Harpan på Drachmanns grav

På skalden Holger Drachmanns grav bland klittren på Skagens Sønderstrand finns det en harpa, eller kanske är det en lyra. En lyra i järn på det minnesmonument som Peder Severin ...

Av: Kerstin Dahlén | 05 november, 2017
Essäer

Sista platsen pausen

knäarflickan tejptjejen hade rivit ihop en rad på permeabel by avlopp i uteblivna spyregnet den kvarhållna hällidogt arbetligt liv vid en samma IDO, eller subliv vidgjort en slidIDO-leve format, all ...

Av: Stefan Hammarèn | 06 mars, 2012
Stefan Hammarén

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 14

Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | 10 juli, 2017
Stefan Whilde

Det kom ett brev – som var min röst. Om Pär Lagerkvist

Resan tillhör två världar, den yttre och den inre, den av lust och den av nödvändighet, främst för att den sätter fantasin i rörelse, och den här, för min del ...

Av: Göran af Gröning | 13 maj, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Slutet i Blå Tornet



August Strindberg, den sista promenadenI juni 1911 kom August Strindberg fram till att hans dödsår borde vara 1912. Den slutsatsen drog han genom att kombinera årtal ur sitt liv. I ett brev till den gode vännen Nils Andersson berättade författaren samma månad att inälvorna sprängde och att han lagt bort den regelbundna aftongroggen, den lika litet som vinet smakade längre. Det magonda Strindberg började känna efter uppbrottet från den tredje frun Harriet Bosse tog nu en allvarligare vändning.

En lunginflammation julen 1911 förvärrade situationen men till födelsedagen den 22 januari hade tillståndet förbättrats och Strindberg kunde från balkongen i Blå Tornet ta emot folkets hyllningar; samma dag redovisade en delegation med Hjalmar Branting i spetsen resultatet av den insamling som gjorts för titanens skull – det handlade om en bred folklig manifestation.

I april tilltog smärtorna och andra illavarslande symtom förmörkade situationen. En av de läkare som behandlade Strindberg var svärsonen Henry von Philp, gift med hans dotter Greta. I brev och samtal förklarade Strindberg att hans livsverk var fullbordat och att han på något sätt kände ro. Men vilja till bot och tillfrisknande fanns. Det visar ett brev till läkaren Carl Ludwig Schleich, en bekant som han lärt känna på krogen Den svarta grisen i Berlin 1893. I brevet berättade Strindberg om sina plågor, men något svar som hjälpte kom inte. Kanske tänkte Strindberg på att Schleich framgångsrikt medverkat till framställning av lokalbedövningsmedel. Smärtlindring var önskvärt, opium hjälpte inte alltid.

I maj fick Strindberg problem med hjärtat, anfall av andnöd upprepades. De viktigaste personerna i författarens omgivning var nu döttrarna Karin, Greta med make och brodern Axel. Dottern Anne-Marie och den sista förälskelsen Fanny Falkner nekades besök

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Trotjänarinnan Mina Boklund och den anställda Röda Korssystern Hedvig Kistner fanns dagligen på plats. Tjänstekvinnorna blev de som oftast kunde hjälpa och trösta. Slutet kom den 14 maj kl 16 30. Det troliga är att Strindberg dog i sömnen och att han var ensam i rummet. Men Kistner och Boklund fanns i närområde. Karins man Wladimir Smirnoff omtalade att Strindbergs ansikte efter döden hade ett uttryck som var svårt att glömma: det var vackert, vänligt och nästan skälmskt småleende.

Strindberg fick sin vilja fram beträffande tid för begravningen: den skulle äga rum en tidig morgon men hans önskan om avskildhet uppfylldes inte: tusentals personer följde kistan och vid graven fanns medlemmar ur regeringen, arbetarorganisationer, landets studentkårer, Författarföreningen, Stockholms teatrar, släktingar och många andra. De tre fruarna saknades: Siri von Essen hade dött den 21 april samma år – Strindberg skickade en anonym krans utan text till hennes begravning - , den andra frun Frida Uhl var fullt sysselsatt med sin kabaré i London och Harriet Bosse föredrog att sitta ensam på en bänk ute på Djurgården istället för att vara med på Norra Kyrkogården. Dock fanns den unga Fanny Falkner på något undanskymd plats där; med hjälp av Mina Boklund som stod nära graven lades hennes blomma på kistan.

Officiant var ärkebiskopen Nathan Söderblom. Den döde hade förbjudit tal men Söderblom läste ur Bibeln: Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet ty de skola bliva mättade. Inskriptionen på graven: Var hälsat kors, mitt enda hopp, berättigade detta.

Vid sitt sista besök hos den sjuke Strindberg fick Nils Andersson den bibel Strindberg fått av sin älskade mor. Bibeln var fullklottrad med Strindbergs egna kommentarer. Efter Anderssons död 1921 gav dennes hustru Anna den till Söderblom.

Kurt Bäckström

Ett tillägg av  Ivo Holmqvist.  Ave crux spes unica…

 
Ett till synes bisarrt yttrande av Strindberg fyra år före hans död får sin förklaring när man vet vad han dog av. Så här ligger det till:
 
Det är inte särskilt svårt att vara den perfekta värdinnan och den omtyckte värden. Bara två ord behövs: ”Äntligen!” när gästerna kommer, och ”redan?” när de går (fast man måste till varje pris undvika att säga tvärtom).
 
En dålig förebild vad gäller avskedsrepliker är August Strindberg. När George Bernhard Shaw och hans hustru Charlotte besökte honom i Stockholm 1908 avslutade den svenske titanen besöket med en bisarr sluthälsning, visserligen på tyska, men det var ett språk som den store Wagner-beundraren GBS säkert behärskade, kanske också hans likaledes irländska fru):
 
”Klockan två kommer jag att må illa.”
 
Efter en sådan värdreplik är det ju inte mycket mening för gästerna att dröja sig kvar.
 
Olof Lagercrantz nämner det här i sin Strindbergsbok, liksom Michael Meyer i sin. Meyer som skrivit en mycket bättre bok om Ibsen och gillar honom mer verkar anföra yttrandet mest för att visa att Ågust var en halvtokig bondlurk som inte förstod att föra sig i finare salonger.
 
Men det är faktiskt möjligt att Strindberg bara konstaterade fakta, om än burdust. Han dog, som Kurt Bäckström relaterar i sin fina artikel här ovan,  i maj 1912 av magcancer. Som framgår av hans ”Ockulta dagboken” hade han lidit av sjukdomen i flera år dessförinnan.
 
”Um zwei Uhr werde Ich sehr krank sein!” Det var förstås kräftan som fick honom att må illa varje eftermiddag, punktligt klockan två.
 
 Ivo Holmqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder

Mystik och andlig feminism del 2

Om Gnosis´s, ”tidskrift för en andlig kultur”, korta levnad (1984-92) Rumsliga och tidsmässiga perspektiv. Europa och världen Trots strävan mot identitet, kritik av manlig krigshets och patriarkal samhällsordning, kan texterna i Gnosis förefalla ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 28 februari, 2014

Tunis och Esko

Tunis is av Lars Tunbjörk. Tunis och Esko Två världsberömda fotografer från Norden ställer i höst ut i Stockholm med omnejd. Konsten att se får utmärkt träning genom dessa utställningar ...

Av: Nancy Westman | Essäer om konst | 25 september, 2007

Rak och ärlig mexikansk filmproduktion

Skådespelaren, producenten och regissören Gael García Bernal har hänfört en hel värld med sin charm och talang i Mexikos absolut mest firade filmer som "En dagbok från en motorcykel", "Älskade ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 27 december, 2009

Författarens vardag och litteraturens överlevnad

”Nej, för all del, käre unge man, tänk ej på att ge ut från trycket Edra dikter. Ni skulle endast bli utskrattad, så omogna äro de i alla afseenden – ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 januari, 2015

På semestern med Dostojevskij

Nedanför flöt Donau grå och matt. Solen utanför fönstret var het och torr. Jag satt i ett av fönstren i det kungliga palatset i Budapest och blickade söderut, i riktning ...

Av: Gustaf Redemo | Essäer om litteratur & böcker | 08 januari, 2014

Blodets, Becketts och bokstävernas upplösning

Det är på sin plats, när nu detta är min andra essä om språklig upplösning och hur den på sätt och vis blir författarens fysiska upplösning, med en typ av ...

Av: Johan von Fritz | Essäer om litteratur & böcker | 04 maj, 2012

”Att dyrka Jesus är som att dyrka Hitler” – humanisterna och konsten att…

En intressant debatt utvecklades nyligen på SvD Brännpunkt, i samband med utgivningen av Per Ewerts och Mats Selanders nya bok Gud och hans kritiker: en antologi om nyateismen (Credoakademin). 20/3 ...

Av: Rickard Berghorn | Essäer om religionen | 07 april, 2012

Stillbild ur filmen Sunspring skriven av en AI

Artificiell intelligens skapar framtidens kultur

Artificiell intelligens (AI) beskrivs ofta i Science Fiction i dystopiska ordalag. Det är en HAL i Kubricks 2001 A Space Odysseus, ett ondskefullt Skynet i Terminator-filmerna eller en Matrix som ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 02 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts