Musikaliska möten i Helsingfors

"Den största ansamling hipsters som Helsingfors någonsin skådat", svarar jag när min finska vän frågar vad jag tänker skriva. Hon skrattar och rättar mig: "Nej, det måste varit när Arcade ...

Av: Jonatan Spejare | 22 augusti, 2010
Kulturreportage

Julius Evola - från dadaismen till traditionen

Julius Evola - från dadaismen till traditionen   Tidningen Kulturens Bo I Cavefors porträtterar Julius Evola, esoterisk författare och dadaavantgardist, fortfarande á part i det dekadenta Europa.

Av: Bo Cavefors | 21 december, 2006
Essäer om litteratur & böcker

Vladimir Oravsky av Elena Piligrim 2015

Gasconnad i tiden  

Den 22 januari, på August Strindbergs och min födelsedag visade SVT2 filmen ”Erik Nietzsche - De unga åren”. Jag fick läsa manuset långt innan filmen spelades in och kan konstatera att ...

Av: Vladimir Oravsky | 28 januari, 2015
Gästkrönikör

Hegel. Sin och vår tids vittne

Georg Wilhelm Friedrich HegelÄr det dags att omvärdera historien? Hegels klassiker Andens Fenomenologi har under hösten kommit ut på svenska (Thales förlag) . Anna-Lena Renqvist begrundar skälen för denna bortklippta ...

Av: Anna-Lena Renqvist | 09 januari, 2009
Agora - filosofiska essäer

Sorg och korruption. En text om den onämnbara boken



LFC i MedonFyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.”
(Dante Alighieri)

I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var den enda infernaliska boken i den franska litteraturen sedan Choderlos de Laclos. Varje metod som jag kan använda för att försöka placera eller omfatta dessa omänsliga anklagelser och självanklagelser som Céline skriver i Bagatelles riskerar se ut som något förödande eller löjligt.

Löjligt skulle vara att försöka finna eventuella patologiska motivationer: ”Céline hade tappat kontrollen över sig själv när han skrev boken”, eller estetiska: ”Antisemitismen är bara en metafor för hans hat mot världen”; förödande skulle bli att kasta sig in i mer enigmatiska motivationer som till exempel: ”Bagatelles är en antisemitisk bok men vet vi verkligen vad judarna betydde för Céline?”.
Dumheter.

Bokens ämne är svårt att behandla, ogenomtränglig för varje omdöme som inte vill stå för en obscen användning av dess innehåll.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Precis som många andra har jag i början trott att fascinationen som denna bok hade på mig berodde på det faktum att Bagatelles är en förbjuden pamflett publicerad 1937.

Idag kan man läsa boken på olika språk men bara på nätet.
Ofta är översättningarna dåliga eller förfalskade av politisk färgning.
Så de flesta har hört talas om Bagatelles men aldrig läst den. 

Det förbjudna 

Det som är förbjudet fascinerar oss, liksom kroppen av en ung vacker änka klädd i sorgkläder under begravningen av hennes man: hon som var bunden av ett äktenskapligt löfte är nu plötsligt fri att kunna frias till igen. Den sexiga tanken som avkläder henne förenar det obscena begäret, döden och transgressionen i samma ögonblick. Tanken är obscen, ty den är förbjuden.
Just därför attraherar den oss, även om vi försöker förneka det.
Det förbjudna blir då en vulgär tolkning av en gåtfullhet som ändå har med estetiken att göra.

bagatellesBagatelles pour un massacres estetik har en rak nyans, den är grym. Men det är inte grymheten som gör boken infernalisk. Jonathan Swift skrev många pamfletter, bland annat mot den brittiska Irlandspolitiken, som Ett anspråkslöst förslag (A Modest Proposal) 1729, där han på ett satiriskt vis föreslog att de fattiga irländarna skulle sälja sina barn som mat. Ett anspråkslöst förslag är en grym bok och liknar Bagatelles, men den är inte infernalisk.

Vad betyder då infernalisk? Betydelsen av detta adjektiv – som är väldigt långt från moderniteten, fast likväl förbunden med litteraturen i sin högsta form – dess ordalydelse är svår att fånga, så undflyende blir den när vi försöker närma oss. Kan infernalisk vara en synonym till antisemit? Nej absolut inte. Om Céline hade inriktat sitt hat och sitt retoriska berättande – istället för mot judarna – mot, det är en paradox, en liten stam i Östra Mongoliet, hade vi då tyckt samma sak? Hade boken åstadkommit en så enorm skandal som det gjorde och fortfarande gör? Hade vi inte sagt att det var en bisarr bok, lika paradoxal som Ett anspråkslöst förslag?

Detta betyder att det existerar olika sorters hat, olika kvaliteter av hat, några som vi kan acceptera, andra inte. Vi kan hata vissa saker mer än andra. Om det är nu sant att det finns olika kvaliteter av hat, då är det oviktigt försöka förstå hur denna uthärdlighet manifesterar sig, viktigare är istället att förstå vad Hatet är, som begrepp.

Likt allt det som tillhör den moraliska sfären är även hatet ett förvandlingsbart begrepp, till och med ett förflyttningsbart begrepp: det finns ett positivt hat och ett negativt hat. Vi kan till exempel hata antisemiterna men vi kan inte acceptera ett antisemitiskt hat. Negativiteten och positiviteten beror alltid på den person som känner detta hat och på den moralisk-kulturella sfären i vilken denna känsla kommer till uttryck. Ändå är den som hatar inte alltid säker på att han har rätt.

Den som hatar medveten om att ens hat är något fruktansvärt förvandlar hatet till perversion. Den som hatar medveten om att varje hat är fruktansvärt upplever det som en fördömelse.

När allt kommer omkring, vad är en fördömelse om inte revoltens anda?

Revolt och makt

Hat, medvetenhet, perversion, fördömelse, revolt; det är bara ett element som saknas för att Bagatelles miljö ska bli komplett. Ja, Makten. Varje revolt kan ingenting annat än att vända sig mot makten. Vad är det då som skiljer revolt från revolution?

Revolten vill inte möblera om, söker inte en ny utsikt, vill inte förändra världen. Revolten accepterar sakernas tillstånd, den älskar makten precis som den är, revolten känner sig avskild från den makt den önskar, revolten vill inte störta makten utan vill vara delaktig i den. I konsten finns det ingen plats för revolt, där är det bara revolution som gäller. Revolten är en regression, en känsla av en obekvämhet som bara kan upplevas i nuet och den är också ett trauma.

Revolten i Bagatelles pour un massacre kräver en rättighet till eller snarare en berättigande känsla av rättvisa. Det är detta krav som legitimerar hatet hos Céline; men Céline är medveten om bluffen, han vet att ingen rättighet kan legitimera hatet. Han vet vad hatet som moralisk kategori betyder. Bagatelles är inte bara en bok full med hat, den är också en bok om hatet. Det handlar inte om ett blint, objektslöst hat, utan om ett hat mot en specifik kategori: juden. Juden representerar för Céline och för samhället han levde i, bara en sak: makten. Bagatelles pour un massacre är en bok om hatet mot makten.

Céline älskar makten, han hatar juden därför att den äger en makt som han också vill ha. Célines antisemitism har ingenting med ras och blod att göra, hans hat är politiskt, socialt. I Voyage au bout de la nuit och i Mort à crédit är hatobjektet medelklassen, i Bagatelles är det juden. Man kunde säga att vissa privata händelser, Célines egna föräldrar och så vidare, ligger till grund för detta hat mot medelklassen och mot juden, men det vore banalt.

Hatet som skandal

Louis-Ferdinand Céline i Köpenhamn 1947När en bok blir ett mästerverk – och Célines böcker, även Bagatellelles pour un massacre är ett mästerverk – förlorar innehållet alla anknytningar till den privata sfären och blir konst. Språket blir viktigare än innehållet. På så sätt bygger författaren en egen moral, där trauma, hat och maktmissbruk blir rena symboliska abstraktioner.

Hatet hos Céline, den brist han känner i förhållande till sin egen ”berättande” bild, behöver något konkret som näring, någonting verkligt, han behöver allmängiltiga måltavlor, fast för ett ”konstnärligt” bruk. Inte privat. Han behöver levande måltavlor, vanliga människor som alla kan känna igen, detta för att kunna släppa skandalen lös . Skandalen, det är bekant, måste ge näring åt de mest konformistiska känslorörelserna, åt de mest regressiva avsikterna och ge liv åt de dolt spökande för att kunna bli till. Man skandaliserar bara de rättänkande.

Skandalen är den konstnärliga motsatsen till revolten. Skandalen förvandlar Célines antropofagi till autofagi, det är detta som skiljer Céline från Swift och de Sade.

Ett exempel: Om Swift i Ett anspråkslöst förslag inte bara hade föreslagit irländarna att äta sina egna barn för att kunna äta sig mätta, om han hade föreslagit att äta vissa specifika barn, kanske med några moraliskt berättigande tillägg, hade effekten varit lika komisk? Vari ligger skillnaden? Varför blir tids- och kvalitetsnyanser i en grym åtbörd, grymmare än en abstrakt beslutsamhet?

