Bandyspel med början i Habo - en personlig bandyhistoria

 Habo och bandy  En ung man som under tonårstid växte upp i Habo under femtiotalet kunde inte undvika att delta i ett fostrande bandyspel. Att leka med ”det röda nystanet” var ...

Av: Hans-Evert Renérius | 12 augusti, 2014
Essäer

Vuxen mot min vilja

En bieffekt av den underbara erfarenheten av att vara förälder är att man tvingas vara så förbaskat vuxen. Man måste lyssna till sin egen tjatröst: Klä på dig nu, borsta ...

Av: Marja Beckman | 26 februari, 2013
Gästkrönikör

Ernst Jüngers Glasbin

Ernst Jüngers Gläserne Bienen, eller The Glass Bees, som den heter i den engelska utgåva som jag själv har läst, är en på många sätt märklig bok, som hittills inte ...

Av: Tobias Harding | 13 december, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Contemplando nello specchio di Dioniso av Fernando Mastropasqua

Parnassos toppar

"Tragedins födelse" från 1872 är för den breda allmänheten kanske mest känt för att ha populariserat de konstnärliga motsatsparen det dionysiska och det apolloniska. Nietzsche var ingalunda först ut ...

Av: Adam Johansson | 10 juli, 2015
Agora - filosofiska essäer

Omlästa klassiker: Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel



Omlästa klassiker:
Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel

Mycket har sagts och mycket har skrivits om Per Olof Enquist och hans författarskap alltsedan romandebuten med Kristallögat 1961. Drygt fyrtio år senare nämns hans namn med respekt, både nationellt och internationellt. En av hans mest hyllade romner handlar om änglar och människor utjagade ur paradiset.

Om man mycket kort och förenklat skall försöka sammanfatta Enquists författarskap, så är det framförallt två teman som löper som en röd tråd igenom hans produktion. Om den ena tråden kan sägas vara politiserandet med utgångspunkt i den svenska socialdemokratin, så utgörs den andra tråden av frågor av mer existentiell natur. Nedstörtad ängel tillhör utan tvekan den senare genren. Därmed inte sagt att dessa två tematiska trådar alltid är åtskilda.

Det utmärkande för Enquists författarskap är nämligen dess konsekvens, dess program. Berättelserna cirklar nästan alltid kring ett fåtal centrala frågor, ett fåtal bilder och ett fåtal gestalter. Allt som står i centrum i ett verk har haft en förhistoria i periferin i de föregående. Detta "beroende" är, vill jag med bestämdhet hävda, särskilt påtagligt i Nedstörtad ängel, som ju i mångt och mycket bygger på och hämtar sin näring ur det tidigare författarskapet. Magnetisörens femte vinter (1964), Berättelser från de inställda upprorens tid (1974), Musikanternas uttåg (1978) och Kapten Nemos bibliotek (1991) är verk som därför måste tas i beaktande vid en analys av berättelsen om den nedstörtade ängeln.

Nedstörtad ängel är en mycket tunn roman och indelad i sex sånger: "Försång", "Sången om likkortet", "Sången om pannlampan", "Sången om björntråden", "Sången om den nedstörtade ängeln" och slutligen "Coda". Romanen är uppdelad i fyra berättelser som löper parallellt romanen igenom. Den kronologiska ordningen är uppbruten liksom även de separata berättelserna som återkommer fragmentariskt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den första historien är berättelsen om romanens "berättarjag". Jaget som genom sitt återberättande gör hela fiktionen möjlig. Själva berättandet sker ibland direkt, ibland genom fragment av dagboksanteckningar och ibland genom återberättandet av drömmar. Det läsaren får veta om jaget är följande: Han sitter ensam på sitt rum och blickar ut genom fönstret mot det morgondisiga vattnet i sjön nedanför. Han är författare och allt han har skrivit är ett försök att återskapa det som stod i, den för längesedan döde, faderns anteckningsblock. Han är berättelsernas "skärningspunkt".

Den andra historien berättar om K och dennes fru, om deras dotter och deras dotters mördare, Pojken som kallas "vargen från Säter". K är en god vän till berättarjaget och tillika överläkare på Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Av en slump blir K:s fru god vän med vargen från Säter som för tillfället vårdas på Ulleråker. Vänskapen får ett abrupt slut i och med att han mördar hennes lilla dotter. K och hans frus äktenskap går i kras och frun skriver in sig själv på mannens hospital. Enquist egna ord fångar det hela bäst: "situationen var ju pervers men å andra sidan var det ju en pervers situation". Deras historia slutar med att Pojken begår självmord och att K och hans fru återförenas.

Den tredje och mest anonyma historien är den om Bertold Brecht och hans sinnessjuka maka Ruth Berlau. Ruth som går omkring inom sjukhusets väggar, släpandes på en gipsbyst av sin make - en gipsbyst vars innehåll utgörs av en flaska sprit.

Den fjärde och sista historien är den om den nedstörtade ängeln, Pasqual Pinon och Maria. Pinon är ett monster/missfoster som hittats i en mexikansk koppargruva i början av 1920-talet. Maria är benämningen på det huvud som växer ut från Pinons panna. Efter att ha "räddats" från gruvan arbetar de på offentliga "Freak-föreställningar" i Kalifornien för att i slutet av sitt/sina liv ansluta sig till The Satanic Church of San Francisco.

Alla fyra parallellhistorier rör sig, ibland tydligt och ibland mindre tydligt, kring temat kärlekens dilemma. Berättarjaget i romanen söker den omöjliga kärleken - kärleken till sin bortgångne fader. Skrivandet blir för jaget ett försök till att rekonstruera sin fars text, d.v.s. sin far. Två gånger ser han sig själv i romanen. Den ena gången då han ser ett foto av sin far och den andra gången då han i drömmen, tillsammans med alla romanfigurer, letar upp sin fars isgrav. Denna jakt efter fadern kan dock även ses som ett försök och en vilja att återfinna sig själv, att bli fullständig som människa.

Mellan K och hans fru råder ett annat stämningsläge. Efter mordet på dottern och efter skilsmässan fortsätter deras kontakt. De träffas i sjukhusets källare och älskar stumt i mörkret på skitiga jutesäckar, de ringer varandra och utbyter tystnad: "En ordlös sång. Smutsig ibland, ren ibland". Deras relation bygger på hatet lika mycket som på kärleken. K anklagar sin hustru för dotterns död och hustrun anklagar i sin tur K för pojkens död. De kan inte leva med varandra men inte heller utan varandra.

Även Pojkens historia ger prov på en liknande problematik. När han mördat flickan får han frågan om varför han gjort det och han svarar: "Hon litade ju så mycket på mig. Så jag var tvungen". Han kunde lika gärna ha bytt ut "litade" mot "älskade". Här ställer Enquist problemet på sin spets och vänder ut och in på alla gängse konventioner. Han besvarar inte frågan utan problematiserar den ytterligare. Varför dödar man någon man älskar och varför älskar man någon man hatar?

Det mest konkreta exemplet på kärlekens dilemma exemplifieras av Maria och Pinon. Deras tid i gruvan präglades av Marias onda sång. Pinon hade henne insvept i en duk, han skämdes för hennes fulhet, den fulhet som han antog att hon besatt då han avläste gruvarbetarnas äcklade miner. Efter befrielsen ser han henne för första gången (i en spegel) och förundras över hennes skönhet. Hans högsta dröm är att någon gång få kyssa henne. Berättarjaget skriver: "När jag ser dem [Maria och Pinon] kan jag ibland få för mig att en värld utan kärlek skulle vara en avsevärt mycket bättre värld att leva i".

Det andra stora temat i romanen, förvisso stundtals omöjligt att särskilja från kärlekens dilemma, är frågan och diskussionen om vad det innebär att vara människa. Detta diskutera Enquist främst genom att han försöker undersöka konturerna för det mänskligas gräns genom att hela tiden röra sig i gränslandet mellan människa och missfoster och människa och ängel. Detta accentueras ytterligare av Enquist genom att han låter de olika rollfigurerna låna drag av varandra.

Alla fyra historier som romanen kretsar kring är historierna om ofullständiga, perversa och monstruösa människor. Pojken, Ruth och K:s fru är alla intagna på sinnessjukhus. Pojken p.g.a. sitt bestialiska mord, ett mord helt utan anledning. Han hamnar längst ned på internernas rangskala och straffas därefter. En natt bryter sig några medfångar in i hans rum för att "märka honom", de kastrerar honom. Pojken är på ett sätt den nedstörtade ängeln, förskjuten av människorna. Hans enda sätt att kommunicera med omvärlden är genom små papperslappar nerkletade med exkrementer. På en av dessa står att läsa: "Jag är väl ändå fortfarande ett slags människa".

En liknande åsikt märks i berättarjagets förhållande till satanskyrkan:

"Det var monstrens kyrka, ingenting annat, bestående av missbildade eller deformerade människor. Man kan säga: En församling bestående av människor vars mänsklighet hade ifrågasatts. [---] De var själva prövostenen: Den deformerade människan som visade på vems sida man stod: Den fullkomliga Gudens, eller den ofullkomliga människans".

Jag tror att Enquist har försökt visa att människans komplexa natur även innefattar det mindre angenäma, människan är ju trots allt även hon nedstörtad och utjagad ur paradiset. Lika fullt är hon människa. Eller som Enquist skriver: "Sedan tog ju monstren slut. Man kan säga: De förbättrade de medicinska villkoren, exaktare analys och diagnosmetoder, fostervattens prov, operativa möjligheter samt perfektare och mer slutna förvaringsförhållanden har gjort att dem osynliga. Man har gömt dem i oss, kan man säga".

Denna tes understryks ytterligare när man studerar rollfigurerna närmare. Jag tror inte att det är av en slump att de olika personerna lånar varandras drag, varandras språk och beskrivs med samma ord. Det "riktiga" monstret, Pinon/Maria, är ett monster endast till det yttre. Ingenting i texten antyder att han/hon skulle vara annat än god. När man först möter detta "monster" sitter Pinon med ett tygstycke lindat kring Maria. Inte för att han vill skydda henne, utan för att han vill skydda sig själv. Han skämdes. Samma tygstycke ("som en turban") återfinns på Pojkens huvud efter kastrationen: "När vaktpersonalen kom rusande satt han ensam i sängen och skrek, egendomligt nog med ett lakan virat om huvudet. Som om han skämdes som en av vakterna uttryckte saken".

Pojkens totala oförmåga/rädsla för kommunikation tar sig konkret uttryck i de nerkletade papperslappar som han skriver på. Samma papperslappar finner man även hos berättarjaget. Varje natt antecknar han små kryptiska meddelanden, som för att kommunicera med sig själv (sitt omedvetna) och med sin far.

En annan direkt parallell mellan Pojken och berättarjaget är att de båda förkastar sig själva och sin egen existens. De förnekar att de är verkliga. Pojken berättar om sin dödfödde bror och hävdar att det egentligen var han själv som dog och att Pojken egentligen är sin bror. Berättarjaget tvivlar även han på sin egen existens. Han har endast tre drömmar, maniskt återkommande men utan variation. "En människa med endast tre drömmar måste ha dött redan i fosterstadiet".

Det är en komplex bild av människan och kärleken som Enquist låter måla upp, en bild som kanske inte alltid klarar sig från patetisk övertydlighet. Men så fort man tror att man har historiens lösning så glider den ur greppet bara för att återigen visa sig i ny skepnad. Just denna vitalitet är bokens styrka och dess tjusningskraft. Varje gång man läser den har man en känsla av att man bara har förstått ännu mindre. Det är med andra ord en god roman och en liten svensk klassiker.

Patrik Tornéus

Ur arkivet

view_module reorder

Kalle på Spången

För några dagar sedan under en promenad i byn vid havet på ön Korčula, cruisade en bil med svenska registreringsplåtar och nedvevade rutor förbi oss långsamt. Jag sa instinktivt ”hejsan ...

Av: Merima Dizdarevic | Gästkrönikör | 16 augusti, 2013

Rabbe Enckell: ”I flykten går tiden förbi”

Vem kan läsa sig till kunskap nog. Vilkens flit kan liknas vid en hand som kan genombläddra livets skog. Outtömlig ter sig gåtans bok och oändlig läsning återstår. / H. Martinson: Ur Boken i vårt ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 13 oktober, 2014

Paula Modersohn-Becker – det tyska avantgardets förstadam

TEMA KONST Mor med barn på bröstet, 1906.. Utanför Tyskland är Paula Modersohn-Becker ett relativt okänt namn, trots att hon kan räknas som en pionjär inom nordeuropeisk modernism. Denna vinter har ...

Av: Line Engen | Essäer om konst | 05 mars, 2008

Skulle Stålmannen vinna över Übermensch?

Rädslan som finns för en ondskefull Stålmannen påminner om rädslan för en hemsk version av Nietzsches Übermensch. Idén om en fascistisk ledare (General Zod i Superman-världen), "övermänniskan" med oändlig makt ...

Av: Mats Hansson | Essäer | 26 oktober, 2013

Ida Andersen. Foto: Privat

”Det handlar om att bryta sig ur en identitet ”

Ida Andersen är översättare, skribent med mera. Hennes essäer och intervjuer publiceras i flera tidningar och tidskrifter bland andra Tidningen Kulturen. Nu har Ida Andersen givit ut en roman: ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 30 augusti, 2016

Den svåra konsten att ha stund-fokus

Avlyssnat samtal på en buss i Stockholm en vanlig vardagseftermiddag: En flicka i 8-årsåldern sitter tillsammans med sin pappa.Hon pratar oavbrutet med pappan som hummar till svar samtidigt som han ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 04 juni, 2009

Hans Kirk

Den kollektiva blickens mästare

Hans Kirk, född 1898 i Hadsund och död 1962 i Köpenhamn, var en av de första att introducera den kollektiva romanen inte bara i hemlandet Danmark men också i världslitteraturhistorien ...

Av: Tommy Gunnarsson | Essäer om litteratur & böcker | 27 februari, 2017

Rösten är ett väldigt personligt instrument

Rösten är ett väldigt personligt instrument Ylva Q. Arkvik har framför allt komponerat instrumentalmusik, alltifrån solostycken till orkester och opera, men även elektroakustiska verk och stycken för instrument och band. Hon ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 26 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.