Michael D. Main – från språk till Språk

Main är en amerikansk språkpoet vars bokdebut just utkommit som ett samarbete med fotografiskultptören Henry Avignon; boken ges ut på Howling Dog Press och sägs av författaren vara skriven med ...

Av: Freke Räihä | 20 augusti, 2012
Litteraturens porträtt

Den intellektuelle og liberale verdier

Det liberale sinn 'Intellektuell' står ikke for 'terrorist'; verden er stappfull av merkelige myter. 'Myte' stammer fra det greske begrepsordet mythos, som betyr «fortelling» - beretning, fabulering. Ingen myte er realitetsbasert ...

Av: Thor Olav Olsen | 08 november, 2012
Agora - filosofiska essäer

Parisgatans mistlur

Rue de Paris. Parisgatan i Le Havre. Ett stenkast från en av Europas största hamnar. Hotellets interiör påminner en om havets frost. Fotografier av sjömän med allvarliga, djupsinniga anleten täcker ...

Av: Klas Lundström, | 24 november, 2009
Resereportage

Fabrik chic

Fabrik chic – industri som estetik Gnissel från en travers, det rytmiska surrandet från ett ventilationssystem och ljud från cisterner minner om en tid då tjänstesamhället låg i sin linda och ...

Av: Erling Persson & Maria Holm | 10 mars, 2007
Kulturreportage

Menandros - 100 år av återupptäckt



menandros001 
 Menandros

Menandros
- 100 år av återupptäckt

2007 är det hundra år sedan återupptäckten av Menandros inleddes. Så nyligen som i juni 2003 basunerade AP ut nyheten att ännu ett fragment av hans komedier upptäckts i Vatikan-biblioteket. Fyndet består av 200 rader från komedin Surkarten (Dyskolos), som emellertid redan existerar i en så gott som komplett version som återsåg dagens ljus 1957.

Menandros  (341 - 291 före Kristus) hyllas inte bara som den främste utövaren av den nya komedin i Grekland. Han kan sägas vara urfadern till de situationskomedier som i dag visas på våra TV-skärmar, där alla de förväxlingar och förvecklingar, som kännetecknar den nya attiska komedin, fortfarande kommer till användning. Skillnaden är den att medan Menandros komedier var väl sammanhållna, så har dagens amerikanska sitcoms ofta en tendens att sönderfalla i sinsemellan oberoende anekdoter, som inte alltid har med handlingen att göra, utan enbart radats upp för att framkalla skratt, skratt som dessutom ofta är burkade.

"Komediförfattaren Menandros var den siste atenaren i dramatikens världshistoria och, tillägger kanske en och annan, den första nutidsmänniskan." Det var Ivar Harrie som på sin tid fällde detta yttrande. Faktum är att Menandros, som fram till 1907 bara var känd genom sina romerska imitatörer och bevarade bevingade ord, nu efter hundra år framstår med en helt annan skärpa genom manuskriptfynd i Egyptens sand, upptäckter i bibliotek och mödosam hantering och tolkning av papyrusmanuskript, som använts för att göra papier-maché till mumiefodral. Ändå lär 23 av hans komedier ännu på 1500-talet fortfarande ha funnits bevarade i Konstantinopel.

Nu hade ryktet visserligen gått Menandros i förväg, bland annat i form av sentensen "O Menandros, O liv, vem av er har härmat den andre?" Han var den ende av antikens författare som blev "medförfattare" till Nya testamentet i Bibeln. För när Paulus i 1:a Korintierbrevet 15:33 utbrister Dåligt umgänge fördärvar goda seder", citerade han Menandros. Och vem har inte hört uttrycket "Den gudarna älskar dör ung"?

De berömmande omdömen som bevarats om Menandros är legio. Samtidigt var det något av Menandros öde att hans kvarlåtenskap så länge bara bestod av citat i form av lösryckta tänkvärdheter och plattityder, som gjorde eftervärlden villrådig. Ungefär som om man i framtiden bara kunde bedöma Ingmar Bergman efter fragment från filmerna Hets och För att inte tala om alla dessa kvinnor.

Nu hade man emellertid kvar de romerska komediförfattarnas "plagiat". Plautus (254 - 184 f Kr) skrev komedier som ofta var bearbetningar av grekerna Menandros och Philemon. En annan efterapare, den frigivne slaven Terentius (190 - 159 f Kr) försvarade skickligt det faktum att han plagierade Menandros, vars komedier han tycks ha kunnat på sina fem fingrar. Julius Ceasar, som i och för sig gillade Terentius, kallade honom ändå för en halv Menandros.

