Konstnärsparet Hanna och Georg Pauli

Det har funnits många kvinnor i konstens historia, men i tusentals år var de huvudsakligen med som modeller, man kan kalla dem objekt för Konstnären som självklart var en man ...

Av: Lena Månsson | 25 november, 2012
Konstens porträtt

Simon O Pettersson. Den tübingska estetdöden

Friedrich Schlegel skriver i ett fragment: ”Nur derjenige kann ein Künstler sein, welcher eine eigne Religion, eine originelle Ansicht des Unendlichen hat.“ Jag tror detta är en korrekt uppfattning. Poesi ...

Av: Simon O Pettersson | 03 mars, 2014
Utopiska geografier

Den Gudomliga komedin Del 3

En purgatorivandring  När vi nu lämnar det första stadiet på vandringen genom "de tre rikena" har vi lämnat det statiska "trattlandskapet" bakom oss. Dante med sin Mästare och ledsagare Vergilius har ...

Av: Hans-Evert Renérius | 26 februari, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Johan Svensson om 2009:s populärmusik

Snart är 00-talet över. Ett bra år för svensk musik. Här har ni undertecknads lista över det bästa som släpptes.2009 års bästa album: Deportees, "Under the pavement - The beach" Lars Winnerbäck ...

Av: Johan Svensson | 13 december, 2009
Kulturreportage

Strindberg får oväntat besök



Självporträtt 1906I ”Ockulta dagboken” antecknar Strindberg den 3 december 1900: ”På morgonen berättade jungfrun att ’herr Sgs son sökte i går (Söndag)’. Jag blef vettskrämd och grubblade öfver hvad som händt. Hur återseendet skulle bli. Hvad jag skulle göra af honom etc. Gick ut att spatsera. På hemvägen mötte jag två unga män med bedröfligt utseende som jag trodde var han. Som jag inte sett Hans sedan 1892 kunde jag ej känna igen honom. Det var bland det rysligaste jag upplefvat. Hemkommen väntade jag honom så att jag slutligen förnam honom i rummet. Så led jag igenom förmiddagen; då kom min bror-son Gustaf och misstaget klargjordes. Men intrycket satt qvar till kvällen.”

Scenen finns också med i den självbiografiska ”Ensam” från 1903 och som nu kommit i ny upplaga på Lindelöws förlag, där den får stort utrymme. Det är som om ödet knackade på, som om Stengästen stod i dörren. Det är inte alldeles lätt att förstå denna paniska rädsla. Strindberg hade visserligen ”övergivit” sonen, som bodde med sina syskon hos Siri vin Essen i Finland, men han förnekar själv att han hade dåligt samvete av denna orsak (”Till Damaskus” talar ett annat språk). Även om han var lättsuggererad ter sig hans reaktion överdriven: han blir som ”stum av fasa” och överväger att lämna både staden och landet.

Den sjuttonårige sonen har en gång varit ett ”änglabarn”, vars leende gjorde att fadern ”slopade hela apteorin och arternas härledning”. Nu tillskrivs han i stället ”denna hemska blandning av barnets övermänniska och ynglingens vaknande djurliv” liksom misstro mot allt, vilket han bemöter med ”detta ständiga ostyriga grin”. Det blir nu tydligt att det också är sig själv i samma ålder som Strindberg igenkänner.

Det värsta är inte att sonen kanske skulle begära pengar utan att han skulle ”fordra min person”. Allt i ”Ensam” går ut på att slå en ring kring det egna jaget, ”att spinna in sig i sin egen själs silke och vänta på metamorfosen.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Detta estetiska och meditativa tillstånd slås sönder av ”gengångaren”. Strindberg vill omge sig med vad han kallar ”obekanta bekantskaper”, tillfälliga möten på gatan kring vilka han kan fantisera, men som inte gör anspråk på hans jag.

Hösten 1886 fotograferade Strindberg en serie porträtt av sig själv och sin familj. Här ett foto på sonen HansHan beskriver den känsla av expansion och maktkänsla, som han erfar vid skrivbordet, då han härkar över tid och rum. Under sina vandringar i staden samlar han intryck, som han senare utformar: ”Hemkommen lade jag upp dramat.” Det är för dessa stunder han lever. Han har gjort den produktiva ensamheten till sin livsform.

Då den solitära tillvaron blir alltför pressande prövar han en söndag att göra en droskfärd runt Djurgården. Det blir en helvetesfärd: ”Det var som förhexadt: mötte endast krymplingar af alla möjliga slag; rutiga, röda, till och med barn som liknade demoner. En hund ville hoppa upp på kuskbocken”, antecknar Strindberg i ”Ockulta dagboken” den 15 juli 1900.

Skakad kommer han hem – för att kort därpå få budet om sonens ankomst. I ”Ensam” har händelserna kontraherats för att understryka fördömelsen. Berättaren konstaterar: ”Jag längtar efter människor men jag har i ensamheten blivit så ömtålig, som om min själv vore hudlös och jag är så bortskämd med att få styra mina tankar och känslor att jag knappt kan uthärda beröringen med en främmande person; ja, varje främmande som nalkas mig verkar kvävande genom sin andliga atmosfär, vilken liksom tränger in på min.”

Hans känslighet och vilja att ”sväva ovanför sumpen” för tankarna till Indras dotter i ”Ett drömspel”. Hon inkarnerar också renhet – det vill säga motsatsen till det avfallna ”änglabarnet”-sonen.

Strindberg söker försoning med livet. Men ensamheten går aldrig riktigt att infoga i ”mitt livs syntes”: ”Jag tror det är mitt öde att jag skall vara ensam och att det är till mitt bästa; jag önskar tro det, ty eljest vore det hela alltför oförsonligt.”

I ”Ensam” ingår också rolldikten ”Ahasverus”. Som övergång gör Strindberg en lustig iakttagelse. Det är vårflyttningens tid och åsynen av de ”nakna” möblerna på trottoaren ger anledning till följande reflektion: ”Det har alltid förefallit mig hemskt att se möbler och husgeråd på trottoaren. Det är husvilla människor som nödgas visa sina inälvor, och de blygas för dem; därför ser man aldrig ägaren i närheten bevakande sina tillhörigheter”.

I kammarspelen skulle Strindberg skildra en senborgerlighet, där själva essensen förflyktigats och tingen får eget liv. Denna process kan anas redan i ”Ensam” och känslan av hemlöshet har också samband med en social osäkerhet och en hotfull verklighet. Då berättaren tycker sig se den olycksbådande ”sonen” på gatan, lägger han märke till ”detta deklasserade, nerstigna som jag fruktat mest av allt”. Han har skapat en egen värld, men riktigt säker kan han aldrig vara. Han kan få oväntat besök.

Göran Lundstedt



 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

"Vi lever i en absurd och relativistisk värld."

"Vi lever i en absurd och relativistisk värld." Ett samtal med Carl Johan De Geer. Text & foto: Carl Abrahamsson Det finns ingen annan Carl Johan De Geer än Carl Johan De ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 01 november, 2009

Gilda Melodia

Gud och Futurismen

Berättar les cahiers du situationism som under maj 1968 vissa aktivister tog, för att provocera de dogmatiska maoisterna under ett studentmöte, en kort manifest upp.

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 01 december, 2017

Skendränkning i demokratins namn

Foto: Uniforum Är västvärldens bristande intresse för moraldiskussion om möjligt ett mer grundläggande hot än terrorismens våld? Tobias Lundberg resonerar om Thomas Pogges teorier. I en intervju i det amerikanska tv-programmet The ...

Av: Tobias Lundberg | Gästkrönikör | 05 maj, 2008

Bygdeböcker i Västerbotten

Byaböcker är en fascinerande och, i takt med avfolkningen och avkristningen av Norrlands landsbygd, mycket livaktig genre. Ögonskenligen paradoxalt – men drivkraften att dokumentera de försvunna levnadsformerna och de strävsamma ...

Av: Nikanor Teratologen | Gästkrönikör | 16 juli, 2012

Poeter får inte ljuga

Jag läser en amerikansk poet som säger att poeter inte ska vänta sig pengars framgång. Det innebär förstås att poeter inte är poeter på riktigt, de gör något annat. Den här killen ...

Av: William Males | Gästkrönikör | 18 december, 2008

Om det moderne. Del I

Innledning Artikkelen min bygger på følgende tese: at for de aller fleste begrepsord gjelder det at det ikke er helt opplagt/innlysende hva for betydning og mening de aktuelle begrepsordene har, eller ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 november, 2011

Internationell Filmfestival i Amsterdam

Amsterdam är en levande stad full av kreativitet och mångfald. Detta blir extra tydligt en vecka om året då International Documentary Film Festival Amsterdam (IDFA) hålls och staden fylls av ...

Av: Natalija Sako | Kulturreportage | 29 november, 2012

Arkitektur som reklam

Michelin-byggnaden som den framställdes i begynnelsen. Arkitektur som reklam En byggnad har många olika funktioner. En kan vara att förmedla budskap. Våra kyrkor har denna uppgift, som inte bara manifesteras av ...

Av: Bertil Falk | Essäer om konst | 13 mars, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.