Minnen från Ludvig XIV:s hov

En typ av bok som alltid har fascinerat mig är de som får det att kännas som att man har förflyttats till en annan värld. Ibland kan det handla om ...

Av: Tobias Harding | 18 december, 2012
Övriga porträtt

Mats Waltre

Poetiska porträtt

Under serien ”Poetiska porträtt” porträtterar jag kända personer i diktform. De som porträtteras kommer företrädesvis att vara politiker, kulturarbetare, journalister, skribenter och andra som framför och har framfört åsikter eller ...

Av: Mats Waltre | 11 december, 2016
Gästkrönikör

Adolf Hitler. Foto: Wikipedia

Hitlers maktdrömmar

Bo I Cavefors om Adolf Hitler som försökte skapa ett kontinentalt maktcentrum mot bolsjevismen och Storbritannien.

Av: Bo I Cavefors | 25 februari, 2015
Essäer om politiken

foto Hebriana Alainentalo

Ruiner. Av Guido Zeccola

  Vi försöker tydliggöra den namnlösa styrkan som tvingar oss till skriket genom att kalla det med vår älskades namn. Bara i dödens stund ges samma möjlighet, men då förblir vårt ...

Av: Guido Zeccola | 27 september, 2017
Utopiska geografier

Migranten som hjälte i Dinevs magiska realism



Änglatungor som presenterades på Göteborgs bokmässa nu i höst är det första större verk av Dimitré Dinev som ges ut på svenska. Därmed är han representerad på 17 olika språk. Foto: Jan SellingI juletid 1990 kom Dimitri Dinev frusen och hungrig över den gröna gränsen med endast sitt studentbetyg och de kläder han hade på sig till det österrikiska flyktinglägret Traiskirchen. Eftersom han hade flytt sammanbrottets Bulgarien för sent, efter att diktatorn Todor Zjivkov hade avsatts, var vägen till politisk asyl stängd. Efter en odyssé av besvikelser, hårt arbete, tillfälligheter och vändpunkter är han idag en av Österrikes mest hyllade författare. 2008 fick Dinev äran att hålla det prestigefyllda Burgtheater-talet vid minnesdagen för Österrikes Anschluss.

 Hans genombrott som författare kom 2003 med romanen Engelszungen, Änglatungor, som på nära 600 sidor berättar två olika familjehistorier som av en slump vävs samman i det realsocialistiska Bulgarien och i migranternas Wien efter den östeuropeiska kollapsen.

Dinevs litterära genombrott är ovanligt, eftersom han inte skriver på sitt modersmål bulgariska utan på tyska. Ur ett vidare perspektiv är det emellertid mindre anmärkningsvärt. Före nazismen och kriget var det inget onormalt att intellektuella och författare i Wien, Sofia, Budapest eller Prag rörde sig fritt mellan de olika språkliga världarna och kulturella sammanhangen. Dinev säger ödmjukt att hans engelska är lite knackig, men att han vid sidan av sina två huvudspråk kan ta sig fram hyfsat på ryska, turkiska och bosniska. Men just detta att han som författare valt ett ”Fremdsprache” som arbetsredskap har det gjorts ett stort nummer av. I kombination med att han dessutom gjort migranternas värld till litterärt ledmotiv har hans verk inte sällan etiketterats som “Migrantenliteratur“ – i Sverige skulle man kanske tala om invandrarlitteratur. Dinev avfärdar begreppet som diskriminerande och påpekar skämtsamt det absurda i termen, eftersom migranter är så upptagna av att existera att de knappast har tid att läsa tjocka romaner.

I Änglatungor låter Dinev två av romanens protagonister reagera olika på befälet att tvångs-bulgarisera den turkiska minoriteten: säkerhetspolisen Jordan Apostolov går fram med våld och straffas av sina föräldrar som tar avstånd från sonen, partifunktionären Mladen Mladenov vägrar utföra befallningarna som han menar att de sviker kommunismens ideal, men han omvänds snabbt efter ett enda hotfullt telefonsamtal från högre ort.

Dimitré Dinev som i sin barndoms Plovdiv var van att höra bulgariskan blandas med turkiska, armeniska och romani chib menar att bulgariserings-kampanjen var ett populistiskt drag från regimen.

Det är sorgligt att man gång på gång tagit till samma politiska maktmedel. Flera år senare har Milosevic gjort det och idag görs det av främlingsfientliga partier i väst och öst.

 En roman om 1989 års existentiella kraftfält

 I Änglatungor kastas Dinevs hjältar ut i 1989 års oförutsägbara kraftfält. Den forne partisekreteraren dör en ärelös död på en tågtoalett mellan Strandzja-Sakar och Dimitrovgrad. Sonen prövar lyckan som internationell smågangster men kommer snart erfara frihetens materiella förgänglighet, och han begrundar sin förlorade framtid på en offentlig toalett i Wien. Dimitré Dinevs bulgarisk-österrikiska saga handlar i hög grad om de yttre omständigheternas makt att kasta ett människoliv över ända eller om att plötsligt öppna okända dörrar.

I Änglatungor skildras hur människor kan gå över det anständigas gräns och förlora all empati, så att de till sist är redo att slå en spik genom handen eller klippa av ett finger på någon som står i skuld. Vad är det som händer? frågar jag Dimitré Dinev.

– När systemet föll i Bulgarien fanns ingen rättvisa, inget rättvisetänkande. Det gamla systemets bödlar straffades inte. Människor måste i ett samhälle uppleva att det finns en rättvisa. Annars sprids ett medvetande som säger att man kan göra vad som helst: mig straffar ingen! Enligt den devisen har maffia-människorna sedan handlat. Ännu efter tjugo år har inte en enda bulgarisk maffiamedlem dömts.

Dinevs hjältar är motsägelsefulla och utsätts för tvära kast. Han visar att vägen tillbaka till det mänskliga är möjlig även för de mest förtappade.

– Man kan bygga ett samhälle som fungerar utan pengar, men inte ett där människor saknar tro. Om man inte får lära sig att älska kommer såväl individen som samhället att misslyckas.

– Litteraturen när sig från sådana öden som bär på livets alla motsägelser. De säger mycket om människan. För människor från trygga och en aning tråkiga mellaneuropeiska länder har det en särskild tjusning att resa till Indien eller att söka spirituella upplevelser. För oss som upplevde omvälvningen i öst fanns den existentiella upplevelsen i mötet med väst. Som här i Wien eller i flyktinglägren.

 Omgiven av de döda

 Döden skildras i Änglatungor lika livfullt som kärleken och vänskapen. Nyckelscenen utspelar sig framför ett gravmonument. Långa men ensidiga samtal förs med de döda. Själva dödsögonblicket skildras på flera ställen med en litterär inlevelse som är ovanlig för västlig litteratur.

– I Bulgarien är människors förhållande till döden ganska avspänt. Man tar med sig mat och dryck och dukar upp vid graven. Bestämda helgdagar låter folk trycka upp affischer med foton på en död släkting och en dikt. Busshållplatser kan vara fullklistrade med affischer till de avlidnas ära. Man är omgiven av de döda.

– Kommunisterna bekämpade kyrkan men utrotade aldrig det magiska medvetandet. Alla i min generation har vuxit upp ateistiskt. Kyrkan hade förvandlats till något löjligt. Det handlade om makt. Helbrägdagörare och siare var inget hot, men de var så djupt förankrade i folks medvetande att kommunisterna förstod: om vi angriper dem kommer folk bli upprörda.

– I minsta by fanns det alltid någon som hade kunskap om läkande örter, gammal kunskap som traderats i många generationer. Det gick så långt att ledande partifunktionärer uppsökte landets mest berömda spåkvinna, som för övrigt har en roll i min roman. Hon var blind, just så som ett orakel ska vara. Hon överlevde också murens fall.

