Musik som minnesmärken

Om relationella ramverk, bilder av identitet, igenkännandets betydelse och tixotropiska förbindelser i konsten via den norske tonsättaren Lars Petter Hagen och hans tankedialog med den franske installationskonstnären Christian Boltanski ”På mange ...

Av: Stefan Thorsson | 09 mars, 2013
Essäer om musik

Illustration: Hebriana Alainentalo

Fantasi och mening

Kärleken har behov av verklighet.

Av: Tidningen Kulturen | 15 september, 2015
Melker Garay : Reflektioner

John Updike, rovdjursinstinkten och förloraren

Villa ligger invid villa. Likt rader av fyrkantiga lådor fyllda av välordnat och välartat medelklassliv i ändlösa rader. De välklippta gräsmattorna. De välkammade barnen. De skinande leendena. Männen som firar ...

Av: Crister Enander | 17 februari, 2009
Litteraturens porträtt

Bernadette och miraklet i Lourdes

Helgon finns i de flesta religioner och intresset för helgon har varit utbrett i alla tider. Inom olika kulturer har män och kvinnor betraktats som särskilt heliga och vördnadsvärda på ...

Av: Lena Månsson | 25 maj, 2014
Essäer om religionen

DET ”PASSAR IN”: Dostojevskij läser Hegel



László F. FöldényiLäser Fjodor Dostojevskij G.W.F. Hegel i Sibirien och brister i gråt?

Att så är fallet är åtminstone László F. Földényis antagande i essän ”Dostojevskij läser Hegel i Sibirien och brister i gråt” (Ersatz 2011). Stöd finner Földényi i att A.J. Wrangel, Dostojevskijs förtrogne i Sibirien, noterar köpet av en Hegelbok. De ska ha studerat filosofi tillsammans, sägs det. Földényi påpekar själv att det är okänt vilken bok det gäller. Han kommer med ett hugskott: det gäller Hegels anteckningar om världshistoriens filosofi. Läsningen antas också ha varit så omvälvande för Dostojevskij att han brustit ut i gråt.

Det finns inga belägg för något av det här. Enbart indicier föreligger. Centrerad kring denna ingivelse vecklar emellertid essän ut sig steg för steg. Jag glömmer snart att essäns tankar alstras av en motor – ett påstående – som inte är adekvat belagt. Essäns motor är en fiktiv iscensättning, ett skickligt illusionsnummer.

Spelar det någon roll att jag glömmer det? Nej, inte alls. Essän är till formen ett ”försök”. Dess fiktioner griper in i ett avgörande skede, de förskjuter textens riktning. Just genom fiktionen kan essän ibland rikta in tanken att fokusera det som fakta inte kan betvinga. Med fantasins hjälp kan så essän låta ämnet framträda tydligare och med större kraft än det dokumenterat verkliga. Det kan naturligtvis inte bli tal om ”bevis”. En essäs bärkraft visas i om det som sägs ”passar in” i ett visst mönster eller inte.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Kan man säga att Földényis hugskott passar in? Definitivt.

Varför då? Därför att de är vinstgivande. Något ”händer”. Oavsett om hugskotten motsvarar en historisk verklighet eller inte klargör de dens natur. De iscensättningar och litterära grepp Földényi använder ökar förståelsen av både Dostojevskij och Hegel. Essän befinner sig emellan verklighet och dikt. Földényi använder sig av fiktiva medel i den grad de är nödvändiga för att blottlägga det verkliga. Huruvida Dostojevskij verkligen satt böjd (gråtande) över Hegels föreläsningsanteckningar eller inte förefaller därmed ointressant.

För Hegel, som Dostojevskij antas läsa, är det verkliga det rationella. Det rationella är hos Hegel ett raster som lägger sig över den oändliga mångfalden och filtrerar den så att endast det som förnuftet kan fatta blir kvar. Resten försvinner. I den hegelska dialektiken måste varje erfarenhet kunna repeteras och framträda i en ordnad erfarenhet. Så utesluts varje avvikande och ny händelse. Det icke-identiska, undret och slumpen försvinner in i oförnuftets skuggland.

In i skuggan försvinner likaså Sibirien. En plats som enligt Hegel aldrig skulle kunna inhysa civilisation och därför heller inte historia i sann bemärkelse. Földényi uttrycker det som att Dostojevskij därför dras in i ”icke-varat”. Han så att säga utesluts från den västerländska andens erfarenhet, han utestängs från ”verkligheten”. Dostojevskijs författarskap ska därefter i mycket, menar Földényi, komma att handla om reaktioner på den västerländska upplysningsrationalitet som glömmer att varje inneslutning innebär en uteslutning.

Den hegelska dialektiken innebär försakelse. För att kunna betvinga mångfalden under förnuftets fana måste den försaka det som inte kan kuvas. Den rationalitet Hegel betvingar verkligheten med är i denna bild grå, dess sken så menlöst byråkratiskt att man aldrig skulle kunna misstänka dens historiesyn för ”konstruktion”, alltså dikt. Det förnuftsdiktande Hegel ägnar sig åt präglas av ett tillstånd av förtätad skräck för det okända. Historien täcks av skygglappar. Allt det som inte kan förklaras och tillrättaläggas ingjuter därför skräck och fruktan. Fattad så blir dialektik – för att citera Földényi – ett slags ”förträngelsens toppteknologi”.

Gud dog långt innan Friedrich Nietzsche. Likaså transcendensen. Földényi ser i Dostojevskij Hegels antipod. Det är Dostojevskij och inte Hegel som ställer de relevanta frågorna. Hegel skymmer över det som inte kan fattas med rationella medel, Dostojevskij håller fram det. Han genomlyser den transcendenta rest som förnuftet vill glömma. Hellre än att förtränga skräcken för det okända försöker Dostojevskij försona människan med den.

Vad kommer efter Gud? Földényi svarar – tekniken. Den mänskliga tillvaron är stympad, idén om människan sargad. En teknisk rationalitet koloniserar steg för steg vår livsvärld och kväver därmed sann mänsklighet. Svaret är naturligtvis inte särskilt självständigt. Man skulle lika gärna kunna hänvisa till Ernst Jünger, Oswald Spengler, Martin Heidegger eller Theodor W. Adorno m.fl. Det intressanta med essän är istället hur Földényi spelar ut Hegel (förnuft) mot Dostojevskij (tro och känsla).

Dostojevskij tillbakavisar inte förnuft, han avvisar tanken att sätta förnuftet på Guds tron. För Dostojevskij handlar det om tron på en mänsklighet som respekterar det oändliga nog mycket, att inte sänka horisonten till det omedelbart synliga och gripbara. Genom sina fiktiva grepp lyckas Földényi aktivera en fundamental konflikt i vårt moderna tänkande. Konflikten är idag mer aktuell än för de som råkar ha huvudrollen på den scen essän frambesvärjer.

Claes-Magnus Bernson

 

Källa
László F. Földényi
Dostojevskij läser Hegel i Sibirien och brister i gråt
Ersatz  

Ur arkivet

view_module reorder
Tomas Tranströmer. Foto: Caj Westerberg

Postum lektion i konsten att arbeta med språket

Torsten Rönnerstrand om Tomas Tranströmers ”I arbetets utkanter”.

Av: Torsten Rönnerstrand | Essäer om litteratur & böcker | 30 december, 2017

Michel Houellebecq. Foto Phillippe Matsas

Vem lever lycklig i en tid som vår?

För några år sedan kunde man i den franska veckotidskriften Le nouvel Observateur läsa om den då senast inträffade politiska skandalen, när den åldrade ägarinnan till det stora parfymimperiet L’Oréal ...

Av: Claes-Magnus Hugoh | Essäer om litteratur & böcker | 09 februari, 2016

Våldet i fantasylitteraturen

Steven Ekholm synar våldet i några fantasyromaner från Sagan om ringen till Harry Potter. Om man skulle göra en hastig översyn av ungdomars läsning idag så är nog fantasylitteraturen den genre ...

Av: Steven Ekholm | Essäer om litteratur & böcker | 01 april, 2011

En strålande jul i Sverige Upplevd av Angelo Tajani

“Jul, jul, strålande jul...” - det tog flera år innan jag förstod dessa ords verkliga innebörd. Den svenska julen är verkligen enastående och dess fantastiska stämning borde spridas ut i världen. Det ...

Av: Angelo Tajani | Kulturreportage | 24 december, 2012

Goethe Farbkreis

Kungen av Kalifornien

Romanen är en parasitär form, en hybridexistens som Frankensteins monster, skriver Kristoffer Leandoer. Visst har den lånat ihop till sin form och gestalt av saga, fabel och skröna, men memoaren ...

Av: Kristoffer Leandoer | Essäer om litteratur & böcker | 23 september, 2017

Ingen elektronisk växtvärk i underjorden. Om Art’s Birthday

Många bitar faller på plats under den vecka i Stockholm då maskinisterna i Kraftwerk gör fyra fullsatta konserter på Cirkus och dessutom visar sin 3-D-installation 1 2 3 4 5 ...

Av: Curt Lundberg | Essäer om musik | 29 januari, 2014

Börft Records - kulturbärare i periferin

Ungefär samtidigt som syntpopen, emblematiskt representerad av Human Leagues platta ”Dare” och Depeche Modes debut, slog sina kommersiella lovar kring den skivköpande publiken, utvecklades en mindre för allmänheten mindre iögonenfallande ...

Av: Peter Sjöblom | Essäer om musik | 23 september, 2013

Hugo Ball

   Hugo Ball

Av: Stefan Hammarén | Essäer om litteratur & böcker | 12 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.