Den nya flaggan?

Nytt från Nya Zeeland – flaggan fortsätter flamma stolt

I ”Sörgården”, den trevliga läseboken för folkskolans yngre åldrar som kom ut kring början av förra sekelskiftet och som trycktes om i många upplagor, finns en trevlig bild på en ...

Av: Ivo Holmqvist | 26 mars, 2016
Essäer om politiken

Benjamin 12

Håkan Eklund OM BENJAMIN Benjamin är en serie skapad och ritad av kulturella mångsysslaren Håkan Eklund. Det handlar om en-rutingar och serien används ofta av skaparen för att belysa dumma företeelser i allas ...

Av: Håkan Eklund | 05 november, 2011
Kulturen strippar

Tillvarovävens formvärld och vävfront Torsten Hägerstrands andliga testamente

Som första universitetsämne läste jag 1944-45 geografi i Lund och minns väl de sympatiska lärarna Karl Erik Bergsten, Sven Björnsson och Torsten Hägerstrand. Liksom Helge Nelson, som tillika var min ...

Av: Erland Lagerroth | 14 oktober, 2010
Essäer

Om tro och vetande och behovet att ett gemensamt samtalsrum

En sentida hypotes hävdar att det finns en gen som styr individens spiritualitet. Den så kallade gudsgenen. Denna hypotes framlades i modern tid av den amerikanska genetikern Dean Hamer, och har ...

Av: Aje Björkman | 20 juni, 2010
Essäer

Kanon och labyrinten



kanoniska författareLitterär kanon. Ett ämne som väcker diskussion fast många kanske inte riktigt vet vad det innebär. Det blir ofta en diskussion om estetik och personlig smak; litteratur som ett slags indoktrinering. Sällan är det läskunskaper och tillgången till litteratur för olika grupper som människor tänker på när ämnet kommer upp.

Den mest vanliga men också mest svårbesvarade frågan om litterär kanon är vad man ska ha den till. Kanonisering är en lång process som sållar ut verk som inte kan övertyga flera generationer om sin storhet eller allmängiltiga relevans. Det har främst varit europeisk litteratur som har haft förmånen att räknas in i kanon, men i samband med debatten om att öppna upp kanon eller bevara en så har kanon blivit ett slags slagfält där olika grupper vill få in sina verk och författare för att understryka sin roll i kulturen. Man kan ju fråga sig varför det är så viktigt att bli representerad i något som kan kallas för kanon; det finns många olika skäl. Men de flesta är på något sätt godtyckliga eller subjektiva, medan vissa riktar in sig på frågan om vad läsningen i sig är värd.

Det är intressant att processen inte har någon direkt lättbegriplig struktur som gör att man kan förutspå en kanonisering. Ett verk som blir ignorerat av sin samtid kan med åren växa och få en betydelse som skymmer dess blygsamma mottagande. Ett drömspel till exempel möttes av tveksamma kritiker, de första uppsättningarna blev inte så lyckade på grund av de tekniska problemen, men med samhällsförändringarna i Europa och teaterteknikens utveckling så kom Drömspelet till slut att omhuldas av surrealister och expressionister. Idag är det ett av Strindbergs och svensk litteraturs viktigaste verk.

Ju längre tiden går desto färre verk från varje epok är det som överlever. Det finns antagligen massor av antik litteratur som är intressant och läsvärd, men ändå är det ganska få verk och författare som vi återkommer till.

Men kanonisering inom litteratur handlar inte bara om hur ofta böckernas läses, utan också om hur minnet av författaren hålls vid liv. Detta kan innefatta allt från litterära sällskap och museum till frimärken och högtidsår. Det hela måste motiveras och hållas intressant för att inte falla i glömska.

Kanonisering manifesterar sig främst på litteraturlistor i skolorna. Det är där många möter bilden av vad som är viktig och bra litteratur. När något lärs ut av professionella så tar vi för givet att det är bra. Men det är också lätt att skrämmas av det. Att få berättat för sig att Röda rummet kan ha en motsatt effekt, man skyr läsning som ett tvång. För mig hade den en gång en annan effekt; jag trodde länge att Ondskan var en bra bok eftersom vi alla skulle läsa den i högstadiet. Men med åren har jag insett att jag nog var lite naiv och okritisk i min läsning. Så anbefallen läsning kan också motverka det som ska vara syftet.

Litteraturprofessorn John Guillory argumenterar i sin bok Cultural capital för att kanon egentligen handlar om kulturellt kapital som reglerar läs- och skrivkunskaperna i olika sociala grupper. En samhällsgrupp med lågt intresse för läsning och litteratur är inte så intresserad av att se sina verk och författare kanoniserade, medan en grupp med högre kulturellt kapital, vilket oftast tillhör en högra samhällsklass, framhåller sina viktiga verks betydelse. Samtidigt är det svårt att definiera en grupp, få de att verka mer enhetliga än de egentligen är. Det är få som vill och kan kategorisera sig så snävt.

languageSå läskunnighet är det som nog kan samla flest när det handlar om kanon. Kulturell identitet är svårt att lära ut, utan måste nog upplevas på fler plan än i böcker. Då är det viktigare att lära sig läsa på kritiskt sätt, och inte inbilla sig att en bok är viktig bara för att den används i skolan. Idag utsätts vi för mängder av text, överallt blir vi påbjudna information som vi kanske inte är så intresserade av eller som vi inte kan värdera sålla på ett bra sätt. Litterära genrer och texter skiljer sig åt och kan inte alltid jämföras med varandra; lagtext och poesi kräver två olika förhållningssätt.

Men en kanon har den fördelen att den kan fungera som ett historiskt minne. Den behöver ju inte nödvändigtvis gå en specifik grupps ärende, utan kan likväl vara något som förenar och pekar på likheter likväl som skillnader. Att läsa de så kallade klassikerna sätter in läsaren i ett större sammanhang samtidigt som det ger medel för kritiskt och självständigt tänkande över vad som gör ett verk relevant. Kanonisering kräver ju ett aktivt läsande av verken. Även om ordet kanon kan leda tankarna till något ålderdomligt och stelt så är det ju faktiskt en process som kräver många aktörers deltagande.

Påbjuden läsning kan då verka motsägelsefull, om ett verks storhet måste tvingas på läsaren kan man undra om det egentligen är ett mästerverk.

Så kanon är något som orsakar mycket debatt med sin tvetydiga innebörd, men debatten kring dess existens ses ofta som ett symptom eller tecken på att humanistiska studier befinner sig i något som kan liknas vid en identitetskris. I Sverige kommer det att dröja länge innan vi får se någon nationell kanon likt den i Danmark; ingen utom i princip folkpartiet vill vara med och bestämma en. Eftersom ingen kan komma med ett fullgott svar som inte faller ner i frågan om estetik eller sociala gruppers representation så kommer det att fortsätta att vara något som skapar mer frågor och konflikter än lösningar. När många faktorer spelar in så öppnar det för så många invändningar att en lösning som tillfredsställer alla parter ter sig orealistisk.

Daniel Svederud

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Skenhistoria

 Nästan längst söderut på Attika, en halvtimmas bilfärd från Atens Internationella flygplats, ligger det en liten hamnstad som bär namnet Lavrio. Den tillhör inte det grekiska fastlandets pärlor, faktum är ...

Av: Magnus Alkarp | Kulturreportage | 21 oktober, 2012

Loserförfattarfabriken III

Ny sen årstid på loserförfattarfabriken. Den varma tredjedelslängre sommarén av få ord förbyttes till höstens meningslösa tystnad först. Loserförfattarna hade för det mesta glömt sin första iver att skriva enahanda ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 11 augusti, 2011

Göran Sonnevi

Den unge Göran Sonnevi och språket

1961 skriver Göran Sonnevi: Nästan ingenting – Varsamhet. Dess klang. Också frågor är möjliga. Det är ur dessa fyra korta rader som Göran Sonnevis diktning tar form. Kortfraserna visar upp en trevande början. En ...

Av: Hans-Evert Renérius | Litteraturens porträtt | 17 september, 2017

Gustaf Broms – Det oskyldiga ögats vitalitet

Foto · Carl Abrahamsson Gustaf Broms – Det oskyldiga ögats vitalitet Konstnären Gustaf Broms och hans partner Trish Littler vandrade i över ett års tid från Sverige ned till Ukraina, som ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 30 oktober, 2007

Skenet bedrar ― tradition och förnyelse i Chaucers Canterbury tales

 “Whether saistou this in ernest or in play?”“Nay”, quod Arcite,“in ernest, by my fay”Ur ”The Knight’s Tale”  And eek men shall not make ernest of game.Ur “The Miller’s Prologue”1   Historiska traditioner är ...

Av: Katarina Båth | Essäer | 14 november, 2012

Och Gud skapade Lili von Wallenstein

Lili von Wallenstein är en av de mest intressanta författarinnorna som jag har läst den senaste tiden. Hennes nya bok Och Gud skapade kvinnan har beskrivits som "en postfeministisk Jägarna ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 07 juli, 2011

”Tre par skor” av Vincent van Gogh (1886)

Skor, kängor och stövlar i konsten

Längs kanten av Davidshallsbron i Malmö står det nitton par skor. Skorna är gjorda i brons och tillhör verket Way to go, en offentlig installation av konstnären Åsa Maria Bengtsson.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 04 november, 2016

Aleksis Kivi – Finlands nationalförfattare

Den 10 oktober firas i Finland varje år Aleksis Kivi dagen. I det finsktalande Finland är Aleksis Kivi nationalskalden. Hans ”Sju bröder” är märkligt tidlös och har alltid inspirerat finländska ...

Av: Rolf Karlman | Litteraturens porträtt | 14 september, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.