Japansk, expressiv seriekultur i Sverige

Manga är ett intressant fenomen. Det handlar om en import från Japan, som hos oss i första hand tilltalar barn och ungdom. I Japan lär manga vara långt mycket mer ...

Av: Bertil Falk | 20 februari, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Kim Larsson - SS/opiat/ambientia

Kim Larsson bor i Stockholm och är redaktör på nättidskriften Eremonaut, sjösatt 2010. Hans har tidigare studerat teatervetenskap, litteraturvetenskap och filmvetenskap, och är fil. mag. med filmvetenskap som huvudämne. De motvilligt ...

Av: Kim Larsson | 18 juni, 2012
Utopiska geografier

Ernst Rydén. Dikter

Jag heter Ernst Rydén, 21 år gammal. Jag flyttade nyss från Stockholm till Lund. Mitt skrivande uppstod i skolbänken på tråkiga lektioner, det såg bättre ut att stirra in i ...

Av: Ernst Rydén | 07 april, 2014
Utopiska geografier

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | 24 september, 2014
Musikens porträtt

Sagoberättaren Astrid



Astrid Lindgren Jag vågar säga att Astrid Lindgren (eller som vi så många gånger kallar henne, vår kära Astrid) är den folkvänligaste och mest populära författarinnan genom tiderna, både i Sverige och även utomlands. Bara genom att nämna hennes namn får vi associationer till sagolika berättelser, magiska platser, populära sånger, underhållande och varma karaktärer – ja, listan kan göras lång. Hennes röst, hennes lekar, hennes generositet, hennes fantastiska sagor, det finns mycket som förklarar varför hon blev så omtyckt. Astrid Lindgren är, och kommer antagligen alltid att vara, bilden av hur en bra sagoberättare ska vara. Hon berör inte bara barn, utan också vuxna, med sina otaliga böcker och hon har fått en speciell och betydande plats i våra hjärtan.

Jag har många minnen från Astrid Lindgrens texter. Hennes vänliga och fängslande uppläsningar gör att jag än idag färdas tillbaka till min egen barndom. Jag minns hur jag förtrollades av naturens mystiska väsen i sagorna och av de livfulla och spralliga karaktärerna som är lika levande idag, som under min barndom. Jag lekte lekarna som barn, speciellt minns jag Mio, min Mio som jag och mina vänner levde ut till fullo. Vi var helt inne i lekens värld, och inget annat existerade just där och då. Det var så verkligt, så vackert. Någonting som jag idag som vuxen kan sakna, det där att kunna färdas in i lekarna och glömma bort både tid och rum. Astrid Lindgren själv berättade många gånger i intervjuer och liknande, att just leken är det väsentliga, och det är leken och kreativiteten som hon vill synliggöra i sina texter och berättelser. Hon levde ut sina egna lekar och sin egen barndom genom sagorna och hon nådde en hel generation läsare. Det magiska är också att berättelserna lever vidare generation efter generation, för många barn idag lär känna hennes berättelser genom böckerna, men också genom filmerna, då många böcker har filmatiserats.

I Lindgrens texter ligger fokus alltid på barnet, och Lindgren själv har uttryckt att hon skriver för att roa barnet i sig själv, hon vill vara sann i konstnärlig bemärkelse när hon skriver. Barnet står alltid i centrum och det är barnen och lekarna som är viktiga. Hon skriver till barn om barn, men även vuxna fångas av hennes texter. Under tiden som författare och debattör utmanade och förnyade hon barnlitteraturen och hon bröt också mot dåtidens konventioner och lagar när hon stod upp för barnens rättigheter (till exempel förbud mot barnaga). Något som idag är en självklarhet. Men då Lindgren gjorde debut var det vanligt förekommande – och helt enligt lagen – att använda aga för att uppfostra barn.

Mio, min MioAstrid Lindgrens mer kända alster, så som Pippi Långstrump, Madicken, Alla vi barn i Bullerbyn, Bröderna Lejonhjärta och Mio, min Mio, är sannolikt de verk vi ser framför oss när vi talar om Astrid Lindgren. Men Lindgren har skrivit många fler berättelser än så, som är både fängslande och vackert känslosamma, som hör till de mer okända verken, så som ”Sunnanäng”, ”Spelar min lind, sjunger min näktergal?” (som båda ingång i samlingsverket Sunnanäng), Draken med de röda ögonen, Kajsa Kavat hjälper mormor och Allrakäraste syster. De här är verk som ofta kommer lite i skymundan, men jag vill här uppmärksamma och skänka några ord om berättelserna som på alla vis får hjärtat att hoppa över några slag. Om du inte har läst de här berättelserna, rekommenderar jag dig att göra det. Det finns något magiskt med att ha ett oläst Astrid-verk framför sig. Bara det här att få öppna boken och tillåta sig att förtrollas. För Astrid Lindgren kan – med sina ord, sin berättarkonst och sin unika språkglädje – förtrolla en hel värld.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ett definitivt guldkorn är Draken med de röda ögonen, som från början var ett beställningsverk som Lindgren skev på uppdrag av en 13-årig pojke i Göteborg som tillsammans med kompisen hade startat en tidskrift. Året är 1953 och pojken vänder sig skriftligen till Lindgren och frågar om inte hon kan skriva en liten berättelse om en drake. Berättelsen handlar alltså mycket riktigt om en drake som tycks ha fötts i en griskull (tio griskultingar och en drake). Barnen som hittar draken tar hand om den, trots att den kan vara rätt elak och tjurig ibland. Barnen matar och vårdar draken och fäster sig vid den. Det hela slutar med att draken flyger iväg, sjungande, in i solnedgången. Som alla Astrid Lindgren-berättelser finns det ett vemod, en sorg, i slutet. Barnen måste ta avsked av draken, likt ett barn måste ta avsked av sin barndom när vuxenvärlden smyger sig på. En vacker bok, med inslag av kärlek.

Allrakäraste syster är också en skatt, som handlar om ett barns flykt från verkligheten. Sjuåriga Barbro träffar sin hemliga tvillingsyster Ylva-li, som är drottning i gyllene salen, dit Barbro kommer när hon kryper under rosenbusken, Salikon, i sin trädgård. Även här finns det inslag av sorg och vemod, då Ylva-li plötsligt berättar något hemskt för Barbro; att när Salikons rosor vissnar då finns Ylva-li inte längre. Barbro stärks här av sin fantasivärld, och hon finner styrka av den i verkliga livet.

Sunnanäng”Sunnanäng” samt ”Spelar min lind, sjunger min näktergal?” som finns i samlingsverket Sunnanäng tar läsaren tillbaka till sent 1800-tal, tidigt 1900-tal. Lindgren visar här för nutidens barn hur barn i fattigdomens Sverige kunde ha det. De här två sagorna handlar om fattiga, övergivna barn som har förlorat det viktigaste i barndomen – nämligen leken, ett barns rätt att ha kul och leka. I ”Spelar min lind, sjunger min näktergal?” är det Malin som är huvudpersonen. Hon har blivit lämnad ensam, då hennes föräldrar har dött av lungsot, och hamnat på fattighuset. I ”Sunnanäng” är det Anna och Mattias som är huvudkaraktärer och de bor hos en bonde som arbetskraft. Vemodet är stort, då barnens tillvaro är dyster och mörk. De tvingas slita hårt och knappt någon mat alls får de. Men så händer det något, och lyckan och leken återinförs i deras liv igen. Barnen hittar en (dröm-)värld där grönska, blommor, skratt, barnalek, en kärleksfull mor och lyckan finns.

Kajsa Kavat hjälper mormor är en mysig och varm berättelse om hur Kajsa räddar julen när mormor har brutit benet och varken kan ta hand om julstöket eller sälja polkagrisar på torget. Barnet Kajsa får här axla vuxenansvar och hon gör det med bravur. Polkagrisarna blir sålda och mormor och hon kan ha en mysig jul tillsammans.

Pippi Långstrump är ett välkänt verk som vann stor popularitet, men också mycket missnöje då Pippi var det frispråkiga och vågade barnet som gick emot dåtidens konventioner och regler. De flesta har fått bekanta sig med boken Pippi Långstrump, och det här är en bearbetad och nedtonad version av det maskinskriva manus som idag finns att läsa som Ur-Pippi. Här är Pippi-karaktären både grövre i mun och käftar emot mycket mer. Hon är mycket djärvare i Ur-Pippi och visar inga som helst tecken på försiktighet. Ett exempel på en vemodigare Pippi i Pippi Långstrump är när Pippi berättar en skröna om gångstilar och sedan, när Tommy ifrågasätter trovärdigheten i berättelsen, ledsamt erkänner att hon ljuger. Det här syns inte alls i Ur-Pippi, som är väl värd att läsa. Kapitel som har tagits bort och delar som har tonats ner i den bearbetade versionen, finns att gotta sig i och ta del av i Ur-Pippi.

Therese Bergman

Ur arkivet

view_module reorder

Jag njuter av ljudet ner en el-maskin dividerar (beaktat, men återbruka?

Knappt kunnat sova den här veckan. Varit så orolig. Sett hemska bilder framför mig och även nattmara där mina skrivmaskinsvalser slungas ut i trafikkaoset och strittat rakt in som kilar ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 22 april, 2013

Mystika djup ”I denna ljuva sommartid”

Paul Gerhardt, tysk diktare, lärare och präst."I denna ljuva sommartid" är hans mest sjungna psalm: Paul Gerhardt är namnet på det tyska språkområdets 1600-talsdiktare framför andra. Under 2008 firades fyrahundraårsjubiléet ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om litteratur & böcker | 19 oktober, 2008

Paradoxer och ortodoxer inom svensk lärarutbildning

Anders Zorn Då lärarutbildningen är ett brinnande ämne för närvarande, kunde det vara intressant med några inblickar i denna utifrån ett lärarperspektiv. Jag ska här dra nytta av Tidningen Kulturens obundna ...

Av: Hans Färnlöf, docent | Essäer om samhället | 21 april, 2008

Melker Garay. Foto: Gian-Luca Rossetti

Melker Garay. Gud finns bortom Gud.

Melker Garay är en mångfacetterad författare som Tidningen Kulturen har bland sina medarbetare. I allt från filosofiska berättelser till hyllade novellsamlingar har Melker Garay, född 1966 i Chile och boende ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 12 augusti, 2015

En intervju med Aija Terauda

Många europeiska skådespelerskor har prövat lyckan i Hollywood, men ofta (med undantag möjligen av Marlene Dietrich och Greta Garbo) har de blivit kända för vissa stereotypiska roller. De mest kända ...

Av: Roberto Fogelberg | Filmens porträtt | 21 augusti, 2011

Elsa Grave och grabbarna Om poetissors plats bland kulturens alfahannar

De berömde henne, åtminstone enligt vissa baksidestexter. Olof Lagerkrantz, poet och DNs kulturredaktör; Karl Vennberg, poet och Aftonbladets kulturredaktör. Elsa Grave var, enligt den elitistiska jargongen, ”betydande”. Detta var under ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 november, 2013

Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 25 april, 2016

Jonas Wessel: Ett meddelande från prinsessan Månuggla

  … med grön hud för 800 år sedan. Deras kroppsvätskor kan producera halvrasavkommor … i kosmos. Mörk är mockan som mejar ner … som en skörd. Var hälsade. Jag är ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 23 september, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.