I juletid blommar körsbärsträden i Central Park

Efter en tolvtimmars flygresa över Atlanten i ”monkeyclass” kan det kännas skönt att sträcka på benen med en promenad. Vi är på besök hos dottern och ska fira jul på ...

Av: Lilian O. Montmar | 15 januari, 2012
Resereportage

Mohammed Ali: en legend

För 50 år sedan blev en viss Cassius Clay världsmästare i tungviktsboxning genom att besegra titelhållaren Sonny Liston efter sex ronder. Clays seger var otippad, och föga anade någon att ...

Av: Gregor Flakierski | 25 februari, 2014
Övriga porträtt

Tio anteckningar om tolerans

illustration Ida Thunström Tio anteckningar om tolerans Den amerikanske tonsättaren och teoretikern John Cage skrev en gång att den enda platsen där utopin och anarkin kunde förverkligas var det geografiska utrymmet som ...

Av: Stig Saeterbakken | 15 juni, 2009
Utopiska geografier

Tanter – nu det trendigaste som finns!

Det är trendigt idag att vara händig, att göra saker själv, att återvinna, att vara miljövänlig, att spara och att inte slösa. Trendbloggare som Underbara Clara drar starkt på arvet ...

Av: Belinda Graham | 22 mars, 2013
Kulturreportage

Omlästa klassiker: Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel



Omlästa klassiker:
Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel

Mycket har sagts och mycket har skrivits om Per Olof Enquist och hans författarskap alltsedan romandebuten med Kristallögat 1961. Drygt fyrtio år senare nämns hans namn med respekt, både nationellt och internationellt. En av hans mest hyllade romner handlar om änglar och människor utjagade ur paradiset.

Om man mycket kort och förenklat skall försöka sammanfatta Enquists författarskap, så är det framförallt två teman som löper som en röd tråd igenom hans produktion. Om den ena tråden kan sägas vara politiserandet med utgångspunkt i den svenska socialdemokratin, så utgörs den andra tråden av frågor av mer existentiell natur. Nedstörtad ängel tillhör utan tvekan den senare genren. Därmed inte sagt att dessa två tematiska trådar alltid är åtskilda.

Det utmärkande för Enquists författarskap är nämligen dess konsekvens, dess program. Berättelserna cirklar nästan alltid kring ett fåtal centrala frågor, ett fåtal bilder och ett fåtal gestalter. Allt som står i centrum i ett verk har haft en förhistoria i periferin i de föregående. Detta "beroende" är, vill jag med bestämdhet hävda, särskilt påtagligt i Nedstörtad ängel, som ju i mångt och mycket bygger på och hämtar sin näring ur det tidigare författarskapet. Magnetisörens femte vinter (1964), Berättelser från de inställda upprorens tid (1974), Musikanternas uttåg (1978) och Kapten Nemos bibliotek (1991) är verk som därför måste tas i beaktande vid en analys av berättelsen om den nedstörtade ängeln.

Nedstörtad ängel är en mycket tunn roman och indelad i sex sånger: "Försång", "Sången om likkortet", "Sången om pannlampan", "Sången om björntråden", "Sången om den nedstörtade ängeln" och slutligen "Coda". Romanen är uppdelad i fyra berättelser som löper parallellt romanen igenom. Den kronologiska ordningen är uppbruten liksom även de separata berättelserna som återkommer fragmentariskt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den första historien är berättelsen om romanens "berättarjag". Jaget som genom sitt återberättande gör hela fiktionen möjlig. Själva berättandet sker ibland direkt, ibland genom fragment av dagboksanteckningar och ibland genom återberättandet av drömmar. Det läsaren får veta om jaget är följande: Han sitter ensam på sitt rum och blickar ut genom fönstret mot det morgondisiga vattnet i sjön nedanför. Han är författare och allt han har skrivit är ett försök att återskapa det som stod i, den för längesedan döde, faderns anteckningsblock. Han är berättelsernas "skärningspunkt".

Den andra historien berättar om K och dennes fru, om deras dotter och deras dotters mördare, Pojken som kallas "vargen från Säter". K är en god vän till berättarjaget och tillika överläkare på Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Av en slump blir K:s fru god vän med vargen från Säter som för tillfället vårdas på Ulleråker. Vänskapen får ett abrupt slut i och med att han mördar hennes lilla dotter. K och hans frus äktenskap går i kras och frun skriver in sig själv på mannens hospital. Enquist egna ord fångar det hela bäst: "situationen var ju pervers men å andra sidan var det ju en pervers situation". Deras historia slutar med att Pojken begår självmord och att K och hans fru återförenas.

Den tredje och mest anonyma historien är den om Bertold Brecht och hans sinnessjuka maka Ruth Berlau. Ruth som går omkring inom sjukhusets väggar, släpandes på en gipsbyst av sin make - en gipsbyst vars innehåll utgörs av en flaska sprit.

