Att förstå ”med” sig själv. Om Sapfo och Alkaios

”Eros skakar mig motståndslöst än en gång –ljuvligt stingande, obetvingliga djur!”(Sapfo) Kan en liten bok som innehåller fragment från en tid utanför tiden alstra i mig samma darrning som jag känner ...

Av: Guido Zeccola | 20 april, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Det omöjliga

  Det omöjliga Simone Weils helgonliknande leverne är ständigt aktuellt stoff för inspiration och diskussion. Minst lika viktigt är dock hennes filosofiska och politiska gärning. Mårten Björk försöker därför ta fasta ...

Av: Mårten Björk | 23 oktober, 2007
Essäer om samhället

En Konsertupplevelse utöver det vanliga

 Stockholm, Drottningholms slottsteater, 6-10 juni Stockholm early music festival 2012 Det har under denna vecka varit ett mycket ambitiöst program med vad som kallas tidig musik, en term som är mina ögon ...

Av: Alexander Sanchez, Jessika Ahlström | 17 juni, 2012
Musikens porträtt

Kulturförbittring

Att bilda kultur är att lära sig att förnimma den associativa undertexten mellan: bokstäver, ordens ideogram, text, fotografier, andra bilder, sysslor eller artefakter i detta syfte. Syfte definieras som mellanmänsklighet ...

Av: Freke Räihä | 08 oktober, 2010
Essäer

Kanon och labyrinten



kanoniska författareLitterär kanon. Ett ämne som väcker diskussion fast många kanske inte riktigt vet vad det innebär. Det blir ofta en diskussion om estetik och personlig smak; litteratur som ett slags indoktrinering. Sällan är det läskunskaper och tillgången till litteratur för olika grupper som människor tänker på när ämnet kommer upp.

Den mest vanliga men också mest svårbesvarade frågan om litterär kanon är vad man ska ha den till. Kanonisering är en lång process som sållar ut verk som inte kan övertyga flera generationer om sin storhet eller allmängiltiga relevans. Det har främst varit europeisk litteratur som har haft förmånen att räknas in i kanon, men i samband med debatten om att öppna upp kanon eller bevara en så har kanon blivit ett slags slagfält där olika grupper vill få in sina verk och författare för att understryka sin roll i kulturen. Man kan ju fråga sig varför det är så viktigt att bli representerad i något som kan kallas för kanon; det finns många olika skäl. Men de flesta är på något sätt godtyckliga eller subjektiva, medan vissa riktar in sig på frågan om vad läsningen i sig är värd.

Det är intressant att processen inte har någon direkt lättbegriplig struktur som gör att man kan förutspå en kanonisering. Ett verk som blir ignorerat av sin samtid kan med åren växa och få en betydelse som skymmer dess blygsamma mottagande. Ett drömspel till exempel möttes av tveksamma kritiker, de första uppsättningarna blev inte så lyckade på grund av de tekniska problemen, men med samhällsförändringarna i Europa och teaterteknikens utveckling så kom Drömspelet till slut att omhuldas av surrealister och expressionister. Idag är det ett av Strindbergs och svensk litteraturs viktigaste verk.

Ju längre tiden går desto färre verk från varje epok är det som överlever. Det finns antagligen massor av antik litteratur som är intressant och läsvärd, men ändå är det ganska få verk och författare som vi återkommer till.

Men kanonisering inom litteratur handlar inte bara om hur ofta böckernas läses, utan också om hur minnet av författaren hålls vid liv. Detta kan innefatta allt från litterära sällskap och museum till frimärken och högtidsår. Det hela måste motiveras och hållas intressant för att inte falla i glömska.

Kanonisering manifesterar sig främst på litteraturlistor i skolorna. Det är där många möter bilden av vad som är viktig och bra litteratur. När något lärs ut av professionella så tar vi för givet att det är bra. Men det är också lätt att skrämmas av det. Att få berättat för sig att Röda rummet kan ha en motsatt effekt, man skyr läsning som ett tvång. För mig hade den en gång en annan effekt; jag trodde länge att Ondskan var en bra bok eftersom vi alla skulle läsa den i högstadiet. Men med åren har jag insett att jag nog var lite naiv och okritisk i min läsning. Så anbefallen läsning kan också motverka det som ska vara syftet.

Litteraturprofessorn John Guillory argumenterar i sin bok Cultural capital för att kanon egentligen handlar om kulturellt kapital som reglerar läs- och skrivkunskaperna i olika sociala grupper. En samhällsgrupp med lågt intresse för läsning och litteratur är inte så intresserad av att se sina verk och författare kanoniserade, medan en grupp med högre kulturellt kapital, vilket oftast tillhör en högra samhällsklass, framhåller sina viktiga verks betydelse. Samtidigt är det svårt att definiera en grupp, få de att verka mer enhetliga än de egentligen är. Det är få som vill och kan kategorisera sig så snävt.

languageSå läskunnighet är det som nog kan samla flest när det handlar om kanon. Kulturell identitet är svårt att lära ut, utan måste nog upplevas på fler plan än i böcker. Då är det viktigare att lära sig läsa på kritiskt sätt, och inte inbilla sig att en bok är viktig bara för att den används i skolan. Idag utsätts vi för mängder av text, överallt blir vi påbjudna information som vi kanske inte är så intresserade av eller som vi inte kan värdera sålla på ett bra sätt. Litterära genrer och texter skiljer sig åt och kan inte alltid jämföras med varandra; lagtext och poesi kräver två olika förhållningssätt.

Men en kanon har den fördelen att den kan fungera som ett historiskt minne. Den behöver ju inte nödvändigtvis gå en specifik grupps ärende, utan kan likväl vara något som förenar och pekar på likheter likväl som skillnader. Att läsa de så kallade klassikerna sätter in läsaren i ett större sammanhang samtidigt som det ger medel för kritiskt och självständigt tänkande över vad som gör ett verk relevant. Kanonisering kräver ju ett aktivt läsande av verken. Även om ordet kanon kan leda tankarna till något ålderdomligt och stelt så är det ju faktiskt en process som kräver många aktörers deltagande.

Påbjuden läsning kan då verka motsägelsefull, om ett verks storhet måste tvingas på läsaren kan man undra om det egentligen är ett mästerverk.

Så kanon är något som orsakar mycket debatt med sin tvetydiga innebörd, men debatten kring dess existens ses ofta som ett symptom eller tecken på att humanistiska studier befinner sig i något som kan liknas vid en identitetskris. I Sverige kommer det att dröja länge innan vi får se någon nationell kanon likt den i Danmark; ingen utom i princip folkpartiet vill vara med och bestämma en. Eftersom ingen kan komma med ett fullgott svar som inte faller ner i frågan om estetik eller sociala gruppers representation så kommer det att fortsätta att vara något som skapar mer frågor och konflikter än lösningar. När många faktorer spelar in så öppnar det för så många invändningar att en lösning som tillfredsställer alla parter ter sig orealistisk.

Daniel Svederud

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Klimat eller vårdkvalitet när Sahlgrenska stänger psykiatriskt akutintag

Slänger mig mot tidningsstället, inte för att Göteborgs-Posten är min främsta preferens men en gratis tidning är trots allt en gratis tidning. "Hårdare klimat för psyksjuka" skriker framsidans huvudrubrik (2010-05-03) ...

Av: Linda Bönström | Reportage om politik & samhälle | 09 maj, 2010

Släpp inte fan över bron!

Släpp inte fan över bron! Ann Hingström träffar Hans Alfredson.    Hans Alfredson, foto: Julia Peirone/W&W Två fullvuxna män med akademisk bakgrund och smak för det burleska slår sig alltså ihop och ...

Av: Ann Hingström | Scenkonstens porträtt | 12 januari, 2007

Thomas Middleton  Foto Wikipedia Public domain

En Shakespeares jämlike

Det är ett väldigt ståhej kring Shakespeares 400-årsjubileum. Hans samtida kollegor som Christopher Marlowe och Ben Johnson står helt i skuggan av honom. Och så har vi Thomas Middleton (1570-1627) ...

Av: Bertil Falk | Litteraturens porträtt | 27 juli, 2017

Bruno K Öijer reciterar

När Bruno K Öijer träder fram på scenen på Södra teatern i Stockholm vet applåderna inga gränser. Och finns det ett tema för denna kväll så är det just att ...

Av: Tomas Nilsson | Litteraturens porträtt | 17 mars, 2009

Det svenska deckaråret 2008

År 2009, dags för ett nytt deckarår men innan Bengt Eriksson börjar läsa och skriva om årets nya deckare - föreslår han några anteckningar om året som gick. Bästa svenska deckare ...

Av: Bengt Eriksson | Kulturreportage | 09 januari, 2009

Hildegard von Bingen ─ Rhenlandets Sibylla

Under medeltiden levde ett stort antal märkliga kvinnor som i dikt eller drama i uppenbarelser eller brev framför sin kärlek till Gud och sina medmänniskor. De talar om sin förundran ...

Av: Lena Månsson | Övriga porträtt | 26 oktober, 2009

Intervju med Alessia Niccolucci

Alessia Niccolucci är en begåvad italiensk ung författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon tycks ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men hon ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 19 augusti, 2011

En tyrann i tiden – Re Orso på Opera Comique

Det finns många sätt att börja en opera på. Det behöver inte vara med ouvertyren, även om det är det vanligaste. Ouvertyren kan man dessutom lägga i slutet av operan ...

Av: Ulf Stenberg | Kulturreportage | 26 maj, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.