Botanisk teater, 1924-1934. Foto: Thomas Notini

Att göra det osynliga synligt

I skrivande stund pågår på Moderna Museet i Stockholm en liten, sparsmakad utställning med verk av den tysk-schweiziske Paul Klee och den svenske Ivan Aguéli. Den är tematiskt väl uppbyggd ...

Av: Thomas Notini | 01 mars, 2016
Konstens porträtt

Marco Missiroli. Foto Gian-Luca Rossetti

Skrivkonsten mellan väsentlighet och dikt

Marco Missiroli är född 1981 i Rimini men bor sedan många år tillbaka i Milano, där han givit ut flera böcker och fått prestigefulla priser som Premio Campiello, Premio Comisso ...

Av: Guido Zeccola | 07 november, 2014
Litteraturens porträtt

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | 21 mars, 2014
Kulturreportage

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | 06 december, 2017
Reportage om politik & samhälle

Dikten – enskilt geni eller kollektiv kraft?



Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, WikipediaHur har synen på diktandet och konsten förändrats från romantikens dagar fram till nu? Med denna essä vill jag genom tre lyriska författarskap från skilda tidsepoker jämföra tre olika diktverk: Esaias Tegnérs Mjeltsjukan (1825), Majakovskijs Moln i byxor (1915), samt Göran Greiders Ur ensamhetens dagböcker; 1990 (1995). Jag syftar till att belysa diktverkens tidstypiska drag, men också deras respektive syn på konstens ärende. Vilka skiftningar har synen på diktaren och diktarens uppgift genomgått i kontinuumet mellan romantik, modernism och postmodernism?

Tegnérs Mjeltsjukan (1825)

Enligt Horace Engdahs doktorsavhandling Den romantiska texten kan tre saker sägas känneteckna den romantiska texten: en platonskt färgad idealism, nyttjandet av sagomotiv och naturmyter, samt tendensen att sätta gamla, ibland avsomnade, versformer i bruk. Tegnérs Mjeltsjukan bär spår av alla dessa drag. Den platonskt färgade idealismen syns i Esaias Tegnérs sätt att kontrastera den arma världsbild som målas upp – ett ruttnande och höstligt landskap med gula lunder och mörka stjärnor – med det som finns ”bortom solen”, vilket ställer den karga verkligheten mot en översinnlig och idealistisk tillvaro som ligger lika ”bortom” som Platons idévärld. Över huvud taget är de antitesiska metaforer som blev en vanlig bildfigur under romantiken återkommande, exempelvis i formuleringar såsom ”Det går en liklukt genom menskolifvet” och ”förruttnelse är livets anda”. Sagomotiven gör sig påminda i Tegnérs bruk av den ”svartalf” som dyker upp och fungerar som bild för diktjagets mörka tankar. I Mjeltsjukan använder Tegnér därutöver versmåttet ottave rime, som uppkom i Italien under renässansen.

Men vilken syn på diktandet och konsten kommer till uttryck i Mjeltsjukan? Kanske kan vi bättre förstå Tegnérs dikt utifrån romantikens syn på skalden. Det var under romantiken som genikulten kring författare kom att utvecklas, där författaren sågs som en lysande begåvning som var ett slags förmedlare av gudomlig inspiration: en länk mellan de stora, ogripbara idéerna och det förhandenvarande pappret. Horace Engdahl skriver om romantikens verkdiktning, där författarens verk lyftes fram som en del av dennes författarskap, där diktarens personlighet och unika erfarenheter och upplevelser förväntades ta sig originella uttryck i formspråket. Det romantiska textsubjektet är ett ensamt jag, skrivarens dubbelgångare, som bygger upp ett slags personligt universum.

Tvivelsutan framstår diktjaget i Mjeltsjukan som någon som är utelämnad helt åt sig själv i en eländig verklighet, och vetskapen om Tegnérs eget hälsotillstånd vid tiden för dikten gör att det ligger nära till hands att tolka texten biografiskt-psykologiskt, som en spegel för Tegnérs mående och ett slags inblick i hans desillusionerade universum. Men den romantiska textens subjektivitet kan också föra med sig problem som rör diktarens eget konstutövande. Horace Engdahl ställer sig frågan: ”Vad händer jaget om det inser att de metaforiska former som omger det i inbillningens värld alla är falska, är rent sken?”. Utifrån denna frågeställning kan man tänka sig att Tegnér gör en poäng av hur den romantiska skalden riskerar att förlora sina visioner och drömbilder:

”Och sjelfva dikten! Dess lindansarmöda,

dess luftsprång har jag sett mig mätt uppå.

Dess gyckelbilder tillfredsställa ingen,

lösskummade från ytan utaf tingen”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I den stund diktaren förlorar sin vision och blir varse språkets förljugenhet eller metaforernas otillräcklighet vaknar diktaren upp till en tomhet och en uppgivenhet inför konsten och diktandet i sig. Ord blir bara ord och bilder blir bara bilder. Metaforerna synliggör ingen högre verklighet och gestaltar inga samband som kan leda till djupare förståelse, utan är ”lösskummade från ytan utaf tingen”. Diktarens bilder, som skulle fungera som en väg mot en högre sanning, har avslöjat sig som meningslösa ornament. Diktarens genomskådar på så vis sin egen ävlan som ett omöjligt och futilt projekt, vilket lämnar den romantiske skalden ensam kvar i det tomrum som blev över.

Majakovskijs Moln i Byxor (1915)

Vladimir MajakovskijOm man vänder uppmärksamheten mot Vladimir Majakovskijs diktargärning närapå hundra år senare, kan man tänka sig att den ryske futuristen skulle hålla med Tegnér om fantasibildernas futilitet. ”Fantasins flundra/ vältrar sig trög och dum/ i själens lergrop”, skriver Majakovskij om poeternas verksamhet i Moln i byxor. Men det är också tänkbart att Majakovskij över huvud taget skulle opponera sig mot Tegnérs idealiserande av en värld ”bortom solen”, för att i stället rikta diktarblicken mot det som händer nere på gatan. Majakovskij var politisk aktiv på vänsterkanten och vurmade för socialism, vilket är en politisk ideologi som ofta varit förenad med ateism. ”Här predikar/ för full hals/ vår tids skränande Zarathustra!” skriver Majakovskij, vilket rimligtvis är en passning till Nietzsches Så talade Zarathustra (1883) som blivit hågkommen för sin allegoriska berättelse om Guds död.

Som rysk futurist eftersträvade Majakovskij revolution i såväl tanke som språk. Bildspråket rör sig kring gator, bordeller och brinnande gränder i ett modernt och industrialiserat landskap av lyktstolpar och fabriker. Bernt Olsson och Ingemar Algulin menar att de ryska futuristerna besjöng storstadens dynamik och det moderna livet i industrisamhället samtidigt som de eftersträvade språkliga normbrott, exempelvis genom att befria versen från rim och stränga meter. Majakovskijs ideologi syns nämligen inte bara i hans politiskt revolutionära anspråk – det är också en revolution av språket och formen genom den fria versen och den lika fria rimflätningen. Majakovskijs diktjag häcklar föregångare bland tidigare poeter och deras ”rimputtrande soppa” – något paradoxalt, då han själv inte överger rimmen helt – som inte tar hänsyn till att gatan ligger ”krampaktigt stum/ med avskuren tunga”. För Majakovskij kommer dikten alltid att vara mindre värd än det mänskliga:

”ett levande stoftkorn

hur obetydligt som helst,

är mera dyrbart än allt

jag skapat och skapar”

Majakovskijs roll som diktare blir därmed att ge gatan en röst, ge den smutsigt mänskliga kroppsligheten en röst, ge fabriksarbetarna och de syfilissjuka en röst. ”Jag såg åt jorden, hon var grön och herrlig/ och Gud var god och menniskan var ärlig”, skriver Tegnér i Mjeltsjukan. Men Tegnér var i likhet med många andra poeter under romantiken influerad av tysk idealism i stil med Kant, som hyllar renhet och oskuld och skriver om fantasin som en förutsättning för att nå sublimitet. Det Majakovskij verkar mena är att han gjort sig av med dylikt tankegods – och han visar det gärna – exempelvis genom att beskriva hur ord som ”borshch” (rysk rödbetssoppa) och ”As” dröjt sig kvar i gatans mun medan:

”Poeterna snyftar förtvivlat

och rusar bort från gatan/

med fladdrande manar:

hur sammanfogar man de två orden

med uttryck som ’oskuld’

och ’kärlek’

och ’härlig är jorden’?”

Majakovskij skulle gissningsvis tycka att Tegnérs misstag som poet var att vända sig bort från människorna på gatan, bort från sinnena – och i stället skåda längtansfullt mot en idealistisk tillvaro någonstans bortom. Majakovskij hade sina tankar om ett (politiskt) idealtillstånd, men allt sker på jorden, allt är inpyrt av det mänskliga; det smutsiga, fattiga och kroppsligt förgängliga. Majakovskijs modernistiska uppror blir därmed att fjärma sig från romantikernas världsbild och över huvud taget från den traditionella konsten i ett icke-industrialiserat samhälle.

Göran Greiders Ur ensamhetens dagböcker; 1990 (1995)

Göran Greider, foto Bengt Oberger WikipediaGöran Greider är en samtida svensk poet som i likhet med Majakovskij är socialdemokrat, om än utifrån sin egen tids förutsättningar. Lars Lönnroth och Sven Delblanc har beskrivit Greider som en ”folkhemsdrömmens och välfärdsidéns förkämpe”. I dikten Ur ensamhetens dagböcker; 1990 ur diktsamlingen När fabrikerna tystnar (1995) beskriver diktjaget en ångestriden natt som går att jämföra med Tegnérs gestaltning av ett liknande sinnestillstånd i Mjeltsjukan. Greider är förvisso en samtida poet som skriver på fri vers utan rim, vilket nästan blivit legio inom den modernistiska poesin (visst förekommer fortfarande exempelvis sonettdiktning, men då har den inte sällan något postmodernt pastischartat över sig). Men det är intressant att se vilka traditioner som hänger kvar i den västerländska diktningen – såväl Tegnér som Majakovskij och Greider använder sig av kristna eller bibliska referenser i sina dikter, vilket är förståeligt då det handlar om myter som de flesta i vår kultur är förtrogna med vare sig vi är troende eller ej. Greiders referenser till hjärtat och döden som lokaliserats ”i bröstkorgen” är också anmärkningsvärda ur traditionssynpunkt – även Tegnér skrev att ”I mitt bröst fins intet hjerta,/ en urna blott, med lifvets aska i”, vilket understryker hur pass seglivat hjärtat blivit som symbol för livet och livslusten inom litteraturen.

Sett till sin samtid har Greiders diktande mer gemensamt med 70-talets politiserade poesi än med postmodern litteratur som syftar till att ifrågasätta alla centrala värden. Men det som jag framför allt fastnar för med Greiders dikt är diktjagets inställning till konsten, synliggjort i rader som ”alla dessa dikter som aldrig/ någonsin var meningslösa”. Hand i hand med den politiska ideologi som Greider företräder löper en stark gemensamhetstanke, en kärlek till den stora massan som förkunnar att vi alltid är en bland andra. Likt Majakovskij vill Greider uppmärksamma arbetarna, fabriksjobbarna (notera diktsamlingens namn: När fabrikerna tystnar), men i stället för att förkasta poesins arv drar Greider styrka ur den samhörighet och gemensamhet som kommer till uttryck i vår litterära tradition, som vore konsten en del av det kollektiva medvetandet. Som för att synliggöra dessa förbindelser skriver Greider:

”Och alla dessa dikter – vid tjugonio års ålder –

som aldrig var så meningslösa som jag ville

göra dem: de existerade, här bredvid mig:

som banden till dem jag kände”

Om det romantiska textsubjektet var ett ensamt jag och modernismens missförstådda geni står för ett slags extremindividualism, vädjar diktjaget i Ur ensamhetens dagböcker; 1990 i stället till den kollektiva kraften och dess förmåga till uppslutning och handling. Diktjaget må känna sig ensam, men ser med tillförsikt fram emot en hemkomst ”för en familj av tidigt skingrade” – med kraft ur kollektivet går ångesten att bekämpa och reformera precis som ett otillfredsställande samhällsklimat. ”Bröder i ett anklagande fjärran –/ vad är det för enstöringar vi har blivit?” frågar sig diktjaget, uppgiven inför en förhärskande individualism, men erkänner sig fortfarande vara dominerad av en liten rest kärlek. Kanske är det just kärleken till diktandet och konsten – och därigenom kärleken till människan som skapat och skapar den – som kan erbjuda en väg bort från ensamheten, inte som en uppvisning i individuellt geni, utan som en sorts kollektiv kraft? Kanske kan konsten manifestera de osynliga band som förbinder varje människa, som visar att vi inte är ensamma om våra kval och reflektioner, som berättar att vi faktiskt är en bland andra?

Gustav Borsgård

Ur arkivet

view_module reorder
Leonard Cohen

So Long, Leonard, and Thank You For the…

“I forget to pray for the angels …. and then the angels forget to pray for us.” (So Long, Marianne, 1967) “If you are the dealer I’m out of the game ...

Av: Dr Jytte Holmqvist | Gästkrönikör | 13 november, 2016

Ångest och frihet hack i häl på Kierkegaard och Giddens

Sprit Fixt av Hebriana Alainentalo I modern poesi, sägs det, är ordet "ångest" bannlyst. När det gäller övrig skönlitteratur är det desto mer gångbart, men även där under förutsättning att ämnet ...

Av: Roberth Ericsson | Agora - filosofiska essäer | 17 juli, 2010

Moln över den föränderliga världen – Leopold Museum i Wien

Moln fascinerar – men det är kanske första gången som moln blivit tema för en utställning. Nu visar Leopoldmuseet i Wien en omfattande utställning av 300 verk, som lånats ut ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 05 maj, 2013

Veckan från hyllan, vecka 20 - 2012

På måndag är det 100 år sedan August Strindberg gick bort. Kulturministern har kollat upplagesiffrorna och kommit fram till att den där Strindberg måste vara lika bra, eller kanske till ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 12 maj, 2012

Veckan från Isabel Allende via IKEA

Det går inget vidare för Ingvar Kamprad. Först avslöjades det att han var långt mer aktiv nazist än han har medgett, och dessutom att hans nazistsympatier har fortsatt långt efter ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 03 september, 2011

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 10   Ja, det kan man fråga sig. Och man kan också fråga sig om det i sig är en relevant fråga, och så vidare... Och Donnerwetter vad många tyskar det ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 29 april, 2011

En liten blåsa i Guds andes glas

Jag är förtvivlad, full av ångest och riven i djupet som aldrig förr! Det är nåt fel med mig! Det är som att återuppbygga ett hela tiden raserande och sönderblandat ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 05 september, 2011

Olika bokomslag

Hur viktiga är bokomslagen?

Väljer du böcker efter bokomslaget? Författaren? Berättelsen? Genren? Det är många kriterier att ta hänsyn till när man ska välja en bok att läsa. I dag tar det visuella stor ...

Av: Lisbeth Ekelöf | Essäer om litteratur & böcker | 08 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts