Oavhängigt perfektionens hegemoni – Progglådan del 1

”Man ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det”, skriver Kulturens Peter Sjöblom i sin recension av ”Progglådan”; 38 timmar med svensk progg, fördelade ...

Av: Peter Sjöblom | 21 maj, 2013
Essäer om musik

Nattliv av Joseph Roth

Natt efter natt går jag samma väg. Natt efter natt ser jag samma bilder. Utanför fattighuset kör likvagnen fram, obevekligt, nyktert, affärsmässigt, för att sänka i jorden dem som var ...

Av: Joseph Roth | 05 september, 2014
Kulturreportage

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | 02 oktober, 2013
Agora - filosofiska essäer

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | 21 mars, 2014
Kulturreportage

Migranten som hjälte i Dinevs magiska realism



Änglatungor som presenterades på Göteborgs bokmässa nu i höst är det första större verk av Dimitré Dinev som ges ut på svenska. Därmed är han representerad på 17 olika språk. Foto: Jan SellingI juletid 1990 kom Dimitri Dinev frusen och hungrig över den gröna gränsen med endast sitt studentbetyg och de kläder han hade på sig till det österrikiska flyktinglägret Traiskirchen. Eftersom han hade flytt sammanbrottets Bulgarien för sent, efter att diktatorn Todor Zjivkov hade avsatts, var vägen till politisk asyl stängd. Efter en odyssé av besvikelser, hårt arbete, tillfälligheter och vändpunkter är han idag en av Österrikes mest hyllade författare. 2008 fick Dinev äran att hålla det prestigefyllda Burgtheater-talet vid minnesdagen för Österrikes Anschluss.

 Hans genombrott som författare kom 2003 med romanen Engelszungen, Änglatungor, som på nära 600 sidor berättar två olika familjehistorier som av en slump vävs samman i det realsocialistiska Bulgarien och i migranternas Wien efter den östeuropeiska kollapsen.

Dinevs litterära genombrott är ovanligt, eftersom han inte skriver på sitt modersmål bulgariska utan på tyska. Ur ett vidare perspektiv är det emellertid mindre anmärkningsvärt. Före nazismen och kriget var det inget onormalt att intellektuella och författare i Wien, Sofia, Budapest eller Prag rörde sig fritt mellan de olika språkliga världarna och kulturella sammanhangen. Dinev säger ödmjukt att hans engelska är lite knackig, men att han vid sidan av sina två huvudspråk kan ta sig fram hyfsat på ryska, turkiska och bosniska. Men just detta att han som författare valt ett ”Fremdsprache” som arbetsredskap har det gjorts ett stort nummer av. I kombination med att han dessutom gjort migranternas värld till litterärt ledmotiv har hans verk inte sällan etiketterats som “Migrantenliteratur“ – i Sverige skulle man kanske tala om invandrarlitteratur. Dinev avfärdar begreppet som diskriminerande och påpekar skämtsamt det absurda i termen, eftersom migranter är så upptagna av att existera att de knappast har tid att läsa tjocka romaner.

I Änglatungor låter Dinev två av romanens protagonister reagera olika på befälet att tvångs-bulgarisera den turkiska minoriteten: säkerhetspolisen Jordan Apostolov går fram med våld och straffas av sina föräldrar som tar avstånd från sonen, partifunktionären Mladen Mladenov vägrar utföra befallningarna som han menar att de sviker kommunismens ideal, men han omvänds snabbt efter ett enda hotfullt telefonsamtal från högre ort.

Dimitré Dinev som i sin barndoms Plovdiv var van att höra bulgariskan blandas med turkiska, armeniska och romani chib menar att bulgariserings-kampanjen var ett populistiskt drag från regimen.

Det är sorgligt att man gång på gång tagit till samma politiska maktmedel. Flera år senare har Milosevic gjort det och idag görs det av främlingsfientliga partier i väst och öst.

 En roman om 1989 års existentiella kraftfält

 I Änglatungor kastas Dinevs hjältar ut i 1989 års oförutsägbara kraftfält. Den forne partisekreteraren dör en ärelös död på en tågtoalett mellan Strandzja-Sakar och Dimitrovgrad. Sonen prövar lyckan som internationell smågangster men kommer snart erfara frihetens materiella förgänglighet, och han begrundar sin förlorade framtid på en offentlig toalett i Wien. Dimitré Dinevs bulgarisk-österrikiska saga handlar i hög grad om de yttre omständigheternas makt att kasta ett människoliv över ända eller om att plötsligt öppna okända dörrar.

I Änglatungor skildras hur människor kan gå över det anständigas gräns och förlora all empati, så att de till sist är redo att slå en spik genom handen eller klippa av ett finger på någon som står i skuld. Vad är det som händer? frågar jag Dimitré Dinev.

– När systemet föll i Bulgarien fanns ingen rättvisa, inget rättvisetänkande. Det gamla systemets bödlar straffades inte. Människor måste i ett samhälle uppleva att det finns en rättvisa. Annars sprids ett medvetande som säger att man kan göra vad som helst: mig straffar ingen! Enligt den devisen har maffia-människorna sedan handlat. Ännu efter tjugo år har inte en enda bulgarisk maffiamedlem dömts.

