Internationell Filmfestival i Amsterdam

Amsterdam är en levande stad full av kreativitet och mångfald. Detta blir extra tydligt en vecka om året då International Documentary Film Festival Amsterdam (IDFA) hålls och staden fylls av ...

Av: Natalija Sako | 29 november, 2012
Kulturreportage

Björn Gustavssons musikkrönika

Hur mycket spännande musik man än får höra, känns det alltid lika uppfriskande att återvända till Johann Sebastian Bach. Ungefär som att lämna staden och fara iväg till en avlägsen ...

Av: Björn Gustavsson | 13 april, 2011
Gästkrönikör

Rossini på hemmaplan – operafestivalen i Pesaro

Tidningen Kulturens operarecensent Ulf Stenberg har besökt årets Rossinifestival i Pesaro, och fick där ta del av en genomgående hög konstnärlig kvalitet i tre av Rossinis mindre kända, och i ...

Av: Ulf Stenberg | 23 augusti, 2013
Essäer om musik

Shane Carruth. Foto: Ray Pride

Shane Carruth, människan och naturen

Shane Carruths filmer är fyllda av exploatörer av naturen: uppfinnare, tjuvar och musiker. Carruth söker gestalta den vetenskapliga processen i sin filmkonst - framsteg som resultatet av slumpens välgörande insteg ...

Av: Rasmus Lygner | 24 juni, 2017
Filmens porträtt

Strindberg får oväntat besök



Självporträtt 1906I ”Ockulta dagboken” antecknar Strindberg den 3 december 1900: ”På morgonen berättade jungfrun att ’herr Sgs son sökte i går (Söndag)’. Jag blef vettskrämd och grubblade öfver hvad som händt. Hur återseendet skulle bli. Hvad jag skulle göra af honom etc. Gick ut att spatsera. På hemvägen mötte jag två unga män med bedröfligt utseende som jag trodde var han. Som jag inte sett Hans sedan 1892 kunde jag ej känna igen honom. Det var bland det rysligaste jag upplefvat. Hemkommen väntade jag honom så att jag slutligen förnam honom i rummet. Så led jag igenom förmiddagen; då kom min bror-son Gustaf och misstaget klargjordes. Men intrycket satt qvar till kvällen.”

Scenen finns också med i den självbiografiska ”Ensam” från 1903 och som nu kommit i ny upplaga på Lindelöws förlag, där den får stort utrymme. Det är som om ödet knackade på, som om Stengästen stod i dörren. Det är inte alldeles lätt att förstå denna paniska rädsla. Strindberg hade visserligen ”övergivit” sonen, som bodde med sina syskon hos Siri vin Essen i Finland, men han förnekar själv att han hade dåligt samvete av denna orsak (”Till Damaskus” talar ett annat språk). Även om han var lättsuggererad ter sig hans reaktion överdriven: han blir som ”stum av fasa” och överväger att lämna både staden och landet.

Den sjuttonårige sonen har en gång varit ett ”änglabarn”, vars leende gjorde att fadern ”slopade hela apteorin och arternas härledning”. Nu tillskrivs han i stället ”denna hemska blandning av barnets övermänniska och ynglingens vaknande djurliv” liksom misstro mot allt, vilket han bemöter med ”detta ständiga ostyriga grin”. Det blir nu tydligt att det också är sig själv i samma ålder som Strindberg igenkänner.

Det värsta är inte att sonen kanske skulle begära pengar utan att han skulle ”fordra min person”. Allt i ”Ensam” går ut på att slå en ring kring det egna jaget, ”att spinna in sig i sin egen själs silke och vänta på metamorfosen.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Detta estetiska och meditativa tillstånd slås sönder av ”gengångaren”. Strindberg vill omge sig med vad han kallar ”obekanta bekantskaper”, tillfälliga möten på gatan kring vilka han kan fantisera, men som inte gör anspråk på hans jag.

Hösten 1886 fotograferade Strindberg en serie porträtt av sig själv och sin familj. Här ett foto på sonen HansHan beskriver den känsla av expansion och maktkänsla, som han erfar vid skrivbordet, då han härkar över tid och rum. Under sina vandringar i staden samlar han intryck, som han senare utformar: ”Hemkommen lade jag upp dramat.” Det är för dessa stunder han lever. Han har gjort den produktiva ensamheten till sin livsform.

Då den solitära tillvaron blir alltför pressande prövar han en söndag att göra en droskfärd runt Djurgården. Det blir en helvetesfärd: ”Det var som förhexadt: mötte endast krymplingar af alla möjliga slag; rutiga, röda, till och med barn som liknade demoner. En hund ville hoppa upp på kuskbocken”, antecknar Strindberg i ”Ockulta dagboken” den 15 juli 1900.

Skakad kommer han hem – för att kort därpå få budet om sonens ankomst. I ”Ensam” har händelserna kontraherats för att understryka fördömelsen. Berättaren konstaterar: ”Jag längtar efter människor men jag har i ensamheten blivit så ömtålig, som om min själv vore hudlös och jag är så bortskämd med att få styra mina tankar och känslor att jag knappt kan uthärda beröringen med en främmande person; ja, varje främmande som nalkas mig verkar kvävande genom sin andliga atmosfär, vilken liksom tränger in på min.”

Hans känslighet och vilja att ”sväva ovanför sumpen” för tankarna till Indras dotter i ”Ett drömspel”. Hon inkarnerar också renhet – det vill säga motsatsen till det avfallna ”änglabarnet”-sonen.

Strindberg söker försoning med livet. Men ensamheten går aldrig riktigt att infoga i ”mitt livs syntes”: ”Jag tror det är mitt öde att jag skall vara ensam och att det är till mitt bästa; jag önskar tro det, ty eljest vore det hela alltför oförsonligt.”

I ”Ensam” ingår också rolldikten ”Ahasverus”. Som övergång gör Strindberg en lustig iakttagelse. Det är vårflyttningens tid och åsynen av de ”nakna” möblerna på trottoaren ger anledning till följande reflektion: ”Det har alltid förefallit mig hemskt att se möbler och husgeråd på trottoaren. Det är husvilla människor som nödgas visa sina inälvor, och de blygas för dem; därför ser man aldrig ägaren i närheten bevakande sina tillhörigheter”.

I kammarspelen skulle Strindberg skildra en senborgerlighet, där själva essensen förflyktigats och tingen får eget liv. Denna process kan anas redan i ”Ensam” och känslan av hemlöshet har också samband med en social osäkerhet och en hotfull verklighet. Då berättaren tycker sig se den olycksbådande ”sonen” på gatan, lägger han märke till ”detta deklasserade, nerstigna som jag fruktat mest av allt”. Han har skapat en egen värld, men riktigt säker kan han aldrig vara. Han kan få oväntat besök.

Göran Lundstedt



 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Hans Lidman, detalj från boken Sommarnatt

Hans Lidman – en man av folket

Hans Lidman skrev om ett annat Sverige. Han var en glesbygdens berättare. Hans fiske- och naturböcker gick ut i stora upplagor.

Av: Rolf Karlman | Essäer om litteratur & böcker | 09 november, 2015

Att se, röra och göra jaget

I London pågår för tillfället två utställningar som båda berör individens föreställningar om det egna jaget: från frågan om jagets svårdefinierade kärna till dess möjligheter och längtan efter att lämna ...

Av: Lovisa Lindgren | Essäer om konst | 01 februari, 2010

Visby medeltidsvecka - St:a Maria kyrka

Det är alltid lika roligt att komma tillbaka till ön år efter år och se vad som har förändrats och vad som är sig likt. Efter att ha besökt Gotland, med ...

Av: Alexander Sanchez | Kulturreportage | 18 september, 2014

Herbert Tingsten. Foto: Wikipedia

Tingsten omläst

Författaren Anders Björnsson om Herbert Tingsten – en liberal utan kompromisser, en av Sveriges mest debattvilliga och obarmhärtiga ledarskribenter genom tiderna.

Av: Anders Björnsson | Porträtt om politik & samhälle | 05 april, 2017

Tankens ambivalens VII

”En bok är en spegel: tittar en apa in Kan förvisso ingen apostel blicka ut.” / Lichtenberg Ambivalent i mina tankar, så även min yttre bild av identitet. Tänker därför skriva fram en ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 18 december, 2013

Förlustens svarta geografi - David Goodis och skymningens underland

David Goodis var, underligt nog, en av de första amerikanska noirförfattarna som jag läste. Underligt, i alla fall utifrån en svensk horisont; Goodis har aldrig översatts till ...

Av: Nanok | Essäer om litteratur & böcker | 12 april, 2010

Tove Folkesson: Bäst man lever skall man dö

Tove Folkesson, poet och sångerska. Har studerat, språk, arkitektur och musik. Gillar att bada, fika och köra traktor. Började skriva poesi en natt 2003, utan att jag egentligen förstod hur ...

Av: Tove Folkesson | Utopiska geografier | 11 juli, 2011

 Nina Ahlzén

Ur Rumänska hundar av Nina Ahlzén

Poeten och skribenten Nina Ahlzén är född och bosatt i Göteborg. Bland annat har hon publicerat tre diktsamlingar och medverkat i flera antologier, till exempel The concept of interception Masspoem Series och Svensk ...

Av: Nina Ahlzén | Utopiska geografier | 05 september, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.