Det var trots allt genom Plautus och Terentius som traditionerna från Menandros hölls vid liv genom årtusendena till vår tid och med lätthet känns igen hos Molière, Shakespeare och norsk-danske Holberg fram till våra dagars amerikanska situationskomedier, även om dialogerna där, som ovan nämnts, ofta degraderats till en serie anekdoter.

Återupptäckten av Menandros inleddes alltså 1907 när en fransk arkeolog hittade en illa åtgången papyrusbok som förvarats i Egyptens sand. Boken hade tillhört en jurist vid namn Dioskoros, som levde i mitten av 500-talet. Efter mycket arbete lyckades man puzzla ihop det trasiga dokumentet och tre komedier kunde rekonstrueras, främst De skiljedomsökande eller Skiljedomen (Epitrepontes), varav två tredjedelar gick att återställa. Det innebar att komedin var tillräckligt väl sammanhållen för att kunna spelas och den översattes till svenska av Emil Zilliacus 1943.                        

Allt fler pjäsfragment dök upp och bilden av Menandros komedier började långsamt att klarna. När en komplett Dyskolos (Surkarten) helt sensationellt dök upp 1957 i form av 21 papyrusblad blev den raskt översatt till svenska av Ivar Harrie och publicerades av Sveriges Radio 1959 med titeln "Fyr för den sure eller Misantropen". Den översattes också till danska och 3 maj 1949 hade den dubbel nyvärldspremiär i båda Danmarks och Sveriges Radio.

Nu kunde man för gott fastslå att Menandros verkligen var den store komediförfattaren, som antikens beundrare påstått. De ur sitt sammanhang lösryckta plattityderna och motsägelsefulla åsikterna  fick sin förklaring. Menandros karakteriserade sina scengestalter genom att låta dem säga dumheter. Så även om följande är ett lösryckt Menandros-citat

Av alla vilda bestar på land
och till sjöss är kvinnan vildast

så speglar det knappast Menandros egen åsikt utan ligger i munnen på en av hans karaktärer.

När Surkarten hittades blev Sveriges Paris-ambassadör Ragnar Kumlin helt lyrisk och utbrast: "Det är om något ett bevis för Menandros' popularitet under antik tid, att vid nästan varje utgrävning fragment av hans lustspel kommit i dagen." Och nya fynd har under 1900-talet lagts till de ofullständiga puzzle som många av Menandros pjäser i dag består av och fyndet i Vatikanbiblioteket 2003 låter oss ana att fynden ännu inte nått vägs ände.

Även om vi nu har tillgång till flera komedier som lätt kan uppföras och ett antal mer fragmentariska verk, som delvis kunnat rekonstrueras, så är det mera sällan som Menandros sätts upp. En någotsånär välbevarad komedi är Perikeiromene som finns på engelska i flera översättningar (The Rape of the Locks, The Unkindest Cut eller Closely Cropped Locks). Den har trots stora luckor i texten uppförts i USA. Själva hårklippningsscenen finns inte bevarad och antas dessutom inte ha ägt rum på själva scenen utan "i kulisserna".

 Den förste store komediförfattaren, Aristofanes, är ständigt aktuell. Många av hans komedier finns bevarade. Han är representant för den äldre attiske komedin i det Aten som var en stormakt. Svepande och storslagna grepp, skoj med samtida kändisar, aktuell politisk kommentar, fantasifyllda intriger, krigströtta och fredshetsande kvinnor som kärleksstrejkar. Aristofanes var de breda svepens utövare med sina parodiska, revyartade komedier. Karl Gerhard kallades inte för inte för en svensk Aristofanes.

Men när den nya attiska komedin blomstrade med Menandros hundra år senare var Aten degraderad till en del av det makedonska riket. Alexander den store avled när Menandros var 20 år. Med Aten som en perifer och maktlös del av Alexanders imperium begränsade den nya attiska komedins författare sin verksamhet till vardagslivets problem ungefär som Jane Austen i sina romaner 2100 år senare. Skulle denna avgränsning göra Menandros till den första nutidsmänniskan som Ivar Harrie antyder?

Varför inte? Att han tillförde komedin en helt ny mänsklig och medmänsklig situation genom att skildra vardagslivet påverkar genren än i denna dag. I stället för högstämt språk, vardagsgrekiska. I stället för gudar och hjältar vardagsmänniskor, klipska slavar, yrkeskockar och hetärer med hjärtan av guld.

