Tidens flod

Tankar vid Tidens flod

Att födas är inte religion. Att dö är inte religion. Eller är det? Mellan födelse och död försöker människan leva så gott hon förmår, och under den tiden ägnar hon ...

Av: Percival | 31 oktober, 2015
Essäer om litteratur & böcker

"Allt är en del av processen"

Warpaints 2010 var fullt av turnéer och uppmärksamhet kretsande kring det mångfacetterade debutalbumet "The Fool". Kvartetten från Los Angeles, bestående av Jenny Lee Lindberg (bas, sång), Emily Kokal (gitarr, sång) ...

Av: Carl Abrahamsson | 29 januari, 2011
Musikens porträtt

De farligaste fängelserna har osynliga galler. Om Tariq Ramadan

I en tid då Sverigedemokraterna pekar ut muslimska invandrare som orsak till allt ont i det svenska samhället och då flera europeiska länder infört en islamofobisk lagstiftning genom förbudet mot ...

Av: Bo Gustavsson | 01 november, 2010
Essäer om samhället

Gamla staden i Riga Foto CC BY-SA 3.0

Ryssarna i Baltikum

Riga är Lettlands vackra huvudstad vid floden Dünas(Daugava) mynning i Östersjön. 2014 var staden med all rätt Europas kulturhuvudstad. Otaliga sevärdheter lockar. Riga var också en viktig industristad under ...

Av: Rolf Karlman | 21 augusti, 2016
Reportage om politik & samhälle

Humoristisk poesi i ett romantiskt perspektiv



smoke bouquetFör min del är humor och glädje långtifrån synonymer. Humor kan – och innehåller ofta – glädje. Ett mått av en sorts glädje. Glädje innehåller, omvänt, ibland humor – men mer sällan. Glädje är för mig ett mycket vidare och djupare begrepp än humor. Därmed alltså inte alls sagt, att humor och glädje i bästa fall visst kan sammanfalla.

Till att börja med: vad är poesi? Och vad är humor? Poesi är för mig en friare, djupare och oftast mer komplex, eller förtätad, gestaltning av existentiella erfarenheter än exempelvis prosa. Men låt oss för all del lämna det senare därhän (det finns naturligtvis väldigt mycket prosa av hög karat!). Poesi är märg, som Ezra Pound uttryckte det (i ABC för läsare). Humor, i en mer kvalificerad mening (inte pajkastningshumor eller platt skämtsamhet), är på motsvarande vis, enligt min mening, något som oftast handlar om perspektivkollisioner.

Humor av den antydda arten är granne med det djupa allvaret. De flesta stora komikerna är oftast väldigt allvarliga. Sådana som Hasse Alfredsson, John Cleese, Woody Allen, Jerry Seinfeld, Charlie Chaplin, Victor Borge, Sarah Silverman, Sissela Kyle och många andra.

Hur då med poeterna? Ja, innan vi går in på dem, låt mig nämna, att jag ofta finner poeter i en vidare mening - såsom Ingemar Bergman, Oscar Wilde, Tom Lehrer, Tom Paxton, Albee, Williams osv. - som smärtsamt komiska och humoristiska. Åter en annan är naturligtvis, tycker jag, Lars Norén. Och därmed kan vi ta steget över till mer specifik poetisk humor (Lars Norén har ju som bekant också skrivit poesi).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Humoristiska poeter, alltså. Ja, vad sägs om följande förslag (bland en stor grupp andra): Marcel Proust, Kafka, Birger Sjöberg, Lars Norén, Gunnar Ekelöf (fr.a. i ”Strountes”), Sonja Åkesson, Kristina Lugn, William Blake, Baudelaire, Tomas Tranströmer osv. Men här är det sällan frågan om vare sig lättviktigt vitsande eller förberedda ”punchlines”. Här är det frågan om organiskt framvuxen - ofta svärtad – humor.

Innan vi exemplifierar vill jag dock även mycket kort definiera begreppet romantik i denna kontext. Kan alltså romantik förenas med humor? Definitivt. Särskilt som den humor jag ovan antytt (mycket ofta) är djup, existentiell, smärtsam och svärtad. Men romantisk poesi i kvalificerad mening är alltså främmande för platt humor och hjärndöd vitsighet. Romantisk poesi berör och engagerar på djupet. Romantisk humor befinner sig därför i gränslandskapet mellan allmän existentiell iakttagelseförmåga och det av den poetiska gestaltningen utlösta skratt som ofta fastnar i halsen.

shadowMarcel Proust. Redan incitamentet är lustigt. Författaren snubblar på en gatsten och kommer då på att han ska skriva en roman som är som en katedral. Hela "På spaning efter den tid som flytt" emanerar alltså ur en slapstick. Alla de riktigt stora författarna är humorister. Kafkas bildspråk är groteskt humoristiskt – insekten Gregor Samsa i novellen ”Förvandlingen” t.ex. Birger Sjöbergs Fridadiktning innehåller mycket humor, men i synnerhet tragisk sådan. Bodknodden törstar efter sin Frida utan att någonsin nå fram, och romantiserar henne på ett ibland löjeväckande vis. Noréns pjäser – som exempelvis Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” – är många gånger så tillspetsade att man ofta inte kan annat än skratta på ett hysteriskt-katharsiskt vis. I Noréns diktsamling ”Dagbok, 1976” – inflikas nattsvarta, ehuru humoristiska, infall. Gunnar Ekelöf kan vara humoristisk både i egenskap av grekiskt influerad parnassgigant och som mer språkligt lekfull utforskare i exempelvis ”Strountes” – t.ex. Kålhuvudet och korvarna, fabel. Både Sonja Åkesson (se t.ex. ”Husfrid”, 1963) och (i min mening hennes litterära lillasyster) Kristina Lugn (Till min man, om han kunde läsa 1976; Döda honom!;1978) är såväl – och främst – stora poeter i den existentiella traditionen och – därjämte – otroligt humoristiska; låt vara med hjälp av ytterst mörka penseldrag. Både Blake och Baudelaire är i sina synnerligen mångbottnade författarskap djupt tragiska och hejdlöst och groteskt ”humoristiska”. I ”Les fleur du mal” växlar och kontrasteras exempelvis det sköna, det hemska och det (då) skandalöst ironiskt-sarkastiska. I Blakes ”Oskuldens och erfarenhetens sånger” kontrasteras det närmast idylliska mot det direkt motsatta – med ibland komiska effekter som följd.

Tomas Tranströmer. Kan han verkligen vara rolig/humoristisk? I allra högsta grad!*

 * I det följande har jag i viss utsträckning profiterat på ”Poesi ur afasi - ett tranströmerskt mirakel”, av Torsten Rönnerstrand, docent i litteraturvetenskap, Karlstads universitet, Tvärsnitt 3:2 004. Läs den!)

Tomas Tranströmers humor är särskilt väl företrädd i "Air Mail", det urval ur hans brevväxling med Robert Bly som utkom 2001. Först och främst är det emellertid värt att notera de många exempel på självironi som ingår i hans författarskap. Det finns en lång rad dikter där diktjaget framställer sig självt som lite löjligt. I "Posteringen" (”Stigar”, 1973) skriver han:

Jag beordras ut i en hög med stenar
som ett förnämt lik från järnåldern.
/--/
Uppdrag: att vara där man är
Också i den löjliga gravallvarliga
rollen - jag är just den plats
där skapelsen arbetar på sig själv

Ett annat exempel hittar vi i den passagen i "Schubertiana", (Ur ”Sanningsbarriären”, 1978),där han berättar om hur han spelar fyrhändigt på sitt piano med en vän:

placemats

Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyra händer i f-moll, två kuskar
på samma ekipage, det ser en aning löjligt ut.

Utöver detta: i skildringen av förhållandena på Balkan i "Resans formler" (jfr Espmark, 1983) skriver han om den kommunistiske partifunktionären:

Partiets funktionär på marknadstorget
i stalldoftande byn med vita hus.

Hans himmel följer honom: det är högt
och trångt som inuti en minaret.

Ett annat exempel får vi i en haiku i Tranströmers senaste bok:

På en hylla i
dårarnas bibliotek
postillan orörd.

Låt mig ändå avsluta med ett textfragment av poeten Povel Ramel (Lingonben, 1978, s. 147):

Jag heter Erik Anders Svensson-Typing,
Jag är en typisk människa av idag.
Nuförtiden är ju människor ganska vanligt,
Vanligast av allihop är jag.

Och jag är gift med en typisk liten hustru,
Har en typisk dotter och en vanlig son.
När jag i en vanlig spegel
kastar på mig själv ett snegel,
denna stilla reflektion kan jag aldrig komma ifrån:

Det är alltså DETTA som utvecklingen tänkt sig!
Det är hos mej som processen har gjort halt.
Kronan på verket och pricken över i –
Jag är allt i ett och ett i allt!
/…/

Detta är humor med en underförstådd vändning mot det existentiella. Den romantiska ocean vari bland andra också P B Shelley sam – och drunknade. Ändå djupt beundrad av Isadora Duncan – som kvävdes av en scarf intrasslad i ett bilhjul.

Carsten Palmer Schale
Bilder: Anikó Bodoni Lind

Ur arkivet

view_module reorder

Harpan på Drachmanns grav

På skalden Holger Drachmanns grav bland klittren på Skagens Sønderstrand finns det en harpa, eller kanske är det en lyra. En lyra i järn på det minnesmonument som Peder Severin ...

Av: Kerstin Dahlén | Essäer | 05 november, 2017

Livets långfredagar

Är det något speciellt med långfredagar? I många länder, särskilt i Nordeuropa, är gudstjänsterna på långfredagen bland årets mest besökta. I gamla Östtyskland försökte kommunistledarna utrota långfredagen ur befolkningens medvetande ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 22 april, 2011

Anita Björk och Graham Greene

I en artikel i Svenska Dagbladet om Anita Björk som avled i onsdags sägs att hon hade kunnat göra internationell karriär, efter en biroll i en Hitchcock-film. Men hon sammanlevde ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 28 oktober, 2012

Hela havet stormar på Opera Comique

På Opera Comique i Paris händer det numera rätt märkliga saker. Man har hittat en egen profil vid sidan av de två andra, större operahusen, Garnier och Bastille. Repertoarvalet ...

Av: Ulf Stenberg | Kulturreportage | 30 maj, 2010

Tove Jansson, författare, bildkonstnär, muminmamma

Tove Jansson skulle i år ha fyllt etthundra år. Det firas inte minst i Finland, där hennes bildkonst ställs ut på museet Ateneum i Helsingfors. Lagom till utställningen har konstprofessorn ...

Av: Mats Myrstener | Övriga porträtt | 07 april, 2014

Vägen till läsandet – Svenska Akademien

Mörkret är kompakt. Det är tidig morgon. Men det är ändå långt till gryningen. Skrivbordslampan lyser, skapar en skyddande cirkel av ljus som möter dataskärmens flimmer. Det är höst, och ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 24 oktober, 2012

Daniel Barenboim Foto Monika Rittershaus

Stalin, Mozart och vi

Josef Stalin älskade Mozarts musik och berördes av den på djupet. Han lyssnade ivrigt till den, på radio och grammofon, på operan och i konsertsalen. Den Store Ledaren, som mördade miljontals ...

Av: Thomas Notini | Essäer om samhället | 18 december, 2016

Dagbok från en filmfestival

Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg   Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få ...

Av: Joel Carlund | Essäer om film | 21 februari, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.