Benjamin 28

Av: Håkan Eklund | 25 februari, 2012
Kulturen strippar

Bigert & Bergström

Isklockan klämtar för klimatet

Tidningen Kulturens Mathias Jansson om klimatet och konsten.

Av: Mathias Jansson | 31 januari, 2016
Essäer om konst

Samurajestetiken

När Moses, Jesaja och andra Bibelns Profeter talar om ljud och oro från kroppens inre överensstämmer detta med japanernas gamla tro att själen har sin boning i människans mage. Det ...

Av: Bo I. Cavefors | 03 februari, 2013
Essäer om religionen

E.L. Doctorow. Foto: Mark Sobczak. Wikipedia

E. L. Doctorows Amerika. Del 2

Andra delen av Ivo Holmqvists essä-porträtt om E. L. Doctorows.

Av: Ivo Holmqvist | 02 augusti, 2015
Litteraturens porträtt

Romantisk dikt och politisk glans – två ambivalenser



Poesi är att söka glansen: något om samtida romantisk poesi

Adam Zagajewski Foto Slaweks WikipediaPoesin är till sitt väsen antikategorisk. "Innerst i hjärtat har jag mitt förstånd" har någon poet sagt. Ändå förefaller en del mena att poesin i huvudsak skall vara intellektualiserande – eller renodlat emotionell. Alltså att det emotionella och det intellektuella skulle utesluta vartannat. Detta håller jag inte alls med om. Inte heller håller jag med dem som antingen vurmar för historien eller det moderna. Poesin är både känsla och förnuft; både dåtid och nutid. Romantisk poesi utmärks av en starkare betoning av det berörande än det intellektuellt avancerade. Samtida romantisk poesi, som jag uppfattar den, är ofta nog fylld av såväl tidsliga som rumsliga korsreferenser, referenser mellan författarskap och en idé om att förnuftet och förklaringen kan förmedla känslan och förståelsen – och vice versa.

Med denna utgångspunkt, är det, tycker jag, lätt att komma att tänka på särskilt vissa svenska och utländska (författare)/poeter. Samtidigt tycks det mig som om genrer som estradpoesin, fantasylitteraturen, Sf och en hel del musikstilar (med anknutna texter) visar hän till nya former av romantisk gestaltning. I denna korta text skall jag dock lämna fantasylitteraturen och Sf-industrin därhän. Estradpoesin är däremot mycket intressant – inte minst på svensk botten. Bob Hansson, Bruno K. Öijer och deras kvinnliga motsvarigheter är i hög grad romantiska. Inom den mer renodlat tryckta poesin hänvisar exempelvis den äldre Bruno K. till en annan och mer språkligt sparsmakad tradition, men med poetiskt-romantisk sprängkraft.

I Antenner i regn, den polske poeten Adam Zagajewskis samlingsutgåva som relativt nyligen kommit på svenska, handlar en av dikterna om mystikern (med mycket mera!) William Blake. Den brittiske 1700-talspoeten, konstnären och radikalen såg nya världar i varje sandkorn, himmelriket i var vild blomma. Adam Zagajewski däremot skriver mer stillsamt om en ung Krakowstudents förmåga att absorbera livets mysterier. En hänförelse i det vardagliga? Det vardagliga och konkreta präglar även både Wislawa Szymborskas och hennes svenske tvillingsjäls, Aspenströms, poesi. En vardaglighet som emellertid ofta ruvar på mysterier. Zagajewski och Szymborska hänvisar båda till den existentiellt inspirerade landsmannen Czeslaw Milosz – men också till Paz, Neruda och andra sensuella latinamerikaner. Kristina Lugn är ”litterär kusin” till Sonja Åkesson. Syriern, libanesen och frankofilen Adonis (Ali Ahmed Said) rör sig obehindrat från medeltida sufisk poesi till modern surrealism och vardaglighet. Han har också översatt Tranströmer till arabiska. Sydkoreanen Ko Un är lika hemmastadd i det andra som i det tredje millenniet. För Allen Ginsberg är de övriga beatniklegendarerna lika levande som William Blake är det.