I mötet med en bok som är svår att behandla, det vill säga när den blir infernalisk, måste jag inta en tvetydig position. Å ena sidan ska boken inte betraktas som ett konstverk eller som ett politiskt verk. Å andra sidan måste boken skrivas med en utpräglad språklig stil. Detta är Célines storhet, att han har skapat en pervers språklig stil – som han kommer använda även i senare verk – en stil som han här applicerar på ett perverst ämne.

Den perversa stilen

Den perversa stilen består i ett ”trompe-l’œil” som bjuder på en verklighet, tydligt berövad sin estetisk betydelse. Fast är denna verklighet enbart orsakad av en språklig stil?

Célines stil är Céline själv, det är inte författaren som identifierar sig med berättaren, det är författaren som utplånar berättaren för att göra läsaren tryggare.

Här finns det inga föreställningar eller hycklerier, denna bok avslöjar hycklerierna. På det här sättet ersätts verkligheten med ordet, ett ord som tillåter en total och ren utbredning av det ”personliga” traumat.

Det finns en punkt där även perversionen överges, den extrema punkten av lidande när perversion förvandlas till korruption.

Det är från den här punkten som vi borde börja läsa Bagatelles pour un massacre.

Varje gång vi nämner korruption eller perversion åkallas i vårt huvud omedelbart sorgen och smärtan, det vill säga tillståndet där vi känner oss orättmätiga gentemot världen.

Céline med sina hundarOm vi accepterar att det finns två särskilda kvaliteter på hatet borde vi också erkänna att det finns två motsatta kvaliteter på sorgen.

Den goda människan, speciellt om hon inte är religiös, kan knappast acceptera att hennes godhet grundar sig på en avsägelse.

Men det finns ingen annan möjlighet. Den som vill kämpa mot en otillräcklighetskänsla måste kämpa för herraväldet, för makten. Ingen kan precisera två olika sorters makt, tycker jag, ty makten är alltid utanför etiken, eftersom den är en pervers form av hygien och kontroll.

Varför pervers? Just därför att makten producerar sorg och smärta och, för att kunna rättfärdiga sorgen, måste författaren förvandla bristfällighetskänslan, det vill säga traumat, till en etisk kategori. Men den som lever med hatet mot makten utan att kunna undvika sin egen bristfällighetskänsla och känslan av att vara utanför makten, kan den verkligen välja en annan väg än perversionens väg?

Bagatelles är inte bara en bok om makten, den är också en bok om hatet gentemot makten.

I Céline blandas traumat med en hög moralisk känsla, detta genom en verbal simulering som den språkliga stilen producerar. (Le langage Littéraire).

Och vad gör allt detta om inte demaskerar moralens och etikens gränser och annullerar varje möjlig dialektik beroende av begäret för att lägga beslag på den verklighet som kommer till uttryck i ett simulerat konstverk?

Här dyker ett problem upp som inte går att lösa: förhållandet mellan författaren och berättarjaget. Var ligger bristfällighetenskänslan hos Céline? Säkert inte i en kärleksbrist. Hans hat är inte ett hat mot sig själv utan ett hat mot föreställningen som jaget har om sig självt. Det handlar om ett klasshat, om ett kulturellt hat.

Att bli av med den där föreställningen betyder för Céline, inte bara att bli av den sociala klass han representerar (medelklassen) i sina romaner, utan också med den sociala klass han kommer ifrån.

Att förinta makten betyder för Céline att nå en konstnärlig allsmäktighetskänsla i stånd att göra slut med den värld han representerar i sina böcker.

I Voyage au bout de la nuit och i Mort à crédit är det borgerliga helvetet, med sina riter och sin desperation, den enda måltavlan för en arg och bitter Céline. Och det är den sensationella succén och berömmelsen som dessa två böcker fick som lämnar Céline med besk i munnen.

Han har blivit en känd författare, de sociala klasserna, inklusive medelklassen som han hatar, applåderar honom som en av Frankrike mest betydande författare. Han har ingenting nytt att säga, helvetet har tystnat.

Céline är inte en uppfinnare, han har inte fantasi nog för att skapa nya berättelser och han är inte heller en visionär iakttagare som Balzac eller Stendahl. Succén har förbrukat hans narrativa universum men inte traumat som fick honom att skriva dessa två romaner, han finner ingen ny näring!

Men precis som i Proust och i Dostojevskij finns det även i Céline en sorts smittans syndrom; han vill involvera världen i sin egen möda.

Den korrumperade och korruptionen

Om metamorfosen i Bagatelles åskådas av en författare och av en språklig stil som går från perversion till korruption måste vi fråga oss på vilket sätt genomförseln sker.

Lous Ferdinand CélineDe Sade, till exempel, är pervers men inte korrumperad; han tror på det han skriver för att han är medveten om att hans skrifter tillhör perversionen. Perversionen är ett ”naturligt” svar på Guds tystnad, på obekvämhetskänsla gentemot Gud. De Sades värld tillhör den moraliska sfären och dess dialektik. Paradoxalt nog är de Sade mycket nära Pascal och jansenismen även om ögonskenligen det är i form av den exakta motsatsen.

Så är det inte med Céline, han vet att han måste överskrida detta skede. Céline upplever inte makten som en metafysisk eller symbolisk kategori, makten är någonting konkret, socialt definierbart, en källa till korruption och perversion. Det finns ingen gud hos Céline, bara ett påtagligt slakthus där man maler avund, girighet, svartsjuka och människokött.

Ändå vill han bli en del av hatobjektet, han känner sig utesluten och ensam, detta är det jag kallade korruption.

Den obekvämhetskänsla som han känner grundas på någon form av avundsjuka, precis som i klasskampen. Och avundsjukan söker besmittningen. Efter Voyage au bout de la nuit och Mort à crédit behöver Céline finna en utväg, i världen behöver han finna sitt eget syndrom, hitta äggen han själv lämnade i någon annans rede.

Célines många resor är en desperat sökning efter bevis, en sanningssökande och verklighetsinventerade inkvisitors resa.

Det är i denna stund som hatet närs. Ett hat som är en klyvning, ty om det är sant att den som har makt måste hatas, är det också sant att den som lever under makten med en känsla av bedrägeri förtjänar samma hat.

Om Céline bara hade varit en bra författare och inte det geni som han var hade han funnit dessa bevis på sorg och smärta. I honom framkallar hatet i stället ett sökande efter sorgen i korruptionen.

En inkvisitor är alltid okysk men hos Céline, hos vilken varje känslostämning också måste ha sin exakta motsats, blir sökandet efter bevis på sorgen nästan kyskt.

Även kyskheten behöver teatraliseras genom ironins dubbeltydiga retorik.

Ironi och La petite musique

Celine och madame Arletty. 1958I Célines senaste böcker, mästerverk som Nord och den postuma Rigodon, blir ”ma petite musique” det beska grinet hos den som hatar sig själv och det förvandlas till en avvisande ironi som ljuder som ”les orchestrines du jazz”.

På vilket sätt kan då verkligheten teatralisera traumat och förkroppsliga det? Det som ”Skräckväldet” var för de Sade symboliseras för Céline av världens uppflammande av första världskriget. Det handlar inte om det heroiska kriget, lett av de franska kavalleridragonerna, utan om explosionen av den planetariska korruptionen, med kapitalismen och girigheten i spetsen, om fånighetens triumf.

Massakern, upplösningen och sedan den ständiga återfödelsen av makten uppvisar för Céline den slutliga sanningen, också den banal: ju mer korruptionen svämmar över världen desto tydligare vidgar makten smärtan och sorgen. Det som ger näring åt makten är inte herraväldet utan sorgen. Cirkeln sluter sig, det finns inga utvägar.

Dans och oskuldsfullhet

I Bagatelles finns ett element som tillåter oss att bättre förstå det sista steget i Célines författarkonst: dansen. Att en bok om hatet byggs med hjälp av en stil som påminner om baletten kan verka paradoxalt, men det är det inte. Om vi har läst Bagatelles utan fördomar, utan anknytningar till det infernaliska, skådar vi manuset till en balett. Dansösens kropp svävande i luften, den stund när kroppens tyngd blir flykt, när den blir ren och fri från tyngdkraften, det är en tidlös metafor för oskuldsfullheten.

Oskuldsfullheten tillhör för Céline enbart barnet och djuret.

Den fördärvade använder den etiska kategorin för att kunna utplåna den. Den fördärvade visar, genom att använda makten, hur världen som vältrar fram med instinktiva verkligheter och sådana verkligheter som är baserade på fenomen är i stånd att dominera rädsla och osäkerhet. Den fördärvade förvirrar samvetet med hjälp av synden och bevisar att det goda och det onda bara är en frukt av själva makten. Den fördärvade vet inte vad oskuldsfullheten är.

