Den osynliga staden

Att skriva om Italien är inte lätt. Egentligen skrämmer hela tanken mig. Det finns så mycket redan observerat. Jag kan bara skriva: jag mötte människor. Ryanair är fantastiskt men alla de ...

Av: Mirva Huusko | 27 oktober, 2012
Resereportage

Erotiskkrönika 03

an saminbandet drogs mig mera bestånd i emedan ut jag poet har trädnovellet trä som stod dåtid tillbaka befann mig ock vid ett styloinkwood av träden jag (2) mig bönfalldess ...

Av: Stefan Hammarén | 22 juli, 2010
Stefan Hammarén

51. Underifrån

Om man kommer under Lund med livet öppnar sig en hel värld av möjligheter. En undre värld. Drippetidropp. Ett lösenord lika välfungerande som något annat. För de med tänder – ...

Av: Underifrån | 14 december, 2012
Lund har allt utom vatten

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | 01 november, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Craig Taylor: Londoners



Craig TaylorMetoden är enkel men effektiv: man låter folk prata på om egna erfarenheter, några stickrepliker behövs knappast för att hålla igång berättarflödet. Så får man, med varsam redigering och trivialiteterna bortrensade, en hel hop intressanta levnadsberättelser. Studs Terkel i Chicago var en mästare på en sådan intervjuteknik, och engelsmannen Ronald Blythe åstadkom en klassiker när han för snart femtio år sedan lät bybor komma till tals i ”Akenfield – Portrait of an English Village”. Under den sista delen av det radikala sextiotalet och några år in på nästa årtionde överflödade sådana reportage och rapportböcker, av varierande angelägenhet och läsbarhet, den svenska bokmarknaden. De liksom Göran Palms Liv i Sverige-serie byggde på samma enkla grundschema.

Var Craig Taylor lärt sig tekniken ser man på en av titlarna i hans verkförteckning. Hans ”Return to Akenfield: Portrait of an English Village in the 21st Century” som kom för sex år sedan tar, kan man tänka sig, vid där Blythe slutade. Jag har varken läst den eller hans ”One Million Tiny Plays About Britain (2009) men ska göradet när tillfälle ges eftersom jag nu med stort nöje mött de många vittnesmål som han förmedlar om hur det är att bo, arbeta och dö i London, i hans bok från i fjol som har en evig aktualitet både före, under och efter den olympiad som märkligt inte ökat utan tvärtom krympt besökarsiffrorna dit. Craig Taylors ”Londoners” har en slingrande undertitel: ”The days and nights of London now – as told by those who love it, hate it, live it, left it, and long for it.” (Ecco, 2011, 29.99 dollar -jag kom över den amerikanska upplagan).

Nyss var vi i England och rörde oss längs en sydlig och västlig ytterkurva på tryggt avstånd från denna enorma storstad: först Lewes vid sydkusten, sedan Guildford sydväst om London, och så St Albans på en halvtimmes pendelavstånd från Waterloo eller Victoria eller vilken station det nu är som man kommer in på därifrån, det vill säga om tågen avgår och ankommer i tid. En av de åttiofem londonbor som Taylor intervjuat öser sin vrede över British Rail som ofta inte tycks klara av den saken och vars vagnar är lortiga bortom beskrivning. Hon är en av många missnöjda som inser att det finns alldeles för många människor som trängs på en alldeles för liten yta. Men andra är nöjda med sin lott, en av dem en ”arboriculturalist” som ägnat sitt liv åt att sköta träden i stadens många parker och som vet vilka slag som klarar sig bäst, opåverkade av avgaser (förutom plataner en tall från Tasmanien och ett kinesiskt redwood-träd).

Craig Taylor kunde ha citerat Samuels Johnsons lätt tvivelaktiga ”When you are tired of London, you are tired of life” men gör det inte. Han har hursomhelst alldeles uppenbart inte tröttnat på att bo där, och inte heller leds han vid alla livshistorier som han snokat upp bland de miljoner som likaledes hör hemma i världsmetropolen. Han citerar i stället inledningsvis en evig sanning från Shakespeares blodiga drama ”Coriolanus” (där man väl kan tycka att det är minst lika mycket 1600-talets London som antikens Italien som den romerske härföraren far fram i): ”What is the city but the people?” Det låter sig sägas. Mera drastiskt vanvördigt är hans nästa citat, från en man ombord på en Themsen-slup: ”If there is just one London, I have two arses”.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Craig Taylor har också träffat en vältalig och mångordig begravningsentreprenör som kommit på en finurlig affärsidé. Han märkte att när dödsfall inträffade bland gästarbetande polacker så kallade man in en av hans kolleger från Polen som tog sig över Kanalen för att balsamera de döda och som sedan återvände, med kistorna. Den förra hälften av den proceduren sköter han nu om på plats, i hopp om att bli väl etablerad bland nya invandrargrupper. Så handlar det alltså inte bara om de levande utan också de döda i denna jättestad, och om några som likt oss nyss inte låtit sig lockas in i människomyllret, med eller utan olympiad. Om jag alls skulle flytta till utkanterna av London (fast varför det?) skulle det vara till det välplanerade Welwyn Garden City med gott om plats mellan husen och mycken grönska, i utkanten av St Albans. Mer om den behagliga förorten och de tre andra medeltida städerna längs vår engelska rutt nästa gång.

Ivo Holmqvist

Ur arkivet

view_module reorder

Människor

  Jag hade hängt i Hamburg i fyra timmar. Jag hatar Hamburgs Hauptbahnhof, för där blev jag lurad en gång när jag var sexton av en typ som tog min freestyle ...

Av: Kajsa Ekis Ekman | Utopiska geografier | 01 juni, 2009

Anon. Ur Hedwiga

För mehr än trettio åhr sedan skrifwin, nu mera tryckt i Stockholm anno 1682 Originalöversättning från latin av A. Miellait 1682 Reviderad och exklusivt förskönad översättning för Tidningen Kulturen av ...

Av: Alan Asaid | Utopiska geografier | 28 november, 2008

Gilda Melodia

Håll ut!

Att hålla ut; ett begrepp, ett uttryck, som många som vill ge intryck av att de är hårda använder, för att skapa en illusion av en sorts självklar ensam heroism.

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 17 februari, 2017

Stefan Whilde. Foto: Jane Hansson

Frosseri

Fetaost, räksallad, nybakat bröd, fet lax, feta såser, choklad och oliver i hängmatta eller från schäslong. Mina synder heter lättja och frosseri.

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 september, 2015

Tankar kring Marmorklipporna

Ernst Jünger gjorde sin debut som författare redan 1929 med krigsskildringen I stålstormen, och levde och verkade ända fram till 1998. Hans skrivande präglas genomgående av en distanserad hållning till ...

Av: Tobias Harding | Essäer om litteratur & böcker | 17 december, 2013

Petra

Petra

Mellanöstern har utgjort en viktig landbrygga mellan tre kontinenter med livlig handel österifrån. Dyrbara varor som kryddor och aromatiska örter, rökelse och myrra fraktades i stora kamelkaravaner från hamnstaden Aila ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Essäer om samhället | 10 april, 2015

Det föds en kokbok om dagen

”Äta bör man, annars dör man” borde bytas mot ”Njuta bör man, annars dör man”. Som en av de leende kändiskockarna så riktigt påpekar. Det finns många väldigt bra kokböcker ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 10 januari, 2013

Disciples of many beliefs

Dr. Ignatius Jesudasan, SJ, has through a series of books and articles applied his searchlight to the intolerance, which tends to grew when religion and ethnicity get identified with each ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om religionen | 17 november, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.