La Décoration Suspect (2014)

Färgernas språk

Monokrom av Melker Garay pågår till den 30 september Galleri Kameleont i Norrköping

Av: Ida Thunström | 14 september, 2016
Essäer om konst

”De dricker energi, kaffe och jobbar”

Det är samtiden jag lyssnar till. I smyg, jag deltar inte, känner inte, vet inte varför ordet ”samtid” pressar fram någon typ av besatthet inom mig. Jag vill berätta om ...

Av: Linda Bönström | 26 april, 2013
Gästkrönikör

Johan Rasmundson. En dikt

Jag heter Johan Rasmundson och är bosatt i Uppsala och har skrivit poesi de senaste tio åren. Jag har varit publicerad i några antologier, tidskrifter och i år även tryckt ...

Av: Johan Rasmundson | 03 december, 2017
Utopiska geografier

Dr Krabba 12

Av: Janne Karlsson | 23 december, 2011
Kulturen strippar

Migranten som hjälte i Dinevs magiska realism



Änglatungor som presenterades på Göteborgs bokmässa nu i höst är det första större verk av Dimitré Dinev som ges ut på svenska. Därmed är han representerad på 17 olika språk. Foto: Jan SellingI juletid 1990 kom Dimitri Dinev frusen och hungrig över den gröna gränsen med endast sitt studentbetyg och de kläder han hade på sig till det österrikiska flyktinglägret Traiskirchen. Eftersom han hade flytt sammanbrottets Bulgarien för sent, efter att diktatorn Todor Zjivkov hade avsatts, var vägen till politisk asyl stängd. Efter en odyssé av besvikelser, hårt arbete, tillfälligheter och vändpunkter är han idag en av Österrikes mest hyllade författare. 2008 fick Dinev äran att hålla det prestigefyllda Burgtheater-talet vid minnesdagen för Österrikes Anschluss.

 Hans genombrott som författare kom 2003 med romanen Engelszungen, Änglatungor, som på nära 600 sidor berättar två olika familjehistorier som av en slump vävs samman i det realsocialistiska Bulgarien och i migranternas Wien efter den östeuropeiska kollapsen.

Dinevs litterära genombrott är ovanligt, eftersom han inte skriver på sitt modersmål bulgariska utan på tyska. Ur ett vidare perspektiv är det emellertid mindre anmärkningsvärt. Före nazismen och kriget var det inget onormalt att intellektuella och författare i Wien, Sofia, Budapest eller Prag rörde sig fritt mellan de olika språkliga världarna och kulturella sammanhangen. Dinev säger ödmjukt att hans engelska är lite knackig, men att han vid sidan av sina två huvudspråk kan ta sig fram hyfsat på ryska, turkiska och bosniska. Men just detta att han som författare valt ett ”Fremdsprache” som arbetsredskap har det gjorts ett stort nummer av. I kombination med att han dessutom gjort migranternas värld till litterärt ledmotiv har hans verk inte sällan etiketterats som “Migrantenliteratur“ – i Sverige skulle man kanske tala om invandrarlitteratur. Dinev avfärdar begreppet som diskriminerande och påpekar skämtsamt det absurda i termen, eftersom migranter är så upptagna av att existera att de knappast har tid att läsa tjocka romaner.

I Änglatungor låter Dinev två av romanens protagonister reagera olika på befälet att tvångs-bulgarisera den turkiska minoriteten: säkerhetspolisen Jordan Apostolov går fram med våld och straffas av sina föräldrar som tar avstånd från sonen, partifunktionären Mladen Mladenov vägrar utföra befallningarna som han menar att de sviker kommunismens ideal, men han omvänds snabbt efter ett enda hotfullt telefonsamtal från högre ort.

Dimitré Dinev som i sin barndoms Plovdiv var van att höra bulgariskan blandas med turkiska, armeniska och romani chib menar att bulgariserings-kampanjen var ett populistiskt drag från regimen.

Det är sorgligt att man gång på gång tagit till samma politiska maktmedel. Flera år senare har Milosevic gjort det och idag görs det av främlingsfientliga partier i väst och öst.

 En roman om 1989 års existentiella kraftfält

 I Änglatungor kastas Dinevs hjältar ut i 1989 års oförutsägbara kraftfält. Den forne partisekreteraren dör en ärelös död på en tågtoalett mellan Strandzja-Sakar och Dimitrovgrad. Sonen prövar lyckan som internationell smågangster men kommer snart erfara frihetens materiella förgänglighet, och han begrundar sin förlorade framtid på en offentlig toalett i Wien. Dimitré Dinevs bulgarisk-österrikiska saga handlar i hög grad om de yttre omständigheternas makt att kasta ett människoliv över ända eller om att plötsligt öppna okända dörrar.

I Änglatungor skildras hur människor kan gå över det anständigas gräns och förlora all empati, så att de till sist är redo att slå en spik genom handen eller klippa av ett finger på någon som står i skuld. Vad är det som händer? frågar jag Dimitré Dinev.

– När systemet föll i Bulgarien fanns ingen rättvisa, inget rättvisetänkande. Det gamla systemets bödlar straffades inte. Människor måste i ett samhälle uppleva att det finns en rättvisa. Annars sprids ett medvetande som säger att man kan göra vad som helst: mig straffar ingen! Enligt den devisen har maffia-människorna sedan handlat. Ännu efter tjugo år har inte en enda bulgarisk maffiamedlem dömts.

Dinevs hjältar är motsägelsefulla och utsätts för tvära kast. Han visar att vägen tillbaka till det mänskliga är möjlig även för de mest förtappade.

– Man kan bygga ett samhälle som fungerar utan pengar, men inte ett där människor saknar tro. Om man inte får lära sig att älska kommer såväl individen som samhället att misslyckas.

– Litteraturen när sig från sådana öden som bär på livets alla motsägelser. De säger mycket om människan. För människor från trygga och en aning tråkiga mellaneuropeiska länder har det en särskild tjusning att resa till Indien eller att söka spirituella upplevelser. För oss som upplevde omvälvningen i öst fanns den existentiella upplevelsen i mötet med väst. Som här i Wien eller i flyktinglägren.

 Omgiven av de döda

 Döden skildras i Änglatungor lika livfullt som kärleken och vänskapen. Nyckelscenen utspelar sig framför ett gravmonument. Långa men ensidiga samtal förs med de döda. Själva dödsögonblicket skildras på flera ställen med en litterär inlevelse som är ovanlig för västlig litteratur.

– I Bulgarien är människors förhållande till döden ganska avspänt. Man tar med sig mat och dryck och dukar upp vid graven. Bestämda helgdagar låter folk trycka upp affischer med foton på en död släkting och en dikt. Busshållplatser kan vara fullklistrade med affischer till de avlidnas ära. Man är omgiven av de döda.

– Kommunisterna bekämpade kyrkan men utrotade aldrig det magiska medvetandet. Alla i min generation har vuxit upp ateistiskt. Kyrkan hade förvandlats till något löjligt. Det handlade om makt. Helbrägdagörare och siare var inget hot, men de var så djupt förankrade i folks medvetande att kommunisterna förstod: om vi angriper dem kommer folk bli upprörda.

– I minsta by fanns det alltid någon som hade kunskap om läkande örter, gammal kunskap som traderats i många generationer. Det gick så långt att ledande partifunktionärer uppsökte landets mest berömda spåkvinna, som för övrigt har en roll i min roman. Hon var blind, just så som ett orakel ska vara. Hon överlevde också murens fall.

– Spåmännens och spåkvinnornas specialkompetens handlade om psyket. Enligt den marxistiska dialektikens lagar styrde ju varat medvetandet: hur skulle det då kunna finnas psykisk sjukdom i ett så fantastiskt samhälle som det socialistiska? Människor hade större förtroende för spåkunniga än för den underutvecklade öststatliga psykiatrin.

– Duktiga siare kan se ditt liv som en trädgård full av träd, och mellan dessa träd leder många olika stigar. Att beskriva någons öde som förutbestämt skapar beroende, och just det missbrukas tyvärr av oseriösa människor som vill åt dina pengar. Om en siare är bra eller dålig, det visar sig i om hon kan hjälpa dig eller inte. Men till syvende och sist är ändå ödet ditt. Du är inte ett hjälplöst nötskal på en ocean.

– Men visst, där den magiska traditionen lever finns både en ljus sida och en mörk. Kunskapen är densamma, men du kan använda den på olika vis. För att göra gott eller för att skada någon.

 

Jan Selling

 


Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Men det här är Serbien

  Kvinnor i Nis. foto Sophie Malmros Men det här är Serbien Tåget från Belgrad till Nis ser ut som tågen i Sverige på 1970-talet. Jag har tur och får plats i en ...

Av: Sophie Malmros | Resereportage | 05 december, 2009

Magnus Göransson Foto Peter Hallin

Idioten och spindeln

Magnus Göransson är tillbaka med sin Idiot.

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 13 maj, 2017

TV-serien Morran och Tobias, Foto: SVT

Skrattet vid ensamhetens avgrund

Mathias Jansson har hittat parallellerna mellan SVT:s komedisuccé "Morran och Tobias" och andra tragikomiska radarpar genom TV-historien. Många av komediserierna bygger i grunden på djupa existentiella frågor om mänsklig utsatthet ...

Av: Mathias Jansson | Media, porträtt | 04 november, 2015

Karnevalståg från Moderna Museet 1968

Art Distribution – en omöjlig historia som fyller femtio år

Vi vet att vi lever i en värld där marknadskrafterna styr och ställer. Du måste, om du vill överleva, göra dig själv till ett varumärke, det vill säga om du ...

Av: Percival | Kulturreportage | 13 augusti, 2016

Pirater i etern och på nätet

  Onsdagen den 8 mars 1961 klockan tio på förmiddagen började radiopiraterna sina sändningar från Radio Nord på internationellt vatten i Östersjön ombord i skeppet Bon Jour. Det var nyheter varje ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 26 februari, 2011

Om en yngling som inte borde ha sett Wagners opera Rienzi

Till Guido Zeccolas eleganta och synpunktsrika essä om Wagner och det musikaliska dramat här på sidan kan läggas en rekommendation för vidare läsning: essäerna, betraktelserna och breven i Thomas Manns ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 06 mars, 2013

Har UFO: n någon plats inom teosofin?

Flygande tefat i historia och religion  En av de första dokumenterade UFO-observationerna gjordes den 5 augusti år1926. Det var den ryske målaren, upptäcktsresande och mystikern Nicholas Roerich, som befann sig på ...

Av: Carl Ek | Kulturreportage | 23 november, 2013

Meningsfullheten är alltid angelägnare

Från att ha etablerat sig som ett samtida scenkonstuttryck med stor attraktionskraft på såväl dåtida tonsättare som publik har idag operakonsten på institutionsnivå övergått till ett vegetativt, reproducerande stadium. Genom ...

Av: Magnus Bunnskog | Essäer om musik | 30 december, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.