Lagar och löften

Vid en nationell konferens ”POSOM-kris och beredskap” i Karlstad lyssnade jag till fd statsminister Göran Persson. Ett stort antal funktionärer inom beredskap och krishantering; polis, brand, sjukvård och församlingar hade ...

Av: Per-Inge Planefors | 04 november, 2011
Gästkrönikör

 91an Karlssons bravader

- Sveriges första seriefilmstjärna

91:an satt i arresten på Hallands regemente  i Halmstad när Kungen ger order om att han genast ska släppas ut --- Kungen ville nämligen ha sina julserier med 91:an, precis som vanligt! Det blir ingen ...

Av: Belinda Graham | 03 december, 2016
Essäer om film

Köttet tänker

Det finns i köttet en inspirerad fruktan som överflödar till andra sidan av tingen en smak av synd, av teologalisk synd. Kroppen darrar, och det är i dessa konvulsioner som ...

Av: Gilda Melodia | 24 Maj, 2017
Gilda Melodia

När makten böjer knä

I mina öländska hemtrakter finns numera en kamelpark. Naturligtvis är det en turistfälla, men vilka majestätiska djur det är! Stora, med ett närmast högdraget ansiktsuttryck. Att krubbans vise män använder ...

Av: Mikael Löwegren | 19 december, 2008
Essäer om religionen

Romantisk dikt och politisk glans – två ambivalenser



Poesi är att söka glansen: något om samtida romantisk poesi

Adam Zagajewski Foto Slaweks WikipediaPoesin är till sitt väsen antikategorisk. "Innerst i hjärtat har jag mitt förstånd" har någon poet sagt. Ändå förefaller en del mena att poesin i huvudsak skall vara intellektualiserande – eller renodlat emotionell. Alltså att det emotionella och det intellektuella skulle utesluta vartannat. Detta håller jag inte alls med om. Inte heller håller jag med dem som antingen vurmar för historien eller det moderna. Poesin är både känsla och förnuft; både dåtid och nutid. Romantisk poesi utmärks av en starkare betoning av det berörande än det intellektuellt avancerade. Samtida romantisk poesi, som jag uppfattar den, är ofta nog fylld av såväl tidsliga som rumsliga korsreferenser, referenser mellan författarskap och en idé om att förnuftet och förklaringen kan förmedla känslan och förståelsen – och vice versa.

Med denna utgångspunkt, är det, tycker jag, lätt att komma att tänka på särskilt vissa svenska och utländska (författare)/poeter. Samtidigt tycks det mig som om genrer som estradpoesin, fantasylitteraturen, Sf och en hel del musikstilar (med anknutna texter) visar hän till nya former av romantisk gestaltning. I denna korta text skall jag dock lämna fantasylitteraturen och Sf-industrin därhän. Estradpoesin är däremot mycket intressant – inte minst på svensk botten. Bob Hansson, Bruno K. Öijer och deras kvinnliga motsvarigheter är i hög grad romantiska. Inom den mer renodlat tryckta poesin hänvisar exempelvis den äldre Bruno K. till en annan och mer språkligt sparsmakad tradition, men med poetiskt-romantisk sprängkraft.

I Antenner i regn, den polske poeten Adam Zagajewskis samlingsutgåva som relativt nyligen kommit på svenska, handlar en av dikterna om mystikern (med mycket mera!) William Blake. Den brittiske 1700-talspoeten, konstnären och radikalen såg nya världar i varje sandkorn, himmelriket i var vild blomma. Adam Zagajewski däremot skriver mer stillsamt om en ung Krakowstudents förmåga att absorbera livets mysterier. En hänförelse i det vardagliga? Det vardagliga och konkreta präglar även både Wislawa Szymborskas och hennes svenske tvillingsjäls, Aspenströms, poesi. En vardaglighet som emellertid ofta ruvar på mysterier. Zagajewski och Szymborska hänvisar båda till den existentiellt inspirerade landsmannen Czeslaw Milosz – men också till Paz, Neruda och andra sensuella latinamerikaner. Kristina Lugn är ”litterär kusin” till Sonja Åkesson. Syriern, libanesen och frankofilen Adonis (Ali Ahmed Said) rör sig obehindrat från medeltida sufisk poesi till modern surrealism och vardaglighet. Han har också översatt Tranströmer till arabiska. Sydkoreanen Ko Un är lika hemmastadd i det andra som i det tredje millenniet. För Allen Ginsberg är de övriga beatniklegendarerna lika levande som William Blake är det.

