Niklas Aurgrunn Ögonblick av skräckslagen nåd

Niklas Aurgrunn (tidigare Erixon), född 1962, debuterade i Grupp 84 (W&W) och har vid sidan av otaliga helt misslyckade projekt, en handfull romaner och barnböcker på eget förlag och nåt ...

Av: Niklas Aurgrunn | 10 juni, 2013
Utopiska geografier

Kallets konstruktion

Fotograf: Hans Fredrik Asbjørnsen Kallets konstruktion Fiktions- och verklighetsbegreppet har varit flitigt debatterat i samband med höstens romanutgivning. Hanne Ørstavik, en av Norges främsta författare i den yngre generationen säger bestämt: ...

Av: Theres K Agdler | 05 november, 2007
Litteraturens porträtt

3. Väster

 Å på den ena sidan. Men det är bara om man kommer nerifrån det enskilt liggande lilla bostadsområdet som kallar sig by. Om man fortsätter, om man vandrar bland fåren ...

Av: Väster | 31 december, 2011
Lund har allt utom vatten

Carl von Linné och bildningen

TEMA BILDNING För Carl von Linné utgjorde bildning, forskning och religiösa föreställningar en helhet. Det tycks bli allt svårare att förstå Linné och hans tid. Den populärvetenskapliga litteraturen vill gärna framställa ...

Av: Mikael Mogren | 10 april, 2008
Gästkrönikör

Humoristisk poesi i ett romantiskt perspektiv



smoke bouquetFör min del är humor och glädje långtifrån synonymer. Humor kan – och innehåller ofta – glädje. Ett mått av en sorts glädje. Glädje innehåller, omvänt, ibland humor – men mer sällan. Glädje är för mig ett mycket vidare och djupare begrepp än humor. Därmed alltså inte alls sagt, att humor och glädje i bästa fall visst kan sammanfalla.

Till att börja med: vad är poesi? Och vad är humor? Poesi är för mig en friare, djupare och oftast mer komplex, eller förtätad, gestaltning av existentiella erfarenheter än exempelvis prosa. Men låt oss för all del lämna det senare därhän (det finns naturligtvis väldigt mycket prosa av hög karat!). Poesi är märg, som Ezra Pound uttryckte det (i ABC för läsare). Humor, i en mer kvalificerad mening (inte pajkastningshumor eller platt skämtsamhet), är på motsvarande vis, enligt min mening, något som oftast handlar om perspektivkollisioner.

Humor av den antydda arten är granne med det djupa allvaret. De flesta stora komikerna är oftast väldigt allvarliga. Sådana som Hasse Alfredsson, John Cleese, Woody Allen, Jerry Seinfeld, Charlie Chaplin, Victor Borge, Sarah Silverman, Sissela Kyle och många andra.

Hur då med poeterna? Ja, innan vi går in på dem, låt mig nämna, att jag ofta finner poeter i en vidare mening - såsom Ingemar Bergman, Oscar Wilde, Tom Lehrer, Tom Paxton, Albee, Williams osv. - som smärtsamt komiska och humoristiska. Åter en annan är naturligtvis, tycker jag, Lars Norén. Och därmed kan vi ta steget över till mer specifik poetisk humor (Lars Norén har ju som bekant också skrivit poesi).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Humoristiska poeter, alltså. Ja, vad sägs om följande förslag (bland en stor grupp andra): Marcel Proust, Kafka, Birger Sjöberg, Lars Norén, Gunnar Ekelöf (fr.a. i ”Strountes”), Sonja Åkesson, Kristina Lugn, William Blake, Baudelaire, Tomas Tranströmer osv. Men här är det sällan frågan om vare sig lättviktigt vitsande eller förberedda ”punchlines”. Här är det frågan om organiskt framvuxen - ofta svärtad – humor.

Innan vi exemplifierar vill jag dock även mycket kort definiera begreppet romantik i denna kontext. Kan alltså romantik förenas med humor? Definitivt. Särskilt som den humor jag ovan antytt (mycket ofta) är djup, existentiell, smärtsam och svärtad. Men romantisk poesi i kvalificerad mening är alltså främmande för platt humor och hjärndöd vitsighet. Romantisk poesi berör och engagerar på djupet. Romantisk humor befinner sig därför i gränslandskapet mellan allmän existentiell iakttagelseförmåga och det av den poetiska gestaltningen utlösta skratt som ofta fastnar i halsen.

shadowMarcel Proust. Redan incitamentet är lustigt. Författaren snubblar på en gatsten och kommer då på att han ska skriva en roman som är som en katedral. Hela "På spaning efter den tid som flytt" emanerar alltså ur en slapstick. Alla de riktigt stora författarna är humorister. Kafkas bildspråk är groteskt humoristiskt – insekten Gregor Samsa i novellen ”Förvandlingen” t.ex. Birger Sjöbergs Fridadiktning innehåller mycket humor, men i synnerhet tragisk sådan. Bodknodden törstar efter sin Frida utan att någonsin nå fram, och romantiserar henne på ett ibland löjeväckande vis. Noréns pjäser – som exempelvis Bergmans ”Scener ur ett äktenskap” – är många gånger så tillspetsade att man ofta inte kan annat än skratta på ett hysteriskt-katharsiskt vis. I Noréns diktsamling ”Dagbok, 1976” – inflikas nattsvarta, ehuru humoristiska, infall. Gunnar Ekelöf kan vara humoristisk både i egenskap av grekiskt influerad parnassgigant och som mer språkligt lekfull utforskare i exempelvis ”Strountes” – t.ex. Kålhuvudet och korvarna, fabel. Både Sonja Åkesson (se t.ex. ”Husfrid”, 1963) och (i min mening hennes litterära lillasyster) Kristina Lugn (Till min man, om han kunde läsa 1976; Döda honom!;1978) är såväl – och främst – stora poeter i den existentiella traditionen och – därjämte – otroligt humoristiska; låt vara med hjälp av ytterst mörka penseldrag. Både Blake och Baudelaire är i sina synnerligen mångbottnade författarskap djupt tragiska och hejdlöst och groteskt ”humoristiska”. I ”Les fleur du mal” växlar och kontrasteras exempelvis det sköna, det hemska och det (då) skandalöst ironiskt-sarkastiska. I Blakes ”Oskuldens och erfarenhetens sånger” kontrasteras det närmast idylliska mot det direkt motsatta – med ibland komiska effekter som följd.

Tomas Tranströmer. Kan han verkligen vara rolig/humoristisk? I allra högsta grad!*

 * I det följande har jag i viss utsträckning profiterat på ”Poesi ur afasi - ett tranströmerskt mirakel”, av Torsten Rönnerstrand, docent i litteraturvetenskap, Karlstads universitet, Tvärsnitt 3:2 004. Läs den!)

Tomas Tranströmers humor är särskilt väl företrädd i "Air Mail", det urval ur hans brevväxling med Robert Bly som utkom 2001. Först och främst är det emellertid värt att notera de många exempel på självironi som ingår i hans författarskap. Det finns en lång rad dikter där diktjaget framställer sig självt som lite löjligt. I "Posteringen" (”Stigar”, 1973) skriver han:

Jag beordras ut i en hög med stenar
som ett förnämt lik från järnåldern.
/--/
Uppdrag: att vara där man är
Också i den löjliga gravallvarliga
rollen - jag är just den plats
där skapelsen arbetar på sig själv

Ett annat exempel hittar vi i den passagen i "Schubertiana", (Ur ”Sanningsbarriären”, 1978),där han berättar om hur han spelar fyrhändigt på sitt piano med en vän:

placemats

Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyra händer i f-moll, två kuskar
på samma ekipage, det ser en aning löjligt ut.

Utöver detta: i skildringen av förhållandena på Balkan i "Resans formler" (jfr Espmark, 1983) skriver han om den kommunistiske partifunktionären:

Partiets funktionär på marknadstorget
i stalldoftande byn med vita hus.

Hans himmel följer honom: det är högt
och trångt som inuti en minaret.

Ett annat exempel får vi i en haiku i Tranströmers senaste bok:

På en hylla i
dårarnas bibliotek
postillan orörd.

Låt mig ändå avsluta med ett textfragment av poeten Povel Ramel (Lingonben, 1978, s. 147):

Jag heter Erik Anders Svensson-Typing,
Jag är en typisk människa av idag.
Nuförtiden är ju människor ganska vanligt,
Vanligast av allihop är jag.

Och jag är gift med en typisk liten hustru,
Har en typisk dotter och en vanlig son.
När jag i en vanlig spegel
kastar på mig själv ett snegel,
denna stilla reflektion kan jag aldrig komma ifrån:

Det är alltså DETTA som utvecklingen tänkt sig!
Det är hos mej som processen har gjort halt.
Kronan på verket och pricken över i –
Jag är allt i ett och ett i allt!
/…/

Detta är humor med en underförstådd vändning mot det existentiella. Den romantiska ocean vari bland andra också P B Shelley sam – och drunknade. Ändå djupt beundrad av Isadora Duncan – som kvävdes av en scarf intrasslad i ett bilhjul.

Carsten Palmer Schale
Bilder: Anikó Bodoni Lind

Ur arkivet

view_module reorder

Patricia Petibon – ett porträtt

« En av de stora njutningar som teatern kan erbjuda dig är att när ridån gar upp på scenen upptäcka en artist som genom sin blotta uppenbarelse omedelbart gör dig på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 19 augusti, 2014

Emmakrönika XVIII, Kaikkein

"Mitä kirjailijat... yrittävät tehdä? Se kaikkein tuntematon yrittää jopa luoda universumin varsinainen nainen dokumentissa, josta tai missä hän on elänyt, mistä (joskus mihin) muut haluaisivat elää." / vet inte mer ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 28 maj, 2009

Carl R. Westerling – Det halva fotografiet

Jag föds under det sista året av det glada åttiotalet i en förort sydost om Stockholm. Men växer upp och går i skolan gör jag nere i Södermanland, ständigt omfamnad ...

Av: Carl R. Westerling | Utopiska geografier | 10 september, 2012

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 13 juli, 2013

Det underbara. Aragon, Breton och begäret

Ett av alla upptänkliga sätt att närma sig surrealismen är att studera dess teoretikers och utövares syn på sexualitet och begär, menar Tidningen Kulturens Roberth Ericsson. Åtskilligt kunde naturligtvis sägas ...

Av: Roberth Ericsson | Essäer om konst | 30 juni, 2010

Ett subjektivt försök till ett ifrågasättande av det kända

Föreställningen Farfar var Samuraj (och dödade massa amerikaner) hade sin urpremiär på Pusterviksteatern i Göteborg den 4 april. Skådespelaren David Fukamachi Regnfors kör i föreställningen en enmansshow, på utsidan till ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 19 april, 2011

Om utforskningen av våre liv

Våre personlige prosjekt og forbindtligheter er rotfestet i fortellerkategorien. Å være menneske er å ha et liv å leve og et liv å føre; og veien inn til hva det er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 maj, 2009

Aleister Crowley

Från djävulen till Buddha

Det goda rykte buddhismen har i våra dagar har den inte alltid åtnjutit. Länge sågs den som full av vidskepelse och många påstod att den var ateistisk. Numera ses ...

Av: Gustaf Redemo | Agora - filosofiska essäer | 28 oktober, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.