Med novellen som sitt format … intervju med Éilís Ni Dhuibhne

Novellpriset. Om det fanns ett internationellt sådant skulle Éilís Ni Dhuibhne ligga bra till ... hon har redan vunnit flera priser för sina noveller och novellsamlingar på Irland, både på ...

Av: Belinda Graham | 02 januari, 2013
Litteraturens porträtt

 Marie Tonkin

Om förlåtelse som motståndshandling

En ny brinnande aktuell krönika av Marie Tonkin

Av: Marie Tonkin | 24 mars, 2017
Gästkrönikör

Serbiska Vinča var Europas första "stad"

Det som gör Vinča i Belgrads trakt till en sådan spännande och fascinerande plats är de faktum att boplatsen uppvisar många av de karaktäristika som vi idag anser synonymt med ...

Av: Jeremija Isakovič | 07 augusti, 2011
Kulturreportage

Benjamin 4

  Om Om

Av: Håkan Eklund | 03 september, 2011
Kulturen strippar

Lakrits och benproteser. Tredje generation Skarabéerbok



vrakgods vid hammarénska näsetEtt jamesjoycianskt ordflöde, strindbergskt egensinne och ett näst intill postnorénsk uttryck i den underliggande kärlekssagans navelexponerande privatexhibitionism och i övrigt något som i sina mest kroppsfilosofiska intimiteter kan liknas vid ett saarikoskiskt tånagelsexcesseri överfört till benprotesteknik och amputeringsestetik med invecklade utvikningar i den konkreta sakfrågan tryfferat med tunga dofter av lakritsextrakt och salmiakessenser insprängda som sökaromer i de verbala gömmorna är några av de extravaganta extremkvaliteter som accentuerar och bländar och lockar till ivrig läsning i Stefan Hammaréns Tredje generation Skarabéerbok.

Här redovisas också viss förkärlek för blanka verktyg med redskapsestetik i blänkande blink och där nödvändiga utensiliers oemotståndliga sorteringsvärde icke är att förglömma.

Det essäistiska associerandet och sorglösa ordflanerandet i den von Stefanitiska verkligheten intar och förtrollar och kan för den oinvigde inledningsvis ge den förvillande karaktären av en påver realitysoppa med inslag av kriminalrituella sakfixeringar i kärlekens heliga namn där lakrits och salmiak och innovativa utgjutelser kring den ekvilibristiska benprotesestetiken och dess bihängda vetenskaper dock snart överprövar och besegrar alla ytliga föreställningar med textförstärkande potenser och briljanta undertextsessenser där konkret salivutbyte i privata emmamunsläterier skapar intim kärleksdoft och tillreder en inbjudande bädd av sexualskir lust och mänskligt djup som ett illusoriskt fundament under det hela.

Ortografen, grafomanen, glosologen och tillika lyxpoeten Stefan Hammarén stiger nu fram med ännu ett verk av halt och skapelse, förannonserat i intierade kretsar som ett ultimativt mästerverk. Ivern väntar inte länge innan den vill släcka sin lästörst i detta förebådade av många efterlängtade ordmoras. Minnet från den förra skarabéerupplevelsens amorösa, skabrösa och sanslösa ordbevängelser och närvarande förfrämliganden föder undran och nyfikenhet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Skall denna otålighet tillfredsställas eller komma på skam? Skall nytt vin i gamla läglar smaka?

Boken prydes i omslagen skepnad av en diffus von Stefan i egen bildlik tappning i gulaste brunockra skiftande från mörkaste till ljust. Snyggt aptiligt som en hammarènsk aperitif!

Det textkött som möter innanför den vackra pärmen i denna Tredje genereration Skarabéerbok reser sig som en omedelbar vägg av sinnrik skapelse. I detta vid första påseendet oöverskådliga textmassiv skall vi strax bege oss långt in i det innersta inutiet där man om inte uppmärksamheten är närvarande och skärpt riskerar nedsänkas i verbal dvala av alla dessa massiva ordbesvärjelser av ädlaste ordadel.

