Watson and the Shark (1778) av John Singleton Copley

En död haj är inte konst

Konsthistorien svämmar inte direkt över av hajmotiv. Men de finns, och då med en ganska dramatisk, symbolisk innebörd. I populärkulturens blockbusterfilmer har hajen spelat en tydlig roll, men bilden av ...

Av: Mathias Jansson | 28 februari, 2015
Essäer om konst

Omöjliga intervjuer – J.D. Salinger

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Jonas Wessel | 05 april, 2013
Övriga porträtt

Bologna On the Edge

Bologna i norra Italien är en stad där bättre bemedlade samlades och skyddade sina hem från invaderande rövare som ansträngde sig för att jämna ut den sociografiska snedfördelningen. Till skydd ...

Av: Carsten Lindström | 04 december, 2011
Essäer om konst

Marginell mästare

Marginell mästare I början av 1950-talet kom en grammofonskiva till Sverige. Den var på sätt och vis hemmagjord. Pianisten, upphovsmannen hade själv producerat den. Det var en stenkaka. På ena sidan ...

Av: Bertil Falk | 18 januari, 2007
Essäer om musik

En väg in till en annan verklighet. Ingeborg Bachmann och Paul Celan



Ingeborg och PaulDet är en omvälvande och livsavgörande kärleksaffär. Den utspelar sig mellan två författare vars nerver tycks ligga utanpå skinnet. Det är intensivt. Det är allvar. Det rör sig om något avsevärt större än en tillfällig affär. De når in till varandra. De förstår varandra på ett sätt som måste betecknas som ovanligt, ja exceptionellt. Det är så det börjar. Ingeborg Bachmann bor i Wien. Dit kommer Paul Celan som flykting från Bukarest via Budapest i slutet av 1947. Hans avsikt är att ta sig till Paris.

Det är där, mitt i ett Wien som ännu inte repat sig efter kriget, med utbombade hus, varubrist, med krigets kvardröjande paranoia vibrerade i luften och med de många skyldiga bödlarna som går omkring och lever sina liv fria och ostraffade, som de två möts. I slutet av maj månad 1948 blir de ett älskande par.

Paul Celan kom från Czernowitz, var av judisk börd och hade förlorat båda sina föräldrar i ett tyskt koncentrationsläger och själv suttit fängslad i ett arbetsläger beläget i Rumänien. När han möter Ingeborg Bachmann är han tjugoåtta år. Hon är tjugotvå år. Bachmanns bakgrund var minst sagt en annan. Hon föddes i Klagenfurt. Hennes far var aktiv medlem av nazistpartiet. Efter främst filosofistudier vid olika universitet slår hon sig ner i Wien och arbetar på sin kritiska doktorsavhandling om Heidegger.

Efter att Paul Celan flyttat till Paris gör Ingeborg Bachmann två längre besök. Deras samhörighet är stor. När de längre fram blickar tillbaka på de tidiga månaderna tillsammans sker det alltid med stor ömsinthet och drag av längtan tillbaka då allt var möjligt och framtiden ännu inte var intecknad och skriven. De tycks ha funnit en lycka som var en sällsynt gäst i deras liv.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ingeborg BachmannMen något händer. Vad går inte att klarlägga exakt. Ingeborg Bachmann anklagar sig själv i breven hon skriver till Paul Celan. Hon verkar ha sårat honom djupt. Under lång tid är tystnad det enda svar hon får från Paris. Hon skriver brev på brev. Sedan föreslår Paul Celan att de framöver enbart ska vara vänner. Motvilligt, men samtidigt självanklagande, accepterar Ingeborg Bachmann förslaget. Vänner. Inte ett älskande par. Bara vänner. Mellan raderna hörs ett kvävt skrik av missräkning, ja sorg.

Men de återupptar relationen under kortare möten. Bandet är inte brutet. Kraften finns kvar. Och de har poesin och litteraturen gemensamt. Det är ett band som ingen av dem vill släppa, kanske rentav inte ens kan klippa av. Deras sätt att förstå varandras arbete är unikt. Med åren avklingar kärleken och ersätts av en annan sorts närhet.

I den exemplariska svenska utgåvan av Ingeborg Bachmanns och Paul Celans ”Brev” under ledning av Linda Östergaard går det att följa deras utveckling och relation på nära håll – även Max Frischs brev till Celan och Gisèle Celan-Lestranges brev till Bachmann finns medtagna och bidrar till en mer heltäckande bild. Deras respektive var införstådda med att de hade en kärleksrelation.

Detta är en av dessa minst sagt sällsynta böcker som förmår öppna en väg in till en annan verklighet, en öppning som erbjuder insikter om och förståelse för två människors liv, kamp och skrivande på ett rentav omskakande sätt.

Breven mellan Bachmann och Celan är laddade, fulla av kraft och tvekan, längtan och ånger; tvivel och tillit, osäkerhet och djupaste förtvivlan – två exceptionella människor, två särlingar intvingade i ett alltmer konformistiskt samhälle samtalar, de bråkar och älskar och lider. De försöker, de faller, de reser sig upp igen. Och framför allt försöker de i breven att samtala om det som är viktigt och avgörande i livet. De talar om skrivandet och de hinder de stöter på i kampen att nå det ärliga uttrycket, den exakta bilden som kan spegla vad de känt och upplevt.

Paul Celan är, som de övriga få som överlevde Förintelsen, brännmärkt djupt ner i själen. Döden finns där ständigt. De långa leden av anförvanter, vänner och släktingar som tvingats marscherar mot undergången slutar aldrig att paradera i minnet. Hans mottaglighet för antijudiska tongångar, den fula och frånstötande antisemitismen är också stor. En viss och inte sällan fullt berättigade förföljelsemanin är en given del av hans vardag. Tillsammans med hans psykiska känslighet blir dessa minnen och det faktum att de många miljontals nazisterna aldrig blev straffade till ett nervfängelse av paranoia och förföljelsemani.

Han lever i ett inferno som han enbart periodvis förmår smita ut ur för en tid av hugsvalelse och tankelugn. Hans dikter andas dessa hetsande och heta tankar, de bränner och svider ännu idag. Men storheten i hans dikning var minst sagt dyrköpt.

Ingeborg Bachmann drabbas av svåra depressioner. Enorma svarta hål öppnas mitt i vardagen. För varje gång blir anfallen mäktigare, och hon vet att risken är överhängande att hon en dag kommer att fastna i mörkret för gott. Hennes förhållande med Max Frisch är under de första åren till stor hjälp, men med tiden nöts även den relationen ner, vittrar sönder.

Paul CelanI breven varvas vardag med väsentligheter. Det är slående hur de även förmår att förstå varandra i det enbart antydda, genom vad som förblir oartikulerat. De har uppenbarligen en särskild känsla – en uppövad känslighet – för varandra. Samtidigt var självfallet denna känslighet en integrerad del av deras personlighet, och på många sätt förutsättningen för deras särpräglade författarskap.

Det är två hemsökta människor med föga fallenhet för förnöjsamhet eller lycka som försöker ge varandra stöd och mod. De bränner sig redan på vardagen. Deras själar är svedda. Vad de främst delar är allvaret. De betraktar liv och dikt som sidor av samma sak. De vägrar att tillåta sig att deras ord förlorar stringensen eller inte används för att överbringa budskap, meningsfullheter. De slits åt olika håll, styrs av nya lojaliteter. De drabbar samman. De blir sårade. Minsta missförstånd växer och antar omedelbart enorma proportioner. Men på något märkligt sätt lyckas de ändå återupprätta och gjuta nytt liv i vad de en gång hade. De bevarar en ömsesidig respekt för varandra som gör det möjligt att restaurera broarna de rivit i upprördhet och ilska.

Breven är smärtsamma att läsa. De är vackra. De lever. De pulserar av temperament och liv, omtanke och tvivel. De är som speglar som lyckas återkasta åtminstone fragmentariska men likväl överrumplande skarpa och avslöjande bilder av två hyperkänsliga människor och deras oavbrutna inre kamp.

”Paul valde den anonymaste och ensammaste död men kan tänka sig”, skriver Gisèle Celan-Lestrange till Bachmann då hennes make dränkt sig i Seine i slutet av april 1970. ”Jag kunde inte hjälpa honom längre, bara brytas ned tillsammans med honom.”

Tre år senare hittas Ingeborg Bachmann svårt bränd i sin lägenhet i Rom. Om hon själv valt döden eller om det var en olycka, det vet man inte. Ett par veckor senare, den 17 oktober 1973, avlider hon på sjukhuset.

 

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Källa

Ingeborg Bachmann & Paul Celan
Brev
Översättning och kommentarer: Linda Östergaard. Lars-Inge Nilsson har översatt Celans brev
ellerströms

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Tunis och Esko

Tunis is av Lars Tunbjörk. Tunis och Esko Två världsberömda fotografer från Norden ställer i höst ut i Stockholm med omnejd. Konsten att se får utmärkt träning genom dessa utställningar ...

Av: Nancy Westman | Essäer om konst | 25 september, 2007

Tankens ambivalens V ”Icke ett program, men en riktning.”

14/8 Kroppen kall och tyst, ögonen skummar, bara hörselsinnet vakar och ber mig gå upp. Jag snubblar upp ur sängen, försöker fokusera, implantera, rekognosera, drömmarna ackumulera. Söker mig mot soffan, ännu ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 08 oktober, 2013

Mansslukerskan av Simon O Pettersson

Jag erinrar mig mycket starkt första gången jag såg henne. Hon bar en vit tjugotalsklänning, som paradoxalt nog framhävde hennes vita hy, och talade med en ljus, mycket feminin röst ...

Av: Simon O Pettersson | Utopiska geografier | 03 juli, 2014

Två massmördares möte i Wien

Nu var det 1913. Det var en gråmulen och kylig januaridag i Wien, året innan det stora kriget skulle bryta ut; värre ändå väntade ännu längre fram. En 167 cm ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om politiken | 11 januari, 2013

Miklós Maros, från Budapest blodiga strider till Stockholmsoperan

Miklós Maros, från Budapest blodiga strider till Stockholmsoperan Miklós Maros är en etablerad tonsättare som har sitt påbrå i Ungern som han lämnade 1967 tillsammans med sopranen Ilona som är också ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 19 oktober, 2006

Anders T Ohlsson i Sufflören en av flera monologerunder 2015 års Scenkonstbiennal Foto:RogerStenberg

Maktstrukturer, identitet och genus på Scenkonstbiennalen

Vartannat år arrangeras Scenkonstbiennalen, Sveriges största branschmöte för landets scenkonstnärer. I år arrangerades den mellan den 26 och 31 maj i Malmö. Förutom några internationella, speciellt inbjudna gästspel hade juryn ...

Av: Magnus Dahlerus | Reportage om scenkonst | 07 juni, 2015

Pop-expressionist på besök

Liz Markus – What we are we’re going to wail with on this whole trip. Galleri Loyal, Stockholm,t o m den 29 september 2007. Pop-expressionist på besök. - Jag hoppas ...

Av: Carl Abrahamsson | Övriga porträtt | 11 september, 2007

Dansen inom den koptiska kyrkan

Den koptiska kristna kyrkan framträder efter konciliet i Kalcedon år 451 som en separatistisk rörelse inom kristendomen, tillerkännande Kristus enbart en gudomlig natur. Den bygger sin liturgi på den alexandrinska ...

Av: Gaia Ekis | Essäer om religionen | 22 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.