Häromhöstas romandebuterade den ”romantiske förortspoeten” Johannes Anyuru med Skulle jag dö under andra himlar. Rastlös och jagad – döden är hela tiden ett steg bakom honom – glider huvudpersonen Francis in och ur minnen från tonåren, flickvänner, den ugandiske pappans flykt till Sverige. Dessutom låter Anyuru honom göra små poetiska minibetraktelser, som exempelvis de vackra enradingarna om nomader: ”Nomader står alltid i vägkorsningar” eller ”Nomaderna drömmer på hästryggen, sover i vinden”. Han tar också med sig det högstämda tonläget från Koranen, Iliaden eller Aeneiden och vidgar tonregistret i det samtida litteraturspråket.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Katarina Frostensons språk är sårbart i sig. Dessutom är det humoristiskt och mycket musikaliskt. Det mesta av den högst oromantiska ”rebuspoesin” saknar båda dessa element.

Bassem Al-MeraibyMen låt oss nu, efter dessa spridda reflektioner, t.v. runda av med ett mer sammanhållet ”block” av den typen av samtida romantisk poesi jag insisterar på finns. Vi gör detta med hjälp av några av de redan omtalade poeterna samt irakiern Bassem Al-Meraiby (pseudonym för Bassem Abbas, född 1960):

Kanske är min far doften av kväll utströdd över byarna

och kanske en gryning drypande av stillhet

genomsköljd av tuppars galande

det avlägsna ljudet av hostningar från en arbetare i leran

/…/

Eufrats flöde genom gråtande viadukter

och min far, den skälvande sång som knackar på prinsessans dörr.

(Ur Min far; fragment, från Karavan nr.1/2000, i tolkning från engelskan av Birgitta Wallin)

Adonis:

Så gick det till –

Smeders släggor hamrar i skallen.

Stumhet och arters utplåning.

Skrivandet är en ideologisk syra

och böckerna är lindar.

/…/

(Ur Begärets resa i materians biografi, 1986-87, i tolkning av Hesham Bahari och Ingvar Rydberg, inledningsstrofen)

Allen GinsbergAllen Ginsberg:

I saw the best minds of my generation destroyed by madness, starving hysterical naked,

dragging themselves through the negro streets at dawn looking for an angry fix,

Angel-headed hipsters burning for the ancient heavenly connection

to the starry dynamo in the machinery of night, /…/

(Allen Ginsbergs berömda inledningsrader till Howl)

Bob Hanson:

andas är att välja,
att kyssa en främling i nacken, säga "hoppsan".

andas är att välja,
plötsligheten i att åka en hållplats längre än brukligt,
se NySyner, MjukHångla med livet, säga "wow".

andas är att spärra upp ögonen, dansa sig in
i kupén och sjunga dit hela jävla världen genom fönstret,
bjuda grannen på pralin eller Drambuie, säga "tjena!"

(Bob Hanson; Ur Lugna Puckarnas Mosebok)

1980 gav Ordströms ut den första urvalsvolymen med Maria Szymborskas dikter på svenska, Aldrig två gånger, och Szymborska fick ett omedelbart genombrott i Sverige. I Dagens Nyheter skrev Bengt Holmqvist:

“Hur stark och i grunden oföränderlig Szymborskas egenart ter sig i allt hon skriver… Szymborska skildrar den lyckliga kärleken med övertygelse, men som en taktlöshet och ett hot mot moralen… naturligtvis urartar angreppet till en hyllning: skenbart motvillig, ställd på huvudet, djupt negativ, oemotståndlig. Också sådana konststycken är Wisława Szymborska tämligen ensam om.” (Dagens Nyheter 30.8.80)

Maria SzymborskaDikterna har tolkats av slavisten professor Per-Arne Bodin och författaren Roger Fjellström. I denna andra utgåva har dikternas tolkning reviderats och tio nya dikter har tillfogats. Boken avslutas med Werner Aspenströms avslutningsdikt till Szymborska, ”Om hon från Polen vore här just nu” från Szymborskas diktsamlingen Ty (1993).

Vid varje tillfälle

 

Det kunde ha hänt.

Det måste hända.

Det hände tidigare. Senare.

Närmare. Längre bort.

Det hände inte dig.

Du överlevde, för du var först.

Du överlevde, för du var sist.

För du var ensam. För det fanns folk.

Åt vänster. Till höger.

För att regnet piskade, för att skugga föll,

för att vädret var klart.

Lyckligtvis fanns där skog.

Lyckligtvis fanns där inga träd.

