärda om vad som kan vara god litteratur. Kan det möjligtvis vara så, att läsandet av vissa böcker höjer såväl känsla som intellekt ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om litteratur & böcker | 10 september, 2015

Veckan från Hyllan. Vecka 39, 2012

Sverige regeras av ”Det nya arbetarpartiet”. Deras huvudkonkurrent är det gamla arbetarpartiet. Lite märkligt att de två största partierna vill kalla sig för arbetarpartier, nya eller gamla, när de samtidigt ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 22 september, 2012

Mauro Luppichini. Arktis

Mauro Luppichini är en italiensk författare. Han har dock bott i Sverige i fem decennier och arbetat bland annat som bibliotekarie i Uppsala. Men han har alltid skrivit och publicerat ...

Av: Mauro Luppicchini | Utopiska geografier | 02 december, 2013

Landet som är vårt land är sig inte längre likt

Landet som är vårt land har förändrats, och förändrats i grunden. Jag tror det började med Kjell-Olof Feldt, en gång finansminister vid Ingvar Carlssons sida. Minns ni hur han allvarligt ...

Av: Crister Enander | Essäer om samhället | 17 oktober, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.