Likkistor ska sprängas och stega härifrån ... Vladimir Majakovskij

... död för egen hand 1930, återuppstod inför ryska revolutionens 50-års jubileum, sattes dock snabbt i gulag av den rådande regimen, då hans skrivande ansågs vara subversivt, individualistiskt och borgerligt ...

Av: Freke Räihä | 25 oktober, 2010
Utopiska geografier

Greta Sandberg

Minnen. Kvinnor och konst.

Det blir ett kort återvändande, till en mycket liten by, som jag besökte för fjorton år sedan, jag vill minnas att det bodde 36 människor där då, nu är de ...

Av: Bo Bjelvehammar | 19 december, 2016
Essäer om konst

Roger Karlsson på scen. Foto: Carina Hedlund.

Porträtt: Roger Karlsson

När jag promenerar hem från showen ”Storhetsvansinne” med Niklas Strömstedt är det inte Niklas musik som ringer i öronen. Nej, i huvudet surrar en av Roger Karlssons låtar. Inget ont ...

Av: Thomas Wihlman | 20 mars, 2016
Musikens porträtt

Leila Aboulela  Foto CC BY SA 3.0 Wikipedia

En afrikansk röst att lyssna till

Den afrikanska litteraturen har äntligen börjat få sitt rätta värde. Visst har det funnits en rad afrikanska författare, framförallt från senare halvan av förra seklet, som nått erkännande och berömmelse ...

Av: Carsten Palmer Schale | 27 april, 2016
Essäer om litteratur & böcker

När farfar blev blåsippa Om döden i barnboken




 Rabèn & Sjögren 70-talsretro - copyright Raben&SjögrenHur handskas barnbokslitteraturen med döden? Vad är relevant att säga till de minsta barnen om döden när en anhörig går bort? Finns det något bra sätt att ta upp denna fråga i en barnbok? Eller är det förkastligt och rent av motbjudande att överhuvudtaget vidröra detta ämne i en bok för de allra yngsta i synnerhet då det rör det sig om 3-7 åringar? I april 2012 kommer Raben & Sjögren med en samlad reflektion kring ett urval av bilderböcker för barn som gavs ut under 70-talet. Man kallar den ”Bilderboksretro 70-tal. Susanna Hellsing och Lisa Bjärbo.”

Hellsing & Bjärbo skriver i förordet: ”Det har diskuterats hur många gånger som helst. Kan man verkligen skriva om sociala orättvisor och komplicerade vuxenrelationer i en barnbok? Om döden? Om krig? Om miljöförstöring? På 70-talet var svaret på den frågan relativt enkelt. Ja det kunde man. Och ja det gjorde man. Man såg barnen som tänkande varelser som utvecklades positivt av att upplysas om världens tillstånd. Det var bra om de tidigt fick lära sig och ifrågasätta och reflektera.”

Hellsing & Bjärbo understryker också barnbokens stärkta ställning under 70-talet: ”När det gäller barnbokens status var sjuttiotalet också ett revolutionerande årtionde. Under större delen av 1900-talet sågs barnlitteraturen som en lägre form av litteratur, men nu lyckades den bli erkänd i den akademiska världen. Det började redan i slutet av 60-talet med 1968 års litteraturutredning som ledde till att barnlitteraturen fick statligt stöd”

I det urval av bilderböcker Raben & Sjögren presenterar i sin 70-talsretro finns välbekanta författare och barnbokstitlar som God natt Alfons Åberg av Gunilla Bergström, Sprätten satt på toaletten av Annika Elmkvist, En kos dagbok av Beppe Wolgers, Tandresan med text och bild av Eva Eriksson, Sagan om den ensamma damen av Marie Louise De Geer- Bergenstråhle, Lasses farfar är död med text av Anna-Carin Eurelius och bild av Monika Lind(-Holmberg), Fyra lejon äter middag av Allan Rune Petersson med bilder av Fibben Hald, Allra käraste syster av Astrid Lindgren med bilder av Hans Arnold. Här finns också Lennart Hellsing, Ilon Wikland, Barbro Lindgren, med flera representerade.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Några av dessa böcker orsakade under sin tid debatter på kultursidorna. En av böckerna som utmärkte sig i detta avseende i Hellsing & Bjärbors urval var Lasses farfar är död, Gidlunds 1972, av Anna-Carin Eurelius med illustrationer av Monika Lind(-Holmberg) Den väckte under sjuttiotalet en yrvaken och oväntat hätsk men mäkta intressant debatt om döden i barnboken. Det handlade om små barns förhållande till döden i allmänhet och bilderbokens hanterande av den i synnerhet. Det mest kontroversiella och provokativa i denna bok var att där berättades om hur Lasses farfar efter sin död lades i jorden och så småningom blev till mylla och näring för växtligheten. Författaren Anna-Carin Eurelius var utförlig och konkret på den punkten i sin berättelse:


Monika Lind-Holmberg, Lasses farfar är död, omslag –copyright Monika Lind-Holmberg”-Var är farfar nu?

-Han ligger i jorden under gräset säger Lasses pappa

-Är han inte rädd att ligga där alldeles ensam?

-Nej han är inte rädd för han känner ingenting.

-Kommer han upp sen?

-Nej farfar kommer aldrig tillbaka.

-Ska han alltid vara i jorden?

-Ja, och så småningom blir farfar också jord.

-Vad blir det med jorden då, frågar Lasse.

-Ur jorden växer det blommor och gräs och träd. Alla växter tar sin näring ur jorden. Både blåsippor och tussilago och alla andra växter som finns.”

Eurelius text nämner att farfar blir näring åt blåsippan och tussilagon. Bokens illustratör Monika Lind(-Holmberg) gestaltade detta med en blåsippsbacke och att farmors förkläde pryddes med blåsippor när farfar dött och dessutom var bokens ytteromslag täckt av blåsippor. Blåsippan blev på detta sätt en minnesmarkör som genomsyrade boken och utgjorde en i livet kvarstannande referens till Lasses döde farfar. Boken ingick i en serie om sju böcker om pojken Lasse för vilka författaren Anna-Carin Eurelius och illustratören Monika Lind(-Holmberg) erhöll flera litteraturpriser men det restes kritiska röster kring just boken Lasses farfar är död och hur dödsbegreppet hanterades i den. Detta ämne skulle visa sig vara mer kontroversiellt än författare, illustratör och förlaget Gidlunds kunnat förutse.


Nomad, Lenas farfar är i himlen, omslag  -copyright NomadI dag är det svårt att föreställa sig att en bilderbok för barn kan förorsaka debatter och uppslag till helsidesartiklar i de större rikstidningarna. Boken Lasses farfar är död ledde till något för våra dagar så unikt som en offentlig kulturdebatt om en barnboks innehåll i allmänhet och hur bilderboken hanterar döden och dödsbegreppet för de små barnen i synnerhet. Frågorna man ställde var främst två: Är det överhuvudtaget lämpligt att nämna en sådan 'vuxen' fråga i en barnbok? Och om så är fallet hur skall man då presentera döden för de små? Det gällde de små barnens förhållande till döden, vad den innebär och hur detta skall beskrivas. Att på så sätt som skedde i Lasses farfar är död, presentera en specifik tolkning för de små om vad som sker efter döden var förkastligt menade kritiska röster som pekade på att det fanns alternativ. Någon menade att i motsats till denna 'råa materialism och ateism' skulle en gudstro kunnat ge den 'vackrare' idèn om att farfar istället för att grävas ned i mullen och så småningom bli en enkel blåsippa mera 'skonsamt' hamnade på guldbeströdda vägar uppe i himmelriket.

Man diskuterade ingående och livligt det kontroversiella avsnitt som är återgivet ovan där Lasses pappa berättar för Lasse att farfar inte känner något när han är död och att han hamnar i jorden och blir till näring åt växterna. Eurelius låter Lasse i bokens slutscen vinka adjö av sin farfar och Lind(-Holmberg) illustrerar detta med en backe med en enda ensam blåsippa som Lasse vinkar åt.

”-Hejdå farfar säger han tyst för sig själv. ”

Boken vållade en hätsk debatt när den dök upp där pingstpastorn Stanley Sjöberg verksam i den dåvarande Pingstkyrkan i Stockholm med emfas angrep Lasseboken för att förfula och förskingra barns andliga utveckling och fantasi och profanera barnens inställning till livet och döden. I sin argumentation beskyllde Sjöberg Anna-Carin Eurelius och Monika Lind(Holmberg) för att ta ifrån barnen deras gudstro och rycka undan mattan för en möjlighet till ett ljust minne när en nära anhöriga går bort. Man tog ifrån barnen den vackra guldbeströdda väg upp i himmelen som finns beskriven menade Sjöberg. Detta retade upp pastor Sjöberg till den grad att han helt enkelt skrev en 'motbok' eller man kan väl benämna det för en travesti på Lasseboken som han kallade Lenas farfar är i himmelen där han lät en flicka Lena ha en farfar som dör och kommer till himmelen.

