Svenska sällsamheter

Vårt lands tidigaste ”skräcktanter” lyfts fram i antologin Skymningstankar och nattvakor (Aleph bokförlag, 2014) med underrubriken Svenska sällsamheter 1 under Rickard Berghorns redaktörskap; han har gjort urvalet och presenterar författarna ...

Av: Bertil Falk | 21 maj, 2014
Essäer

Rettferdigheten

Forord Platon var opptatt av spørsmålet om rettferdighet. Grovt sagt kan en uttrykke dette spørsmålet slik. For det første, at det er om lederens intellektuelle, etiske og sosiale egenskaper, det vil ...

Av: Thor Olav Olsen | 01 december, 2014
Agora - filosofiska essäer

Språk, tidsuppfattning och historietänkande i bäcken som flyter förbi. Intervju med Kim Thúy

När den kanadensiska debutanten Kim Thúy för ett litet tag sedan besökte Sverige för lanseringen av boken Ru, en fragmenterade minnesbild över en immigrants och en flyktings livsbana, träffade Tidningen ...

Av: Anna Nyman | 02 maj, 2011
Litteraturens porträtt

I New York med E.B White

E.B Whites som ung I min hyresvärdinnas bokhylla hittar jag en tunn bok, knappt tjockare än ett flygpostbrev, E.B Whites "Here is New York". Mitt ressällskap har gett sig iväg på ...

Av: Anette Kindahl | 11 oktober, 2009
Resereportage

Ett nytt skinn för den gamla ceremonin – Proust, den modernistiska stilen och seendet som självändamål



Postmodernismen är dödDen verkliga upptäcktsresan består inte i att söka efter nya vyer,utan att se med nya ögon

(Marcel Proust)

 Ovanstående frekvent citerade texturval är hämtat från den franske litteratören Marcel Proust, författaren till monumentalromanen På spaning efter den tid som flytt samt renommerad som en av det tidiga 1900-talets obestridligt främste nydanare inom den modernistiska prosan. Utdraget, som på ett ytligt plan belyser perspektivets kritiska roll i tillägnandet av reseupplevelser, är för läsare med viss insikt om den modernistiska litteraturens särdrag och uttalade ambitioner inte svår att dessutom koppla samman med författarens inställning till sin egen diktning. Den modernistiska litteraturens agenda, som Proust kan sägas ansluta sig till, har nämligen traditionellt sett (om det nu inte är en paradox att kalla denna djupt antitraditionalistiska strömning för traditionell) varit starkt förknippad med just förmågan ”att se med nya ögon”, att med ett alternativt seende göra en ansats att rusta upp och lappa ihop en mänsklig uttrycksform som ansetts vara närmast oåterkalleligt döende – närmare bestämt litteraturen, och däri i synnerhet romanen.

Vid den tid då det begav sig (På spaning efter den tid som flytt utgavs under åren 1913-1927) befann sig – enligt en dogmatisk och högst förenklad tolkning av den mångbottnade litterära och kulturella strömrörelse vi kallar modernismen – den klassiska poetiken, som ända sedan Aristoteles formulering samt de stora grekiska dramernas lansering av densamma levt och frodats i det största obekymrat, i en omvälvande och med tiden eskalerande kris.

Denna tog sig uttryck i att de gamla uttryckssätten helt enkelt inte längre räckte till. Man upplevde (och med pronomenet ”man” åsyftas här inte gemene man utan givetvis snarare en bildad minoritet med litterära böjelser) en tillvaro där de gamla litterära dogmerna framstod som i allra högsta grad förlegade i en fragmenterad värld präglad av nietzscheansk relativism, freudiansk själsobducering och inte minst omstörtande världskrig. Den traditionella dramaturgin var svårt skadeskjuten, de efter förutbestämd mall enkelt kalkerade karaktärskonstruktionerna var försatta i ett förlamande chocktillstånd och de med lättja formulerade sensmoralerna rosslade tungt i sina respiratorer. Språket självt vinglade vid randen av sin undergång, alfabetet var förbrukat, det fanns längre varken början, mitt eller slut, det sagda var sagt, historien befann sig vid vägs ände och i en av armeringsjärn belamrad horisont förutsågs inget annat än – som uttrycktes beträffande Becketts eskatologiska romantrilogi från 1951 – en värld där texten sakta men säkert krälar sig fram ”mot sin logiska slutpunkt”.

Man var med andra ord i djupt behov av en ny språkdräkt, ett nytt sätt att uttrycka sig. Frågan var bara var detta nya språk fanns att finna. Var kunde den stackars litteraturen, naken och förvirrat irrande i det öde land som återstod efter Guds begravning, hitta en beklädnad passande för dess nya asymmetriska konstitution då den skräddarsydda kostymen Början – Mitt – Slut blivit alltför smal runt midjan? Som Proust ovan så elegant konstaterat stod det klart att det åtminstone inte fanns att hämta i sökandet ”efter nya vyer”. Dessa nya vyer fanns i själva verket inte ens att hitta, ”vyerna” var redan finkammade och de som fanns till förfogande var därför förbrukade fossila bränslen som omöjligen kunde återvinnas. Den klassiska Berättelsen om livet, kärleken och döden hörde avgjort och otvivelaktigt hemma i det förgångna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Michel Proust

Således, mot bakgrund av vetskapen om att litteraturens upptäcktsresande redan kartlagt berättandets alla tänkbara regioner, återstod givetvis ingenting annat för den ihärdige litteratören än att ta på sig ett par nya glasögon för att med formens och stilens hjälp ges möjlighet att utforska dessa områden återigen. Surrealister, futurister, dadaister, individuellt utmärkande individer som James Joyce, Virginia Woolf, Franz Kafka, Samuel Beckett och tidigare nämnde Marcel Proust bidrog alla i denna modernismens odyssé på jakt efter ett nytt uttryck. Jakten gick dock till viss del till på skilda sätt. I vissa av dessa fall, när uppdraget drogs till sin yttersta spets, tog sig dessa formexperiment uttryck i lingvistiska jongleringar med gängse grammatiska och syntaktiska strukturer, som till exempel i Joyces berömda inre monologer i Odysseus eller i följande passage hämtad ur Becketts (förvisso något mer sentida) trilogi:

[---] det är så det kommer att sluta, med förtvivlade skrik, oartikulerade mumlanden, jag får hitta på vartefter, jag får improvisera, kvidande, jag ska skratta, det är så det kommer att sluta, med ett kacklande, kluck-kluck, oj, ha, pa, jag ska öva mig, mjum, ho, plopp, pss, idel känslor, pang, paff, det är slag, mm, puh, vad mera, aah, ååh, det blir kärlek, det räcker, det är tröttsamt, hi hi, det är en som blir kittlad, det är Demokritos, nej den andra, till slut, det är slut, det är slutet, det är tystnaden, ett par gurglanden om tystnaden, den riktiga tystnaden, inte den här som jag suktar i upp över munnen, upp över öronen, som täcker mig, som avtäcker mig, som andas med mig som en katt med en råtta, den riktiga tystnaden, de drunknades tystnad, jag har dränkt mig, flera gånger [---]

Denna typ av mer eller mindre lyckade försök till att upplösa språket kom senare, under 1900-talets andra hälft, att utvecklas till att innefatta en dekonstruktion av mer eller mindre samtliga av den traditionella meningsuppbyggnadens viktigaste kännetecken, till en underminering av såväl syntax och interpunktioner som typografi. Inhemska exempel på denna ambition hittar vi inte minst i vissa av Katarina Frostensons mer anarkistiska stillaborationer samt i följande kortdikt av den för allmänheten möjligen mer anonyma Eva-Stina Byggmästar:

ha 
vre grö
O,

Detta och liknande försök till att ”bryta sig ut ur mina formuleringar” (för att tala med Kristina Lugn) är, den goda viljan till trots, allt som oftast talande exempel på den återvändsgränd som språket kan ledas in i under jakten på sin egen upplösning, skräckexempel på den (post-) modernistiska poesins tendenser att ibland slå knut på sig själv.

Alla modernisters ambitioner syftade emellertid, som möjligen redan har antytts och som vi vidare ska se, inte enbart till lexikala kullerbyttor av ovan redovisad art. Som författaren och essäisten Stig Larsson belyser, i en diskussion om Dostojevskij, finns det nämligen olika sätt att förhålla sig till begreppet stil inom litteraturen. Han menar att det är möjligt att göra en distinktion mellan uppfattningen om stil som en författares formella, syntaktiska grepp (som i ovannämnda exempel) och stil som den underliggande ”ton” som dessa formella grepp ger uttryck för:

Det är ju inte i första hand Dostojevskijs syntax som frambringar hans subjektivitet. Det är naturligtvis den värld, de rum, som gestaltas i texterna, dess beskaffenhet, människorna, deras rörelser, åtbörder och temperament – det är naturligtvis den verklighet som antänder meningarna i Dostojevskijs verk som bär på en subjektivitet av en halt, en pregnans, som gör att vi slås av dess skönhet. [---] Den särskilda stilen hos en författare – eller hos en konstnär – är alltså inte synonym med de formella grepp han använder. Den är snarare den speciella ton han talar inom, den optik genom vilken hans världar ses och den unika atmosfär som härskar över hans arbeten. (Kris nr 29/30, 1984, s 20,23)

Detta resonemang för oss åter tillbaka dit vi började, till Prousts På spaning efter den tid som flytt och till ”den optik genom vilken hans världar ses”. Denne författare ansträngde sig nämligen inte om att ge uttryck för sin stil på en strikt formell lexikal nivå (eller, som i vissa fall, i total språklig fragmentering), utan snarare i den subjektivitet och ”speciella ton” som finns att hämta under själva denna formella yta, och det var därigenom han, utan att bråka med regeldrivna meningsstrukturer, lyckades med sin föresatta ansats ”att se med nya ögon”.

Sub Rosam Bonitatem Likheter med språkrebellerna Joyce och Beckett kvarstår visserligen, inte minst i och med att även Proust bemödade sig om att skildra hur någonting ter sig snarare än vad som ter sig (något som nästan skulle kunna beskrivas som modernismens motto) – skillnaden är bara att medan de förra hängav sig åt att dissekera språket i sig hängav sig Proust, med sin fullt begripliga om än bitvis tungrodda stil, istället åt att förändra de bilder som språket ger upphov till. Hans tretusenfemhundra sidor långa roman behandlar hans eget förflutna och skildrar episoder ur den tid som flytt, och denna skildring lägger aldrig tyngdpunkten på vad som sker utan snarare hur det sker. Beskrivningarna av skeenden i det förflutna blir på grund av detta aldrig anekdotiska (vilket ofta är fallet med exempelvis de svenska statarförfattarnas barndomsskildringar).

Syftet hos Proust är med andra ord aldrig att lyfta fram specifika episoder i sig, utan att undersöka och lyfta fram de inre processer som uppstår vid dessa. Detta är också anledningen till att romansviten aldrig favoriserar vissa typer av episoder framför andra – dramatiska incidenter rörande en nära stående persons död kan avhandlas på några få rader medan en till synes ovidkommande beskrivning av en prosaisk detalj ibland kan ta flera sidor i anspråk. Paralleller kan här med fog dras till den samtida norske författaren Karl Ove Knausgård som, uttalat inspirerad av Proust i författandet av sin sex delar långa självbiografiska romansvit Min Kamp, ofta använder sig av liknande metoder. Dennes skildringar av sitt eget förflutna intresserar sig för minnets funktion och de associationer som följer med dem snarare än anekdotiskt berättande, och detta på ett sätt som kanske snarare kan kategoriseras som prosalyrik än ren narrativ prosa. Ett citat hämtat från den svenska översättningens omslag belyser denna specifika stil:

August Strindberg påstod en gång i sitt djupa, sinnesförvirrade allvar att himlens stjärnor var hål i en vägg. Av och till tänkte jag på det när jag såg den ändlösa strömmen av själar som gick nedför trappan och satte sig i källarbåsens mörker för att onanera medan de betraktade de lysande monitorerna. Att världen var stängd omkring dem och ett av de sätt de kunde se ut ur den var genom dessa luckor.

Knausgårds litteratur är associativ liksom Prousts. På samma sätt som i På spaning efter den tid som flytt hemfaller Min kamp stundtals åt essäistiska utsvävningar, analyser av mänskliga frågeställningar rörande kärleken, svartsjukan och döden samt – som ovan – poetiska betraktelser av vardagslivets mysterier. Hos Proust uttrycks visserligen dessa element oftast med större pregnans och säkerhet än i Knausgårds fall, som exempelvis i den kända passagen ”Madeleinekakan” i På spaning efter den tid som flytt, där smaken av en välbekant kaka utmynnar till ett kalejdoskop av associationer till tidigare upplevelser från protagonistens barndom:

Knappt hade jag känt igen smaken på den i lindblomsté doppade madeleinekakan som tant Léonie brukade ge mig, förrän det gamla grå huset åt gatan, där hennes rum var beläget, dök upp likt en teaterkuliss framför den lilla flygelbyggnad åt trädgårdssidan som uppförts bakom det för mina föräldrars räkning. Denna flygelbyggnad var det isolerade avsnitt jag dittills hade sett i minnet. Med huset kom staden, från morgon till kväll och i alla väder, torget dit jag skickades före lunchen, gatorna där jag sprang ärenden, vägarna där vi promenerade om vädret var vackert. Och liksom japanerna roar sig med att i en porslinsskål fylld med vatten doppa små pappersbitar som ser alldeles likadana ut men som så snart de fuktats av vattnet vidgar sig, vänder ut och in på sig, får färg, blir olika varandra och klart och tydligt formar sig till blommor, hus och människor - på samma sätt framsprang nu alla blommorna i vår trädgård och i Swanns park, näckrosorna i Vivonne, invånarna i staden och deras små hus, kyrkan och hela Combray med dess omgivningar - allt detta fick form och fasthet och steg fram, samhälle och trädgårdar, ur min kopp med té.

Proust uppvisar i sitt skrivande en förmåga att överskrida den klassiska romanens begränsningar, utan att för den sakens skull gå över gränsen och – som flertalet av sina kollegor – massakrera den till all oigenkännlighet. Hans stil, som är djupt introspektiv i enlighet med modernismens anda, ger oss, för att citera Svenska akademins motivering av poeten Tomas Tranströmers nobelpris, en ”ny tillgång till verkligheten”. Hans litteratur gör seendet till ett självändamål i och med att han uppmanar läsaren att höja blicken och ”med nya ögon” se förbi och över de faktiska skeenden som framställs, vilket – om det i själva verket är så att det bara finns en enda berättelse att berätta, och att denna alltid endast kan handla om livet, kärleken och döden – förmodligen är det slutgiltiga syftet med all form av skönlitterärt uttryck, att bereda ett nytt skinn för den gamla ceremonin.

Mattias Lundmark

Ur arkivet

view_module reorder

Roman Charity och amning i konsten

Den gamla mannen suger girigt på den unga kvinnans fasta bröst. Motivet med sina erotiska undertoner lockade många konstnärer under 1600- och 1700-talet. Peter Paul Rubens målning av Roman Charity ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 23 december, 2014

Rettferdigheten

Forord Platon var opptatt av spørsmålet om rettferdighet. Grovt sagt kan en uttrykke dette spørsmålet slik. For det første, at det er om lederens intellektuelle, etiske og sosiale egenskaper, det vil ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 01 december, 2014

Solidarisk matematik

Åldringsvård är inget uppenbart sexigt ämne. Åldringsvård vilar ofta i medieskugga istället för att synas som en av samhällets stora angelägenheter. Ibland faller ljuset in trots allt. För några år ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer om samhället | 18 maj, 2009

 från Nörrebro i Köpenhamn

Urbanismer eller på den andra sidan av staden

I Paris finns en standardmeter i extra beständigt metall som utgjorde referens till snart sagt allt som skulle mätas i den naturvetenskapliga begynnelsen på 1700-talet.

Av: Jesper Nordström | Essäer om konst | 17 juni, 2016

Lars Lerin – Ständigt aktuell

Att måla är att ”gå i närkamp med ledan”, att ”hålla ångesten stången”, har Lars Lerin sagt i en intervju. Verk av konstnären, en av Nordens främsta akvarellister, har visats ...

Av: Eva-Karin Josefson | Konstens porträtt | 04 september, 2012

World Trade Center 12 april  2001. Foto: Ubcule/Wikipedia

”And the walls came tumbling down…”

I den nya upplagan av Svenska Akademiens ordbok, SAOL, har niotusen obsoleta ord rensats ut för att ge plats åt mängder av nyord, rapporterar Svenska Dagbladet som listar något av ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 12 april, 2015

Boliviansk regissör med avstamp i italiensk neorealism

Intervju med Tonchy Antezana   Radio Bolivia är en före detta förening, men i dag ett aktiebolag för vilket den bolivianske intellektuelle Gabriel Paleque är ansvarig. Radiostationen har en viktig funktion för ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 29 september, 2010

Fødsel og død, livsmening og livstid

Forord Vårt liv i verden begynner med fødselen og ender med døden. Således er hvert enkelt liv tilmålt, skjønt ingen av oss kjenner dagen og timen for vår utgang. I videre ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 20 oktober, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts