Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | 17 november, 2011
Jessica Johansson

En historia, vilken som helst

För sin första roman, "Fem knivar hade Andrej Krapl" (2007), erhöll den finlandssvenska författaren Hannele Mikaela Taivassalo Runebergspriset år 2008. I motiveringen sade urvalsjuryn att berättandet "trots sina starka symboliska ...

Av: Jessica Poikkijoki | 07 december, 2010
Litteraturens porträtt

H.P. Lovecraft och esoterismen

Den amerikanska skräckförfattaren H.P.Lovecraft har aldrig varit mer populär än idag. Raden av nytryck och noveller som har inspirerats av hans fantasy- och skräckberättelser är många. De noveller som ibland ...

Av: Alexander Sanchez | 28 juni, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd

  Bitte Andersson. fotografier Kim Varga  Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd Agneta Tröjer och Kim Varga har träffat bokhandlerskan, serietecknerskan, filmarbeterskan och queerfeministen Bitte Andersson i hennes butik Hallongrottan på söder i ...

Av: Agneta Tröjer och Kim Varga | 19 juni, 2007
Övriga porträtt

En återblick på Beckett – 1932-1952: Från Dream of Fair to Middling Women till I väntan på Godot



Samuel Beckett och ett bordI år är det inte bara Strindberg det finns anledning att se tillbaka på.

Även om det inte är 100-årsjubileum, kan det ändå vara intressant att uppmärksamma att det i år är två särskilt utmärkande verk i Samuel Becketts författarskap som fyller jämt.

För åttio år sedan, under några intensiva veckor sommaren 1932, skriver Beckett sin första roman, Dream of Fair to Middling Women. Dock kom den aldrig att publiceras förrän så sent som 1992 – tre år efter att Beckett gått ur tiden. Av den anledningen har detta verk kanske en något undanskymd plats i Becketts författarskap – trots att det är hans första större verk (skriven två år efter att han vunnit en poesi-tävling i Paris med dikten Whoroscope om Descartes, och ett år efter hans bok om Proust).

I romanens huvudroll ser vi Becketts alter-ego – Belacqua, som i Sång IV i Dantes Skärselden förtvivlad sitter försänkt med huvudet mellan knäna, och inte kunnat fortsätta sin vandring uppför berget, eftersom han gett upp allt hopp om att, när han väl kommit fram, en gång få bli insläppt i Paradiset. Men här är han placerad i en framför allt irländsk miljö – bland pubar och gatuliv – men med även några avstickare ut i Europa.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Dream of Fair to Middling Women är en form av anti-roman som medvetet går emot de konventioner som vid den här tiden varit romanens i mer än hundra år tillbaka, men som, mot slutet av 1800-talet, och ännu mer i början av 1900-talet, hade kommit allt mer i blåsväder. Så den läsare som förväntar sig ett sammanhängande narrativ – en berättelse med en början, en mitt och ett slut – kontrasterande teman, eller en protagonist som mot slutet når en ny insikt om sig själv eller om livet, kommer att bli besviken. Som berättaren och det skrivande författarjaget i romanen själv formulerar det: ”Den enda enheten i den här berättelsen är, gode Gud, en ofrivillig enhet.” Men även den som är van vid Becketts senare romaner skrivna på franska, på ett ofta klart och vardagligt språk, kommer att få sig en utmaning av hur Beckett i sin prosa här blandar in tyska, franska, italienska och latin – och dessutom medvetet felstavar engelska ord (laffing istället för laughing) – i svindlande långa och svårtillgängliga, ofta nonsensartade, meningar.

Det andra födelsedagsbarnet är inget annat än I väntan på Godot – Becketts genom-brottsverk och utan tvekan största publiksuccé någonsin – som i år skrevs för sextio år sedan men uruppfördes ett år senare på den lilla Théâtre de Babylone i Paris. Mot allas förväntningar spelade I väntan på Godot – detta drama vari ”ingenting händer, två gånger” som Vivien Mercier uttryckte det – över fyrahundra föreställningar innan den sedan flyttades vidare till en annan av Paris’ teatrar. Å ena sidan, på grund av sin form, är I väntan på Godot mycket mer klar och lättillgänglig än flertalet av hans tidigare verk. Å andra sidan pekar det på en tydlig förändring i Becketts författarskap – på väg bort från den mer komplicerade, joyceanska språkekvilibrismen. 

Men intresset för nonsens – som ju är så karaktäristiskt för det som senare kommit att kallas den ”absurda teatern”, med tydliga rötter i den mer avantgardistiska teatern hos t.ex. Tristan Tzara och Oskar Kokoschka – finns dock kvar; kanske tydligaste i Luckys tal. 
Dramat handlar om de båda luffarna Vladimir och Estragon som i en värld till synes utan tid väntar på att någon vid namn Godot skall komma.

Den kanske vanligaste tolkningen är att det skulle uttrycka människans väntan på en gud som aldrig kommer. Den tolkningen kan ges stöd av namnet, vilket ju kan ses som engelskans God i diminutivform. Den förstärks ytterligare av att, som Torsten Ekbom visat, de båda luffarnas smeknamn – Didi och Gogo – har en stark samhörighet med de två rövarnas namn som korsfästes samtidigt med Jesus, dvs. Dimas och Gestas (enligt det apokryfiska Nikodemusevangeliet). Men som vanligt hos Beckett finns det sällan bara ett sätt att se på saken. Det är samtidigt svårt att bortse från att Godot har en motsvarighet och homofon i karaktären Godeau, i Honoré de Balzacs drama Mercadet ou le faiseur från 1858. Godeau och Mercadet jobbar inom aktieyrket fram tills att Godeau rymmer iväg med deras gemensamma kassa. Dramat handlar om Mercadet som lämnats kvar med stora finansiella problem och innerligt väntar på att sin partner Godeau ska återvända.

Under de tjugo år som ligger mellan dessa två verk hinner mycket hända i Becketts författarskap. Varför det skulle finnas någon poäng att lyfta fram just dessa två verk i relation till varandra (förutom symmetrin med varandra och året vi har idag) är att de båda kan läsas som portalverk till två olika tider i Becketts skrivande. Dream of Fair to Middling Women kan ses representera Becketts tidiga estetik – vilken också tydligt kan urskiljas ur hans poesi från den här tiden – med hans envisa användning av komplicerade och ovanliga ord, och (särskilt i poesin) olika ordlekar med latinska fraser. Det sägs att Beckett medan han skrev satt och bläddrade i en ordlista för att hitta så ovanliga ord som möjligt, för att även läsaren i sin tur skulle komma att behöva leta upp orden för att kunna förstå vad det är han faktiskt skriver.

Men denna otroligt friktionssökande estetik kom under dessa tjugo år att successivt reduceras till en minimalism – det enkelhetens språk som man kan säga inleds med I väntan på Godot och den romantrilogi som han skrev på parallellt (del ett och två publicerades året innan, 1951) – och som med tiden skulle komma att destilleras ytterligare tills att bara enstaka ord, ofta stakande ofullständiga meningar och en bruten syntax, återstod (såväl i kortprosan som i poesin).

En annan viktig aspekt av denna förändring hos Beckett ligger i hans val att byta till att skriva på franska istället för på engelska. Som Esslin uttryckt det: ”Han valde att skriva sina mästerverk på franska eftersom han upplevde att han behövde disciplinen som användningen av ett förvärvat språk skulle påtvinga honom.” Genom att undvika den språkliga stilism, ens mer eller mindre omedvetna språkbruk, som följer med ens modersmål sökte Beckett att finna en egen stil, vilken kan sägas karaktäriseras av en språklig klarhet och precision (dock inte mindre dunkel för det); att skriva sans style – utan stil.

Men för att kunna uppleva denna utveckling – detta sökande – hos Beckett, kan det vara givande att leta sig tillbaka till hans första roman. I den finns många spännande ledtrådar (förutom att det är en både intressant och märklig läsupplevelse i sig), som vi i efterhand kan se, pekar fram mot hans senare utveckling: både jakten på ett språk utan stil och hans senare skifte till franskan finns explicit där att finna:

Den stillösa mannens enhetliga, horisontala skrivande, flytande utan formlära, ger dig aldrig margaritan. Men, låt oss säga, Racines eller Malherbes skrivande, vinkelrätt, diamanté, är urkärnad, är den inte, och full av gnistor; flintstenarna och småstenen är där, oändligt av ödmjuka taggar och banaliteter. De har ingen stil, de skriver utan stil, gör de inte, de ger dig frasen, gnistan, den dyrbara margareten. Kanske är det bara franskan som kan göra det. Kanske är det bara franska som kan ge dig det du vill ha.

Carl Magnus Juliusson

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Det kalla rikets mästare. Om Vladimir Sorokin

Senvintern 2012-2013 seglar en döende meteorit in över Sibirien. På sin väg in över Uralbergen och nedslagsplatsen i miljonstaden Tjeljabinsks utkanter lämnade rymdstenen en utdragen svans efter sig. När man ...

Av: Klas Lundström | Essäer om litteratur & böcker | 20 september, 2013

Bild: Anikó Bodoni Lind

En dikt av Mats Waltrè

från Mats Waltrè nya diktsamling

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 25 april, 2016

Jan Stenis diktar

Den Härdade fridsfursten dr Jan Stenis nyårsdikt

Av: Jan Stenis | Utopiska geografier | 27 december, 2016

Elden. Foto: Suneth Haduva

Fridfull lunk på Urkult 2015

Missade du Urkult? Här får du till livs Liv Nordgrens och Suneth Haduvas inspirerade upplevelse av Urkult-festivalen, anno 2015.

Av: Liv Nordgren | Essäer om musik | 10 augusti, 2015

Bild och ornament i den islamiska konsten

”Otroligt, att något sådant kan skapas av människohand! Det verkade som om man stod och betraktade någonting som uppstått av sig själv och som skänkts som en uppenbarelse från himmelen.” Så ...

Av: Thomas Notini | Essäer om konst | 12 december, 2012

 “In Bed: The Kiss” av Henri de Toulouse-Lautrec från 1893.

Bädda ner dig i konstens säng

När den brittiska konstnären Tracey Emin 1999 ställde ut sin säng på Tate Gallery så väckte det en hel del reaktioner. Det var inte i första hand för att hon ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 18 juli, 2017

Akropolis under antiken

Närvaron av tre vattenkällor på Akropolis sluttningar kan ha varit ett av de viktigaste skälen till att de första nybyggarna valde Akropolis som boplats på 6000-talet f. Kr. Vid bergsfoten ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 09 december, 2009

Kris som möjlighet. Har människan en framtid på Jorden?

Det finns en förening i England som heter Scientific and Medical Network (SMN). Det är en världsomspännande organisation som begrundar och söker förbättra vår världsbild och vårt tänkande, så att vi skall ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 06 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.