Efter läsning långt in i det innersta centrala finner sinnet sig strax nedsänkt i verbalorgiastiska minoritetsnjutningar i form av oemotståndliga uppräkningar, syntaxekvilibristiska euforier och verbala sniderier som i det första jungfrueliga exemplet nedan angående en ingående lakritsutredning av kräkmedelsstatusens omfång:

”...lakritskräkmedel, kräkmedel medelst lakritssmak, kräkmedelssalt att, lakritssekrets kräkmedel, kräkrotsmixtur, kräksak, storlek globformig lakrits, salmiaksaktigt kräkmedel, apotekskräkmedel, medicinskt kräkmedel, lakritssalt emetika, lakritssats fullsatt emetikum, tacksamt kräkmedel men, doktorns långfinger ner, och svart lärkmedel, smakblandningningingng med avlämna, torkad hönsäggvita, glanstvål rå, rått tuggbit, hårstrån långt, smörlina längre, eviggrön rest, slem, slam, drastikum livbåtslinabit saklind lyxäven blad arlöven om haklappslinne givna risp servett för röret stort loss isolerat efter sjunk...”


Texten bänder och söker, siktar och skiktar, letar sina namnar och manskapsmannar och bygger tvillingsuterränger i betydelsemängden. Här dväljs ordlekar, meningsurskiljningar och glidövertramp sida vid sida med allsköns oöverskådlig fantasidriftning och snedsegling, här sjösätts ranka såväl som stabila hextexter i viga sufflösa lösningar.

Och så fortgår det intensivt.

Två allena—tjära, mjölk—för mig synliga, i blod framdrivna, ur handling sprungna. Aska möter ynglings sädestömma. Som atomvinters överlevare mot odugling i försummad batalj. Nej, som flyktigt kryp bredvid rotsak, vilken fastän bräcklig idogt slingrar mot ödmjukt förevigande i bördigt släktes land. Ophelia GoldfarbHär tar tunga tankar plats och generösa inblickar i den invecklade textkroppens intrikata insida öppnas upp vilket i vårt syfte tarvar noggrann läsarredovisning genom smakprovsutdrag hämtat direkt ur mästerverkets innersta intrigmakeri där den hammarènska världen fäfotar sitt nylle. Bryskt ryckt ur sitt sammanhang mentalsjungs och intellektlösgöres sköna redogörelsesånger i klangfulla strofer som nedan exemplifieras:

”...dr H Colliander med kolloidér, collemboler och Colonopetron idel samt dessuttomén terroristne uttalshatare klockslagsfastställare metallkarl exaktisten träbensrevoltör underurjurdisk underhur bar täkt sluten non profundere klepsydrakonstrukthör rätt den dynamiska droppoppens rinna slukarens räckhåll snutt snabbt däckborstsjättsgapsexperten på tungor specialisten bakteriolog sluk supersmakdomare smacköverdomare affischkonstnären dr Milo H Rambaldi konsekvent mångsysslare alltmera, Gomorranschens styrelseledanöt dr ABC Hegar, armodordsodlade spion Erik Kross trots att ha blivit utvisad från Finland av regeringen för Kekkonen, terroristverkaren al-Hammareni, hybriden vidare förbättraren valackeraren TH von Janko, akön Karlsson på Marken...”

En sanslöst skicklig och skamlöst skändlig dekokt i duperande försåtlig sakframställan sjösätter hela anrättningen i en intellektuellt slösande och befriande chevaleresk distanshushållning som i sin ordbehandling är mycket ordbehaglig, smittande klädsam och görs med slösande muntert anslag. Dock slår denna bländande uppvisning stundtals back och öronbedövande tvivel i tankens mottyngder ger rekyl i de lyhörda brytpunkterna och blir till en intellektuell motvåg av tsunamisk kraft där man inte kan vara säker på att om man genomläst ett avsnitt tung djuptext -det icke förty och ändå- fortfarande står osedda schaktskikt och dubbelbottnade oförståelser kvar att erövra.

Tunga historiska anspelningar, viktiga viktade hänsyftningar sammanlänkade med långtgående inlagor och världsomspännande jordglobsutblickar i vetenskapliga specialämnet proteskunskaper utvärderade i flitigt samarbete med invigda vetenskapsmän i genren exponeras i en betydelsdiger helhet som inte avätes utan vidare. Det dubbelbottnade dubbelbottnar här. Mångfald är legio. Ordvite kräves, övre läsambition och lödig tankeutdräkt är av nöden för att kompletta poletter skall trilla ned. Dock finner även de mest osorterade lekmän och lekkvinnor vrakgods till yvig förnöjelse och lisa i sköljvattnet av det hela.


Pärlor porlar i det hammarénska kölvattnet.

Ordbaggen tillbringar största delen av sin livscykel under barken på Fagus Silvatica. Här gnager den gångar som vid första anblick kan påminna om poesi men som naturligtvis bara är slumpmässigt hopfogade ord. Emma Ehrlekrona  Som i de mångtydliga uppräkningarnas ystra glans:

”...mångårig festivalarrangör av stjälpskaldbaggehögtiden Oliver H-J McParland opar bockfot vid byrå Pinkertons, en namnlös drift för gruppnätverket sexy boots with high heels, pincetttillverkaren Tiemanns fler avkommors tecknare för dr Annabel Quek hörande Denim Design Lab LLCP (70 fläckar/ 25 ggr på 1o m h-metoden) innan hon begick sitt eget dyra skjuthål mord själv, Pyhä-Häkki S:t Bur nationalsparksinventeraren herr H Laku, Tongass bagbölerist...”

Så sägs det.

Vi återvänder oss tillbaka initialt.

Upptaktens intima anslag i Tredje generation Skarabéerbok ska inledningsvis få exponera det utbredda kärleksmotivets ordstyva centralplats i det nya verkets omfång. Von Stefan, det besudlade huvuddiktarjaget i sin nyutkomna skepnad säger ut sitt första sagesmål till den mångbesjungna kärleksgudinnan Emma när han inledningsvis apostroferar den sköna. Det är intimt, varnande egocentriskt, alarmerande privat men bedårande igenkänt och lagom allmängiltigt i dess privatklibbiga hänförelse:

”förflutet utlösningens av, draperit upp strittad, drivved spritt, var var färm all hjälten poëta haft hört det nu ut uppför hänt sköna hos Êmma, afroditets talrör djupt förgive, precis slut rädda till deras klepsydraklockan kataklysm och syndaflod endast förlängt natten som som, därifårn vare drev för ett sänkbrott hända skri, rädd lite, och fasa för som gås över gap hållna mig sändebud om all föresatt mening polerat bakom sköld fram om innehåll från av hand tagna begivet håll' mannen medelst röda skorna innan/ i magnetens och kardborrens namn gav sig, lämnanden för den i fel ordningsföljd, tredje varandra, andra var första, och första var tredje i fall av fortlöpande del i.

(Êmma, ifall än av fuskläsanvisning direkt se så
vackert hymenskriptum ganska där bak i boken)

Hur mycket kan vi då inte ge varann? Säkert inget mindre än varandra våra liv, får och ge, gett, getter, får och getter äter våra ängsblommor innan de slår utan redan, nu är markens bar,'trampa icke heller med träben i fårhundskackan'(forngrekiskt ordstäv urpsrungligt med rim) och för den delen den som gjorde utfall 'fårhuvud' en storlek för alltför, i sig en av disfavörens platonisk diskretion äga det in ge fårum”

Detta är en tungplatonsk närhetsmissil ordvässande i sitt absolut mest högresta tillstånd. Vi läser i andakt och svårmod. Sänker våra huvuden i egna längtor till ouppnådda emmahägringars outsägliga sorg och minne.

Nåväl.

Efter mångtydigt och otåligt manegestampande utkommer så denna Tredje generation Skarabéerbok omsorgsfullt och mångkompetent sjösatt i namn av författarjaget von Stefans botecken. Man kan använda ordet sjösatt då det hammarénska intrigspelet gärna speglar sig i den ranka tillvaron av rundturer på symboliska kölar med seglatser i metaforiska farkoster på livshavens odyssevska vågformigheter.

Den bländande ordekvilibristiken, de innovativa ordlösningarna, de syntaxiska uppvisningarna utgör ändå den mest centrala och ultimata behållningen i styv konkurrens med den invecklade intrigens eviga rundgång i detta så sinnrikt försåtliga hammarénverk.

sköna skalbaggenMed Tredje generation Skarabéerbok tillsluter och fullständiggör författaren, 'neogrammatikens ledande apparatjik, den svårt kärleksbeprövade' Stefan Hammarén en intellektuell cirkel kring benprotesprojektet med emmakärleksmärgen i elegant omsorg och följelse formande en väldig bergsväggsdörr på gnisslande hjul. Det är tung, betydelsediger höglitteratur som skapas och som tarvar energisk uppmärksamhet och påkallande frenetisk läsning. Svarta koppar kaffe, uppesittarhuvudverk och genuint referensbibliotek ur Hammarèns tidigarekomna värpägg rekommenderas för fulländningen. Med intellektuellt brak och dunder går sesamporten igen för den oinvigde. Dock skall ödmjukhet i läsning och lugn och ro och nyfikenhet i angreppspunkterna väl löna sig och förmås dyrka upp det hermetiskt tillslutna ordherbariet på det hammarénska näset. Detta underlättas som sagt av tillgång till alla olika delar av författarskapet. Som S:t Största Skarabéerboken förutom denna Tredje generation Skarabéerbok. Därtill även Med en burk soppa, Konservöppnare bok, På solfläckens barnhem, Fluga diversé, På burklös mark, Melåhner o smörgromskrasse, bl.a.

Här kan även rekommenderas läsning av undertecknads blygsamma utvikning i det hammarénska ämnet i essän ”Språket är ett begränsningens verktyg” som står att finna på nedvisad plats i denna tidskrift:

http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/essaeer-om-litteratur/11047-spraket-aer-ett-begraensningens-verktyg-om-stefan-hammaren

Vad vi hittills vant oss vid i frånkommandet av vår botanisering i det skarabéeiska hammarénnäset sätts ånyo på skam och rådbråkar vår bräckliga intelligens som kölhalas i nya svåra prov genom en egensinnigt djuplodande och långt mer mångtydig balansgång i den dubbla bokföreningens högsta scenkonst än vi hittills trott vara möjlig där de mest högstämda och fantasirika förväntningar vi i vår arma kortryggighet någonsin kunna tänka oss blir skamligt otillräckliga i sin perspektivlösa grundhet och grumlighet.

Intrigen är komplicerad och styvt dramaturgisk. Inget är vad det synes vara eller något annat. I benrikets proteslösa tillvaro skapas styva innovationer, världsomtalade proteslösningar åstadkommes. Här agerar von Stefan stundtals inkognito under förklädd doktorstitel och i nedanstående text får vi en liten exponering av vad som avhandlas därstädes:

”...,en på av dr Miles´modifierad dr H Charrières ben ett vilken om dr von Stefan fann inne om fotknölen göra kullager halvkrocketsstort klot mellan fotabjällets flataste spjäla klamsfoten och burne stylta framgett träbenet läderspänt överdraget med många skenor täckt om hakar under tjugo skruvar gått på och fem spännen framme långt grovt skosnöre uppom ersatta smalbenet för artificiellt ben smällstyltas herrens försök förgå, sitt förstaklassnidingsgöra kyss slut efter en äggklockstid retursierat här omgått, inte som brukligt ofta straxt om bak knuten med WC-gelukt med, en tam krokodil, svart kajman, morkajman i dubbelt koppel förbi trolleybussens färg om ganska grön, för springråtta på längd svans framben också släp om efter mer allt,...”

Sistasidans bild för den första skarabeerbokenDetta är i paritet med det rent joycska sinnelaget i sin hämningslösa ordlyster där sakskäl i det tingliga vardagshanterandet av proteserna infattat i humoristiska situationsintriger gör sanslösa anslag mot humorcellerna. Därtill är det täta och djupt associationsrika flödet i textens kringvarande textmassa grannlaga nystande och trasselrikt invecklande som mormors garnnystan. Hammaréns ordkonst utgör ingen duvungelek, här sållas agnar från vete skakas löss ur fanor och gås över åar efter tjänligt vatten. Läsaren examineras svårligen i det allvar som utgör hela anrättningens egentliga essensus koncensus och slutgiltiga mittmål: En språklig utbrytarrevolution i seendet. En akrobatisk fritagning i det verbala. Liksom i de tidigare verken utgör det ultimata målet för språkisten Hammarén att spränga de språkliga trånghetsgränserna, bryta sig ur de verbala vaggorna och göra sig språkligt urarva. Likt en strindbergsk ordterrorist behäftad med verbala midjebälten av bombord fästade vid den expanderande språkkroppen river Ordhammarén ohämmat för att bringa ljus och luft. Det blir stort.

Vi är inte överraskade och förvånade istället bergtagna. Vad som nu presenteras från det hammarénska näset av nydanande språkekvilibristik i det ilandflutna sakgodset går väldigt bortom det förväntade, seglar utomskärs om det snara och snåla, och låter alla snöda och snopna fantasier vi närt vid vår barm och hittills förmått tillgodogöra oss komma på skändlig och tillkortakommen skam.

Hammaréns nya verk utgör något av det mest ekvilibristiska som åstadkommits i den svenska språkdammen.

Von Stefan, språkjaget, som utgör en frånidentiet och ett pseudojag i figur och filur av den hala ålens smidiga ordglidare och som med detta nya verk skapar djupare och glansfullare förhållningssätt till texten än någonsin förr agerar initierad best man inför detta påkostande ordbröllop i en uppvisning som ger valuta för pengarna och vatten på kvarnarna. Hammarén överträffar tänkta pretentioner och föregivna förväntningar med överlödig råge.

Detta är hög konst. Och idogt träbensarbete.

”...hellre reppraktiserande fanatiskt dr Fahlmanér med ganska ofta småskors på gnolande hustra där här träbensjagandes fram vars stumpiga ben vridna var nåt två gånger inåt och en gång mera utåt, sinsemellan olika ändå, kommit växten till mest nytta i spegelljus från sydost på tröskel född mellan nästa, värsta övergångens övrigt spelat in honom stödd, det paret skrev opar själv sitt halsat om ånga upp, iväg kom fort om sina då, av han nu döde godsbruksägaren patronen med gevär efter som var donat ut påfört taget ett halvgjort träben av bluff oak[bastard oak] bockben snyggt skickligt värre nog gevärsaktigt helt blev om rört gjort, höll det som en Hercules stångsvind sving, träbensjagandes...”

Sökandet, det intriga intaget, omtaget, det berättelseeuforiska myllret, det spontanrapsodiska och spartanskasketiska i själva den berättelsesignalistiska noggrannheten är förgörande lustfyllt.

Mitt i det konkreta upplägget kan man konstatera att Stefan Hammarénius genius har garnerat sin anrättning med mer eller mindre närstående, eventuellt prominenta, individuellt illustra, personligheter vilka i egna ansträngningar sökt förgylla och fördjupa och gå utom den hammarénska anrättningen i egensinniga allenationer och illusioner. Där synes allehanda professorer och andra mystifika sakkunniga i de mest självpåtagna skepnader ofta utanför sina akademiska egentligheter göra sig roller. Dessa fysiska anlopp och tillskyndanden kan betecknas som känslostinna hurrarop och yster medhörning och antas göras i god och angelägen tro och kärlek. Dock står von Stefan fritt mitt i och håller den högsta fanan som en ärrad krigshjälte, en don quijotisk streber, en mesopotamisk prins eller rent av en bedagad ordsköka nog så bländande och tillfyllest i sin njutbara självglans och ordförföringsfigur utan utanpåvärk. Von Stefan äger hegemoni i egen sak och är sin unika autonoma ordsmed.

Boken består förutom sin långa slingrande intrig också, särskilt i dess flertal appendix, av diverse antydningar, dikter och apostrofana anmälningar och gireringar till förmån för den diffusa men grundläggande och ordrika långkärleken till musan Emma som vi avläser avundsjukt då vi här bevittnar en klassisk kärlekssaga som önskar åtnjuta all ohämmad uppmärksamhet den kan erhålla i sin ångestfyllt tortyrromantiska utdragning som i sitt såriga lidande är påfallande naket och publikt åskådliggjord och söker sin melodramatiska likhet och jämförbara storhet i de mest kända litterära kärleksdramerna.

Stefan Hammarén tecknar. Foto: Marina Ciglar  Von Stefan har än en gång skrivit stort. Detta går med råge utanpå hans hittillsvarande. Dock skall vi inte falla omkull för frestelsen att bli ordförblindade och meningbedövörade i det första chockartade intagandet. I de anteckningar undertecknad med möda gjort där jag försiktigt och med noga och grannlaga nit iakttagande sakliga förberedelser stigit in i detta täta och skenbart tillvända språktöcken har jag med hjälp av den slipade ordmacheten kunnat finna vad som bör vara den mest vitala och centrala esprin och utgöra motor och egentligt huvudförlopp i berättelsen, trots allt - denna tusenordiga kärlekssaga- där den sorgligt särskiljande kärleksintrigen angående den efterlängtade och kärleksförväntade emmafrodite utgör den hårda innersta intrigkokongen och navet som icke låter sig undslippa minsta öppning utan granithårt arbete. Vad är dess betydelse? Vilket allvar skall den vidhållas med? Vad är emmakärlekssagans egentliga innebörd? Därom komma läsare att tvista, mig sannerligen säger, veterligen åsyftar och ansenligen hävdar.

Detta återstår att återförstå.

Ordrebusarna och de tillknäppta meningskopplingarna på den livligt trafikerade Hammarénska ordarkipelagen äger tung ordmotorik att dissekera, digra meningsväxlar att handha och en ytterligt aktiv apostroforisk-semaforisk hänsyftningsakrobatik i sitt uttryck. Ingen läsning i middagsrusningen rekommenderas. Där finns knivigheter och långsökta adjektivitetsaktiviteter som tarvar lugn och ro i tysta bibliotekssalar då texten bitvis erbjuder avancerade intellektuella kvadrötter och gåtfulla rebusnötter värdiga påseenden och analysinstrument hämtade ur de fetaste uppslagsverk, gärna sådana inbundna och tunga med anrikt och betydelsedigert damm ovanpå placerade längst in i biblioteksgömmorna under sitt slutgiltiga damm eller nere i fuktiga mörka magasinskällare. Som i behovet av förståelse kring von Stefans förhållande till den levkadiska klippan och coopers hollowing drawknife eller i rumsligheter som aktiviteter i tidskriften claponuls källare, eller apelsinbladets läsesal.

Till exempel bland många.

Som ödmjuk läskarl vågar jag inte försätta mig i intellektuellt lönskaläge och ge mig ut på de blanka isarna i det Hammarénska näset visavi dessa de stefanitiska övermeningarna och dess yttersta och mest stringenta och glimrande djupsinne som söker sin absoluta botten i det djupaste djupa utan stannar vid att ytligt och lekmannamässigt antyda rebusarnas akrobatiska existens och logik. Här finns benbrotts- och lösbensapokalypser med andragande av grånande vetenskapsnamn och åkallade av excentriska benprotesmästare inlindade och uppradade i namedroppingens alla ultravaganser, här finns ingredienser till hugeliga finska dekokter av salmiakoblater av de hemligaste sorter där till och med newyorkska kvinnor i god vandringshistorisk mening blivit förförda och förledda i sak och drogade i smak kanske sjunkna ända ned så djupt att de blivit liggande på den finska Bottenviken, vem vet. Här finns spänningsfält som gränsar den rena deckarillusionen icke utan hotfullheter.

I uppräkningar och intellektuella utredningar gör sig Hammarén till tolk för det vetenskapliga experimentet, redskapen, skärandet och handhavandehanterandet av kroppsliga stympningar och liknande inriktat på ben och benproteser i den professoriska( i betydelsen professorers manèr) integritetens, intighetens och intrigernas vetenskapliga namn med förkärlekar för det exploderande obehaget i kanske en filosofisk fantasiamputering, eller säg kanske en benbrottsorgie, en kallbrandsepidemi och det innovationsmässigt avancerade i sådana- i det hammerénska fallet- ofta snävt inriktat och sammansatt kittat genom intrikata dofter av salmiak- och lakritsblandningar kontra dessa extravaganta protesbensskulpteringar.

Jag respekterar det Hammarénska vetenskapssnillets böjelser och djupa tag i dessa bisatser då Hammarén även i skepnad av von Stefan är en studerad karl och jag låter med varm och recentatorisk hand överlämna ämnet till läsarna att ta del av. Jag uppmanar till läsning och fördjupning i detta sällsamma verk.

I ett känslobringande avslut kan den röda kärlekstråden i de tusenordiga emmakärlekens smälek åskådliggöras:

”...Jag faun gråter mig ymn rik här för detta, idel tårar över för dig kvinna, finaste, bästa, enda, dyra, känsla, hjärta, min kärlek, musa, stimuli, läkekraft, kloka, din så alltidaktiva aldrigresignerande alltigenomhjärna, vackraste, märkliga leendet, ut 162,55 cmeter i kropp, 56,7 cmeter hår, ditt, dig, allra, äkta, egna, vän, idel, lyxpoet, väderlek, regn, hispidusa, opprorsfågel, en, digspecifika, sann, ehrlekrona, nog himla säregen, så himlasäng säregna, och en grand-lits himla även, slafebör extra, min uppfattning bäst här...”

Benny Holmberg

 

 

Stefan Hammarén på youtube:

 

http://www.youtube.com/watch?v=OEDewCHljw8

  

http://www.youtube.com/watch?v=k7S7ymCWhp8

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Percy Bysshe Shelley - en glömd poet

I Anthony Burgess roman A Clockwork Orange har den mest korkade av ultravåldsligisten Alexs kumpaner, Dim, en mask som föreställer "a poet veck called Peebee Shelley".

Av: Björn Kohlström | Essäer om litteratur & böcker | 05 juli, 2008

Visionära rum

Vi behöver alla våra visionära rum. En förening hyr en lokal och verksamheten frodas. Ett företag bygger, växer och producerar. En församling lånar ett rum och samlar de troende. Ibland ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 06 augusti, 2012

Cyborger och diskurser

Vilken roll kommer cyborgens identitet spela i framtida kontexter när det inte längre finns något diskursivt kön som upprätthåller sociala och mellanmänskliga relationer? Eller snarare, vilka problem uppstår i människans ...

Av: Lejla Fazlic | Agora - filosofiska essäer | 01 juni, 2013

Sandra Bengtsson Stiskalo, Dikter

Sandra Bengtsson Stiskalo. Skriver sedan länge dikt men numera även prosa, processen är maklig men kontinuerlig och hon välkomnar dess krav om större utrymme. På hemsidan www.stiskalo.com skriver hon om ...

Av: Sandra Bengtsson Stiskalo | Utopiska geografier | 26 december, 2011

Staffan Hellstrand och Roger Karlsson, foto Linda Berg

Dundersuccé på musikaliskt jubileum

Roger Karlsson är en sympatisk artist, som skriver fina texter med bra melodier. Roger Karlsson är en punkare med massor med energi

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 03 oktober, 2016

Drömmen är tingets isolering

Spiegel: noch nie hat man wissend beschrieben, was ihr in euerem Wesen seid. (Rilke)

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 10 maj, 2017

Nina Ahlzén. Gårdsten

Nina Ahlzén bor i Göteborg. Skriver regelbundet för Dagensbok.com och medverkat i diverse antologier. Har tidigare utkommit med två diktsamlingar "Man kan inte mota en gryning", Pupill Förlag och "Och ...

Av: Nina Ahlzén | Utopiska geografier | 24 mars, 2014

lunanuova. Foto: Gilda Melodia

Bortom det tänkta i en tankes poetik

”… men förhållandet kvarstod: han blev aldrig sig själv, aldrig frigjord, aldrig en avslutad individ. Han förblev en mistel, som icke kunde växa utan att bäras upp av ett träd; ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 05 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.