Anders Mård

Ryssland bortom schablonerna

Anders Mård försöker tolka den ryska gåtan ur sitt perspektiv. Han gör det i boken ”Vägen heter Ryssland” på det finlandssvenska förlaget med samma namn.

Av: Rolf Karlman | 12 Maj, 2017
Essäer om litteratur & böcker

5 – Erik

När dörren slöt sig bakom honom sjönk han ner med ryggen mot den. Han kunde se rakt igenom den praktiska ettan med sovalkov och ut genom fönstret i vardagsrummet. Han ...

Av: Erik | 13 januari, 2012
Lund har allt utom vatten

Vampyren ett monster i tiden

Ingen har väl kunnat missa vampyrtrenden inom populärkultur och litteratur just nu? På TV har under våren Alan Balls hyllade serie "True Blood" visats och på biblioteken är Stephanie ...

Av: Annsofi Lindberg | 08 september, 2010
Essäer

Veckan från hyllan, vecka 27. 2012

Den ekonomiska krisen fortsätter, och detaljerna kring den blir allt mer bisarra. Förra veckan raljerade jag över den nya grekiska finansministern. Det gick bara någon dag och det blev ännu ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2012
Veckans titt i hyllan

Skapandets värld



Jesus ansikte av Andrei RublyovLever vi i skapandets värld eller i slaveriets? En av 1900-talets mest vidsynta, egensinniga och originella filosofer heter Nikolaj Berdjajev (1874–1948). Han tänkte för fritt och stort för att passa in i det nyetablerade sovjetiska maktväldet. Han landsförvisades 1922, och under resten av sitt liv bodde han huvudsakligen i Paris. I sin självbiografi "Vägar till självkännedom" (övers. Stefan Borg, Artos bokförlag 1994) skriver han om sin djupt kristna förankring och sin eskatologiska trosåskådning där Anden, den skapande kraften, är en huvudrollsinnehavare. Han kunde se ett visst värde i den marxistiska materialistiska världsuppfattningen. Men av den ideologiska socialism som växte fram blev det snart en diktatur där byråkratin härskade och där slaveriet på många sätt fortsatte.

En ovanligt levande satirisk och surrealistisk skildring av den sovjetiska stalinisttiden har en av Berdjajevs samtida, Michail Bulgakov (1891-1940) åstadkommit i sin roman "Mästaren och Margarita" (övers. Lars-Erik Blomqvist, Norstedts 2010). Det är en intelligent, delvis burlesk och ofta mycket komisk skildring. Trots all socialism är det fortfarande pengarna som har makten. Och Satan, som i boken kallas Woland, avslöjar i Bulgakovs roman människornas girighet, avundsjuka, dubbelmoral och hyckleri.

Nikolaj Berdjajev Foto: WikiIngen går fri, inte ens Bulgakovs kollegor i författarkåren, som presterar propagandaskrifter och hoppas på bättre våningar och mera lyx. Den försynte "mästaren", som endast till en liten del kan uppfattas som författarens alter ego, har skrivit en bok om Pontius Pilatus, och denna roman hånas och utdöms av socialisttrogna kritiker.

Kristus, som bär namnen Jesjua Ha-Notsri, framställs som en människa som tror alla om gott. Det är som om ondskans makt inte hade funnits i världen, men han är medveten om att det finns en stor synd, och det är fegheten.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Överallt i "Mästaren och Margarita" möter man fegheten och habegäret. Man gömmer sig, man skyller ifrån sig och man faller till föga för de trollkonster som Woland och hans medhjälpare visar upp. Tomma anleten drar förbi, tomma kostymer undertecknar skrivelser. Valutaaffärer och lägenhetsaffärer är lika vansinniga som nutidens. Få spelar ett rent spel, och "mästaren" som får tillbaka sitt manuskript i ett nedsolkat och misshandlat skick, lyckas nästan med att bränna upp sitt refuserade mästerverk. Margarita, den kvinna som han förälskat sig i och lärt känna, älskar manuskriptet och sörjer dess öde. När hon sedan blir en flygande häxa i Wolands tjänst, tar hon en gruvlig hämnd. Hon vandaliserar exempelvis den lägenhet som bebos av en kritiker som förlöjligat mästarens verk.

Vi vet ju att kulturprodukter produceras av mer eller mindre stora företag. Dessa produkter kan ses som båtar på en flod. Ibland når de fram till en brygga där kritiker/mottagare står beredda. Det finns också kulturprodukter som kommer på små bifloder och som kanske aldrig når några bryggor. Mottagare saknas. Alla kämpar för en plats i rampljuset. Men vad är det rampljuset belyser? Är det sanningen?

Kristus (Ha-Notsri) genomlider i Bulgakovs bok en ynklig bortgång i ett oväder som skakar om hela Jerusalem. En enda lärjunge, Levi Matteus, finns närvarande, och denne föga rakryggade figur har nedtecknat enstaka fragment, bland annat Ha-Notsris poetiska och filosofiska ord, som Pilatus intresserar sig för.

Är då Pilatus det kristna dramats stora bov, för alltid dömd? Ja, det står ju i den kyrkliga trosbekännelsen: "… pinad under Pontius Pilatus …"

Michail BulgakovI Michail Bulgakovs bok om mästaren och Margarita är Satan själv ofta mer mänsklig än de människor som utsätts för hans och hans medarbetares trollerikonster. Det är väl pengar det först och främst handlar om. Har jag mat för dagen? Kan jag betala min hyra? Har jag råd med en älskarinna, vodka och kaviar… tio dagars semester vid Svarta Havet? Eller kanske ett hus i Thailand …? Vad betalar förläggaren? Vad betalar tidningen? Vad betalar tidskriften? Vad betalar institutionerna …? Förmodligen ibland mindre nu än under sovjettiden. Om de nu alls betalar. Om du nu över huvud taget kan göra dig hörd i mediadånet.

Åskan och störtfloden skakar om den heliga staden, och Ha-Notsris kropp begravs i hemlighet. Men i "Mästaren och Margarita" skildras ingen uppståndelse. Däremot en försoning.

I slutet av boken rider mästaren och Margarita genom luften tillsammans med Woland och hans medhjälpare och når slutligen fram till ett öde berglandskap. Man kommer här nästan att tänka på "Apokalypsens ryttare", ett träsnitt av renässanskonstnären Albrecht Dürer. När Woland och hans följe landar på en platå i klipplandskapet ser de Pontius Pilatus som sitter på en stenstol som en stum staty med sin trogna hund bredvid sig. Kommer Pilatus att befrias? Kommer han att få fortsätta sitt avbrutna samtal med Ha-Notsri, som märkligt nog aldrig övergav sin tro på den goda människan och som sägs ha läst mästarens manuskript? Ja, mästaren är inte feg. Han befriar sin boks huvudperson Pilatus ur fångenskapen genom att ropa: "Du är fri!" och dennes dröm går i uppfyllelse.

En försoning avslutar boken. Även mästaren själv får frid, och med Margarita vid sin sida vandrar han på påskdagens morgon, Uppståndelsens dag, till sitt eviga hem, ett venetianskt hus där skapandet förmodligen alltid kommer att fortsätta.

Hos Nikolaj Berdjajev kan man inte tala om feghet. Det finns en djärvhet i hans livsåskådning, i hans sätt att se på skapandet som den egentliga mänskliga uppgiften. Kanhända är det inte Gud som ska befria oss utan vi som ska befria Gud genom vårt skapande, det vill säga: Gud i oss.

Vi arbetar och överlever, men vilka produkter skapar vi i vårt dagliga liv? Vad är det för ord vi levererar till förlag, tidningar, tidskrifter och alla möjliga media? Vad är det för ord vi yttrar till våra medmänniskor? Hur mycket själ finns i dessa ord och i vårt sätt att vara? Vad har vi för mening med vårt skapande?

Jesjua Ha-NotsriDet är i flera avseenden skapandets mening som Nikolaj Berdjajev lyfter fram och lever sig in i. Han insåg kanske inte den miljöförstörande fara som finns i vår teknikgalenskap och i de ekorrhjul där vi fastnat och snurrar runt. Men han är kritisk mot vår tids blinda utvecklingstro, och han vågar tala om en Andens epok. Han skriver bland annat: "Människan har inte förstått Gud, Gud väntar av människan ett djärvt skapande initiativ." […] "Den yttersta djärvheten ligger däri att inte bara det mänskliga ödet beror av människan, utan även det gudomliga."

Kan vi nu ana en ny horisontlinje och se ett litet ljustecken vid synranden, som det står i dramat "Vagabond i afrikanskt vagnsskjul" som inleder mitt diktverk "Tema på Tiden" (Dejavubok 2011)?

Men fortfarande är vi väl mer tärande och förtärande än skapande? Förmår vi lyfta upp skapelsen eller kommer vi att fortsätta att förnedra den?

Vi tågar framåt som trogna romerska pliktsoldater, skryter med våra ihåliga framgångar och våra skenbara vinster. Vi bevakar noga våra revir och klamrar oss fast vid våra positioner. Hur står det till med vår djärvhet och vår feghet? Och vem är det egentligen som styr världen? Vågar vi möta en vision som inte bara kopierar den pågående giftkarusellen utan låter en framtida och mer livsbefrämjande mänsklighet fylla scenerna?

I Bulgakovs "Mästaren och Margarita" är det diktaren som förändrar historien genom att övervinna fegheten, och Berdjajev skriver om "frihetens inbrytning i den historiska processen".

I en värld full av giftigt avfall och giftiga sopberg anas en ny solkraft, en ny soluppgång. Här på planeten Tellus finns fortfarande möjligheter. Kanske kan man säga: "Allt att göra om."

Nikolaj Berdjajevs ord om "Gudamänskligheten" skulle kanhända inte Michail Bulgakov ha skrivit under på. Men vem vet? Gudamänskligheten ligger och gror inom oss alla, och en morgon slår vi upp ögonen och vaknar. Vi har äntligen börjat leva.

 

Percival

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

SPARKS

Thomas Renhult intervjuar keyboardisten och låtskrivaren Ron Mael från Sparks, med anledning av en konsert i Malmö i oktober.  Sparks, som består av bröderna Ron och Russell Mael, har hållit på ...

Av: Thomas Renhult | Musikens porträtt | 13 november, 2012

En gammal idiots bekännelser

Marseille. Skit … Jag är fortfarande bara i Marseille … Illustration: Hannes Iversen Varje gång tror jag att jag ska vakna upp i djungeln. När jag var hemma efter min första resa ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 27 november, 2007

Skulptur av fallos i Pompeji

Sapfo och Catullus som antika inspiratörer

Carsten Palmer Schale om den erotiska poesin i antiken: Sapfo och Catullus.

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 13 oktober, 2015

Drömmen om Pontus En kort romantisk novell av Charles E.J. Moulton

Charles växte upp trespråkigt i Göteborg och i Kalmar som son till en operasångerska och en författare. Hans första roll var Klampe-Lampe i föräldrarnas pjäs, turnéproduktionen ”LEVE TROLLEN”, på 80-talet ...

Av: Charles E.J. Moulton | Utopiska geografier | 08 april, 2013

Emma Sundström

Det tar en livstid att dö, och ingen tid alls

För nio veckor sedan dog min mamma. Hon blev 60 år gammal, och var den enda, vars kärlek, jag aldrig tvivlat på. Jag gråter redan här. Det gick för fort.

Av: Emma Sundström | Gästkrönikör | 27 april, 2015

Bild: Melker Garay

De skapande våndorna

Ett tankefragment om skapandets våndor av Melker Garay.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 10 april, 2016

Om Sohrab Rahimi, en intervju om och kring skapelseprocessen

En gång sade du, Sohrab, till mig, i ett annat sammanhang, om kritiken som sådan, vilken jag framhävde som en gestaltning: ”Ja. jag gillar ordet gestalt. För då skriver man ...

Av: Freke Räihä | Litteraturens porträtt | 16 juni, 2012

Samtal med Witold Gombrowicz.

- Hitler skymmer fortfarande sikten... Ett överjordiskt samtal mellan Thomas Nydahl och Witold Gombrowicz någonstans någon gång i Berlin...

Av: Thomas Nydahl | Litteraturens porträtt | 15 september, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.