Kan teatern dra nytta av höstens filmdebatt? Teatersåret 2009

I samband med Stockholms Filmfestival i november anno 2009 vaknade för en gång skull ett debattsuget Sverige till liv. Kanske minns ingen lika tydligt festivalfilmerna som den debatt med fokus ...

Av: Anna Nyman | 25 december, 2009
Kulturreportage

Tibet - en dröm i väst

Om "Prisoners of Shangri-La" av Donald S. Lopez jr. Utgiven på The University of Chicago Press i Chicago 1998 Boken kan ses som en lång och faktaspäckad berättelse om hur ...

Av: Annakarin Svedberg | 23 februari, 2011
Essäer om religionen

Teater Sláva visar Inannas mod

Katabasis. Foto: Daniel Rudholm Den 7 november är det urpremiär för Katabasis - The Best of Hell i Teater Slávas uppförande. Spelet handlar om och kretsar runt Inannas nedstigning i underjorden. Inanna ...

Av: János Deák | 03 november, 2008
Scenkonstens porträtt

Primo Levi. Så faller det oanade över oss

Två poeter för mig okända i den egenskapen, Primo Levi så känd för sitt öde, delvis av politiska skäl, att det överskuggat hans diktning, Chlebnikov okänd för han språk för ...

Av: Oliver Parland | 27 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Sagoberättaren Astrid



Astrid Lindgren Jag vågar säga att Astrid Lindgren (eller som vi så många gånger kallar henne, vår kära Astrid) är den folkvänligaste och mest populära författarinnan genom tiderna, både i Sverige och även utomlands. Bara genom att nämna hennes namn får vi associationer till sagolika berättelser, magiska platser, populära sånger, underhållande och varma karaktärer – ja, listan kan göras lång. Hennes röst, hennes lekar, hennes generositet, hennes fantastiska sagor, det finns mycket som förklarar varför hon blev så omtyckt. Astrid Lindgren är, och kommer antagligen alltid att vara, bilden av hur en bra sagoberättare ska vara. Hon berör inte bara barn, utan också vuxna, med sina otaliga böcker och hon har fått en speciell och betydande plats i våra hjärtan.

Jag har många minnen från Astrid Lindgrens texter. Hennes vänliga och fängslande uppläsningar gör att jag än idag färdas tillbaka till min egen barndom. Jag minns hur jag förtrollades av naturens mystiska väsen i sagorna och av de livfulla och spralliga karaktärerna som är lika levande idag, som under min barndom. Jag lekte lekarna som barn, speciellt minns jag Mio, min Mio som jag och mina vänner levde ut till fullo. Vi var helt inne i lekens värld, och inget annat existerade just där och då. Det var så verkligt, så vackert. Någonting som jag idag som vuxen kan sakna, det där att kunna färdas in i lekarna och glömma bort både tid och rum. Astrid Lindgren själv berättade många gånger i intervjuer och liknande, att just leken är det väsentliga, och det är leken och kreativiteten som hon vill synliggöra i sina texter och berättelser. Hon levde ut sina egna lekar och sin egen barndom genom sagorna och hon nådde en hel generation läsare. Det magiska är också att berättelserna lever vidare generation efter generation, för många barn idag lär känna hennes berättelser genom böckerna, men också genom filmerna, då många böcker har filmatiserats.

I Lindgrens texter ligger fokus alltid på barnet, och Lindgren själv har uttryckt att hon skriver för att roa barnet i sig själv, hon vill vara sann i konstnärlig bemärkelse när hon skriver. Barnet står alltid i centrum och det är barnen och lekarna som är viktiga. Hon skriver till barn om barn, men även vuxna fångas av hennes texter. Under tiden som författare och debattör utmanade och förnyade hon barnlitteraturen och hon bröt också mot dåtidens konventioner och lagar när hon stod upp för barnens rättigheter (till exempel förbud mot barnaga). Något som idag är en självklarhet. Men då Lindgren gjorde debut var det vanligt förekommande – och helt enligt lagen – att använda aga för att uppfostra barn.

