“The elitism of talent and the tyranny of appearance”

En romantiskt sinnad kan kalla det för skönhet, en pragmatiker kan benämna det estetik; det finns en mängd olika beteckningar för konstens självändamål. Oavsett ordval torde framgå för varje normalt ...

Av: Mattias Lundmark | 26 december, 2017
Essäer om konst

Brugge - den levande, döda staden

Det pågår en stor kulturfestival i Brugge i belgiska Flandern, vilket inte bör förvåna. Tjugo procent av stadens budget går till kulturen, minst tio gånger så mycket som i de ...

Av: Johan Werkmäster | 22 december, 2010
Resereportage

Den nya kosmologin

Under rubriken ”En bättre världsbild” presenterade jag i januari 2013 än en gång Prigogines teori om ”dissipativa strukturer” och skrev då, att ett fel med denna teori var att den ...

Av: Erland Lagerroth | 27 februari, 2013
Agora - filosofiska essäer

Människan är människans varg

Det finns inget djur i Sverige eller ens något annat levande fenomen som har ett så starkt symbolvärde som ulven. Det finns naturligtvis lika många perspektiv som det finns åsiktsgeneratorer ...

Av: Carl Abrahamsson | 17 mars, 2011
Carl Abrahamsson

Den osynliga piskan. Om Henning Berger



Henning Berger. Foto WikipediaHöstmörkret är kompakt som i en kolsäck. Ett ilsket kallt regn piskar gatorna. Det har på fler än ett sätt varit en blöt natt. Henning Berger har varit ute på lokal tillsammans med kollegan Henning von Melsted.

Vinden viner hårt från norr när de framåt småtimmarna sätter sig i en droska när alla krogar stängt. Henning Berger bor sedan en tid tillbaka på Hotell Anglais i Stockholm. Närmast kommer han, efter en längre tid i Paris, från badorten Søndervig på Jylland. I dagarna har han haft succéartad premiär på Kungliga Dramatiska teatern med sin pjäs “Syndafloden“.

Livet ler mot honom. Framgångarna – i form av fina kritikerrosor och stigande försäljningssiffror – har äntligen kommit honom till del.

Författarkollegan Hans Magnus Nordlindh bor även han på Hotell Anglais och har just kommit hem från en lika blöt natt på restaurang Stallmästaregården. När Nordlindh får veta att vännen Berger bor några dörrar bort i korridoren bestämmer han sig för att knacka på rum 401, den sena timmen till trots. Henning Berger och Hening Melsted följer med över till Nordlindhs rum.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är natten mellan den 2 och 3 oktober. Året är 1908. Snart är Hans Magnus Nordlindhs liv till ända. Senare på natten, klockan är nu halv fyra, slår Nordlindh följe med Berger bort till dennes rum. Där får Nordlindh syn på en revolver som ligger på byrån – allt enligt rättegångsprotokollet. Den har Henning Berger haft med sig hem från Paris och tidigare på natten demonstrerat för Melsted. Inte minst de ovanliga dumdumkulorna.

Plötsligt går ett vådaskott av och träffar Nordlindh i hans högra öga. Melsted tror först att han skämtar men ser snart hur blodet rinner ur hans öga. Medvetslös transporteras Hans Magnus Nordlindh till Serafimerlasarettet där han snart avlider.

Sex veckor senare, den 14 november, stängs fängelseportarna bakom honom. Hans dom blir en månads tukthus. Han avtjänar sitt straff i Ystad. Och därefter slår sig Henning Berger ner i Köpenhamn. Han går i frivillig landsflykt som kom att vara livet ut.

Henning Berger var redan före den famösa händelsen en främmande fågel i de borgerliga författarkretsarna i Stockholm. Han var född fattig, år 1872 och modern dog i barnsängsfeber. Fadern var vaktmästare och hade tidigare tjänat som betjänt hos den uppburne greve Henning Hamilton – bland annat ständig sekreterare i Svenska Akademien – som sedan avslöjades som simpel förskingrare. Redan därmed, och på grund av sin bristfälliga skolgång, var Berger alltid utanför kretsen av de förnämt och intrigant borgerliga stockholmsförfattarna.

Sin bakgrund skildrar Henning Berger i romanen ”Drömlandet” som utkom 1909. Den har nu tacksamt nog getts ut på nytt. Det är ingen självbiografi men många av romanens detaljer stämmer överens med Bergers biografi. ”Drömlandet” har klarat åren som passerat förvånansvärt väl. Det finns en direkthet – ett eruptivt drag – i Hennings Bergers sätt att skriva som ger framställningen liv och en vital rörelse framåt. Dessutom är de erfarenheter han skildrar av det dyrköpta slaget, fulla av sociala insikter i tidens samhälle.

I stort är det en traditionell utvecklingsroman. Huvudpersonen Helge Bendel är sjutton år och på väg att ta steget in i vuxenvärlden. Han känner främlingskap och vantrivsel. Han rör sig som en utböling i de välkända kvarteren och miljöerna. Handlingen rör sig sedan kring ett väntat arv och i flera av scenerna, särskilt i beskrivningen av begravningen, når Henning Berger rent strindbergska höjder i träffsäker satir.

“Riktigt erkänd blev han dock aldrig inom den stockholmska intelligensen“, skriver John Landquist om Henning Berger. “Han ansågs obildad. /…/ Den borgerliga gemenskapskänslan sträckte sig icke så långt ner som till det Bergerska ursprungsplanet. Berger var inte tillräckligt ‘fin’.“

Och i ”Drömlandet” skriver Berger, bitter och uppriktigt: ”Han kunde nog hoppas och drömma lika mycket, om inte mer än de flesta – men tro, riktigt tro på något, det kunde han inte. Han visste ingen förklaring, han bara kände det så. Och även om han sade sig själv, att han var så ung och oerfaren, ett stort barn – så var det något annat, i blodet, i ådrorna, som sade att han inte var så ung, inte oerfaren, utan en gammal, ganska sekelerfaren herre med skepsisarv, i stället för namn och pengar, och den tog bort och rev ned illusionerna i samma nu som han byggde dem. Det kunde hägra ett drömland i luften, men det var inte att beträda med fötter och stövlar”.

Sin största fiende fick Henning Berger i Fredrik Böök. Varje gång Böök recenserade någon av Bergers böcker drämde han skoningslöst till med storsläggan. Anledning till Fredrik Bööks ovanligt ihållande aggressivitet var Bergers nära vänskap med Hjalmar Söderberg. De umgicks ofta över några glas whisky i sin danska exil, helst satt de på Wivels restaurang på Tivoli som låg till höger om entrén mot Vesterbrogade.

Strax efter att han slagit sig ner i Köpenhamn gifter sig Henning Berger med Karen Vedel. Därmed byter han liv. De oroliga åren, då han ständigt och rastlöst reste världen runt, är över. Nu kliver han för gott in i en borgerlig välordnad tillvaro. Karen Vedel kom från en gedigen högborgerlig bakgrund och förde med sig ett umgängesliv i de allra innersta av de litterära och konstnärliga kretsarna.

Hans dagar bestäms helt av de plikttrogna och ofta trista timmarna vid skrivbordet. Berger måste snart tvinga sig till att skriva stora mängder. Ty inte minst genom de grymma recensionerna säljer hans romaner dåligt. Eller som han klarsynt skriver i ett brev 1914: “Jag har inte råd att bli mördad vart år.“ Lösningen på dilemmat är att skriva fler böcker, fortare och tjockare, vilket till slut även går ut över kvaliteten.

