David Bowie spelar på Tweeter Center utanför Chicago, augusti 2002. Foto: Adam Bielawski.

”I had so many dreams, I had so many breakthroughs”

Efter att ha kämpat mot cancern i ett och ett halvt år avled David Bowie i stillhet på söndagen, 69 år gammal. Hans sista skiva ”Blackstar” gavs ut på hans ...

Av: Peter Sjöblom | 11 januari, 2016
Musikens porträtt

J. M. G. Le Clézio, Hunger i Nobelklass

Jean-Marie Gustave Le Clézio. Foto: Jacques SassierNobelpristagaren J. M. G. Le Clézio är en mycket produktiv författare. Senaste romanen publicerades den andra oktober av Gallimard: Ritournelle de la faim (ungefär: ...

Av: Daniel Pedersen | 13 oktober, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Mediation i Tibet. Bild: Guido Zeccola

Asiens helande inverkan

Varför har discipliner från Asien en botande (helande) inverkan på oss?

Av: Nina Michael | 07 juli, 2015
Gästkrönikör

Försök till samtal med Mästaren

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Percival | 04 november, 2012
Essäer om religionen

Slutet i Blå Tornet



August Strindberg, den sista promenadenI juni 1911 kom August Strindberg fram till att hans dödsår borde vara 1912. Den slutsatsen drog han genom att kombinera årtal ur sitt liv. I ett brev till den gode vännen Nils Andersson berättade författaren samma månad att inälvorna sprängde och att han lagt bort den regelbundna aftongroggen, den lika litet som vinet smakade längre. Det magonda Strindberg började känna efter uppbrottet från den tredje frun Harriet Bosse tog nu en allvarligare vändning.

En lunginflammation julen 1911 förvärrade situationen men till födelsedagen den 22 januari hade tillståndet förbättrats och Strindberg kunde från balkongen i Blå Tornet ta emot folkets hyllningar; samma dag redovisade en delegation med Hjalmar Branting i spetsen resultatet av den insamling som gjorts för titanens skull – det handlade om en bred folklig manifestation.

I april tilltog smärtorna och andra illavarslande symtom förmörkade situationen. En av de läkare som behandlade Strindberg var svärsonen Henry von Philp, gift med hans dotter Greta. I brev och samtal förklarade Strindberg att hans livsverk var fullbordat och att han på något sätt kände ro. Men vilja till bot och tillfrisknande fanns. Det visar ett brev till läkaren Carl Ludwig Schleich, en bekant som han lärt känna på krogen Den svarta grisen i Berlin 1893. I brevet berättade Strindberg om sina plågor, men något svar som hjälpte kom inte. Kanske tänkte Strindberg på att Schleich framgångsrikt medverkat till framställning av lokalbedövningsmedel. Smärtlindring var önskvärt, opium hjälpte inte alltid.

I maj fick Strindberg problem med hjärtat, anfall av andnöd upprepades. De viktigaste personerna i författarens omgivning var nu döttrarna Karin, Greta med make och brodern Axel. Dottern Anne-Marie och den sista förälskelsen Fanny Falkner nekades besök

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Trotjänarinnan Mina Boklund och den anställda Röda Korssystern Hedvig Kistner fanns dagligen på plats. Tjänstekvinnorna blev de som oftast kunde hjälpa och trösta. Slutet kom den 14 maj kl 16 30. Det troliga är att Strindberg dog i sömnen och att han var ensam i rummet. Men Kistner och Boklund fanns i närområde. Karins man Wladimir Smirnoff omtalade att Strindbergs ansikte efter döden hade ett uttryck som var svårt att glömma: det var vackert, vänligt och nästan skälmskt småleende.

Strindberg fick sin vilja fram beträffande tid för begravningen: den skulle äga rum en tidig morgon men hans önskan om avskildhet uppfylldes inte: tusentals personer följde kistan och vid graven fanns medlemmar ur regeringen, arbetarorganisationer, landets studentkårer, Författarföreningen, Stockholms teatrar, släktingar och många andra. De tre fruarna saknades: Siri von Essen hade dött den 21 april samma år – Strindberg skickade en anonym krans utan text till hennes begravning - , den andra frun Frida Uhl var fullt sysselsatt med sin kabaré i London och Harriet Bosse föredrog att sitta ensam på en bänk ute på Djurgården istället för att vara med på Norra Kyrkogården. Dock fanns den unga Fanny Falkner på något undanskymd plats där; med hjälp av Mina Boklund som stod nära graven lades hennes blomma på kistan.

Officiant var ärkebiskopen Nathan Söderblom. Den döde hade förbjudit tal men Söderblom läste ur Bibeln: Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet ty de skola bliva mättade. Inskriptionen på graven: Var hälsat kors, mitt enda hopp, berättigade detta.

