Erotiskkrönika 04 Bandagesstation

Mina nerver svek mig goda hårdhudade, fastän försökte intala mig att är ju lyxpoet, den som skall kunna komprimest mera inte minst även den svåraste av opplevda verkligheter i de ...

Av: Stefan Hammarén | 26 augusti, 2010
Stefan Hammarén

Jan Stenis diktar

Den Härdade fridsfursten dr Jan Stenis nyårsdikt

Av: Jan Stenis | 27 december, 2016
Utopiska geografier

Kierkegaard och melankolin

Det tragiska är att två älskande inte förstår varandra, det komiska är att två som inte förstår varandra älskar varandra. Redan i Sören Kierkegaards debut 1838 - Ur en ännu levandes ...

Av: Ingmar Simonsson | 03 oktober, 2011
Agora - filosofiska essäer

Laokoon och hans söner. Källa Wikipedia

I Laokoongruppens grepp

Laokoon och hans söner i kamp med en jätteorm är en av konstens mest levande och dramatiska skulpturer. Det har funnits många som försökt efterlikna motivet med få har kommit ...

Av: Mathias Jansson | 26 oktober, 2017
Essäer om konst

Migranten som hjälte i Dinevs magiska realism



Änglatungor som presenterades på Göteborgs bokmässa nu i höst är det första större verk av Dimitré Dinev som ges ut på svenska. Därmed är han representerad på 17 olika språk. Foto: Jan SellingI juletid 1990 kom Dimitri Dinev frusen och hungrig över den gröna gränsen med endast sitt studentbetyg och de kläder han hade på sig till det österrikiska flyktinglägret Traiskirchen. Eftersom han hade flytt sammanbrottets Bulgarien för sent, efter att diktatorn Todor Zjivkov hade avsatts, var vägen till politisk asyl stängd. Efter en odyssé av besvikelser, hårt arbete, tillfälligheter och vändpunkter är han idag en av Österrikes mest hyllade författare. 2008 fick Dinev äran att hålla det prestigefyllda Burgtheater-talet vid minnesdagen för Österrikes Anschluss.

 Hans genombrott som författare kom 2003 med romanen Engelszungen, Änglatungor, som på nära 600 sidor berättar två olika familjehistorier som av en slump vävs samman i det realsocialistiska Bulgarien och i migranternas Wien efter den östeuropeiska kollapsen.

Dinevs litterära genombrott är ovanligt, eftersom han inte skriver på sitt modersmål bulgariska utan på tyska. Ur ett vidare perspektiv är det emellertid mindre anmärkningsvärt. Före nazismen och kriget var det inget onormalt att intellektuella och författare i Wien, Sofia, Budapest eller Prag rörde sig fritt mellan de olika språkliga världarna och kulturella sammanhangen. Dinev säger ödmjukt att hans engelska är lite knackig, men att han vid sidan av sina två huvudspråk kan ta sig fram hyfsat på ryska, turkiska och bosniska. Men just detta att han som författare valt ett ”Fremdsprache” som arbetsredskap har det gjorts ett stort nummer av. I kombination med att han dessutom gjort migranternas värld till litterärt ledmotiv har hans verk inte sällan etiketterats som “Migrantenliteratur“ – i Sverige skulle man kanske tala om invandrarlitteratur. Dinev avfärdar begreppet som diskriminerande och påpekar skämtsamt det absurda i termen, eftersom migranter är så upptagna av att existera att de knappast har tid att läsa tjocka romaner.

I Änglatungor låter Dinev två av romanens protagonister reagera olika på befälet att tvångs-bulgarisera den turkiska minoriteten: säkerhetspolisen Jordan Apostolov går fram med våld och straffas av sina föräldrar som tar avstånd från sonen, partifunktionären Mladen Mladenov vägrar utföra befallningarna som han menar att de sviker kommunismens ideal, men han omvänds snabbt efter ett enda hotfullt telefonsamtal från högre ort.

Dimitré Dinev som i sin barndoms Plovdiv var van att höra bulgariskan blandas med turkiska, armeniska och romani chib menar att bulgariserings-kampanjen var ett populistiskt drag från regimen.

Det är sorgligt att man gång på gång tagit till samma politiska maktmedel. Flera år senare har Milosevic gjort det och idag görs det av främlingsfientliga partier i väst och öst.

 En roman om 1989 års existentiella kraftfält

 I Änglatungor kastas Dinevs hjältar ut i 1989 års oförutsägbara kraftfält. Den forne partisekreteraren dör en ärelös död på en tågtoalett mellan Strandzja-Sakar och Dimitrovgrad. Sonen prövar lyckan som internationell smågangster men kommer snart erfara frihetens materiella förgänglighet, och han begrundar sin förlorade framtid på en offentlig toalett i Wien. Dimitré Dinevs bulgarisk-österrikiska saga handlar i hög grad om de yttre omständigheternas makt att kasta ett människoliv över ända eller om att plötsligt öppna okända dörrar.

I Änglatungor skildras hur människor kan gå över det anständigas gräns och förlora all empati, så att de till sist är redo att slå en spik genom handen eller klippa av ett finger på någon som står i skuld. Vad är det som händer? frågar jag Dimitré Dinev.

– När systemet föll i Bulgarien fanns ingen rättvisa, inget rättvisetänkande. Det gamla systemets bödlar straffades inte. Människor måste i ett samhälle uppleva att det finns en rättvisa. Annars sprids ett medvetande som säger att man kan göra vad som helst: mig straffar ingen! Enligt den devisen har maffia-människorna sedan handlat. Ännu efter tjugo år har inte en enda bulgarisk maffiamedlem dömts.

Dinevs hjältar är motsägelsefulla och utsätts för tvära kast. Han visar att vägen tillbaka till det mänskliga är möjlig även för de mest förtappade.

– Man kan bygga ett samhälle som fungerar utan pengar, men inte ett där människor saknar tro. Om man inte får lära sig att älska kommer såväl individen som samhället att misslyckas.

– Litteraturen när sig från sådana öden som bär på livets alla motsägelser. De säger mycket om människan. För människor från trygga och en aning tråkiga mellaneuropeiska länder har det en särskild tjusning att resa till Indien eller att söka spirituella upplevelser. För oss som upplevde omvälvningen i öst fanns den existentiella upplevelsen i mötet med väst. Som här i Wien eller i flyktinglägren.

 Omgiven av de döda

 Döden skildras i Änglatungor lika livfullt som kärleken och vänskapen. Nyckelscenen utspelar sig framför ett gravmonument. Långa men ensidiga samtal förs med de döda. Själva dödsögonblicket skildras på flera ställen med en litterär inlevelse som är ovanlig för västlig litteratur.

– I Bulgarien är människors förhållande till döden ganska avspänt. Man tar med sig mat och dryck och dukar upp vid graven. Bestämda helgdagar låter folk trycka upp affischer med foton på en död släkting och en dikt. Busshållplatser kan vara fullklistrade med affischer till de avlidnas ära. Man är omgiven av de döda.

– Kommunisterna bekämpade kyrkan men utrotade aldrig det magiska medvetandet. Alla i min generation har vuxit upp ateistiskt. Kyrkan hade förvandlats till något löjligt. Det handlade om makt. Helbrägdagörare och siare var inget hot, men de var så djupt förankrade i folks medvetande att kommunisterna förstod: om vi angriper dem kommer folk bli upprörda.

– I minsta by fanns det alltid någon som hade kunskap om läkande örter, gammal kunskap som traderats i många generationer. Det gick så långt att ledande partifunktionärer uppsökte landets mest berömda spåkvinna, som för övrigt har en roll i min roman. Hon var blind, just så som ett orakel ska vara. Hon överlevde också murens fall.

– Spåmännens och spåkvinnornas specialkompetens handlade om psyket. Enligt den marxistiska dialektikens lagar styrde ju varat medvetandet: hur skulle det då kunna finnas psykisk sjukdom i ett så fantastiskt samhälle som det socialistiska? Människor hade större förtroende för spåkunniga än för den underutvecklade öststatliga psykiatrin.

– Duktiga siare kan se ditt liv som en trädgård full av träd, och mellan dessa träd leder många olika stigar. Att beskriva någons öde som förutbestämt skapar beroende, och just det missbrukas tyvärr av oseriösa människor som vill åt dina pengar. Om en siare är bra eller dålig, det visar sig i om hon kan hjälpa dig eller inte. Men till syvende och sist är ändå ödet ditt. Du är inte ett hjälplöst nötskal på en ocean.

– Men visst, där den magiska traditionen lever finns både en ljus sida och en mörk. Kunskapen är densamma, men du kan använda den på olika vis. För att göra gott eller för att skada någon.

 

Jan Selling

 


Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Bildning under 200 år

Detta är tankar, resonemang där mitt perspektiv är betraktarens. Helt opolitisk, men intellektuell då i definitionen; ”den som ställer fler frågor än de svar man fått”. (jfr ty. Gebildet) Vissa ord ...

Av: K-G Svanström | Essäer | 02 september, 2011

Vederkvickt eller märkt av Rilke

Och han drev ut mannen och ersatte öster om Edens lustgård keruberna tillsammans med det flammande svärdets lågor att bevaka vägen till livets träd. (1 Mos 3:24) Tänker, tänker jag, att jag inte borde ha ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 19 september, 2014

Dansen inom den koptiska kyrkan

Den koptiska kristna kyrkan framträder efter konciliet i Kalcedon år 451 som en separatistisk rörelse inom kristendomen, tillerkännande Kristus enbart en gudomlig natur. Den bygger sin liturgi på den alexandrinska ...

Av: Gaia Ekis | Essäer om religionen | 22 juni, 2013

Gilda Melodia

Ordet

”Allt skrivande är poesi, jag erkänner inte prosans existens, allt skrivande är polyfont.” (Michail Bachtin)

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 10 juni, 2016

Från en mörk och stormig natt i England, till en succéserie i Sverige

Det var en mörk och stormig natt. På Dartmoorheden i England, där shetlandsponnyer vandrar vilt omkring, föds en svart, liten fölunge. Några enstaka vita hårstrån ovanför ögonen avslöjar att fölet ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 03 november, 2014

Problemet med Grekland eller Greklands problem

Visst är Grekland korrupt och ineffektivt. Det låter hemskt svepande att säga så men det är sant. De 320 miljarder dollar som landet fått i stöd från EU de senaste ...

Av: Pierre Gilly | Essäer om samhället | 12 Maj, 2010

Vad har August Strindberg med Friedrich Strindberg att göra?

August Strindberg har inte så ofta beskrivits som en damernas riddare, snarare har motsatsen framhållits. Men exempel på hans gentlemannaskap finns. Ett sådant är hans acceptans av att låta exfrun ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 09 mars, 2011

Kroppen berövad själ och ande

Ting och ägodel Begreppet kropp, associeras i vår kultursfär dels till vår egen fysiska kropp, som på något sätt är levande, kroppslig. Dels till en kropp som varit levande men nu ...

Av: Oliver Parland | Övriga porträtt | 22 Maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.