Carl Abrahamsson Foto Andrew McKenzie

All konstnärlig verksamhet bottnar i en neuros

Tidningen Kulturens Thomas Wihlman intervjuar den mångsidige regissören Carl Abrahamsson.

Av: Thomas Wihlman | 22 april, 2016
Filmens porträtt

Där vår hjärna möter världsalltet – om Wassily Kandinsky

”Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.” Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn ...

Av: Thomas Notini | 30 januari, 2013
Konstens porträtt

En mademoidame som går sin egen väg

Den franska traditionen och allmänna regeln säger att man av hövlighet skall titulera personer och ge dem epitet som monsieur, madame och mademoiselle. Den franska författarinnan Isabelle Sojfer ifrågasätter denna ...

Av: Anna Nyman | 05 oktober, 2011
Litteraturens porträtt

Milosz 100 år

"Utan tvekan vill jag hävda att Czesław Miłosz är en av de största poeterna - kanske den störste - i vår tid."(Joseph Brodsky) Den 30 juni 1911, för 100 år sedan ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2011
Litteraturens porträtt

En återblick på Beckett – 1932-1952: Från Dream of Fair to Middling Women till I väntan på Godot



Samuel Beckett och ett bordI år är det inte bara Strindberg det finns anledning att se tillbaka på.

Även om det inte är 100-årsjubileum, kan det ändå vara intressant att uppmärksamma att det i år är två särskilt utmärkande verk i Samuel Becketts författarskap som fyller jämt.

För åttio år sedan, under några intensiva veckor sommaren 1932, skriver Beckett sin första roman, Dream of Fair to Middling Women. Dock kom den aldrig att publiceras förrän så sent som 1992 – tre år efter att Beckett gått ur tiden. Av den anledningen har detta verk kanske en något undanskymd plats i Becketts författarskap – trots att det är hans första större verk (skriven två år efter att han vunnit en poesi-tävling i Paris med dikten Whoroscope om Descartes, och ett år efter hans bok om Proust).

I romanens huvudroll ser vi Becketts alter-ego – Belacqua, som i Sång IV i Dantes Skärselden förtvivlad sitter försänkt med huvudet mellan knäna, och inte kunnat fortsätta sin vandring uppför berget, eftersom han gett upp allt hopp om att, när han väl kommit fram, en gång få bli insläppt i Paradiset. Men här är han placerad i en framför allt irländsk miljö – bland pubar och gatuliv – men med även några avstickare ut i Europa.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Dream of Fair to Middling Women är en form av anti-roman som medvetet går emot de konventioner som vid den här tiden varit romanens i mer än hundra år tillbaka, men som, mot slutet av 1800-talet, och ännu mer i början av 1900-talet, hade kommit allt mer i blåsväder. Så den läsare som förväntar sig ett sammanhängande narrativ – en berättelse med en början, en mitt och ett slut – kontrasterande teman, eller en protagonist som mot slutet når en ny insikt om sig själv eller om livet, kommer att bli besviken. Som berättaren och det skrivande författarjaget i romanen själv formulerar det: ”Den enda enheten i den här berättelsen är, gode Gud, en ofrivillig enhet.” Men även den som är van vid Becketts senare romaner skrivna på franska, på ett ofta klart och vardagligt språk, kommer att få sig en utmaning av hur Beckett i sin prosa här blandar in tyska, franska, italienska och latin – och dessutom medvetet felstavar engelska ord (laffing istället för laughing) – i svindlande långa och svårtillgängliga, ofta nonsensartade, meningar.

Det andra födelsedagsbarnet är inget annat än I väntan på Godot – Becketts genom-brottsverk och utan tvekan största publiksuccé någonsin – som i år skrevs för sextio år sedan men uruppfördes ett år senare på den lilla Théâtre de Babylone i Paris. Mot allas förväntningar spelade I väntan på Godot – detta drama vari ”ingenting händer, två gånger” som Vivien Mercier uttryckte det – över fyrahundra föreställningar innan den sedan flyttades vidare till en annan av Paris’ teatrar. Å ena sidan, på grund av sin form, är I väntan på Godot mycket mer klar och lättillgänglig än flertalet av hans tidigare verk. Å andra sidan pekar det på en tydlig förändring i Becketts författarskap – på väg bort från den mer komplicerade, joyceanska språkekvilibrismen. 

Men intresset för nonsens – som ju är så karaktäristiskt för det som senare kommit att kallas den ”absurda teatern”, med tydliga rötter i den mer avantgardistiska teatern hos t.ex. Tristan Tzara och Oskar Kokoschka – finns dock kvar; kanske tydligaste i Luckys tal. 
Dramat handlar om de båda luffarna Vladimir och Estragon som i en värld till synes utan tid väntar på att någon vid namn Godot skall komma.

Den kanske vanligaste tolkningen är att det skulle uttrycka människans väntan på en gud som aldrig kommer. Den tolkningen kan ges stöd av namnet, vilket ju kan ses som engelskans God i diminutivform. Den förstärks ytterligare av att, som Torsten Ekbom visat, de båda luffarnas smeknamn – Didi och Gogo – har en stark samhörighet med de två rövarnas namn som korsfästes samtidigt med Jesus, dvs. Dimas och Gestas (enligt det apokryfiska Nikodemusevangeliet). Men som vanligt hos Beckett finns det sällan bara ett sätt att se på saken. Det är samtidigt svårt att bortse från att Godot har en motsvarighet och homofon i karaktären Godeau, i Honoré de Balzacs drama Mercadet ou le faiseur från 1858. Godeau och Mercadet jobbar inom aktieyrket fram tills att Godeau rymmer iväg med deras gemensamma kassa. Dramat handlar om Mercadet som lämnats kvar med stora finansiella problem och innerligt väntar på att sin partner Godeau ska återvända.