För den fördärvade är symtomen även hans syndrom.

För fördärvaren (Céline) är oskuldsfullheten istället det enda ting som samhället inte kan smutsa ner, för Céline är oskuldsfullheten något centralt i hans egna etiska värld. 

Men vad kan denna etiska värld vara om det precis som oskuldsfullheten bildar mödan han lider av? 

Célines grav i Medon med manga stenarFör Céline är oskuldsfullheten den enda sak som de sociala klasserna inte kan göra råare. 
Nu finns det inte längre en revolt hos Céline utan, som i Nord och Rigodon, den känsla av oberördhet som vi kallar ironi.
Nu har Céline funnit något i slutet av sin strävan efter sorgen och smärtan i det korrupta. Nu kan Céline, som offrade sin talang, sin karriär som författare, men inte sin konst -för att inte tvingas böja sig framför den sociala konvenansen- funnit en geografi där även skurken kan se ängeln.
Sorgen är kvar hos honom, den kommer aldrig att lämna honom, men han kan nu ge till sitt författarskap en känsla av renhet som bärgar.

Hos Céline finns det ingen önskan att ödelägga sin skrivkonst som hos de Sade, Gogol eller Kafka – författare där söndringen mellan liv och verk var något oåterkalleligt.
De hade inget privatliv, dialogen som i åratals hade undanhållit Skuggan blev tystnad.

Hos Céline är det möjligheten att kunna gå bortom sig själv,alltså: Ex-tasis (extas) som förblir Ordet (precis som hos Proust).
Ordet som kan göra honom odödlig så länge han kan skriva eller uttala det.
Att säga det osägbara är Célines öde, han kan dö medan han skriver, såsom en skådespelare dör på scenen under en föreställning.

Jag kan inte avstå från att tänka på Karl Kraus, juden Kraus.
För dessa författare-skådespelare är korruptionen inte bara en förförelse utan framförallt ett vittnesbörd om livet.

Jag vet, dessa ord är banala, men de formulerar ett svar på frågan jag ställde i början av denna text: Finns det en definition för hatet?
Jag tror inte att hatet är instinktens tragedi utan den är den mest perversa formen av den mänskliga sorgen, sorg som berövandes kärlek.

Hatet blir här den djupaste och mest outsägliga formen av kärlek.

 

Guido Zeccola

 

Intervju med Cèline (1961)

 

Del 1.

http://www.youtube.com/watch?v=AMyJcczmlz0

 

Del 2.

 http://www.youtube.com/watch?v=HpHLn9xrgic

Ur arkivet

view_module reorder

Ett finskt trauma

”Kvinnogardisterna står i stadshusets fönster och skjuter mot de överlägsna vita styrkorna. Männen vill ge upp, men kvinnorna vägrar. Likhögarna på gatorna växer och Tammerfors står i brand. Det är ...

Av: Rolf Karlman | Essäer om politiken | 02 februari, 2017

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 01 november, 2013

Philip K Dick

De androida drömmarna av Philip K. Dick

Året är 2021 och invånarna på jorden lever i svallvågorna efter det tredje världskriget. Som en följd av kriget och människans industriella utveckling i allmänhet har jorden gjorts mer eller ...

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 24 november, 2017

”Underrepresenterad” och ”Spegla samhället”

Det ideologiska sammanhanget

Av: Leif V Erixell | Agora - filosofiska essäer | 10 mars, 2017

Bilens dag

I dag, söndagen den 28 oktober är utnämnd till ”Bilens dag”. Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Bilens dag”. Här kommer mitt bidrag till ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 28 oktober, 2012

Dödsengeln Jeffrey Weise

  ”Trots allt är jag inte vem som helst,jag vill visa er det,jag hämnas på min familj och skolan som såg att jag mådde dåligt,men inte hjälpte mig ...och världen gör ...

Av: Nina Michael | Essäer | 05 september, 2013

Historien om Jobs grav i Sultanatet Oman och andra länder

I år är vi inne på den nionde säsongen där möjligheten finns att åka charterflyg från Sverige till Oman. Fast jag inte besökt landet tidigare, förstår jag att inte mycket ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Resereportage | 14 maj, 2014

Patagonia

Sommartid av Calle Flognman

Sommaren är vattnets tid. Som klirrande svalka i glas, som spegel för kvällens kitschiga pasteller eller, för en småbarnsförälder, som badtur till stranden. Sjövattnet mot handen som likt lindblomsté för ...

Av: Calle Flognman | Utopiska geografier | 13 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.