Dinevs hjältar är motsägelsefulla och utsätts för tvära kast. Han visar att vägen tillbaka till det mänskliga är möjlig även för de mest förtappade.

– Man kan bygga ett samhälle som fungerar utan pengar, men inte ett där människor saknar tro. Om man inte får lära sig att älska kommer såväl individen som samhället att misslyckas.

– Litteraturen när sig från sådana öden som bär på livets alla motsägelser. De säger mycket om människan. För människor från trygga och en aning tråkiga mellaneuropeiska länder har det en särskild tjusning att resa till Indien eller att söka spirituella upplevelser. För oss som upplevde omvälvningen i öst fanns den existentiella upplevelsen i mötet med väst. Som här i Wien eller i flyktinglägren.

 Omgiven av de döda

 Döden skildras i Änglatungor lika livfullt som kärleken och vänskapen. Nyckelscenen utspelar sig framför ett gravmonument. Långa men ensidiga samtal förs med de döda. Själva dödsögonblicket skildras på flera ställen med en litterär inlevelse som är ovanlig för västlig litteratur.

– I Bulgarien är människors förhållande till döden ganska avspänt. Man tar med sig mat och dryck och dukar upp vid graven. Bestämda helgdagar låter folk trycka upp affischer med foton på en död släkting och en dikt. Busshållplatser kan vara fullklistrade med affischer till de avlidnas ära. Man är omgiven av de döda.

– Kommunisterna bekämpade kyrkan men utrotade aldrig det magiska medvetandet. Alla i min generation har vuxit upp ateistiskt. Kyrkan hade förvandlats till något löjligt. Det handlade om makt. Helbrägdagörare och siare var inget hot, men de var så djupt förankrade i folks medvetande att kommunisterna förstod: om vi angriper dem kommer folk bli upprörda.

– I minsta by fanns det alltid någon som hade kunskap om läkande örter, gammal kunskap som traderats i många generationer. Det gick så långt att ledande partifunktionärer uppsökte landets mest berömda spåkvinna, som för övrigt har en roll i min roman. Hon var blind, just så som ett orakel ska vara. Hon överlevde också murens fall.

– Spåmännens och spåkvinnornas specialkompetens handlade om psyket. Enligt den marxistiska dialektikens lagar styrde ju varat medvetandet: hur skulle det då kunna finnas psykisk sjukdom i ett så fantastiskt samhälle som det socialistiska? Människor hade större förtroende för spåkunniga än för den underutvecklade öststatliga psykiatrin.

– Duktiga siare kan se ditt liv som en trädgård full av träd, och mellan dessa träd leder många olika stigar. Att beskriva någons öde som förutbestämt skapar beroende, och just det missbrukas tyvärr av oseriösa människor som vill åt dina pengar. Om en siare är bra eller dålig, det visar sig i om hon kan hjälpa dig eller inte. Men till syvende och sist är ändå ödet ditt. Du är inte ett hjälplöst nötskal på en ocean.

– Men visst, där den magiska traditionen lever finns både en ljus sida och en mörk. Kunskapen är densamma, men du kan använda den på olika vis. För att göra gott eller för att skada någon.

 

Jan Selling

 


Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

53. Kjell

Det har slagit till och blivit riktigt kallt. Snöröjningsfordonens larm på Lundagatorna har pågått hela natten och Kjell vaknar av det blinkande ljuset. Nu kommer ungarna att bli glada tänker ...

Av: Kjell | Lund har allt utom vatten | 28 december, 2012

Den långa färden

Liten dårfinkerapport mindre, än en dag i mars igår nu. Min tidigare psykiater i Trädstockholm, vilken var alldeles för normal och verkade homosexuell i vinjett, eller delvis bisexuell eftersom han ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 23 september, 2013

Emmakrönika XII Det vackraste att få älska dig

Här excerpt käx: Vi är ej likadana, hurpass vi ens förstår varann, aldrig förstör varandra, jag betvivlar dock att någon annan kan förstå och acceptera endera oss bättre det ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 05 februari, 2009

Att säga hej!

-Guten Morgen, säger kontrollanten vid säkerhetskontrollen. -Grüss Gott, säger jag, resenären. Så växlandes orden en tidig morgon på flygplatsen i Allgau, i hjärtan av Bayern. -För mig finns bara god morgon. -Så konstigt, är ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 25 januari, 2014

Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | Resereportage | 23 november, 2011

Brasilianska filmfestivalen. Möte med Marilia Rocha

Tack vare föreningen Brasilcines organisation har Stockholm under sju års tid haft möjlighet att skåda det absolut bästa som Brasilien har att presentera när det gäller filmindustri. Men Brasilien har också ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 23 november, 2012

Claude Simon - ordorgiernas mästare

Intrigen är inget och berättandet allt i Claude Simons vindlande textmassor. Det är textsjok som befinner sig bortom de gängse intrigvestibulerna och det vanliga a till ö harvandet i den ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 19 april, 2010

Salvador Dalís gåta

En av Moderna Museets många dyrgripar är Wilhelms Tells gåta. Salvador Dalí målade den år 1933 och museet köpte den 1967. Det är en stor oljemålning på duk, cirka två ...

Av: Birgitta Milits | Kulturreportage | 15 december, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.