Under de tjugo år som ligger mellan dessa två verk hinner mycket hända i Becketts författarskap. Varför det skulle finnas någon poäng att lyfta fram just dessa två verk i relation till varandra (förutom symmetrin med varandra och året vi har idag) är att de båda kan läsas som portalverk till två olika tider i Becketts skrivande. Dream of Fair to Middling Women kan ses representera Becketts tidiga estetik – vilken också tydligt kan urskiljas ur hans poesi från den här tiden – med hans envisa användning av komplicerade och ovanliga ord, och (särskilt i poesin) olika ordlekar med latinska fraser. Det sägs att Beckett medan han skrev satt och bläddrade i en ordlista för att hitta så ovanliga ord som möjligt, för att även läsaren i sin tur skulle komma att behöva leta upp orden för att kunna förstå vad det är han faktiskt skriver.

Men denna otroligt friktionssökande estetik kom under dessa tjugo år att successivt reduceras till en minimalism – det enkelhetens språk som man kan säga inleds med I väntan på Godot och den romantrilogi som han skrev på parallellt (del ett och två publicerades året innan, 1951) – och som med tiden skulle komma att destilleras ytterligare tills att bara enstaka ord, ofta stakande ofullständiga meningar och en bruten syntax, återstod (såväl i kortprosan som i poesin).

En annan viktig aspekt av denna förändring hos Beckett ligger i hans val att byta till att skriva på franska istället för på engelska. Som Esslin uttryckt det: ”Han valde att skriva sina mästerverk på franska eftersom han upplevde att han behövde disciplinen som användningen av ett förvärvat språk skulle påtvinga honom.” Genom att undvika den språkliga stilism, ens mer eller mindre omedvetna språkbruk, som följer med ens modersmål sökte Beckett att finna en egen stil, vilken kan sägas karaktäriseras av en språklig klarhet och precision (dock inte mindre dunkel för det); att skriva sans style – utan stil.

Men för att kunna uppleva denna utveckling – detta sökande – hos Beckett, kan det vara givande att leta sig tillbaka till hans första roman. I den finns många spännande ledtrådar (förutom att det är en både intressant och märklig läsupplevelse i sig), som vi i efterhand kan se, pekar fram mot hans senare utveckling: både jakten på ett språk utan stil och hans senare skifte till franskan finns explicit där att finna:

Den stillösa mannens enhetliga, horisontala skrivande, flytande utan formlära, ger dig aldrig margaritan. Men, låt oss säga, Racines eller Malherbes skrivande, vinkelrätt, diamanté, är urkärnad, är den inte, och full av gnistor; flintstenarna och småstenen är där, oändligt av ödmjuka taggar och banaliteter. De har ingen stil, de skriver utan stil, gör de inte, de ger dig frasen, gnistan, den dyrbara margareten. Kanske är det bara franskan som kan göra det. Kanske är det bara franska som kan ge dig det du vill ha.

Carl Magnus Juliusson

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Ekelunds frihet

Den offentliga bilden av Vilhelm Ekelund (1880-1949) är minst sagt schizofren: å ena sidan betraktas han som en svärmisk naturlyriker och å andra sidan som en vresig enstöring som decennium ...

Av: Bo Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 08 februari, 2010

Vad är ett Riksmuseum mot Yttrandefrihet?

Den svenska frimärksutgivningen 2016 är fylld med diverse försumbarheter. Det enda jubileumsfrimärket är tillägnat 100-årsminnet av Naturhistoriska riksmuséet, men det allt överskuggande jubiléet som borde ha firats med frimärken är ...

Av: Bertil Falk | Gästkrönikör | 04 juli, 2017

Kulturradikalen Anna Charlotte Leffler

1873 uppfördes på Dramaten i Stockholm pjäsen ”Skådespelerskan”, som väckte ett stort gensvar hos publiken. Den var skriven av en ung debutant som ville vara anonym. Det utmanande med den ...

Av: Eva-Karin Josefson | Litteraturens porträtt | 10 maj, 2014

Från Friskatorpet: Det röda

Aspens scharlakansröda ögons hysteriska blinkande tvingar sig in i det perifera seendet (en tribut, ingen stöld), och om man inte särskiljer silas och riktas älgtjurens brunstvrål genom aspens krona; färgen ...

Av: Emma Ehrlekrona | Gästkrönikör | 30 september, 2010

Att finna skönheten i vardagens oljud

Johanna Rosenqvist skapar musik som trotsar till och med industrimusikens numer rätt förutsägbara mallar. Med avstamp i en futuristisk anda konstruerar hon bombastiska verk som baseras på inspelningar av vardagsljud ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 07 januari, 2011

Phang Dang Di skildrar världen i symboler och med en pojkes ögon

I likhet med det som hände i Japan från 1600-talet till andra hälften av 1800-talet, stängde Vietman, efter sina vinster i kriget mot USA och Kina, dörrarna mot omvärlden. För ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 12 december, 2010

Den nya kosmologin

Under rubriken ”En bättre världsbild” presenterade jag i januari 2013 än en gång Prigogines teori om ”dissipativa strukturer” och skrev då, att ett fel med denna teori var att den ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 27 februari, 2013

Att lyssna i facit – Festtage Berlin 2012

Efter sex Festage Berlin på raken känns det lite som att en gång om året få möjligheten att lyssna i facit. Kolla upp hur det ska låta helt enkelt. Att ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 21 april, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts