Erotiskkrönika 04 Bandagesstation

Mina nerver svek mig goda hårdhudade, fastän försökte intala mig att är ju lyxpoet, den som skall kunna komprimest mera inte minst även den svåraste av opplevda verkligheter i de ...

Av: Stefan Hammarén | 26 augusti, 2010
Stefan Hammarén

Vantablack, Källa: Wikipedia

Konstnären som äger det svartaste svarta i konsten

Till konstvärldens förtret har konstnären Anish Kapoor exklusiv rätt till det svartaste svarta i konsten. Han äger sedan 2014 rätten att använda Vantablack som kan absorberar 99.96% av allt ljus.

Av: Mathias Jansson | 19 mars, 2017
Essäer om konst

Loggbok från seglats i Hammarenska farvatten…

Ute på villande hav, GPS ur funktion, kompass och sextant överbord, sjökortet ivägblåst, bortblåst, omhöljda av dimma och mörka moln i stark kulning stävar vi vidare, framåt i detta hav ...

Av: Oliver Parland | 10 november, 2012
Övriga porträtt

Milosz 100 år

"Utan tvekan vill jag hävda att Czesław Miłosz är en av de största poeterna - kanske den störste - i vår tid."(Joseph Brodsky) Den 30 juni 1911, för 100 år sedan ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2011
Litteraturens porträtt

Roberto Bolaños svarta karneval



Roberto Bolaño Roberto Bolaño (1953-2003) är en av de senaste årens största internationella författarsuccéer. På svenska finns sedan i fjol inte bara de båda stora romaner som grundlagt hans berömmelse, De vilda detektiverna och 2666, utan också Om natten i Chile, Amulett och diktsamlingen Det okända universitetet. Mer lär följa; framför allt hoppas jag novellförfattaren Bolaño hittar hit. Under tiden kan den som i likhet med mig inte läser spanska glädja sig åt att det i dag publicerats mer än ett dussin verk av honom på engelska, både fiktion, lyrik, essäer och tal. Även om flertalet berättelser inte når samma höjder som de redan översatta romanerna rymmer efterskörden pärlor, framför allt novellsamlingen Last Evenings on Earth och det lilla cut-up-experimentet Antwerp.

Trots att han in i det sista betraktade sig primärt som poet, ett släkte som överbefolkar hans produktion, är det den sena fiktionsprosan som skapat Bolaños berömmelse. I det tomrum som uppstod i latinamerikansk berättarkonst efter Marquez magiska realism kom Bolaño att stå för en ny väg, som i mitten av 90-talet ledde till hans genombrott i den spanskspråkiga litteraturvärlden. Med de engelska översättningar som började strömma ut från förlaget New Directions fr o m 2003 och en marknadsföring som framställde honom som en latinamerikansk poète maudit var marken beredd. Bilden av den mytiske Bolaño – en nonkonformistisk vagabond, poet och vänstersympatisör, som länge måste försörja sig på manuella ströjobb och bidrag till litterära pristävlingar för att slutligen dö en förtidig död i kön till en levertransplantation – bygger i stor utsträckning på en biografisk läsning av hans verk som de på många sätt inbjuder till. Vad den utelämnar är den mogne, hårdarbetande familjeförsörjaren Bolaño, som hävdade att han under 90-talet tvingades satsa på prosa för att den sålde bättre än poesi.

Säkert är att för Bolaño hörde liv och dikt intimt samman på avantgardistiskt vis. Det avspeglas inte minst i en fallenhet för spektakulära yttranden. I samlingen The Last Interview and Other Conversations hävdar han bl a att läsande är viktigare än skrivande, och tillfrågad vilka fem verk som betytt mest för honom skryter han med att det snarare rör sig om 5000. Bland dessa står Moby Dick och Don Quijote sida vid sida med bl a ”allt av Borges”, Kennedy Tooles Dumskallarnas sammansvärjning, Bretons Nadja, Kafkas Slottet och Processen, Wittgensteins Tractatus, Pascals Tankar och Satyricon av Petronius. Den som vill finner lätt spår i hans egen produktion; om 2666 vetter åt Moby Dick, så är De vilda detektiverna ”Don Quijote möter Huckleberry Finn”.

En passage i det tal Bolaño höll i Caracas 1999, då han tog emot Rómulo Gallegos-priset för De vilda detektiverna, har väckt särskild uppmärksamhet. Här konstaterar Bolaño att en författare kan ha många hemländer,

men hans pass kan bara vara ett, och det är självfallet kvalitén på hans skrivande. Vilket inte innebär att skriva bra, för det kan vem som helst göra, och inte ens att skriva fantastiskt bra, för vem som helst kan också skriva fantastiskt bra. Så vad är skrivande med kvalitet? Vad det alltid har varit: att veta hur man sticker ut huvudet i mörkret, veta hur man hoppar ut i tomheten, veta att litteratur i grunden är en farlig syssla. Att löpa längs med avgrundens rand: på ena sidan det bottenlösa djupet och på den andra de ansikten man älskar. (Min översättning)

På annan plats har han fördjupat sitt uttalande i ett resonemang om form och innehåll, som utmynnar i sentensen ”Form seeks an artifice; the story seeks a precipice” (”Formen söker ett konstgrepp; historien söker en avgrund”). Historia och intrig kommer ur kaos, förvirring, apokalyps. Formen däremot är ett val baserat på klokhet, list och tystnad, ”alla de vapen som Odysseus brukar i sin kamp mot döden” och som gör det möjligt att betrakta avgrunden från en bro.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Dessa ord kan inte tolkas som annat än ett passionerat försvar för ”innehållet”, uppfattat som transformerad erfarenhet. Det rimmar med ett berättande som inte bara sväller ut över ramarna för det välskrivna, utan också efterlämnar en känsla av att ha andats in mörker. Avgrunden är hos Bolaño främst en figur för det mer eller mindre avsiktliga våld som människor utsätts för av stater, institutioner och individer. Allra närmast rycker den läsaren i det postuma mästerverket 2666, där en krypande hotfull noir-atmosfär, som utgår från den mexikanska gränsstaden Santa Teresa, följs av en ohygglig nedstigning i detta mörkrets hjärta och sist och slutligen utmynnar i huvudpersonen Archimboldis sammanfattning av Västerlandets historia som ”en ständigt växande mängd av ögonblick, korta stunder där den ena är monstruösare än den andra”. Men avgrunden anknyter också till glömska och till litteratur som vittnesbörd. Bolaño såg sig gärna som talesman för sin generation av idealistiska ungdomar som dött i Latinamerikas blodiga krig, och i Caracas-talet hävdar han att praktiskt taget allt han skrivit varit kärleks- eller avskedsbrev till dessa för tidigt döda. Det gäller bl a Amulett, där avgrunden antar bokstavlig gestalt i den synska berättaren Auxilio Lacoutures vision av en hord unga latinamerikaner som sjungande vandrar genom en dal och försvinner i en bottenlös klyfta, efterlämnande henne som deras minne.

Hjältarna i Bolaños litterära universum är följdriktigt de poeter som har mod att stirra avgrunden i vitögat. ”En poet kan stå ut med allt… Vi växte upp i den övertygelsen”, heter det i anslaget till novellen ”Enrique Martin”. Författarkollegan Benjamin Kunkel har föreslagit att poesin/litteraturen för Bolaño fungerar som ett slags religion: den utlovar inte bara mening utan också värdighet, kamratskap och förlösning. Det hindrar inte att hans poeter också betraktas med ironisk skarpblick eller att hälften av dem skildras som skurkar. Bolaño återkommer gärna till att esteter är ett lättrörligt släkte, som alltsomoftast går vilse i politikens eller böckernas värld. Den som har läst Om natten i Chile lär sent glömma den episod där det visar sig att politiska fångar torteras i källaren till samma hus som hyser en litterär salong. Här är skurken en klassiskt skolad präst och kritiker, som blir ett av diktaturens kreatur. Mer arketypiska är de misslyckade litteratörer som söker revansch som fascister i den fiktiva porträttsamlingen Nazi Literature in America. Det som förenar dem med fader Lacroix i Om natten i Chile, men skiljer dem från (anti)hjältar som Arturo Belano och Ulysses Lima i De vilda detektiverna, är framför allt att de är fångna i fantasier om en ren och obesmittad estetisk och politisk ordning. Belano och Lima är kanske inte heller några lysande namn på den litterära himlen. I gengäld är de ”detektiver”, desperata sökare som vänder sig till livet och de levande i sin jakt på litteraturens väsen.

Bland de många genrer Bolaño lånar från intar detektivromanen en särställning. Flera romaner lånar element från genrens rekvisita, kretsar kring mordgåtor eller är strukturerade kring sökande och uppspårande. Det är bara det att Bolaños spårhundar oftast är författare på jakt efter en annan författare och att sökandet, även om det ser ut att ha krönts med framgång, inte efterlämnar någon tillfredsställelse. När berättaren Arturo Belano i Distant Star försöker se den likviderade fascistpoeten Carlos Wieder framför sig misslyckas han. Där slutar romanen som om Belano fått sagt allt han vet. I De vilda detektiverna finner Belano och Lima slutligen Cesárea Tinajera, ”infrarealismens moder”, men samtidigt bidrar deras fynd till att de kriminella existenser som förföljer dem vållar hennes död. 2666 ställer två parallella, misslyckade eftersökningar mot varandra. I den ena reser en kvartett europeiska litteraturspecialister till romanens fysiska centrum Santa Teresa på jakt efter sin hero Archimboldi. Där pågår ett fåfängt letande efter de skyldiga till hundratals verklighetsbaserade kvinnomord i samma stad, ett projekt mot vilket litteraternas avtecknar sig i all sin futilitet.

Dessa slut utan fullbordan utgör ett grundläggande drag i Bolaños prosakonst. Ett annat påfallande grepp är att hans berättare drar sig för att lägga saker och ting tillrätta genom klargörande reflexioner. Hellre vidgår de sin osäkerhet. Alla olikheter till trots är Bolaño liksom Borges en epiker, någon som tror på det rena berättandet. Till detta kommer ytterligare några egenheter som läsaren kan uppleva som prövande. Historierna breder ut sig som floddeltan; inte sällan tycker man sig ha förlorat riktningen. De båda tungviktsromanerna myllrar av personer och röster förutom att de i likhet med de övriga innehåller en mängd digressioner och övergivna trådändar. Monsieur Pain fokuserar en luggsliten mesmerist i 30-talets Paris, som förföljs av två mystiska spanjorer vilka av någon anledning vill hindra honom från att bistå en dödssjuk poet. Men av denna upptakt blir intet. Pain driver bara planlöst omkring i storstadens labyrinter, där han råkar ut för diverse bisarra händelser och existenser.

Jag tror man kan finna en nyckel till dessa stildrag i ”Dentist”, en av novellerna i Last Evenings on Earth. Här reflekterar titelns tandläkare över förhållandet mellan liv och konst på ett sätt som förefaller stå Bolaño mycket nära. Konst, säger denne man, är ”the story of life in all its particularity”. Han fortsätter:

Vad jag menar är den hemliga historien… den som vi aldrig kommer att få veta, fast vi lever den från dag till dag och tror vi är levande, tror vi har allt under kontroll och att de saker vi missar inte spelar någon roll. Men varenda jävla ting betyder något! Det är bara det att vi inte fattar det. Vi intalar oss att konsten löper i sitt spår och livet, våra liv, i ett annat, vi fattar inte ens att det är en lögn. (Min översättning)

Om det nu är så att ”varenda jävla ting betyder något” kan man tycka det verkar vara en hopplös uppgift inte bara att leva, utan också att författa romaner, som vi är vana att förstå som destillerat och just därför meningsfullt liv. Icke desto mindre ser det ut att vara Bolaños projekt att skriva livet i något som för läsaren liknar dess fullhet, utan att sovra eller lägga tillrätta – vilket naturligtvis är en illusion, skapad av någon som kan sitt jobb. Det handlar varken om magisk realism, där övernaturliga händelser framställs som naturliga, eller om en klassisk realism som söker det typiska.

Detta projekt får en dubbel effekt. Å ena sidan bidrar det till att skapa autenticitet, att stärka upplevelsen av en värld som träder fram just ”sådan den är”: Bolaño som samtidsvittne. Den flera hundra sidor långa katalogen över namngivna mördade kvinnor i 2666, skriven på polisrapportens lakoniska språk, demonstrerar genom de plågsamma känslor den väcker av medlidande, sorg och vrede det partikuläras kraft. Å andra sidan bekräftar 2666 samtidigt att världen i sin fullhet också rymmer något som undgår oss medan vi läser, något oåtkomligt som bara skymtar i korta glimtar innan det försvinner: Bolaño som metafysiker. Mycket tyder på att Santa Teresa är ett tillstånd lika väl som en ort, och att titeln för tanken i apokalyptisk riktning är knappast en tillfällighet.

Bolaños universum är en svart karneval, som hyllar ungdomen, kärleken och revolten mot fonden av ett allestädes närvarande, dunkelt hot om utplåning. I denna uppochnervända värld är poeten kung. När det kommer till kritan är det kanske just det som mest skiljer den från den värld vi lever i.

Ulf Lindberg
Litteraturvetare, docent, f d lektor vid Malmö Högskola

 

Ur arkivet

view_module reorder

Benjamin

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 16 augusti, 2011

Basale element i Hegels filosofi

Innledning Det gis mange slags typer av filosofi, og én av disse er Hegels filosofi. Tankegangen i den filosofiske konsepsjonen til Hegel slik. Mennesket er av ånd, der ånden er tredelt ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 december, 2014

The God of Carnage med SEST

SEST - The Stockholm English Speaking Theatre är en teatergrupp som spelar bara på engelska. Regissören Samuele Caldognetto och skådespelarna Cheryl Murphy, Kristina Leon och Ingela Lundh driver gruppen sedan flera ...

Av: Guido Zeccola | Reportage om scenkonst | 23 februari, 2013

Amerikansk samtidsestetik för tre stämmor

Mirror in New York av Hebriana Alainentalo Autentiska textstrimlor, diskret nedtecknade, översatta och härmed saluförda av Alan Asaid.   I $ 18 Att utan ord och mening Rusta för en vår Utan ...

Av: Alan Asaid | Utopiska geografier | 05 januari, 2009

Whilde Stefan. Foto: Samuel Dante

Anteckningar om shoppingbordeller, bortgjordhet, D-vitamin och Einsteins mirakel

En ny månadskrönika av Stefan Whilde som berättar i 4 punkter om mycket och om inget.

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 mars, 2015

Sofie Livebrant, ”Lighthouse Stories”. Brus och Knaster/Playground.

Lighthouse Stories - Sofie Livebrant

Sofie Livebrant säger att hon läser för att bli inspirerad. Det är lätt att tro henne. Hon har tidigare bland annat tolkat Dan Andersson, Karin Boye och Emily Dickinson och ...

Av: Belinda Graham | Musikens porträtt | 03 februari, 2016

Att skapa tillsammans med andra – om Click festivalen i Helsingör

För fyra år sedan startade Mikael Fock och Casper Øbro New Media Art festivalen Click i Helsingör i Danmark. Under åren har festivalen växt sig allt större med konstutställningar, musikframträdande ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 27 Maj, 2014

När folkbildningsrörelsen kom till Hälsingland

Den 14 september hade jag glädjen att få vara med när biblioteket i Hudiksvall fyllde 100 år. Det väckte en rad minnen, varav det första handlar om min farmor Therese. Hon ...

Av: Mats Myrstener | Kulturreportage | 11 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.