Den fjärde och sista historien är den om den nedstörtade ängeln, Pasqual Pinon och Maria. Pinon är ett monster/missfoster som hittats i en mexikansk koppargruva i början av 1920-talet. Maria är benämningen på det huvud som växer ut från Pinons panna. Efter att ha "räddats" från gruvan arbetar de på offentliga "Freak-föreställningar" i Kalifornien för att i slutet av sitt/sina liv ansluta sig till The Satanic Church of San Francisco.

Alla fyra parallellhistorier rör sig, ibland tydligt och ibland mindre tydligt, kring temat kärlekens dilemma. Berättarjaget i romanen söker den omöjliga kärleken - kärleken till sin bortgångne fader. Skrivandet blir för jaget ett försök till att rekonstruera sin fars text, d.v.s. sin far. Två gånger ser han sig själv i romanen. Den ena gången då han ser ett foto av sin far och den andra gången då han i drömmen, tillsammans med alla romanfigurer, letar upp sin fars isgrav. Denna jakt efter fadern kan dock även ses som ett försök och en vilja att återfinna sig själv, att bli fullständig som människa.

Mellan K och hans fru råder ett annat stämningsläge. Efter mordet på dottern och efter skilsmässan fortsätter deras kontakt. De träffas i sjukhusets källare och älskar stumt i mörkret på skitiga jutesäckar, de ringer varandra och utbyter tystnad: "En ordlös sång. Smutsig ibland, ren ibland". Deras relation bygger på hatet lika mycket som på kärleken. K anklagar sin hustru för dotterns död och hustrun anklagar i sin tur K för pojkens död. De kan inte leva med varandra men inte heller utan varandra.

Även Pojkens historia ger prov på en liknande problematik. När han mördat flickan får han frågan om varför han gjort det och han svarar: "Hon litade ju så mycket på mig. Så jag var tvungen". Han kunde lika gärna ha bytt ut "litade" mot "älskade". Här ställer Enquist problemet på sin spets och vänder ut och in på alla gängse konventioner. Han besvarar inte frågan utan problematiserar den ytterligare. Varför dödar man någon man älskar och varför älskar man någon man hatar?

Det mest konkreta exemplet på kärlekens dilemma exemplifieras av Maria och Pinon. Deras tid i gruvan präglades av Marias onda sång. Pinon hade henne insvept i en duk, han skämdes för hennes fulhet, den fulhet som han antog att hon besatt då han avläste gruvarbetarnas äcklade miner. Efter befrielsen ser han henne för första gången (i en spegel) och förundras över hennes skönhet. Hans högsta dröm är att någon gång få kyssa henne. Berättarjaget skriver: "När jag ser dem [Maria och Pinon] kan jag ibland få för mig att en värld utan kärlek skulle vara en avsevärt mycket bättre värld att leva i".

Det andra stora temat i romanen, förvisso stundtals omöjligt att särskilja från kärlekens dilemma, är frågan och diskussionen om vad det innebär att vara människa. Detta diskutera Enquist främst genom att han försöker undersöka konturerna för det mänskligas gräns genom att hela tiden röra sig i gränslandet mellan människa och missfoster och människa och ängel. Detta accentueras ytterligare av Enquist genom att han låter de olika rollfigurerna låna drag av varandra.

Alla fyra historier som romanen kretsar kring är historierna om ofullständiga, perversa och monstruösa människor. Pojken, Ruth och K:s fru är alla intagna på sinnessjukhus. Pojken p.g.a. sitt bestialiska mord, ett mord helt utan anledning. Han hamnar längst ned på internernas rangskala och straffas därefter. En natt bryter sig några medfångar in i hans rum för att "märka honom", de kastrerar honom. Pojken är på ett sätt den nedstörtade ängeln, förskjuten av människorna. Hans enda sätt att kommunicera med omvärlden är genom små papperslappar nerkletade med exkrementer. På en av dessa står att läsa: "Jag är väl ändå fortfarande ett slags människa".

En liknande åsikt märks i berättarjagets förhållande till satanskyrkan:

"Det var monstrens kyrka, ingenting annat, bestående av missbildade eller deformerade människor. Man kan säga: En församling bestående av människor vars mänsklighet hade ifrågasatts. [---] De var själva prövostenen: Den deformerade människan som visade på vems sida man stod: Den fullkomliga Gudens, eller den ofullkomliga människans".

Jag tror att Enquist har försökt visa att människans komplexa natur även innefattar det mindre angenäma, människan är ju trots allt även hon nedstörtad och utjagad ur paradiset. Lika fullt är hon människa. Eller som Enquist skriver: "Sedan tog ju monstren slut. Man kan säga: De förbättrade de medicinska villkoren, exaktare analys och diagnosmetoder, fostervattens prov, operativa möjligheter samt perfektare och mer slutna förvaringsförhållanden har gjort att dem osynliga. Man har gömt dem i oss, kan man säga".

Denna tes understryks ytterligare när man studerar rollfigurerna närmare. Jag tror inte att det är av en slump att de olika personerna lånar varandras drag, varandras språk och beskrivs med samma ord. Det "riktiga" monstret, Pinon/Maria, är ett monster endast till det yttre. Ingenting i texten antyder att han/hon skulle vara annat än god. När man först möter detta "monster" sitter Pinon med ett tygstycke lindat kring Maria. Inte för att han vill skydda henne, utan för att han vill skydda sig själv. Han skämdes. Samma tygstycke ("som en turban") återfinns på Pojkens huvud efter kastrationen: "När vaktpersonalen kom rusande satt han ensam i sängen och skrek, egendomligt nog med ett lakan virat om huvudet. Som om han skämdes som en av vakterna uttryckte saken".

Pojkens totala oförmåga/rädsla för kommunikation tar sig konkret uttryck i de nerkletade papperslappar som han skriver på. Samma papperslappar finner man även hos berättarjaget. Varje natt antecknar han små kryptiska meddelanden, som för att kommunicera med sig själv (sitt omedvetna) och med sin far.

En annan direkt parallell mellan Pojken och berättarjaget är att de båda förkastar sig själva och sin egen existens. De förnekar att de är verkliga. Pojken berättar om sin dödfödde bror och hävdar att det egentligen var han själv som dog och att Pojken egentligen är sin bror. Berättarjaget tvivlar även han på sin egen existens. Han har endast tre drömmar, maniskt återkommande men utan variation. "En människa med endast tre drömmar måste ha dött redan i fosterstadiet".

Det är en komplex bild av människan och kärleken som Enquist låter måla upp, en bild som kanske inte alltid klarar sig från patetisk övertydlighet. Men så fort man tror att man har historiens lösning så glider den ur greppet bara för att återigen visa sig i ny skepnad. Just denna vitalitet är bokens styrka och dess tjusningskraft. Varje gång man läser den har man en känsla av att man bara har förstått ännu mindre. Det är med andra ord en god roman och en liten svensk klassiker.

Patrik Tornéus

Ur arkivet

view_module reorder

Den lilla sjöjungfrun – från tragisk hjältinna till framgångsrik regnbågsprinsessa

I år fyller Danmarks mest kända ikon 100 år – Den lilla sjöjungfrun sitter alltjämt på en sten i vattnet och håller gradvis på att förvandlas till människa. Samtidigt fyller ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 05 september, 2013

Marcel Proust och litteraturens lins

För hundra år sedan i år publicerades Swanns värld –första boken i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt – på förlaget Grasset efter ett antal refuseringar ...

Av: Carl Magnus Juliusson | Essäer om litteratur & böcker | 04 oktober, 2013

Den blodiga danska svampen

Nogh snart afhänt öh vilken full ödesaktig instrumentell natt matt jag överlevt den, i blod ett omsvep och ett dryp det ville sig, sitt helt ofattbart följt följden av, begick ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 17 juni, 2013

Djurskyddsinspektören

Jag har en moderlig väninna som är omöjlig att ta en promenad med eftersom hon oavbrutet plockar daggmask för att rädda dem från vad hon tror är en säker död ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 26 oktober, 2013

Att tänka kring en idéhistorisk redogörelse för den hermeneutiska traditionen

Om en idéhistorisk redogörelse av den hermeneutiska traditionen Marcia Sá Cavalcante Schuback är docent i filosofi vid Södertörns högskola. Hon har tidigare undervisat i filosofi vid Universidade Federal do Rio de ...

Av: Guido Zeccola | Övriga porträtt | 12 oktober, 2006

Från snickare till konstnärer

I Bastillens bakgränder - där snickare och möbelantverkare evde och verkade - flyttar onstnärerna in.  I detta anrika möbelkvarte dit parisarna kom för att laga eller beställa ett matbord, en ...

Av: Anne Edelstam | Kulturreportage | 29 januari, 2010

Abdel-Qader Yassine

”Vi vill inte ha er här...!!”

”Vart är du på väg?” frågar han mig och kommer helt nära. Baksmällan kommer tidigare än väntat.

Av: Abdel-Qader Yassine | Gästkrönikör | 06 december, 2017

Död mans hand

Stig Dagerman. Fotografen är okänd Stig Dagerman sitter nere i Frankrike och försöker skriva. Det går trögt. Året är 1948. Tillsammans med sin hustru, Annemarie, och sina två små barn ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 23 februari, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.