Monika Lind-Holmberg, Lasses farfar är död som en trasig cykel –copyright Monika Lind-HolmbergStanley Sjöberg gick offentligt till starkt angrepp på Lasseboken och tog helt enkelt och lyfte ut Lasse ur Lasseboken och placerade honom hos flickan Lena i sin egen bok. Där lät han flickan Lena förklara för Lasse att Lasses farfar egentligen kommer upp i himmelen men det vet inte Lasses pappa om. Stanley Sjöberg lät som 'bevisföring' flickan Lena säga: ”Den som tror på Jesus kommer upp i himmelen” Detta var enligt Sjöbergs kritiker en skrämmande utsikt att förutskicka till barnen. Kritikerna menade att barnen kunde bli rädda för att de inte skulle komma in i himmelen om de inte 'trodde' riktig ordentligt.

Stanley Sjöberg tog häpnadsväckande nog hjälp av vetenskapen(!) för att försvara sin religiösa tro och påvisa Lassebokens förkastliga hantering av Lasses farfars död. I en baksidestext till Sjöbergs bok skrev en barnläkare: ”I en nyligen utkommen barnbok Lasses farfar är död framställs den skrämmande stämning inför döden som råder i ett hem med en ateistisk syn på människan.” Stanley Sjöbergs figur Lena säger till den överflyttade Lasse att ”det finns gator av guld i himlen, att ingen blir sjuk där och att där inte finns några krig”.”Farfar är hos Gud nu” säger Lena vidare till Lasse och Stanley Sjöberg låter sin figur Lena göra det initierade påståendet att:” Det är nog din farfar också fast inte din pappa vet det. Alla kommer till himlen som tror på Jesus”

”-Jag fick idén till boken när jag läste om Lasse farfar är död” menade Sjöberg. ”Jag tyckte den boken borde få ett kristet svar.”

Anna Carin Eurelius´ replik på Sjöbergs kritik var att hans handlade var fantasilöst. Dessutom tyckte hon det var fräckt att använda barn som slagträ för att föra fram sina religiösa åsikter. ”I hans bok står att bara de som tror på Jesus kommer till himlen. Jag tror det är något som kan skapa ångest hos barn” menade Eurelius.

Sjöberg var av en annan uppfattning:

”Jag tror inte det kan skapa ångest. Att skriva en sån här bok har ju en förkunnarsida också. Jag tror att små barn har ett starkt Gudsbehov. I söndags kom en 6-årig pojke som knappast hört talas om Gud till vår gudstjänst. Han blev helt förkrossad och med tårar i ögonen sa han att det här var på riktigt”

I Stanley Sjöbergs bok om Lenas farfar avgörs farfars öde genom att kropp och själ skiljs åt:

”-Ska farfar ligga i en grav nu?
- Ja det kommer han att göra, sa mamma. Fast det är bara hans kropp. Farfar är i himlen nu
- Hur då undrade Lena. Inte kan man väl vara både i graven och i himlen?
- Jo, att dö är ungefär som att flytta från ett gammalt hus som skall rivas. Så får man flytta till ett nytt hus som är bättre. Våra kroppar är som hus. Farfar har lämnat sin kropp nu. Den var gammal och utsliten. Nu har han fått ett nytt hem. Guds änglar har hämtat farfar till himlen.
- Är det inte farfar som skall ligga i graven då, frågade Lena.
- Nej, det är bara hans kropp, sa pappa.” 


Nomad, Lenas farfar, gammalt kontra nytt hus – copyright NomadEn fråga som också blev aktuell och utvecklades till en debatt i debatten var hur långt man får gå som författare vad gäller att låna figurer ur andras verk.

Jan Gehlin det dåvarande författarförbundets ordförande var generös i frågan: ”Jag tycker man ska vara mycket frikostig med att tillåta sådana saker. Särskilt om det är polemisk litteratur. Man får låna figurer ur varandras böcker bara man inte gör falska direktcitat”

Anna Carin Eurelius kommenterade i sin tur det hela med att ”Om Stanley Sjöberg vill frälsa mig kan han ju ringa. Jag tycker det är lättköpt att frälsa bokfigurer”

I debatten deltog också Expressen, Aftonbladet och Dagens Nyheter.

I en artikel i Expressen 12 januari 1973,” skriver Maria Pia Boethius under rubriken: ”Strid om döden i barnböcker” med underrubriken ”Hamnar farfar i jorden eller himlen?” att Stanley Sjöberg skönmålar döden i sin bok om Lena. Att allt i hans version går alldeles för lugnt och stilla och tillrättalagt till. Senare samma år i Expressen 29 augusti ställde Maria Pia Boethius med anledning av Lasseboken frågan: Hur upplever barn döden? Hon menade att sådana frågor är relevanta och engagerar barn och hon intervjuade små barn på Adolf Fredrik/Gustav Vasa daghem i Stockholm. Där läste hon högt ur Lasses farfar är död för barn mellan tre och sju år. Barnen tog boken naturligt berättade Boethius. Flickorna ville bli rosor när de dog. Pojken Classe föredrog att bli gurkor och tomater.

”-Min farmor är i himlen säger en flicka

-Äsch hon är ju jord säger en annan flicka.

-Men min pappa kommer tillbaka för han är i Norrland, säger Nike 3 år”

I Aftonbladet den 6 augusti 1973 frågade sig Margareta Garpe ”Vad vet barn om döden?”

I artiklens ingress reflekterade hon över den förändring som skett i vår närhet till döden.

”I det gamla bondesamhället kom barnen tidigt i kontakt med döden. Men idag lever de olika generationerna var för sig och de gamla dör bak sjukhusets dörrar”. Garpe konstaterade att Lasses farfar är död var avsedd för barn från fyra år men att den med fördel kunde läsas för alla barn som börjat fråga om vad döden är. ”Den förklarar enkelt varför man dör och vad som händer efteråt”

Garpe tar liksom Boethius med boken till ett dagis i det här fallet i Gamla Stan i Stockholm och frågar några av barnen vad de tror händer när man dör:

Malin 5 år säger:”Man dör för att hjärtat stannar. Om man är gammal. Jag känner en katt som ska dö snart för den är så gammal”

Camilla 5 år säger: ”Man kan dö på gatan också. Om bilarna kör över en. Därför får man aldrig gå över gatan själv utan någon stor.”

Jon 5 år menar att ”Om någon skjuter på en så dör man. Pang. Pang.”

Och vad händer sedan då frågar Garpe femåringarna i Gamla stan:

Camilla: ”Då kommer man till himlen. Med en sån där raket. Månraket heter det”

Jon: ”Nej man kommer till helvetet. Och får träffa djävulen. Och där har dom en eld där dom grillar småpojkar och djävulen sticker en med en vass spade”

Cristina: ”Jag vill bli en blåklocka när jag dör!

Jon säger: ”Jag vill bli en gran...granar kan inte komma till helvetet för då sticker sig djävulen på barren”

Monika Lind-Holmberg, Lasse farfar är död, blåsippa –copyright Monika Lind-HolmbergI Dagens Nyheter lördagen 29 januari 1973 i DN:s sida ”Lördag med barnen” ställer man frågan i en helsidesartikeln ”Vart kommer man då man dör?” Det är en redaktion bestående av Britt-Marie Halbert, Britt Ågren och Lilian Öhström som ventilerar problematiken om döden och barns förmåga att ta till sig den utifrån den kontroversiella boken Lasses farfar är död. Birgitta Hålm som skrivit en trebetygssupsats om barnböcker säger att ”Det behövs böcker som ger 'jordiska' förklaringar till döden”. Hon nämner en näraliggande föregångare till Lasse farfar är död i Tove Janssons Trollvinter där Jansson låter en ekorre dö och Tooticki förklarar för det förtvivlade mumintrollet att ekorren snart blir jord. ”Ur jorden växer snart träd och i trädet klättrar snart nya ekorrar. Är nu det så sorgligt” frågar hon. Farfar i Lasseboken blir jord och jord blir blommor och träd. Livets kretslopp blir till en tröst skriver Birgitta Hålm. Hon fortsätter:”Anna-Carin Eurelius` Lasses farfar är död är ett fullföljande av en linje om den moderna barnboken. Eurelius är den första som konsekvent ger en ateistisk 'jordisk' förklaring av döden för barn i en barnbok/.../den nitiske pastor Sjöberg är ute i ogjort väder, att han i sitt frälsarnit är fruktansvärt intolerant som inte kan tillåta att denna ensliga och ack så välbehövliga motvikt till alla himmelsfärder existera!”

I en essä Frågetecken och livstecken- om döden i svenska bilderböcker i antologin Myter och motiv, essäer om litteratur, i Svensklärarföreningens årsskrift 1995, skriver Eva Söderberg som är universitetsadjunkt och doktorand i litteraturvetenskap om boken Lasses farfar är död och andra exempel på hur dödsbegreppet användes i barnboken och hon pekar på hur blåsippan i Lasseboken blir till en positiv livsmarkör och att farfar på detta sätt bevaras i naturen.

Eva Söderberg menar att bilderboken har två språk till sitt förfogande. Bilden och texten. Oftast ur två konstnärers temperament även om vissa författare också íllustrerar och vice versa. Hon gör en skillnad på texten och bilden i Lasseboken, att döden och farfars bortgång presenteras mer hoppfullt i bilden. Där texten endast nämner ordet blåsippa två gånger är bilden mera frekvent att använda blåsippan dels på kyrkogården men också i omslagsbilden och på farmors klänning och det i en svartvit del endast är blåsippan som blir bemängd med livsbejakande färg. Farfar dör men fortlever i blåsippan skriver Eva Söderberg. Blåsippan är som en av vårens mest efterlängtade blommor.

Benny Holmberg

Litteratur:

Bilderboksretro 70-tal. Susanna Hellsing och Lisa Bjärbo. Raben &Sjögren 2012
Lasses farfar är död Anna Carin Eurelius,illustrationer Monika Lind-Holmberg, Gidlunds 1972
Lenas farfar är i himmelen text Stanley Sjöberg bild Stig Benson. Norm 1972
Myter och motiv, essäer om litteratur. 1995 Frågetecken och livstecken- om döden i svenska bilderböcker. Svensklärarföreningens årsskrift 1995 Eva Söderberg

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Also sprach Martin Heidegger

Under 1950-talet genomkorsas Martin Heideggers filosofi av det som den tyske tänkaren kallade Kehre, en vändpunkt. Den mest betydande i hans filosofi blir då konsten. I ”Sein und Zeit” (1927) ...

Av: Guido Zeccola | Agora - filosofiska essäer | 24 Maj, 2012

Kanadas Atlantkust – hav, hummer och glesbygd

Kanadas Atlantkust bjuder på orörd natur, havsbad och hummer, men också tynande näringar, avfolkning och skräpmat. Vi badar, paddlar kajak, smakar kulinariska specialiteter och utforskar våra släktband på Nova Scotias ...

Av: Elin Miller | Resereportage | 03 april, 2013

Frankrike och dess kulturpolitik

  Tre ord kan enligt min mening beskriva den franska kulturpolitiken: - Excellence- Elegance- Echanges Enligt de officiella dokument som styr det franska kultur- och kommunikationsministeriet (Ministère de la Culture et de la ...

Av: Mikael Jönsson | Essäer | 16 februari, 2011

Stefan Whilde

Vem kan man INTE lita på?

Dagens ETC, Folkhälsomyndigheten, VoF och andra sekteristiska lobbyföreningar, Wikipedia, TV4Nyheterna, Socialstyrelsen, DN, Livsmedelsverket. Listan kan egentligen göras hur lång som helst. Låt oss dröja kvar vid dessa uppräknade fenomen för ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 Maj, 2015

Brittisk litteratur - En passage till Indien

Att upptäcka brittisk litteratur är att samtidigt upptäcka Indien. Banden mellan Indien och Storbritannien har genom historien varit hårt knutna vilket har kommit att avspeglas inom litteraturen. Några av ...

Av: Therese Ekstrand | Essäer om litteratur & böcker | 19 augusti, 2010

Könsbestämda ord

Härmed anmäler jag påbudet att ordet kvinniska skall ersätta ordet människa. Möjligen är ordet kvinniska inte direkt könsneutralt, men det kommer att mildra den tyranni med vilken millionårigt manligt språkbruk ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 09 november, 2013

Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 25 april, 2016

Kärlek = 120kr

Han sa att han älskade mig och tog mig i hand, två gånger. Sedan tog jag min cykel och gick ut från Möllevångens lilla livsmedelsbutik. Kassörskan hade bevisligen uppmanat mig ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 27 januari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.