– Spåmännens och spåkvinnornas specialkompetens handlade om psyket. Enligt den marxistiska dialektikens lagar styrde ju varat medvetandet: hur skulle det då kunna finnas psykisk sjukdom i ett så fantastiskt samhälle som det socialistiska? Människor hade större förtroende för spåkunniga än för den underutvecklade öststatliga psykiatrin.

– Duktiga siare kan se ditt liv som en trädgård full av träd, och mellan dessa träd leder många olika stigar. Att beskriva någons öde som förutbestämt skapar beroende, och just det missbrukas tyvärr av oseriösa människor som vill åt dina pengar. Om en siare är bra eller dålig, det visar sig i om hon kan hjälpa dig eller inte. Men till syvende och sist är ändå ödet ditt. Du är inte ett hjälplöst nötskal på en ocean.

– Men visst, där den magiska traditionen lever finns både en ljus sida och en mörk. Kunskapen är densamma, men du kan använda den på olika vis. För att göra gott eller för att skada någon.

 

Jan Selling

 


Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Karen Dalton, ”1966”. Delmore Recordings 2012.

Karen Dalton - Den vita Billie Holiday

Under tidigt 1990-tal bodde en kvinna som hette Karen Dalton på New Yorks gator. Hon hade långt svart hår från hennes mamma Evelyns sida som var Cherokee. Hon luktade illa ...

Av: Sara Forslund | Musikens porträtt | 11 april, 2016

Får jag lov

att romantisera Röda mattan. Ingång i solnedgång och utgång i soluppgång. Den imposanta entrédörrens gångjärn går upp för med(ia)gångare, men du är på utsidan och det spelar ingen roll hur gärna ...

Av: Carola Mikaelsson | Essäer | 02 juni, 2011

"Ju mer vi är tillsammans..." Individualisternas kollektiva härdsmälta

Det är inte längre en tvistefråga utan det är fint att vara individualist. Vi har fattat "ensam är stark"-grejen, vi ser värdet i åsikt som värdet i oss själva, man ...

Av: Linda Bönström | Essäer om samhället | 18 juni, 2011

Edward Hopper, Nattugglor, 1942. Foto: Wikipedia

Romantiker i gangsterhatt

Alla älskar Edward Hoppers konst. Det är mycket märkligt. Hans tavlor utstrålar en mörk pessimism och melankoli och ändå gör de succé var de än ställs ut i världen. Hur ...

Av: Bo Gustavsson | Konstens porträtt | 19 september, 2015

Ett originellt försvar för människans fria vilja. Harry Martinsons Gyro

Harry Martinson-sällskapet har just gett ut Martinsons Gyro, en bok som har en lite äventyrlig historia. Den förelåg i korrektur 1947 utan att tryckas: den var nog inte riktigt färdig ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 03 december, 2012

August Strindberg och Emil Kléen

August Strindberg hade problem med sina relationer, det gällde både kvinnor och män. När det gällde den senare kategorin var Emil Kléen ett av de ytterst få undantag där vänskapen ...

Av: Kurt Bäckström | Övriga porträtt | 01 april, 2014

Filip Jers, foto Lars Löfvendahl

En virtuos på harmonika

Det har regnat priser över Filip Jers, nu senast Jazzkatten, där han fick pris som årets musiker och för inte så länge sedan pris för Årets album i folkmusik vid ...

Av: Bo Bjelvehammar | Musikens porträtt | 30 oktober, 2016

Zigge Holmgren: En nyrenässans för porträttkonsten

Zigge Holmgren: En nyrenässans för porträttkonsten Porträttkonsten har som uttryck under lång tid varit förbundet med titlar, hedrande utmärkelser och som minnesbilder av avlidna personligheter. Men i dag kan vem som ...

Av: Emma Olsson | Bildreportage | 06 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.