Häromhöstas romandebuterade den ”romantiske förortspoeten” Johannes Anyuru med Skulle jag dö under andra himlar. Rastlös och jagad – döden är hela tiden ett steg bakom honom – glider huvudpersonen Francis in och ur minnen från tonåren, flickvänner, den ugandiske pappans flykt till Sverige. Dessutom låter Anyuru honom göra små poetiska minibetraktelser, som exempelvis de vackra enradingarna om nomader: ”Nomader står alltid i vägkorsningar” eller ”Nomaderna drömmer på hästryggen, sover i vinden”. Han tar också med sig det högstämda tonläget från Koranen, Iliaden eller Aeneiden och vidgar tonregistret i det samtida litteraturspråket.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Katarina Frostensons språk är sårbart i sig. Dessutom är det humoristiskt och mycket musikaliskt. Det mesta av den högst oromantiska ”rebuspoesin” saknar båda dessa element.

Bassem Al-MeraibyMen låt oss nu, efter dessa spridda reflektioner, t.v. runda av med ett mer sammanhållet ”block” av den typen av samtida romantisk poesi jag insisterar på finns. Vi gör detta med hjälp av några av de redan omtalade poeterna samt irakiern Bassem Al-Meraiby (pseudonym för Bassem Abbas, född 1960):

Kanske är min far doften av kväll utströdd över byarna

och kanske en gryning drypande av stillhet

genomsköljd av tuppars galande

det avlägsna ljudet av hostningar från en arbetare i leran

/…/

Eufrats flöde genom gråtande viadukter

och min far, den skälvande sång som knackar på prinsessans dörr.

(Ur Min far; fragment, från Karavan nr.1/2000, i tolkning från engelskan av Birgitta Wallin)

Adonis:

Så gick det till –

Smeders släggor hamrar i skallen.

Stumhet och arters utplåning.

Skrivandet är en ideologisk syra

och böckerna är lindar.

/…/

(Ur Begärets resa i materians biografi, 1986-87, i tolkning av Hesham Bahari och Ingvar Rydberg, inledningsstrofen)

Allen GinsbergAllen Ginsberg:

I saw the best minds of my generation destroyed by madness, starving hysterical naked,

dragging themselves through the negro streets at dawn looking for an angry fix,

Angel-headed hipsters burning for the ancient heavenly connection

to the starry dynamo in the machinery of night, /…/

(Allen Ginsbergs berömda inledningsrader till Howl)

Bob Hanson:

andas är att välja,
att kyssa en främling i nacken, säga "hoppsan".

andas är att välja,
plötsligheten i att åka en hållplats längre än brukligt,
se NySyner, MjukHångla med livet, säga "wow".

andas är att spärra upp ögonen, dansa sig in
i kupén och sjunga dit hela jävla världen genom fönstret,
bjuda grannen på pralin eller Drambuie, säga "tjena!"

(Bob Hanson; Ur Lugna Puckarnas Mosebok)

1980 gav Ordströms ut den första urvalsvolymen med Maria Szymborskas dikter på svenska, Aldrig två gånger, och Szymborska fick ett omedelbart genombrott i Sverige. I Dagens Nyheter skrev Bengt Holmqvist:

“Hur stark och i grunden oföränderlig Szymborskas egenart ter sig i allt hon skriver… Szymborska skildrar den lyckliga kärleken med övertygelse, men som en taktlöshet och ett hot mot moralen… naturligtvis urartar angreppet till en hyllning: skenbart motvillig, ställd på huvudet, djupt negativ, oemotståndlig. Också sådana konststycken är Wisława Szymborska tämligen ensam om.” (Dagens Nyheter 30.8.80)

Maria SzymborskaDikterna har tolkats av slavisten professor Per-Arne Bodin och författaren Roger Fjellström. I denna andra utgåva har dikternas tolkning reviderats och tio nya dikter har tillfogats. Boken avslutas med Werner Aspenströms avslutningsdikt till Szymborska, ”Om hon från Polen vore här just nu” från Szymborskas diktsamlingen Ty (1993).

Vid varje tillfälle

 

Det kunde ha hänt.

Det måste hända.

Det hände tidigare. Senare.

Närmare. Längre bort.

Det hände inte dig.

Du överlevde, för du var först.

Du överlevde, för du var sist.

För du var ensam. För det fanns folk.

Åt vänster. Till höger.

För att regnet piskade, för att skugga föll,

för att vädret var klart.

Lyckligtvis fanns där skog.

Lyckligtvis fanns där inga träd.

Lyckligtvis en skena, en hake, en balk, en broms,

en nisch, en kurva, en millimeter, en sekund.

/…/

Samt - som en slags programförklaring för den samtida romantiska poesin:

Adam Zagajewski:

Poesi är att söka glansen

 

Poesi är att söka glansen.

Poesi är kungsvägen

Som leder oss allra längst.

Vi söker glansen i skymningstimmen,

vid middagstid eller i gryningens skorstenar,

vi söker den på bussen i november,

medan en gammal präst slumrar på sätet bredvid.

/…/

(Ur Tröst, 2003, inledningsstrofen)

Politisk poesi och politiskt romantisk poesi

Med detta postulerat. Vi kommer inte ifrån, att begreppet romantik är något svårhanterligt. ”Romantik”, vidhåller jag, står alltjämt för många som någonting svulstigt, överdrivet sentimentalt, prunkande och lite löjligt. Ändå – eftersom jag betecknar mig själv som just romantiker, men inte håller med om det ovan antydda – krävs av oss, att vi tar tjuren vid hornen. Mitt eget mål är därför, att nå fram till en användbar, mer modern, definition av ”romantik” i allmänhet och politiskt-romantisk dikt/litteratur i synnerhet.

”Politisk dikt” är sålunda i sig en något problematisk historia (om än mindre så än romantisk dikt). Emellertid: vad är då politiskt romantisk poesi? Ja, om detta kan vi diskutera länge (mer än innevarande utrymme tillåter). Vi börjar i en den politiska delen.

Den politiska dikten – och epiken – är (i västerlandet) en realitet alltsedan

Homeros. Och sedan över Dante och exempelvis Voltaire till en rad ”moderna” svenska lyriker såsom Stig Sjödin, Göran Sonnevi, bröderna Birro och Göran Greider. Ändå. Den av mig beundrade litteraturessäisten mm Victor Svanberg, skriver redan i det klassiska verket Poesi och politik (1931):

Harold Pinter”Att romantikern till sitt väsen är opolitisk vill nog ingen förneka. Han vantrivas i samhället, inte av det eller det skälet, utan därför att hans natur är att vara orolig. Han bär på en längtan för längtans skull, som Karlfeldt biktar.”.

Hm. Nu är detta inte helt igenom Svanbergs ståndpunkt, men nästan. Vad då med t.ex. Lord Byron? Visserligen ultraromantisk i en äldre mening, men dock beredd att utkämpa ett krig i Grekland för Greklands skull. Åtminstone politiskt motiverad, inte bara av heroiska skäl.

Nej, det hela handlar väldigt mycket om, tycks det mig, om avvägningen mellan känsla och förnuft. Känslan är romantisk; förnuftet är inte romantiskt. Men då kan men exempelvis fråga sig: Är engagerad politisk dikt oromantisk, även om engagemanget är en av romantikens väsentligare beståndsdelar? Är en sensuell och delvis starkt känsloladdad Neruda helt oförnuftig och bara ”romantisk”? Och hur med dramatikern och poeten Pinter – är denne bara politiskt engagerad, och utan emotionell klangbotten?

Vidare. Är existentialistisk dikt, eller centrallyrisk, med subjekt och mening osv. i centrum, opolitisk? Nej. Någonting fattas oss här. För mig är det detta: politiskt engagerad dikt, likväl som existentiellt laddad dikt, berör på djupet. Därför är den – enligt min idé om just berördhet - ”romantisk”. Och politisk. Därefter: UKON (Ulf Karl Olof Nilsson). För undertecknad en av vår svenska samtids mest fascinerande författare och poeter. Betecknad som språkmaterialist.

Dock:

“Genom att odla mångtydigheten ­snarare än den poetiska metoden har Ulf Karl Olov Nilsson skrivit sin mest helgjutna bok. Han fyller det språkmaterialistiska spelet med angeläget innehåll och avslöjar maktrelationer bakom språkliga ­konventioner. ... en uppsjö av texter som blixtrar av intelligens (inlevelse eller empati vågar jag inte skriva) och som smidigt slingrar sig i förut mer eller mindre otänkbara ironiska krumbukter... Jag tycker att Nilsson säger mycket, att han lyckas etablera en ”språkmaterialistisk” variant av den rolldiktning som Kristina Lugn påbörjade på 70-talet. Det är beröm” (Tommy Olofsson, Svenska Dagbladet)

UKON är med andra ord bl.a. mångtydig, angelägen, okonventionell och empatisk. Alla dessa epitet sorterar jag under begreppet ”romantisk”. Hemskt? Det är det du som bestämmer. Men man kan naturligtvis också vända på resonemanget: Vad är oromantiskt? Eftersom utrymmet här är begränsat, starkt begränsat, nöjer jag mig med: det som inte alls, eller bara i ringa grad, berör känslan. Det som är rebus, experimentell onani och inomgruppslig blinkning. Det som innehåller endast ett minimum, eller ingenting alls, av känslomässig beröring.

Kant. Flera av de allra störta filosoferna genom alla (primärt västerländska) tider har sysslat med filosofins samtliga tre huvudstråk: kunskapen (förnuftet), estetiken (det vackra; senare: det träffsäkra) och moralen (det goda, det rätta). Hit kan vi sålunda räkna Aristoteles, Koestler och (den ännu upplysningskämpande modernisten Jürgen Habermas). Men också: Dr Kant. Vars estetiska opus magnum Kritik der Urteilkraft kom ut på svenska bara för något decennium sedan. Det är då synnerligen intressant, att notera, att den franske postmoderne filosofen mm Jean-François Lyotard om detta verk på ett ungefär skrev: Kant förbinder här förnuft och känsla genom omdömet, som seglar fritt mellan förnuftets och känslans arkipelager. Och här har vi, enligt min mening, åter en nyckel till ett moderniserat romantikbegrepp: känsla och förnuft är förbundna, även on romantiken i högre grad än t.ex. vetenskapen trycker på just känslan. (Kant skulle aldrig hålla med!)

Låt mig här istället avsluta med några (som jag tycker) väl valda politiska dikter (med romantisk touche):

God Bless America

Here they go again,
The Yanks in their armoured parade
Chanting their ballads of joy
As they gallop across the big world
Praising America's God.

The gutters are clogged with the dead
The ones who couldn't join in
The others refusing to sing
The ones who are losing their voice
The ones who've forgotten the tune.

The riders have whips which cut.
Your head rolls onto the sand
Your head is a pool in the dirt
Your head is a stain in the dust
Your eyes have gone out and your nose
Sniffs only the pong of the dead
And all the dead air is alive
With the smell of America's God.

Harold Pinter Januari 2003

Här följer ett utdrag ur en dikt av Pablo Neruda: Jag förklarar några saker. (på svenska 1973)

Och en morgon stod allt i lågor
och en morgon steg eldsvådorna
upp ur jorden
och uppslukade människor,
och allt sen dess eld,
sen dess krutrök,
sen dess blod.

Pablo NerudaBanditer med flygplan och moriska legosoldater,
banditer med fingerringar och hertiginnor,
banditer med svarta munkar som välsignande
kom farande genom rymden för att döda barn,
och på gatorna rann barnens blod
helt enkelt likt barns blod.

Schakaler som schakaler skulle förakta,
stenar som den förtorkade tisteln skulle bita i och spotta ut,
huggormar som huggormar skulle hata!

Framför er har jag sett Spaniens blod
resa sig
för att dränka er i en enda våg
av stolthet och knivar!

Förrädiska generaler:
se mitt döda hus,
se Spanien ödelagt!

Men från varje dött hus utgår brinnande metall
i stället för blommor,
men från varje hål i Spanien
kommer Spanien ut,
men från varje dött barn kommer ett gevär med ögon ut,
men från varje mord uppstår kulor
som en dag ska finna platsen
för ert hjärta.

Ni frågar väl varför denna dikt
inte talar till oss om drömmen, om grönskan,
om mitt fosterlands stora vulkaner?

Kom då och se blodet på gatorna,
kom och se
blodet på gatorna,
kom och se blodet
på gatorna!

Göran Greider (ur Jacobsbrevet, Bonniers, 2004)

Betrakta en amerikansk soldat:
Nu syns det, han jobbar
på en modern processindustri
nere på golvet
eller i en modern gruva,
kanske på ett oljeborrtorn.
Overallen, utrustningen, allt tyder på det.
Hans befäl är förmän.
Ägarna sitter långt borta
Aktieägarna följer noga vad han gör.
Nu tar han av sig hjälmen:
han går av sitt skift.

Som epilog skulle jag dock vilja hänvisa till min ”guru”, som dock är så flitigt omnämnd i denna digitala skrifts spalter, att jag inte kunnat få igenom en egen (monumental betraktelse! delvis skämt) om honom: multikonstnären, mystikern och den politiske radikalen William Blake.

Låt mig bara få citera följande (ur Kristoffer Riddersporres fina uppsats från 2007):

”Samhällskritiken i Songs of Innocence and Experience förkommer dels i de enskilda dikterna där den riktas mot bl.a. industrialism, imperialism, religion och den mekaniska synen på människan, och dels i det övergripande motsatsförhållandet mellan Innocence och Experience där människans förlorade fantasiförmåga blir den centrala angreppspunkten. Men i det senare fallet förflyttar den dialektala strukturen över problemet till periferin och låter på så vis det romantiska insiktstillståndet, eller medvetenheten, ta dess plats i ett upprättande av ett nytt tidlöst tillstånd av harmoni. Den regenererande faktorn är den goda vreden, eller snarare energin, vars status som god eller korrumperande beror på hur människan bemöter det onda.
Motsatsförhållandet förekommer såväl inom dikterna som mellan dem, vilket väver in både samhällskritiken och det dialektala mönstret i den övergripande strukturen. Denna struktur, som undviker att gå i polemik, för att istället söka ett svar i det visionära insiktstillståndet, blir i sin tur både polemisk och ideologisk just genom sin ovilja att vara polemisk och ideologisk.
Detta gör Songs of Innocence and Experience till ett samhällskritiskt verk utifrån en tydlig romantisk ideologi, vilken aktualiseras dels genom bildspråk och dels genom den metriska uppbyggnaden av dikterna.”

Carsten Palmer Schale

 

Ur arkivet

view_module reorder

Att uppfinna det heliga på nytt

Att uppfinna det heliga på nytt - det låter som en orimlig tanke, i synnerhet i vår tid, när den moderna (natur)vetenskapen, sedan sekler behärskar tänkandet och anses sakrosankt (!). Och ...

Av: Erland Lagerroth | Litteraturens porträtt | 01 april, 2009

Jesuskostymering och Janusförklädnad. Om julens omöjliga val

Vårt nuvarande julfirande är en mosaik av kladdig kristuskitsch och gigantisk monetär rullning dränerat i hednisk blodstank. Själva ätandet blir till en klaustrofobisk fest där mättnaden till slut tränger upp ...

Av: Benny Holmberg | Övriga porträtt | 24 december, 2010

In memoriam Rautavaara

In memoriam Rautavaara Stefan Hammarén skriver ett memorandum över Tapio "Tapsa" Rautavaara, finsk sångare, skådespelare och idrottsman.

Av: Stefan Hammarén | Musikens porträtt | 09 november, 2006

Bättre Förr  foto Thomas Wihlman

Den fåfänga jakten på service

Kanske är du som jag, beställer ibland böcker, skivor eller något annat från utlandet, sådant som inte lagerförs i Sverige. Detta är inte alltid en enkel procedur. Som att ha ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 16 juli, 2016

Trötta Trieste

Ännu idag är det grönsaksmarknad på förmiddagen framför det hus där familjen Joyce bodde vid Piazza Ponterosso. Det är bara några få och lite övergivna stånd, en äldre och hårdför ...

Av: Crister Enander | Resereportage | 05 mars, 2012

Inifrån jorden

Jag vill plantera blommor Inifrån jorden hör jag kvidande gråt

Av: Ragnwei Axellie | Utopiska geografier | 28 mars, 2011

Bengt Lidner: Lidande och moderskärlek

  Gränderna är mörka denna dystra och kulna natt. Stanken från träck och gammal urin, pottor tömda rakt ut från fönstrena, är outhärdlig. Vinden ligger på envist och hårt från havet ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 27 januari, 2011

Svensk Musikvår 17-20 mars 2016.

Kraftsamling för nutida svensk konstmusik

Efter närmare 25 år återuppstod festivalen Svensk Musikvår, 17-20 mars 2016. I Stockholm kunde man lyssna till framföranden av 250 musiker och närmare 50 svenska tonsättare. En riktig kraftsamling för ...

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 26 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.