Niklas Aurgrunn Ögonblick av skräckslagen nåd

Niklas Aurgrunn (tidigare Erixon), född 1962, debuterade i Grupp 84 (W&W) och har vid sidan av otaliga helt misslyckade projekt, en handfull romaner och barnböcker på eget förlag och nåt ...

Av: Niklas Aurgrunn | 10 juni, 2013
Utopiska geografier

Kallets konstruktion

Fotograf: Hans Fredrik Asbjørnsen Kallets konstruktion Fiktions- och verklighetsbegreppet har varit flitigt debatterat i samband med höstens romanutgivning. Hanne Ørstavik, en av Norges främsta författare i den yngre generationen säger bestämt: ...

Av: Theres K Agdler | 05 november, 2007
Litteraturens porträtt

3. Väster

 Å på den ena sidan. Men det är bara om man kommer nerifrån det enskilt liggande lilla bostadsområdet som kallar sig by. Om man fortsätter, om man vandrar bland fåren ...

Av: Väster | 31 december, 2011
Lund har allt utom vatten

Carl von Linné och bildningen

TEMA BILDNING För Carl von Linné utgjorde bildning, forskning och religiösa föreställningar en helhet. Det tycks bli allt svårare att förstå Linné och hans tid. Den populärvetenskapliga litteraturen vill gärna framställa ...

Av: Mikael Mogren | 10 april, 2008
Gästkrönikör

Strindberg får oväntat besök



Självporträtt 1906I ”Ockulta dagboken” antecknar Strindberg den 3 december 1900: ”På morgonen berättade jungfrun att ’herr Sgs son sökte i går (Söndag)’. Jag blef vettskrämd och grubblade öfver hvad som händt. Hur återseendet skulle bli. Hvad jag skulle göra af honom etc. Gick ut att spatsera. På hemvägen mötte jag två unga män med bedröfligt utseende som jag trodde var han. Som jag inte sett Hans sedan 1892 kunde jag ej känna igen honom. Det var bland det rysligaste jag upplefvat. Hemkommen väntade jag honom så att jag slutligen förnam honom i rummet. Så led jag igenom förmiddagen; då kom min bror-son Gustaf och misstaget klargjordes. Men intrycket satt qvar till kvällen.”

Scenen finns också med i den självbiografiska ”Ensam” från 1903 och som nu kommit i ny upplaga på Lindelöws förlag, där den får stort utrymme. Det är som om ödet knackade på, som om Stengästen stod i dörren. Det är inte alldeles lätt att förstå denna paniska rädsla. Strindberg hade visserligen ”övergivit” sonen, som bodde med sina syskon hos Siri vin Essen i Finland, men han förnekar själv att han hade dåligt samvete av denna orsak (”Till Damaskus” talar ett annat språk). Även om han var lättsuggererad ter sig hans reaktion överdriven: han blir som ”stum av fasa” och överväger att lämna både staden och landet.

Den sjuttonårige sonen har en gång varit ett ”änglabarn”, vars leende gjorde att fadern ”slopade hela apteorin och arternas härledning”. Nu tillskrivs han i stället ”denna hemska blandning av barnets övermänniska och ynglingens vaknande djurliv” liksom misstro mot allt, vilket han bemöter med ”detta ständiga ostyriga grin”. Det blir nu tydligt att det också är sig själv i samma ålder som Strindberg igenkänner.

Det värsta är inte att sonen kanske skulle begära pengar utan att han skulle ”fordra min person”. Allt i ”Ensam” går ut på att slå en ring kring det egna jaget, ”att spinna in sig i sin egen själs silke och vänta på metamorfosen.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Detta estetiska och meditativa tillstånd slås sönder av ”gengångaren”. Strindberg vill omge sig med vad han kallar ”obekanta bekantskaper”, tillfälliga möten på gatan kring vilka han kan fantisera, men som inte gör anspråk på hans jag.

Hösten 1886 fotograferade Strindberg en serie porträtt av sig själv och sin familj. Här ett foto på sonen HansHan beskriver den känsla av expansion och maktkänsla, som han erfar vid skrivbordet, då han härkar över tid och rum. Under sina vandringar i staden samlar han intryck, som han senare utformar: ”Hemkommen lade jag upp dramat.” Det är för dessa stunder han lever. Han har gjort den produktiva ensamheten till sin livsform.

Då den solitära tillvaron blir alltför pressande prövar han en söndag att göra en droskfärd runt Djurgården. Det blir en helvetesfärd: ”Det var som förhexadt: mötte endast krymplingar af alla möjliga slag; rutiga, röda, till och med barn som liknade demoner. En hund ville hoppa upp på kuskbocken”, antecknar Strindberg i ”Ockulta dagboken” den 15 juli 1900.

Skakad kommer han hem – för att kort därpå få budet om sonens ankomst. I ”Ensam” har händelserna kontraherats för att understryka fördömelsen. Berättaren konstaterar: ”Jag längtar efter människor men jag har i ensamheten blivit så ömtålig, som om min själv vore hudlös och jag är så bortskämd med att få styra mina tankar och känslor att jag knappt kan uthärda beröringen med en främmande person; ja, varje främmande som nalkas mig verkar kvävande genom sin andliga atmosfär, vilken liksom tränger in på min.”

Hans känslighet och vilja att ”sväva ovanför sumpen” för tankarna till Indras dotter i ”Ett drömspel”. Hon inkarnerar också renhet – det vill säga motsatsen till det avfallna ”änglabarnet”-sonen.

Strindberg söker försoning med livet. Men ensamheten går aldrig riktigt att infoga i ”mitt livs syntes”: ”Jag tror det är mitt öde att jag skall vara ensam och att det är till mitt bästa; jag önskar tro det, ty eljest vore det hela alltför oförsonligt.”

I ”Ensam” ingår också rolldikten ”Ahasverus”. Som övergång gör Strindberg en lustig iakttagelse. Det är vårflyttningens tid och åsynen av de ”nakna” möblerna på trottoaren ger anledning till följande reflektion: ”Det har alltid förefallit mig hemskt att se möbler och husgeråd på trottoaren. Det är husvilla människor som nödgas visa sina inälvor, och de blygas för dem; därför ser man aldrig ägaren i närheten bevakande sina tillhörigheter”.

I kammarspelen skulle Strindberg skildra en senborgerlighet, där själva essensen förflyktigats och tingen får eget liv. Denna process kan anas redan i ”Ensam” och känslan av hemlöshet har också samband med en social osäkerhet och en hotfull verklighet. Då berättaren tycker sig se den olycksbådande ”sonen” på gatan, lägger han märke till ”detta deklasserade, nerstigna som jag fruktat mest av allt”. Han har skapat en egen värld, men riktigt säker kan han aldrig vara. Han kan få oväntat besök.

Göran Lundstedt



 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Patricia Petibon – ett porträtt

« En av de stora njutningar som teatern kan erbjuda dig är att när ridån gar upp på scenen upptäcka en artist som genom sin blotta uppenbarelse omedelbart gör dig på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 19 augusti, 2014

Emmakrönika XVIII, Kaikkein

"Mitä kirjailijat... yrittävät tehdä? Se kaikkein tuntematon yrittää jopa luoda universumin varsinainen nainen dokumentissa, josta tai missä hän on elänyt, mistä (joskus mihin) muut haluaisivat elää." / vet inte mer ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 28 maj, 2009

Carl R. Westerling – Det halva fotografiet

Jag föds under det sista året av det glada åttiotalet i en förort sydost om Stockholm. Men växer upp och går i skolan gör jag nere i Södermanland, ständigt omfamnad ...

Av: Carl R. Westerling | Utopiska geografier | 10 september, 2012

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 13 juli, 2013

Det underbara. Aragon, Breton och begäret

Ett av alla upptänkliga sätt att närma sig surrealismen är att studera dess teoretikers och utövares syn på sexualitet och begär, menar Tidningen Kulturens Roberth Ericsson. Åtskilligt kunde naturligtvis sägas ...

Av: Roberth Ericsson | Essäer om konst | 30 juni, 2010

Ett subjektivt försök till ett ifrågasättande av det kända

Föreställningen Farfar var Samuraj (och dödade massa amerikaner) hade sin urpremiär på Pusterviksteatern i Göteborg den 4 april. Skådespelaren David Fukamachi Regnfors kör i föreställningen en enmansshow, på utsidan till ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 19 april, 2011

Om utforskningen av våre liv

Våre personlige prosjekt og forbindtligheter er rotfestet i fortellerkategorien. Å være menneske er å ha et liv å leve og et liv å føre; og veien inn til hva det er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 maj, 2009

Aleister Crowley

Från djävulen till Buddha

Det goda rykte buddhismen har i våra dagar har den inte alltid åtnjutit. Länge sågs den som full av vidskepelse och många påstod att den var ateistisk. Numera ses ...

Av: Gustaf Redemo | Agora - filosofiska essäer | 28 oktober, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.