Med åren blir Henning Berger ett offer för dansk kokkonst och danska dryckesvanor. Han blir tämligen fet. Erik Norling, den rappe och elake skribenten, skriver i “Mänskligt. Indiskreta memoarer“: “Henning Berger var bara 39 år, men han såg betydligt äldre ut med sin feta och ogymnastiserade stillasittarkropp, valk i nacken, pussiga kinder, dubbelhaka och begynnande flintskallighet… Man fick ett begär efter senap i munnen, då man satt med all denna volym av löst späck framför sig.“

Henning Berger lider också av svår diabetes med njurkomplikationer. Det kommer att lägga honom i en förtidig grav den 30 mars 1924 då han dör femtiotvå år gammal. Sista vilan får Henning Berger, den utstötte och förföljde, följdriktigt på Vestre Kirkegaard i Köpenhamn.

Under sitt sista år i livet längtade han dock tillbaka. Breven är fulla av storstilade planer på vad han ska göra vid sin återkomst till Stockholm. Han har till och med i detalj funderat ut var han ska bo. “Ja, tillåter min hälsa och kassa (bägge lika dåliga) och blir min lilla (3 r.) våning nånsin klar flyttar jag med makternas bistånd till Stockholm till S:t Paulsgatan 18, hörnet av Götgatan.“

Döden kom emellan. Henning Berger dog som han levat: i exil, utstött och förbisedd.

 

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. 

Källa:

Henning Berger
Drömlandet
Förord: Alexandra Borg
Under förlag

 

Kommentar av  Ivo Holmqvist

Det gick länge att skaffa sig Henning Bergers böcker billigt på antikvariaten, inte minst i Köpenhamn – nu är de säkert bortrensade sedan länge. Som gymnasist för femtio år sedan skaffade jag en hel del av dem, böcker som sedan fått gå vidare. Jag har inte läst honom sedan dess men minns fortfarande ganska mycket av dem: novellsamlingarna ”86 Clark Street” och "Där ute", om svenska invandrare i Chicago som var manschettproletärer (han var själv en sådan ett slag), den lätt parfymdoftande romanen ”Ysaïl” om en femme fatale i samma stad, trilogin om emigranten Bendel vars första del nu alltså kommit i ny upplaga (de romanerna var nog hans bästa), den melankoliska ”Ur en ensams dagbok” (fast Strindbergs ”Ensam” är bättre), och så den trevliga boken om hans katt Beppo som rättframt heter ”En katt” och har en vacker vinjett på framsidan. Beppo var duktig på att på befallning leta upp besökande författarkollegers böcker i den bergerska bokhyllan i Köpenhamn, och jama framför dem. Det tricket gick hem – vad de smickrade författarna inte visste var att Henning Berger lagt en strömming eller kanske var det en flæskesvær bakom boken. När jag läste honom som mest kom en intressant doktorsavhandling om honom, Sven Lagerstedts ”Drömmaren från Norrlandsgatan” (1963) där man får veta en hel del både om det stockholmstopografiska och mycket annat. Det man beundrade Berger för kring förra sekelskiftet, hans fotografiska sinne för detaljer (det ansågs nog modernt amerikanskt den gången) har legat honom i fatet senare: uppräkningarnas massiva anhopning gör honom till tider trögläst. I sin danska exíl umgicks han inte bara med Hjalmar Söderberg utan också med tecknaren och författaren Adolf Hallman som han delade en sorglig erfarenhet med. Berger hade alltså vållat sin yngre kollega Hans Magnus Nordlindhs död genom ett vådaskott, Hallman som var en stor och stark man (han hade bland annat varit stensättare i sin ungdom) hade i ett gatuslagsmål boxats med någon som fallit så illa att han slog bakhuvudet i trottoarkanten och avled. Brevväxlingen mellan Hallman och Berger som finns på Kungliga Biblioteket lät jag en gång trycka i Bokvännen (i första numret för 1990), med kommentarer, i en artikel vars rubrik jag lånade från ett av Hallmans brev: ”Nej, jag passar inte i det här landet”. Ingen av dem kände sig längre hemma i Sverige.
 