Medan Aristofanes tidsbundna anspelningar ofta måste bearbetas till vår tids motsvarigheter för att bli begripliga för en nutida publik, så behöver komedierna Menandros skrev inte omarbetas på samma sätt. Han talar direkt till oss över 2300 års ginnungagap. Hans humor är tidlös och allmängiltig och inte tidsbunden samtidssatir.

Menandros uppstod naturligtvis inte i något vakuum utan ur en tradition. De som betydde mest för honom tycks ha varit Theofrastus och tragöden Euripides. Från Euripides lånade Menandros intrigen med förväxlade identiteter. Euripides melodramatiska tragedier uppförs än i dag. Theofrastus, som inte skrev pjäser, är mera okänd. För förståelsen av hur Menandros blev Menandros skadar det inte att ta sig en titt på Karaktärer, som zoologen och botanikern Theofrastus författade. Karaktärer tycks helt enkelt vara en förutsättning för de gestalter som Menandros och hans kollegor lyfte fram i sina vardagskomedier och som sedan förvandlades till schabloner hos romarna Plautus och Terentius.

Theofrastus systematiserade nämligen trettio karaktärer med rubriker som den ironiske mannen, smickraren, pratmakaren, bondlurken, behagaren, utbölingen, den skamlöse, människohataren, den skrytsamme och så vidare, begrepp som avspeglas i komedititlar som Surkarten och Stjärtslickaren av Menandros eller Den girige, Den inbillade sjuke och Misantropen av Molière. Holbergs suput i drömspelskomedin Jeppe på berget är i rakt nedstigande led en ättling till dessa karaktärer.

Det handlar om en 2300 år gammal komeditradition som tycks ha uppstått tack vare att Menandros förmådde att utnyttja Theophrastus sätt att karaktärisera genom att i sina komedier ställa olika typer mot varandra, som i Surkarten, där den ogine bonden Knemos, pappa till vacker dotter, visar sin misantropiska karaktär, inte minst mot unga kärlekskranka snobbar från Aten, som uppvaktar dottern. Theophrastus karaktärer kom till sin rätt när de knäsattes i Menandros komedier. Så här låter surkarten och misantropen Knemos i sin inledande monolog i Ivar Harries läckra tolkning:

Tvåfaldigt var han lycklig, hjälten Persevs.
Pro primo: han bar vingar på sin häl
och slapp att möta folk som gick på marken.
Och pro secundo: blev han störd av någon,
så tog han bara fram Medusas huvud,
och strax blev den besökande förstenad.
Ack, hade jag en sådan sak, då växte
här runtomkring en skog av stenstatyer!
Nu står jag inte ut: så sant jag lever,
folk står och pratar på min egen tomt.
Det är väl ändå rena hemfridsbrottet!
Jag är ju van att bo här invid vägen.
Det kan jag inte mer. Här kommer folk.
Jag har måst lägga marken här för fäfot.
Men nu förföljer de mig ända upp
i backarna. Folk vimlar överallt!
Se där - där står en till, på pass vid stugan.

Från stan förstås ...

Menandros hade hög tanke om sig själv och sina komedier. "Skäms du inte varje gång du vinner över mig?" brukade han självmedvetet säga till sin mer framgångsrike konkurrent Philemon (361-263 f kr). Vi vet annars inte mycket om Menandros person. Han lär ha varit intresserad av damer, men vilka stora och små män har inte varit det? Dessutom var han sambo med en Glykera (som ungefärligen betyder sötnos), ett vanligt förekommande namn hos Menandros som ofta används om hetärer. Men vi vet hur han ser ut. Det finns många huvuden från antiken som föreställer Menandros, bl a en romersk kopia av en grekisk relief som visar när han väljer masker till sina komedier. Avbildningarna av hans ansikte visar att han följde modet och precis som den skägglöse Alexander var renrakad medan vi är vana vid att hans föregångare i det grekiska dramats historia hade yviga skägg.

Han ser ganska bra ut i dessa framställningar, men när en hjärnkirurg, Temple Fay, såg ett Menandros-huvud på 1920-talet i Philadelphia, lade han märke till vissa symptom i ansiktssymmetrin som vissa av hans neurologpatienter också företedde. När han fyrtio år senare gjorde mätningar av huvudet visade det sig att högra ansiktshalvan är kraftigt underutvecklad, vilket faktiskt syns tydligt även på andra bevarade Menandros-huvuden, som dessutom gör intryck av att skela. Fay tolkade allt detta som spastisk förlamning. Han fastslog att Menandros måste ha drabbats av hjärnblödning före sitt tionde levnadsår. Menandros lär också ha gått konstigt och varit vindögd, men däremot finns ingen uppgift som tyder på att han hade epileptiska anfall som Fays patienter.

Någon gång kring år 291 före Kristus drunknade Menandros vid Piraeus när han badade. Självmord? Olyckshändelse till följd av ett epileptiskt anfall? Eller helt enkelt kramp?

En av Menandros översättare, Sheila d'Atri,  har träffande kallat de ständiga fynden av Menandros komedier under 1900-talet för "ett pågående modernt mirakel". Vi vet inte, men låt oss hoppas att Egyptens öknar, gamla mumiefodral och andra källor under det 21sta århundradet ska fortsätta sin vana trogen att fylla ut textluckorna som finns i bevarade fragment. En utgåva på engelska som kom 1998 innehåller fem pjäser av Menandros, som hänger samman och är spelbara. Förutom Surkarten och De skiljedomssökande också De klippta lockarna, Flickan från Samos och Skölden.

Och slutligen ett bevingat visdomsord ur Surkarten, som nästan låter som ett citat från Havamal:

Ja, bättre rikedom är öppen vänskap
än guld som man grävt ner i lönn nånstans.

Bertil Falk 

Litteratur:
På svenska:
Ragnar Kumlin: En nyupptäckt komedi av Menandros (Svenska Dagbladets understreckare 16 november 1957).
Ivar Harrie: Det antika dramat (Sveriges Radio 1959)
Menandros: Fy för den sure eller Misantropen, översatt av Ivar Harrie (Sveriges Radio 1959)
Skiljedomen, översatt av Emil Zilliacus (Sveriges Radio 1959)
På engelska:
Menander (The Grouch, Desperately Seeking Justice, Closely Cropped Locks, The Girl From Samos, The Shield), redigerad av David R. Slavitt och Palmer Bovie, University of Pennsylvania press 1998)
Theophrastus: The Characters och Menander: Plays & Fragments, översatta  av Philip Vellacott):  (2nd Edition, Penguin 1973)
Temple Fay: The Head (i tidskriften Expedition, #1/1959.)

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Idioten på muséet

Hörde en gång om en idiot som gjorde ett museum på precis allt som flöt iland hos honom vid ett klippors ytterskär, bl.a. åror, lådor med smuggelsprit, talrika naziuniformer, EFFOA:s ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 26 oktober, 2011

Teori versus praksis

Forord I dag er det allment og utbredt å tro og mene at for mennesket finnes det ikke lenger et sikkert grunnlag for erkjenningen, det vil si at mennesket svever over ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 januari, 2014

Art Games – varken dataspel eller konst

Det finns konstnärer som gör dataspel och det finns dataspel som betraktas som konst. Man brukar benämna de här spelen för Art Games, konstnärliga dataspel om man skulle översätta det ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 13 januari, 2014

“Guds ord bär inte bojor.” Tankar vid ett bortglömt 80-årsjubileum

I Berlin-Marienhof finns en kyrka med namnet ”Martin-Luther-Gedächtniskirche”. Inget särskilt anmärkningsvärt, skulle man kunna tycka – alltså detta, att en kyrka i Tysklands huvudstad ägnas minnet av den man som ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 14 september, 2014

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn   Klipporna på Färöarna är otaligt många och fantastiskt vackra. Har rest på många sätt, och i många länder, men särskilt starkt ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 09 februari, 2007

Tro og metaetisistisk kritisisme. Del III. Naturvitenskap og metafysisistisk livsfenomenologisme.

Innledning. Livsfenomenologismen er en filosofisk retning og som går ut på at livet har forrang framfor verden eller ego. Metafysisistisk livsfenomenologisme er en metafysisk skoleretning; den metafysisistiske livsfenomenologisme går ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 07 juni, 2011

Samhället som inte räcker till för alla

  En uteliggare underhåller sig med musiken. Foto: Hebriana Alainentalo Samhället som inte räcker till för alla "Hemlösheten har inte ökat sedan 1993, att den syns mer är kanske för att det ...

Av: Martina Kopra | Reportage om politik & samhälle | 05 oktober, 2006

Claude Simon - ordorgiernas mästare

Intrigen är inget och berättandet allt i Claude Simons vindlande textmassor. Det är textsjok som befinner sig bortom de gängse intrigvestibulerna och det vanliga a till ö harvandet i den ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 19 april, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.