Lyckligtvis en skena, en hake, en balk, en broms,

en nisch, en kurva, en millimeter, en sekund.

/…/

Samt - som en slags programförklaring för den samtida romantiska poesin:

Adam Zagajewski:

Poesi är att söka glansen

 

Poesi är att söka glansen.

Poesi är kungsvägen

Som leder oss allra längst.

Vi söker glansen i skymningstimmen,

vid middagstid eller i gryningens skorstenar,

vi söker den på bussen i november,

medan en gammal präst slumrar på sätet bredvid.

/…/

(Ur Tröst, 2003, inledningsstrofen)

Politisk poesi och politiskt romantisk poesi

Med detta postulerat. Vi kommer inte ifrån, att begreppet romantik är något svårhanterligt. ”Romantik”, vidhåller jag, står alltjämt för många som någonting svulstigt, överdrivet sentimentalt, prunkande och lite löjligt. Ändå – eftersom jag betecknar mig själv som just romantiker, men inte håller med om det ovan antydda – krävs av oss, att vi tar tjuren vid hornen. Mitt eget mål är därför, att nå fram till en användbar, mer modern, definition av ”romantik” i allmänhet och politiskt-romantisk dikt/litteratur i synnerhet.

”Politisk dikt” är sålunda i sig en något problematisk historia (om än mindre så än romantisk dikt). Emellertid: vad är då politiskt romantisk poesi? Ja, om detta kan vi diskutera länge (mer än innevarande utrymme tillåter). Vi börjar i en den politiska delen.

Den politiska dikten – och epiken – är (i västerlandet) en realitet alltsedan

Homeros. Och sedan över Dante och exempelvis Voltaire till en rad ”moderna” svenska lyriker såsom Stig Sjödin, Göran Sonnevi, bröderna Birro och Göran Greider. Ändå. Den av mig beundrade litteraturessäisten mm Victor Svanberg, skriver redan i det klassiska verket Poesi och politik (1931):

Harold Pinter”Att romantikern till sitt väsen är opolitisk vill nog ingen förneka. Han vantrivas i samhället, inte av det eller det skälet, utan därför att hans natur är att vara orolig. Han bär på en längtan för längtans skull, som Karlfeldt biktar.”.

Hm. Nu är detta inte helt igenom Svanbergs ståndpunkt, men nästan. Vad då med t.ex. Lord Byron? Visserligen ultraromantisk i en äldre mening, men dock beredd att utkämpa ett krig i Grekland för Greklands skull. Åtminstone politiskt motiverad, inte bara av heroiska skäl.

Nej, det hela handlar väldigt mycket om, tycks det mig, om avvägningen mellan känsla och förnuft. Känslan är romantisk; förnuftet är inte romantiskt. Men då kan men exempelvis fråga sig: Är engagerad politisk dikt oromantisk, även om engagemanget är en av romantikens väsentligare beståndsdelar? Är en sensuell och delvis starkt känsloladdad Neruda helt oförnuftig och bara ”romantisk”? Och hur med dramatikern och poeten Pinter – är denne bara politiskt engagerad, och utan emotionell klangbotten?

Vidare. Är existentialistisk dikt, eller centrallyrisk, med subjekt och mening osv. i centrum, opolitisk? Nej. Någonting fattas oss här. För mig är det detta: politiskt engagerad dikt, likväl som existentiellt laddad dikt, berör på djupet. Därför är den – enligt min idé om just berördhet - ”romantisk”. Och politisk. Därefter: UKON (Ulf Karl Olof Nilsson). För undertecknad en av vår svenska samtids mest fascinerande författare och poeter. Betecknad som språkmaterialist.

Dock:

“Genom att odla mångtydigheten ­snarare än den poetiska metoden har Ulf Karl Olov Nilsson skrivit sin mest helgjutna bok. Han fyller det språkmaterialistiska spelet med angeläget innehåll och avslöjar maktrelationer bakom språkliga ­konventioner. ... en uppsjö av texter som blixtrar av intelligens (inlevelse eller empati vågar jag inte skriva) och som smidigt slingrar sig i förut mer eller mindre otänkbara ironiska krumbukter... Jag tycker att Nilsson säger mycket, att han lyckas etablera en ”språkmaterialistisk” variant av den rolldiktning som Kristina Lugn påbörjade på 70-talet. Det är beröm” (Tommy Olofsson, Svenska Dagbladet)

UKON är med andra ord bl.a. mångtydig, angelägen, okonventionell och empatisk. Alla dessa epitet sorterar jag under begreppet ”romantisk”. Hemskt? Det är det du som bestämmer. Men man kan naturligtvis också vända på resonemanget: Vad är oromantiskt? Eftersom utrymmet här är begränsat, starkt begränsat, nöjer jag mig med: det som inte alls, eller bara i ringa grad, berör känslan. Det som är rebus, experimentell onani och inomgruppslig blinkning. Det som innehåller endast ett minimum, eller ingenting alls, av känslomässig beröring.

Kant. Flera av de allra störta filosoferna genom alla (primärt västerländska) tider har sysslat med filosofins samtliga tre huvudstråk: kunskapen (förnuftet), estetiken (det vackra; senare: det träffsäkra) och moralen (det goda, det rätta). Hit kan vi sålunda räkna Aristoteles, Koestler och (den ännu upplysningskämpande modernisten Jürgen Habermas). Men också: Dr Kant. Vars estetiska opus magnum Kritik der Urteilkraft kom ut på svenska bara för något decennium sedan. Det är då synnerligen intressant, att notera, att den franske postmoderne filosofen mm Jean-François Lyotard om detta verk på ett ungefär skrev: Kant förbinder här förnuft och känsla genom omdömet, som seglar fritt mellan förnuftets och känslans arkipelager. Och här har vi, enligt min mening, åter en nyckel till ett moderniserat romantikbegrepp: känsla och förnuft är förbundna, även on romantiken i högre grad än t.ex. vetenskapen trycker på just känslan. (Kant skulle aldrig hålla med!)

Låt mig här istället avsluta med några (som jag tycker) väl valda politiska dikter (med romantisk touche):

God Bless America

Here they go again,
The Yanks in their armoured parade
Chanting their ballads of joy
As they gallop across the big world
Praising America's God.

The gutters are clogged with the dead
The ones who couldn't join in
The others refusing to sing
The ones who are losing their voice
The ones who've forgotten the tune.

The riders have whips which cut.
Your head rolls onto the sand
Your head is a pool in the dirt
Your head is a stain in the dust
Your eyes have gone out and your nose
Sniffs only the pong of the dead
And all the dead air is alive
With the smell of America's God.

Harold Pinter Januari 2003

Här följer ett utdrag ur en dikt av Pablo Neruda: Jag förklarar några saker. (på svenska 1973)

Och en morgon stod allt i lågor
och en morgon steg eldsvådorna
upp ur jorden
och uppslukade människor,
och allt sen dess eld,
sen dess krutrök,
sen dess blod.

Pablo NerudaBanditer med flygplan och moriska legosoldater,
banditer med fingerringar och hertiginnor,
banditer med svarta munkar som välsignande
kom farande genom rymden för att döda barn,
och på gatorna rann barnens blod
helt enkelt likt barns blod.

Schakaler som schakaler skulle förakta,
stenar som den förtorkade tisteln skulle bita i och spotta ut,
huggormar som huggormar skulle hata!

Framför er har jag sett Spaniens blod
resa sig
för att dränka er i en enda våg
av stolthet och knivar!

Förrädiska generaler:
se mitt döda hus,
se Spanien ödelagt!

Men från varje dött hus utgår brinnande metall
i stället för blommor,
men från varje hål i Spanien
kommer Spanien ut,
men från varje dött barn kommer ett gevär med ögon ut,
men från varje mord uppstår kulor
som en dag ska finna platsen
för ert hjärta.

Ni frågar väl varför denna dikt
inte talar till oss om drömmen, om grönskan,
om mitt fosterlands stora vulkaner?

Kom då och se blodet på gatorna,
kom och se
blodet på gatorna,
kom och se blodet
på gatorna!

Göran Greider (ur Jacobsbrevet, Bonniers, 2004)

Betrakta en amerikansk soldat:
Nu syns det, han jobbar
på en modern processindustri
nere på golvet
eller i en modern gruva,
kanske på ett oljeborrtorn.
Overallen, utrustningen, allt tyder på det.
Hans befäl är förmän.
Ägarna sitter långt borta
Aktieägarna följer noga vad han gör.
Nu tar han av sig hjälmen:
han går av sitt skift.

Som epilog skulle jag dock vilja hänvisa till min ”guru”, som dock är så flitigt omnämnd i denna digitala skrifts spalter, att jag inte kunnat få igenom en egen (monumental betraktelse! delvis skämt) om honom: multikonstnären, mystikern och den politiske radikalen William Blake.

Låt mig bara få citera följande (ur Kristoffer Riddersporres fina uppsats från 2007):

”Samhällskritiken i Songs of Innocence and Experience förkommer dels i de enskilda dikterna där den riktas mot bl.a. industrialism, imperialism, religion och den mekaniska synen på människan, och dels i det övergripande motsatsförhållandet mellan Innocence och Experience där människans förlorade fantasiförmåga blir den centrala angreppspunkten. Men i det senare fallet förflyttar den dialektala strukturen över problemet till periferin och låter på så vis det romantiska insiktstillståndet, eller medvetenheten, ta dess plats i ett upprättande av ett nytt tidlöst tillstånd av harmoni. Den regenererande faktorn är den goda vreden, eller snarare energin, vars status som god eller korrumperande beror på hur människan bemöter det onda.
Motsatsförhållandet förekommer såväl inom dikterna som mellan dem, vilket väver in både samhällskritiken och det dialektala mönstret i den övergripande strukturen. Denna struktur, som undviker att gå i polemik, för att istället söka ett svar i det visionära insiktstillståndet, blir i sin tur både polemisk och ideologisk just genom sin ovilja att vara polemisk och ideologisk.
Detta gör Songs of Innocence and Experience till ett samhällskritiskt verk utifrån en tydlig romantisk ideologi, vilken aktualiseras dels genom bildspråk och dels genom den metriska uppbyggnaden av dikterna.”

Carsten Palmer Schale

 

Ur arkivet

view_module reorder

Erland Lagerroth - sökandet är vårt största äventyr

Trots sina åttiosju år är Erland Lagerroth en av våra mest entusiastiska sökare efter nya sätt att se på människan och hennes plats i kosmos. Man tänker sig att människor ...

Av: Antoon Geels | Essäer | 25 mars, 2011

”Jag tycker, det är alldeles ljust omkring mig”

Stockholmsutställningen 1930 var, som en av romanfigurerna i Eyvind Johnsons Krilon-serie uttrycker det, ”den tydliga, klara början till en ny och finare värld.” En paviljong på utställningen hette Svea Rike ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 26 november, 2017

Ingela Lind  Foto Bengt Oberger

Den övermodiga Ingela Lind

Man kan kanske tycka att Ingela Lind valt en onödigt defensiv undertitel till sin senaste essäsamling ”Övermod” som just kommit på Atlantis: ”utsvävningar och lätta stycken”. Visserligen förekommer det en ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 21 augusti, 2016

Måndagarna med Maria

Det är sent på dagen. Ändå lyser solen skarpt, obarmhärtigt. Dess strålar sticker vasst i ögonen. Maria Wines mörka och omisskännliga glasögon, aningen kattlika, skyddade som alltid denna poesins och ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 27 december, 2010

Statue of Buddha, Polonnaruwa, Sri Lanka

Moder Jord, Tibet och alla papporna

Det heter Fädernesland. Det heter Moder Jord. Modern är en och fäderna många. La ma betyder stor moder. I Tibetansk tradition är lama en andlig lärare – oftast munk, oftast ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 18 juli, 2016

Musikkrönika i maj

”Vad gäller kulturturism är Tyskland ledande i Europa”, sa Petra Hedorfer, chef för det tyska turistrådet, när hon talade vid årets tyska turistmässa, som hölls i anrika kulturstaden Weimar – ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 27 maj, 2015

Inge Schiöler – Den västsvenske färglyrikern

Stränderna stiger i evig renhet ner pärlemorsvala av sandsom i var skiftande minsta skärva serspeglat himmelens land. Mångfald, enhet är stigen ingen går,ljus som bretts ut av en handsom allt att tyda ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 09 januari, 2013

Den italienska tragikomedin. Intervju med Giorgio Vasta

Giorgio Vasta föddes i Palermo för 42 år sedan. Han har bott och arbetat i Turin i 16 år och efter flera vistelser utomlands, bl.a. i Finland och på Island ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 15 mars, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.