Pompero Batoni Estasi di santa Caterina

Katarina av Siena och den heliga anorexin (anorexia mirabili )

Katarina föddes i Siena 1347 och dog i Rom den 29 april  1380. En historiker karaktäriserar Katarinas samtid på följande knapphändiga sätt. ”Det var en eländig tid för mänskligheten”. En ...

Av: Lena Månsson | 29 april, 2017
Essäer om religionen

De mortuis nihil nisi bene Med anledning av Alla helgons dag

En av mina vänner dog i kräfta. ”Han skall gravsättas på lördag”, tillkännagav hans flickvän som trodde att jag skämtade en smula när jag svarade ”it’s bad for him. Jag ...

Av: Vladimir Oravsky | 02 november, 2013
Gästkrönikör

André Brink. Foto: Seamus Kearney, Wikipedia

André Brink, 1935-2015

André Brink avled den 6 februari på planet från Amsterdam till Kapstaden, efter att några dagar tidigare ha blivit hedersdoktor vid katolska universitetet i belgiska Louvain/Leuven.

Av: Ivo Holmqvist | 15 februari, 2015
Essäer om litteratur & böcker

 Paul Cezannes målning Mordet (1868)

Falskspelare och mördare i konsten

Han ser så fridfull ut där han ligger i badkaret. Den högra handen har halkat ner på golvet och han håller fortfarande gåspennan i ett fast grepp. I den andra ...

Av: Mathias Jansson | 26 november, 2016
Essäer om konst

Strindberg får oväntat besök



Självporträtt 1906I ”Ockulta dagboken” antecknar Strindberg den 3 december 1900: ”På morgonen berättade jungfrun att ’herr Sgs son sökte i går (Söndag)’. Jag blef vettskrämd och grubblade öfver hvad som händt. Hur återseendet skulle bli. Hvad jag skulle göra af honom etc. Gick ut att spatsera. På hemvägen mötte jag två unga män med bedröfligt utseende som jag trodde var han. Som jag inte sett Hans sedan 1892 kunde jag ej känna igen honom. Det var bland det rysligaste jag upplefvat. Hemkommen väntade jag honom så att jag slutligen förnam honom i rummet. Så led jag igenom förmiddagen; då kom min bror-son Gustaf och misstaget klargjordes. Men intrycket satt qvar till kvällen.”

Scenen finns också med i den självbiografiska ”Ensam” från 1903 och som nu kommit i ny upplaga på Lindelöws förlag, där den får stort utrymme. Det är som om ödet knackade på, som om Stengästen stod i dörren. Det är inte alldeles lätt att förstå denna paniska rädsla. Strindberg hade visserligen ”övergivit” sonen, som bodde med sina syskon hos Siri vin Essen i Finland, men han förnekar själv att han hade dåligt samvete av denna orsak (”Till Damaskus” talar ett annat språk). Även om han var lättsuggererad ter sig hans reaktion överdriven: han blir som ”stum av fasa” och överväger att lämna både staden och landet.

Den sjuttonårige sonen har en gång varit ett ”änglabarn”, vars leende gjorde att fadern ”slopade hela apteorin och arternas härledning”. Nu tillskrivs han i stället ”denna hemska blandning av barnets övermänniska och ynglingens vaknande djurliv” liksom misstro mot allt, vilket han bemöter med ”detta ständiga ostyriga grin”. Det blir nu tydligt att det också är sig själv i samma ålder som Strindberg igenkänner.

Det värsta är inte att sonen kanske skulle begära pengar utan att han skulle ”fordra min person”. Allt i ”Ensam” går ut på att slå en ring kring det egna jaget, ”att spinna in sig i sin egen själs silke och vänta på metamorfosen.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Detta estetiska och meditativa tillstånd slås sönder av ”gengångaren”. Strindberg vill omge sig med vad han kallar ”obekanta bekantskaper”, tillfälliga möten på gatan kring vilka han kan fantisera, men som inte gör anspråk på hans jag.

Hösten 1886 fotograferade Strindberg en serie porträtt av sig själv och sin familj. Här ett foto på sonen HansHan beskriver den känsla av expansion och maktkänsla, som han erfar vid skrivbordet, då han härkar över tid och rum. Under sina vandringar i staden samlar han intryck, som han senare utformar: ”Hemkommen lade jag upp dramat.” Det är för dessa stunder han lever. Han har gjort den produktiva ensamheten till sin livsform.

Då den solitära tillvaron blir alltför pressande prövar han en söndag att göra en droskfärd runt Djurgården. Det blir en helvetesfärd: ”Det var som förhexadt: mötte endast krymplingar af alla möjliga slag; rutiga, röda, till och med barn som liknade demoner. En hund ville hoppa upp på kuskbocken”, antecknar Strindberg i ”Ockulta dagboken” den 15 juli 1900.

Skakad kommer han hem – för att kort därpå få budet om sonens ankomst. I ”Ensam” har händelserna kontraherats för att understryka fördömelsen. Berättaren konstaterar: ”Jag längtar efter människor men jag har i ensamheten blivit så ömtålig, som om min själv vore hudlös och jag är så bortskämd med att få styra mina tankar och känslor att jag knappt kan uthärda beröringen med en främmande person; ja, varje främmande som nalkas mig verkar kvävande genom sin andliga atmosfär, vilken liksom tränger in på min.”

Hans känslighet och vilja att ”sväva ovanför sumpen” för tankarna till Indras dotter i ”Ett drömspel”. Hon inkarnerar också renhet – det vill säga motsatsen till det avfallna ”änglabarnet”-sonen.

Strindberg söker försoning med livet. Men ensamheten går aldrig riktigt att infoga i ”mitt livs syntes”: ”Jag tror det är mitt öde att jag skall vara ensam och att det är till mitt bästa; jag önskar tro det, ty eljest vore det hela alltför oförsonligt.”

I ”Ensam” ingår också rolldikten ”Ahasverus”. Som övergång gör Strindberg en lustig iakttagelse. Det är vårflyttningens tid och åsynen av de ”nakna” möblerna på trottoaren ger anledning till följande reflektion: ”Det har alltid förefallit mig hemskt att se möbler och husgeråd på trottoaren. Det är husvilla människor som nödgas visa sina inälvor, och de blygas för dem; därför ser man aldrig ägaren i närheten bevakande sina tillhörigheter”.

I kammarspelen skulle Strindberg skildra en senborgerlighet, där själva essensen förflyktigats och tingen får eget liv. Denna process kan anas redan i ”Ensam” och känslan av hemlöshet har också samband med en social osäkerhet och en hotfull verklighet. Då berättaren tycker sig se den olycksbådande ”sonen” på gatan, lägger han märke till ”detta deklasserade, nerstigna som jag fruktat mest av allt”. Han har skapat en egen värld, men riktigt säker kan han aldrig vara. Han kan få oväntat besök.

Göran Lundstedt



 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

POETRY SLAM - folklighet eller elitism?

POETRY SLAM - folklighet eller elitism? Poesi - ett artificiellt språk från de finlitterära salongerna, eller ett ärligare sätt att uttrycka sig på, ett medel för att spräcka barriärerna och säga ...

Av: Elin Bengtsson | Kulturreportage | 09 februari, 2007

Michael Mandiberg, From Aaaaa! To ZZZap! på Denny Gallery i New York (2015)

Skriv ut hela internet!

Tänk att ha hela Wikipedia i sin bokhylla. Förr i tiden hade varje bildat hem ett uppslagsverk i bokhyllan. Det kunde vara Bonniers Familjelexikon, Bra Böckers Lexikon eller Nationalencyklopedin. Idag ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 21 juli, 2015

Om förväntningar och böcker

Oftast börjar upptäckten av ett författarskap med att jag läser en bok av personen ifråga, gillar boken och blir nyfiken på mer. Antingen har jag blivit rekommenderad boken av någon ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 05 juni, 2012

Claus Beck-Nielsen - En identitet

Den nionde oktober år 2010 begravde den danske författaren och performancekonstnären Claus Beck-Nielsen sig själv. Närmare bestämt var det hans identitet som begravdes och det skedde under värdiga former och ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om samhället | 29 oktober, 2010

Dokusåpan och döden

I dagarnas Big Brother-diskussioner kan man påminnas om två brittiska tv-dramer på temat. Den första av de båda, The Year of the Sex Olympics, sändes 1968 inom ramarna för BBC2:s ...

Av: Charlotte Wiberg | Essäer om film | 24 december, 2017

Dikter av Daniel Westerlund

Dikter av Daniel Westerlund vi var i dessa gående vi kom att nyktra till när dom som kallade nytt stoff kallade dom vi var i våra identiteter när vi samtidigt försökte solidifiera ...

Av: Daniel Westerlund | Utopiska geografier | 26 januari, 2007

Christopher Locke

Floppydiskar och hårddiskar som konst och miljöhot

Det är ett välkänt problem inom konsthistorien att kunna bevara all konst som görs i olika material. Och ju snabbare tekniken utvecklar sig, desto svårare blir det för konstrestaurerarna att ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 03 april, 2015

Moral og moralske verdier

Rent allment er det slik at folk som arbeider med moral og teorier om moral, er opptatt av at det gis et rimelig klart skille mellom moral på den ene ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 02 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.