 Ivo Holmqvist

 Slutreplik av Crister Enander


Henning Berger var minst sagt fäst vid sin angorakatt. Den hette dock Zeppo, inte Beppo. Boken som Berger skrev om sin katts äventyr – och som blev hans sista verk och utkom 1923, året före Berger själv gick ur tiden – heter ”En katt. En studie med intermezzo” och är i sin anspråkslöshet läsvärd än idag.

Anekdoten om hur Zeppo, vars enastående intelligens Henning Berger ständigt skröt med inför gäster och vänner, kunde hitta i husses bokhyllor är dock en aning annorlunda än vad Ivo Holmqvist återberättar den. I och för sig en bagatell, men en rörande liten bagatell.

”Vid bordet demonstrerade han hur han lurat Österling med katten”, berättar John Landquist om en försommarafton 1921 då Berger återger vad som hänt då Anders Österling nyligen varit på besök i våningen på Amagerbrogade 18. ”Han hade sagt till Zeppo att hämta fram skaldens sista diktsamling. Katten hade smugit sig fram till bokhyllans avsats och lagt tassen i en springa på hyllan nästa ovanför. ’Katten påpekar’, sade Berger, ’att du inte sänt mig din sista bok.’ Till min häpnad upprepade katten samma manöver, medan Berger förmanat honom: ’Visa nu Landquist vad du sa till farbror Österling!’ Det låg en osynlig fläskbit bakom i hålet på hyllan.“

Episoden återfinns även, nästan identiskt återgiven, i Anders Österlings memoarer ”Minnets vägar”.

Crister Enander


Ur arkivet

view_module reorder

Det slutna rummet

Vad skulle du ta med dig om du hamnade på en öde ö? En kniv, en radio, tändstickor eller kanske en yxa? De flesta skulle nog välja att ta med ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 27 juni, 2013

Färgerna bortom Parthenons vita marmor

Varje samhälle använder sig av monument och konst att skapa minnen kring. Minnen som legitimerar de identiteter människor innehar i samhället. När en kollektiv identitet, ett vi, skapas, skapas också ...

Av: Sandra Jönsson | Essäer om konst | 05 mars, 2013

Dagens ljudideal – ett fördummande av lyssnaren?

Under julledigheten hörde jag för första gången Michael Bublés julskiva ”Christmas”. Det är en samling med de allra mest vanliga jullåtarna i schablonartad jazztappning – i sig inget uppseendeväckande, men ...

Av: Linda Oláh | Essäer om musik | 08 februari, 2013

Let the stars call you

Let the stars call you where I am overwhelmed inside whispering the soul closer singing spirits flying in and out through me and you

Av: Hebriana Alainentalo | Utopiska geografier | 20 juli, 2009

Internet meme

Piratbio och en hårddisk med stöldgods

Våra olika sätt att ta till oss kultur är i ständig förändring. Och inte minst sättet att sprida, stjäla, låna och distribuera. Det är inte alltid lätt att hänga med ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 11 april, 2015

Veckan från hyllan. Vecka 50-2012

Debattens vågor går höga kring Mo Yans politiska ställning i diktaturens Kina. Särskilt efter Herta Müllers våldsamma angrepp har alltfler börjar ifrågasätta Akademiens val. Märkligt nog har jag ännu inte ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 08 december, 2012

Turismens historia och nutid

Det förefaller som en iögonfallande paradox att den moderna turismen, som i grund och botten är tänkt att erbjuda en både spirituell flykt och själslig klimatförändring, i allt högre grad ...

Av: Karwan Osmani | Allmänna reportage | 26 december, 2013

Foto Ivo Holmqvist

Stigmatisering är ett historiskt begrepp när det gäller samhällets syn på psykisk…

Begreppet stigmatsering används ofta i samhällsdebatten. Ordet stigmatisering kan härledas från grekiskans stigma som betyder (bränn) märke, fläck. Ordet kan härledas till en medeltida (ligatur) av bokstäverna sigma och tau.

Av: Gunilla Dored | Essäer om samhället | 22 juni, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.