Syrebrist och galenskap är genialitetens livsluft. Om Odysseus - James Joyce´s verbala…

Klockan är 8,00 den 6 juni 1904. Buck Mulligan stiger upp på bröstvärnet och ser ut över den vackra Dublinbukten. Hans ljust ekfärgade hår rörs en smula av vinden. "Herregud ...

Av: Benny Holmberg | 05 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Sista brevet, och intermezzot i gipsparadiset

detta är nu mitt ett absolut sista brev och text till dig, så sant, det är avsked nu för gott, eller ofrånkomligt. Så måste det nog bli tyvärr säkert, eftersom ...

Av: Stefan Hammarén | 15 juli, 2010
Stefan Hammarén

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Siegfried Lenz 1926-2014

Jämte Heinrich Böll från Köln och Günter Grass från Danzig var Siegfried Lenz den kanske mest betydande tyska efterkrigsförfattaren. Han var född i Lyck i dåvarande Ostpreussen. Fadern som dog ...

Av: Ivo Holmqvist | 11 oktober, 2014
Litteraturens porträtt

Dikten – enskilt geni eller kollektiv kraft?



Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, WikipediaHur har synen på diktandet och konsten förändrats från romantikens dagar fram till nu? Med denna essä vill jag genom tre lyriska författarskap från skilda tidsepoker jämföra tre olika diktverk: Esaias Tegnérs Mjeltsjukan (1825), Majakovskijs Moln i byxor (1915), samt Göran Greiders Ur ensamhetens dagböcker; 1990 (1995). Jag syftar till att belysa diktverkens tidstypiska drag, men också deras respektive syn på konstens ärende. Vilka skiftningar har synen på diktaren och diktarens uppgift genomgått i kontinuumet mellan romantik, modernism och postmodernism?

Tegnérs Mjeltsjukan (1825)

Enligt Horace Engdahs doktorsavhandling Den romantiska texten kan tre saker sägas känneteckna den romantiska texten: en platonskt färgad idealism, nyttjandet av sagomotiv och naturmyter, samt tendensen att sätta gamla, ibland avsomnade, versformer i bruk. Tegnérs Mjeltsjukan bär spår av alla dessa drag. Den platonskt färgade idealismen syns i Esaias Tegnérs sätt att kontrastera den arma världsbild som målas upp – ett ruttnande och höstligt landskap med gula lunder och mörka stjärnor – med det som finns ”bortom solen”, vilket ställer den karga verkligheten mot en översinnlig och idealistisk tillvaro som ligger lika ”bortom” som Platons idévärld. Över huvud taget är de antitesiska metaforer som blev en vanlig bildfigur under romantiken återkommande, exempelvis i formuleringar såsom ”Det går en liklukt genom menskolifvet” och ”förruttnelse är livets anda”. Sagomotiven gör sig påminda i Tegnérs bruk av den ”svartalf” som dyker upp och fungerar som bild för diktjagets mörka tankar. I Mjeltsjukan använder Tegnér därutöver versmåttet ottave rime, som uppkom i Italien under renässansen.

Men vilken syn på diktandet och konsten kommer till uttryck i Mjeltsjukan? Kanske kan vi bättre förstå Tegnérs dikt utifrån romantikens syn på skalden. Det var under romantiken som genikulten kring författare kom att utvecklas, där författaren sågs som en lysande begåvning som var ett slags förmedlare av gudomlig inspiration: en länk mellan de stora, ogripbara idéerna och det förhandenvarande pappret. Horace Engdahl skriver om romantikens verkdiktning, där författarens verk lyftes fram som en del av dennes författarskap, där diktarens personlighet och unika erfarenheter och upplevelser förväntades ta sig originella uttryck i formspråket. Det romantiska textsubjektet är ett ensamt jag, skrivarens dubbelgångare, som bygger upp ett slags personligt universum.

Tvivelsutan framstår diktjaget i Mjeltsjukan som någon som är utelämnad helt åt sig själv i en eländig verklighet, och vetskapen om Tegnérs eget hälsotillstånd vid tiden för dikten gör att det ligger nära till hands att tolka texten biografiskt-psykologiskt, som en spegel för Tegnérs mående och ett slags inblick i hans desillusionerade universum. Men den romantiska textens subjektivitet kan också föra med sig problem som rör diktarens eget konstutövande. Horace Engdahl ställer sig frågan: ”Vad händer jaget om det inser att de metaforiska former som omger det i inbillningens värld alla är falska, är rent sken?”. Utifrån denna frågeställning kan man tänka sig att Tegnér gör en poäng av hur den romantiska skalden riskerar att förlora sina visioner och drömbilder:

”Och sjelfva dikten! Dess lindansarmöda,

dess luftsprång har jag sett mig mätt uppå.

Dess gyckelbilder tillfredsställa ingen,

lösskummade från ytan utaf tingen”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I den stund diktaren förlorar sin vision och blir varse språkets förljugenhet eller metaforernas otillräcklighet vaknar diktaren upp till en tomhet och en uppgivenhet inför konsten och diktandet i sig. Ord blir bara ord och bilder blir bara bilder. Metaforerna synliggör ingen högre verklighet och gestaltar inga samband som kan leda till djupare förståelse, utan är ”lösskummade från ytan utaf tingen”. Diktarens bilder, som skulle fungera som en väg mot en högre sanning, har avslöjat sig som meningslösa ornament. Diktarens genomskådar på så vis sin egen ävlan som ett omöjligt och futilt projekt, vilket lämnar den romantiske skalden ensam kvar i det tomrum som blev över.

Majakovskijs Moln i Byxor (1915)

Vladimir MajakovskijOm man vänder uppmärksamheten mot Vladimir Majakovskijs diktargärning närapå hundra år senare, kan man tänka sig att den ryske futuristen skulle hålla med Tegnér om fantasibildernas futilitet. ”Fantasins flundra/ vältrar sig trög och dum/ i själens lergrop”, skriver Majakovskij om poeternas verksamhet i Moln i byxor. Men det är också tänkbart att Majakovskij över huvud taget skulle opponera sig mot Tegnérs idealiserande av en värld ”bortom solen”, för att i stället rikta diktarblicken mot det som händer nere på gatan. Majakovskij var politisk aktiv på vänsterkanten och vurmade för socialism, vilket är en politisk ideologi som ofta varit förenad med ateism. ”Här predikar/ för full hals/ vår tids skränande Zarathustra!” skriver Majakovskij, vilket rimligtvis är en passning till Nietzsches Så talade Zarathustra (1883) som blivit hågkommen för sin allegoriska berättelse om Guds död.

Som rysk futurist eftersträvade Majakovskij revolution i såväl tanke som språk. Bildspråket rör sig kring gator, bordeller och brinnande gränder i ett modernt och industrialiserat landskap av lyktstolpar och fabriker. Bernt Olsson och Ingemar Algulin menar att de ryska futuristerna besjöng storstadens dynamik och det moderna livet i industrisamhället samtidigt som de eftersträvade språkliga normbrott, exempelvis genom att befria versen från rim och stränga meter. Majakovskijs ideologi syns nämligen inte bara i hans politiskt revolutionära anspråk – det är också en revolution av språket och formen genom den fria versen och den lika fria rimflätningen. Majakovskijs diktjag häcklar föregångare bland tidigare poeter och deras ”rimputtrande soppa” – något paradoxalt, då han själv inte överger rimmen helt – som inte tar hänsyn till att gatan ligger ”krampaktigt stum/ med avskuren tunga”. För Majakovskij kommer dikten alltid att vara mindre värd än det mänskliga:

”ett levande stoftkorn

hur obetydligt som helst,

är mera dyrbart än allt

jag skapat och skapar”

Majakovskijs roll som diktare blir därmed att ge gatan en röst, ge den smutsigt mänskliga kroppsligheten en röst, ge fabriksarbetarna och de syfilissjuka en röst. ”Jag såg åt jorden, hon var grön och herrlig/ och Gud var god och menniskan var ärlig”, skriver Tegnér i Mjeltsjukan. Men Tegnér var i likhet med många andra poeter under romantiken influerad av tysk idealism i stil med Kant, som hyllar renhet och oskuld och skriver om fantasin som en förutsättning för att nå sublimitet. Det Majakovskij verkar mena är att han gjort sig av med dylikt tankegods – och han visar det gärna – exempelvis genom att beskriva hur ord som ”borshch” (rysk rödbetssoppa) och ”As” dröjt sig kvar i gatans mun medan:

”Poeterna snyftar förtvivlat

och rusar bort från gatan/

med fladdrande manar:

hur sammanfogar man de två orden

med uttryck som ’oskuld’

och ’kärlek’

och ’härlig är jorden’?”

Majakovskij skulle gissningsvis tycka att Tegnérs misstag som poet var att vända sig bort från människorna på gatan, bort från sinnena – och i stället skåda längtansfullt mot en idealistisk tillvaro någonstans bortom. Majakovskij hade sina tankar om ett (politiskt) idealtillstånd, men allt sker på jorden, allt är inpyrt av det mänskliga; det smutsiga, fattiga och kroppsligt förgängliga. Majakovskijs modernistiska uppror blir därmed att fjärma sig från romantikernas världsbild och över huvud taget från den traditionella konsten i ett icke-industrialiserat samhälle.

Göran Greiders Ur ensamhetens dagböcker; 1990 (1995)

Göran Greider, foto Bengt Oberger WikipediaGöran Greider är en samtida svensk poet som i likhet med Majakovskij är socialdemokrat, om än utifrån sin egen tids förutsättningar. Lars Lönnroth och Sven Delblanc har beskrivit Greider som en ”folkhemsdrömmens och välfärdsidéns förkämpe”. I dikten Ur ensamhetens dagböcker; 1990 ur diktsamlingen När fabrikerna tystnar (1995) beskriver diktjaget en ångestriden natt som går att jämföra med Tegnérs gestaltning av ett liknande sinnestillstånd i Mjeltsjukan. Greider är förvisso en samtida poet som skriver på fri vers utan rim, vilket nästan blivit legio inom den modernistiska poesin (visst förekommer fortfarande exempelvis sonettdiktning, men då har den inte sällan något postmodernt pastischartat över sig). Men det är intressant att se vilka traditioner som hänger kvar i den västerländska diktningen – såväl Tegnér som Majakovskij och Greider använder sig av kristna eller bibliska referenser i sina dikter, vilket är förståeligt då det handlar om myter som de flesta i vår kultur är förtrogna med vare sig vi är troende eller ej. Greiders referenser till hjärtat och döden som lokaliserats ”i bröstkorgen” är också anmärkningsvärda ur traditionssynpunkt – även Tegnér skrev att ”I mitt bröst fins intet hjerta,/ en urna blott, med lifvets aska i”, vilket understryker hur pass seglivat hjärtat blivit som symbol för livet och livslusten inom litteraturen.

Sett till sin samtid har Greiders diktande mer gemensamt med 70-talets politiserade poesi än med postmodern litteratur som syftar till att ifrågasätta alla centrala värden. Men det som jag framför allt fastnar för med Greiders dikt är diktjagets inställning till konsten, synliggjort i rader som ”alla dessa dikter som aldrig/ någonsin var meningslösa”. Hand i hand med den politiska ideologi som Greider företräder löper en stark gemensamhetstanke, en kärlek till den stora massan som förkunnar att vi alltid är en bland andra. Likt Majakovskij vill Greider uppmärksamma arbetarna, fabriksjobbarna (notera diktsamlingens namn: När fabrikerna tystnar), men i stället för att förkasta poesins arv drar Greider styrka ur den samhörighet och gemensamhet som kommer till uttryck i vår litterära tradition, som vore konsten en del av det kollektiva medvetandet. Som för att synliggöra dessa förbindelser skriver Greider:

”Och alla dessa dikter – vid tjugonio års ålder –

som aldrig var så meningslösa som jag ville

göra dem: de existerade, här bredvid mig:

som banden till dem jag kände”

Om det romantiska textsubjektet var ett ensamt jag och modernismens missförstådda geni står för ett slags extremindividualism, vädjar diktjaget i Ur ensamhetens dagböcker; 1990 i stället till den kollektiva kraften och dess förmåga till uppslutning och handling. Diktjaget må känna sig ensam, men ser med tillförsikt fram emot en hemkomst ”för en familj av tidigt skingrade” – med kraft ur kollektivet går ångesten att bekämpa och reformera precis som ett otillfredsställande samhällsklimat. ”Bröder i ett anklagande fjärran –/ vad är det för enstöringar vi har blivit?” frågar sig diktjaget, uppgiven inför en förhärskande individualism, men erkänner sig fortfarande vara dominerad av en liten rest kärlek. Kanske är det just kärleken till diktandet och konsten – och därigenom kärleken till människan som skapat och skapar den – som kan erbjuda en väg bort från ensamheten, inte som en uppvisning i individuellt geni, utan som en sorts kollektiv kraft? Kanske kan konsten manifestera de osynliga band som förbinder varje människa, som visar att vi inte är ensamma om våra kval och reflektioner, som berättar att vi faktiskt är en bland andra?

Gustav Borsgård

Ur arkivet

view_module reorder

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2009

Cavefors om Cavefors

Bo Cavefors var under decennier Sveriges överlägset mest aktive alternative bokförläggare. Som förläggare präglades han av nyfikenhet, radikalitet och oräddhet, vilket blev tydligt i utgivningen där Mao, Nietzsche, Jünger, Dali ...

Av: Johannes Flink | Litteraturens porträtt | 28 september, 2009

Arbeta älska tro

Äta sova dö ställer två klassiska miljöer i kontrast mot varandra i de två första scenerna. Den allra första, festen, visar hur musiken luckrar upp och sätter individerna i en ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 28 april, 2013

Double Standards – En uppgörelse med den tvådimensionella ytan

Under hösten har Göteborgs konsthall varit en del av Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA). Konsthallen blev en skådeplats för den alternativa karnevalen, ett slags antiarkiv för dem som inte riktigt fick ...

Av: Fredrika Almqvist | Konstens porträtt | 15 januari, 2014

De döda författarnas skog

Jag slår av motorn, stiger ur bilen och lyssnar till den stora stillheten i de döda författarnas skog, hör vinden prassla i cedrar och kastanjer, ser den svepa vidare i ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2010

Sorg och korruption. En text om den onämnbara boken

” Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.”(Dante Alighieri) I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 23 juli, 2012

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om religionen | 19 januari, 2011

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.