Mio, min MioAstrid Lindgrens mer kända alster, så som Pippi Långstrump, Madicken, Alla vi barn i Bullerbyn, Bröderna Lejonhjärta och Mio, min Mio, är sannolikt de verk vi ser framför oss när vi talar om Astrid Lindgren. Men Lindgren har skrivit många fler berättelser än så, som är både fängslande och vackert känslosamma, som hör till de mer okända verken, så som ”Sunnanäng”, ”Spelar min lind, sjunger min näktergal?” (som båda ingång i samlingsverket Sunnanäng), Draken med de röda ögonen, Kajsa Kavat hjälper mormor och Allrakäraste syster. De här är verk som ofta kommer lite i skymundan, men jag vill här uppmärksamma och skänka några ord om berättelserna som på alla vis får hjärtat att hoppa över några slag. Om du inte har läst de här berättelserna, rekommenderar jag dig att göra det. Det finns något magiskt med att ha ett oläst Astrid-verk framför sig. Bara det här att få öppna boken och tillåta sig att förtrollas. För Astrid Lindgren kan – med sina ord, sin berättarkonst och sin unika språkglädje – förtrolla en hel värld.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ett definitivt guldkorn är Draken med de röda ögonen, som från början var ett beställningsverk som Lindgren skev på uppdrag av en 13-årig pojke i Göteborg som tillsammans med kompisen hade startat en tidskrift. Året är 1953 och pojken vänder sig skriftligen till Lindgren och frågar om inte hon kan skriva en liten berättelse om en drake. Berättelsen handlar alltså mycket riktigt om en drake som tycks ha fötts i en griskull (tio griskultingar och en drake). Barnen som hittar draken tar hand om den, trots att den kan vara rätt elak och tjurig ibland. Barnen matar och vårdar draken och fäster sig vid den. Det hela slutar med att draken flyger iväg, sjungande, in i solnedgången. Som alla Astrid Lindgren-berättelser finns det ett vemod, en sorg, i slutet. Barnen måste ta avsked av draken, likt ett barn måste ta avsked av sin barndom när vuxenvärlden smyger sig på. En vacker bok, med inslag av kärlek.

Allrakäraste syster är också en skatt, som handlar om ett barns flykt från verkligheten. Sjuåriga Barbro träffar sin hemliga tvillingsyster Ylva-li, som är drottning i gyllene salen, dit Barbro kommer när hon kryper under rosenbusken, Salikon, i sin trädgård. Även här finns det inslag av sorg och vemod, då Ylva-li plötsligt berättar något hemskt för Barbro; att när Salikons rosor vissnar då finns Ylva-li inte längre. Barbro stärks här av sin fantasivärld, och hon finner styrka av den i verkliga livet.

Sunnanäng”Sunnanäng” samt ”Spelar min lind, sjunger min näktergal?” som finns i samlingsverket Sunnanäng tar läsaren tillbaka till sent 1800-tal, tidigt 1900-tal. Lindgren visar här för nutidens barn hur barn i fattigdomens Sverige kunde ha det. De här två sagorna handlar om fattiga, övergivna barn som har förlorat det viktigaste i barndomen – nämligen leken, ett barns rätt att ha kul och leka. I ”Spelar min lind, sjunger min näktergal?” är det Malin som är huvudpersonen. Hon har blivit lämnad ensam, då hennes föräldrar har dött av lungsot, och hamnat på fattighuset. I ”Sunnanäng” är det Anna och Mattias som är huvudkaraktärer och de bor hos en bonde som arbetskraft. Vemodet är stort, då barnens tillvaro är dyster och mörk. De tvingas slita hårt och knappt någon mat alls får de. Men så händer det något, och lyckan och leken återinförs i deras liv igen. Barnen hittar en (dröm-)värld där grönska, blommor, skratt, barnalek, en kärleksfull mor och lyckan finns.

Kajsa Kavat hjälper mormor är en mysig och varm berättelse om hur Kajsa räddar julen när mormor har brutit benet och varken kan ta hand om julstöket eller sälja polkagrisar på torget. Barnet Kajsa får här axla vuxenansvar och hon gör det med bravur. Polkagrisarna blir sålda och mormor och hon kan ha en mysig jul tillsammans.

Pippi Långstrump är ett välkänt verk som vann stor popularitet, men också mycket missnöje då Pippi var det frispråkiga och vågade barnet som gick emot dåtidens konventioner och regler. De flesta har fått bekanta sig med boken Pippi Långstrump, och det här är en bearbetad och nedtonad version av det maskinskriva manus som idag finns att läsa som Ur-Pippi. Här är Pippi-karaktären både grövre i mun och käftar emot mycket mer. Hon är mycket djärvare i Ur-Pippi och visar inga som helst tecken på försiktighet. Ett exempel på en vemodigare Pippi i Pippi Långstrump är när Pippi berättar en skröna om gångstilar och sedan, när Tommy ifrågasätter trovärdigheten i berättelsen, ledsamt erkänner att hon ljuger. Det här syns inte alls i Ur-Pippi, som är väl värd att läsa. Kapitel som har tagits bort och delar som har tonats ner i den bearbetade versionen, finns att gotta sig i och ta del av i Ur-Pippi.

Therese Bergman

Ur arkivet

view_module reorder

Guido Zeccola

  denna aladåb tillredd av spastiskt kött och plågarsås denna deliriumbuljong och smärtsamma cream fresch denna outhärdliga näring av jäsande pasta och frätande sprit som går på och går på oavbrutet dag ...

Av: Tidningen Kulturen | Utopiska geografier | 26 januari, 2009

Det mångkulturella Storbrittannien

   Tarquin Hill. www.tarquinhall.com Det mångkulturella StorbrittannienBok- och biblioteksmässan i Göteborg har varje år många intressanta utländska gäster. Förutom att ge oss värdefulla insikter om världen utanför vår lilla svenska ankdamm, kan ...

Av: Tidningen Kulturen | Litteraturens porträtt | 28 september, 2006

Mathias Jansson

Mathias Jansson. En dikt

Indimmiga loci. En dikt av Mathias Jansson , konstvetare och konstskribent med mera

Av: Mathias Jansson | Utopiska geografier | 18 juli, 2016

Angående balansgång och att kunna flyga med verkligheten

Henrik Eklundh Paglert, redaktör, formgivare och förläggare, uttrycker sig mycket insiktsfullt i bokens inledningstext: ’…vi låter titeln vara osagd och bilderna fria för var och ens tolkning.’ ’Elskåp på malmöitiska alltså’ ...

Av: Ida Thunström | Essäer | 26 januari, 2013

Anna Larsson om kulturföretagande i dagens Sverige. Intervju

Anna Larsson började som gymnast och märkte efterhand att hon var duktig på att dansa. Då började hon ta lektioner i streetjazz och hiphop på en dansskola i Lund, för ...

Av: Anna Nyman | Reportage om scenkonst | 27 augusti, 2013

Döden är den stora illusionen

Den tibetanska dödsboken och det som aldrig dör

”Total närvaro är väsentligt då någon dör. Det är av yttersta vikt och mycket kraftfullt om vi kan relatera i nuet, eftersom det just då finns en osäkerhet mellan kropp ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 01 december, 2015

En martyr är dödad...

Budskapet kommer som ett brev på posten: oväntat, opaketerat och sårbart. Det centrala temat denna Annandag jul är martyrens. Det är ett nytt budskap, som talar om lidande, försakelse, sorg ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 26 december, 2014

Guido Zeccola. Foto: Ida Thunström

Innan festen tar slut

Chefredaktören Guido Zeccola lämnar i februari Tidningen Kulturen. Ida (som även hon lämnar sitt uppdrag -som konstredaktör- på tidningen) och Guido har träffats för att tala om Tidningen Kulturens liv ...

Av: Ida Thunström | Media, porträtt | 28 februari, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.