Vid sitt sista besök hos den sjuke Strindberg fick Nils Andersson den bibel Strindberg fått av sin älskade mor. Bibeln var fullklottrad med Strindbergs egna kommentarer. Efter Anderssons död 1921 gav dennes hustru Anna den till Söderblom.

Kurt Bäckström

Ett tillägg av  Ivo Holmqvist.  Ave crux spes unica…

 
Ett till synes bisarrt yttrande av Strindberg fyra år före hans död får sin förklaring när man vet vad han dog av. Så här ligger det till:
 
Det är inte särskilt svårt att vara den perfekta värdinnan och den omtyckte värden. Bara två ord behövs: ”Äntligen!” när gästerna kommer, och ”redan?” när de går (fast man måste till varje pris undvika att säga tvärtom).
 
En dålig förebild vad gäller avskedsrepliker är August Strindberg. När George Bernhard Shaw och hans hustru Charlotte besökte honom i Stockholm 1908 avslutade den svenske titanen besöket med en bisarr sluthälsning, visserligen på tyska, men det var ett språk som den store Wagner-beundraren GBS säkert behärskade, kanske också hans likaledes irländska fru):
 
”Klockan två kommer jag att må illa.”
 
Efter en sådan värdreplik är det ju inte mycket mening för gästerna att dröja sig kvar.
 
Olof Lagercrantz nämner det här i sin Strindbergsbok, liksom Michael Meyer i sin. Meyer som skrivit en mycket bättre bok om Ibsen och gillar honom mer verkar anföra yttrandet mest för att visa att Ågust var en halvtokig bondlurk som inte förstod att föra sig i finare salonger.
 
Men det är faktiskt möjligt att Strindberg bara konstaterade fakta, om än burdust. Han dog, som Kurt Bäckström relaterar i sin fina artikel här ovan,  i maj 1912 av magcancer. Som framgår av hans ”Ockulta dagboken” hade han lidit av sjukdomen i flera år dessförinnan.
 
”Um zwei Uhr werde Ich sehr krank sein!” Det var förstås kräftan som fick honom att må illa varje eftermiddag, punktligt klockan två.
 
 Ivo Holmqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder
Bild av Anikó Bodoni Lind

Den fria rörligheten

Under Naturmorgons tidiga timmar i P 1 kunde man häromdagen lyssna till den önskade fria rörligheten. Det handlade då om djur det vill säga. vargar. En specialist önskade sig en ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 02 april, 2016

F. W. Murnau under en filminspelning 1920. Foto Public Domain Wikipedia

F. W. Murnaus två kärlekar

Film är ett bildmedium. En sats som tål att upprepas. Men varför då? Varför upprepa något som alla kan skriva under på?

Av: Ulf Stenberg | Filmens porträtt | 14 februari, 2016

Jenny Berggren Keljevic

Är du i kärlek eller i lust?

Vi har väl alla någon gång kommit till den punkten i olika relationer då det antingen utvecklas eller börjar slita i kanterna på ett eller annat sätt. Ibland händer det ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 juni, 2017

 Rafael Filosofskolan i Aten. Bild Wikigeeks

Mellan Skylla och Karybdis

”Det bästa hos kristendomen är ett liv värdigt Kristus. Där det finns skall vi inte vara så snara till att misstänka människor för irrlära.” (Ur Johan Huizinga: ”Erasmus”)

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 16 Maj, 2017

Lord Byron i Venedig

Dunk DUNK, dunk DUNK, dunk DUNK. Han går där uppe på golvet, det golv som är vårt tak, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Vi bor i Palazzo Mocenigo, i ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 09 februari, 2010

Den avtrubbade framtiden är redan här

Förhållandet mellan fiktion och verklighet tycks mer och mer glida in i en gråzon av “transparens”. Jag menar inte i mitt eget huvud, även om det säkert stämmer där också ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 26 augusti, 2011

Konstnärligt skapande inom buddhismen

Gunilla Nordlund om bodhisatvan Thang-Stong Gyal-Po och  -ace lhamo - den tibetanska  operans  födelse och utveckling. Vem var Thang-stong Gyal-po? Thang-stong Gyal-po* levde mellan 1361 -1485  och uppnådde en ålder av ...

Av: Gunilla Nordlund | Essäer om religionen | 06 april, 2009

Mediabilden av invandrare

"Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också.Det är inte kunskap  vi saknar.Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna." (Sven Lindkvist: Utrota varenda ...

Av: Abdel-Qader Yassine | Essäer om samhället | 06 februari, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts