Intervju med författaren Mikael Sundqvist

- Då visste jag allt om livet och skulle skriva om det, säger Mikael Sundqvist om sitt 17-åriga jag och skrattar. Han talar om drömmen om boken. Boken med stort B ...

Av: Johann Bernövall | 03 december, 2012
Litteraturens porträtt

Omöjlig intervju med Aleister Crowley, del 7 av 666

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johan von Fritz, Freke Rähiä | 31 oktober, 2012
Övriga porträtt

Monster och sexualitet i skräckfilm

Med en lång spöklik inledning förs publiken sakta ombord på rymdskeppet Nostromo. Karaktärerna omges av mörker och dova ljud som vibrerar i bakgrunden och ger en känslan av ett enormt ...

Av: Sara Larsson | 16 oktober, 2011
Essäer om film

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | 01 november, 2016
Essäer om samhället

Tranströmer och V-effekten



Tomas TranströmerSamma dag som det tillkännagavs att Tomas Tranströmer fått Nobelpriset i litteratur 2011 ägnades litteraturprogrammet Babel åt den nye Nobelpristagaren. Runt bordet satt Peter Englund, Anders Olsson och några kritiker. Då kastade programledaren Daniel Sjölin ut en fråga: ”Hur uppstår magin i hans texter?” Det blev tyst runt bordet, Väldigt, väldigt tyst. Ja, hur uppstår egentligen magin i Tranströmers texter? Jag vågar påstå att det beror på V-effekten. Enligt den ryske formalisten Viktor Sklovskij bygger all konst på V-effekten eller Verfremdung-effekten. Det ligger någonting i det. I varje fall gäller det modern poesi och Tranströmer skriver i den traditionen. Avsikten ät att skriva fram en annan värld än den givna verkligheten samtidigt som denna motvärld innehåller ett element av kritik och ifrågasättande. Och Tranströmer är mycket kritisk till det svenska samhället även om det är en kritik som skymtar fram mellan raderna i hans dikter.

Bertolt Brecht myntade begreppet Verfremdung (ty. främmandegörande) för sin politiska teater då han genom olika tekniker ville hindra åskådarna från att identifiera sig med dramat på scenen för att istället inta en kritisk attityd till händelseförloppet. Skådespelaren kunde exempelvis bryta illusionen och rikta sig direkt till publiken med sina repliker eller också agera på ett onaturligt sätt. Brecht var även den förste att införliva musikaliska inslag i sina pjäser. Syftet var att få åskådarna att tänka till och försöka förändra sakernas tillstånd. Verfremdung brukar översättas antingen med termen distanseringseffekt eller alienationseffekt.

Den konventionella synen på Tranströmer är att han tar avstamp i en konkret vardagssituation för att sedan frysa dikten i en vacker bild. Men hos honom är vardagen i sig alienerande, vardagen är något att fly från. Det finns hos Tranströmer en vantrivsel i moderniteten som triggar igång skrivakten. I naturen däremot öppnar sig perspektiv mot en annan värld, en annan verklighet. Genom V-effekten främmandegörs det vardagliga och häri ligger en kritik av det svenska sekulära samhället som bygger på en endimensionell syn på tillvaron. I ett brev från 1972 till Robert Bly säger han att ”i Sverige är religion något suspekt”. Med religion menar han överhuvudtaget ett intresse för andra frågor än politik, ekonomism och konsumism. I ett sådant samhällsklimat måste den poet som vill upprätta en relation till en motvärld tala med dubbel tunga i likhet med de författare som var verksamma i forna Sovjetunionen. Det har egentligen varit Tranströmers öde under hela hans karriär. Han är en andlig-existentiell poet som försöker kommunicera sina sanningar till en publik som saknar såväl referensramar som kunskap om sådana frågeställningar. Det förklarar hans dunkla bildspråk och hans enkelhet som i sig är illusorisk. Vardagen får hos Tranströmer en V-effekt, vilket gör att det hela tiden sker en dubbelexponering av det faktiska och det möjliga genom att verklighetsillusionen bryts. Just det är det egentliga syftet med hans diktning: att bryta den faktiska verklighetens hegemoni och öppna upp för något annat, något bakomliggande eller bortomliggande.

Verfremdung-effekten hos MagritteV-effekten har att göra med en känsla av instängdhet i tillvaron och riktningen i Tranströmers poesi går mot något slags befrielse genom bruket av bilder. Känslor av fångenskap kontrasteras hela tiden mot visioner av frihet. Egentligen skriver Tranströmer på en och samma dikt under hela sitt författarskap. Skrivakten blir aldrig färdig därför att befrielseakten aldrig blir riktig färdig. Han befinner sig i en existentiell rörelse mot den andra världen. Motiveringen till Nobelpriset antyder en sådan inriktning: ”För att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga.” Tranströmers diktning riktar sig mot det verkliga i verkligheten eller den andra världen i världen. Det är en sorts mystisk existentiell rörelse mot det oändliga. Nyckeltexten för en förståelse av hans upprättande av en oändlig relation är ”Romanska bågar” i samlingen För levande och döda från 1989. Det är en av Tranströmers mest älskade och lästa dikter samtidigt som det är en text som gömmer på oanade dimensioner.

Bakgrunden till ”Romanska bågar” var en autentisk upplevelse som Tranströmer hade i San Marcokatedralen i Venedig då han besökte kyrkan tillsammans med sin fru Monica i samband med att han hade tilldelats Petrarcapriset 1981. I ett samtal med sin biograf Staffan Bergsten bekräftade han att det som han upplevde var exakt det som står i dikten där mötet med en ängel dramatiseras. Den enda beskrivning som ges av denne varelse är att den är ”utan ansikte” och det är viktigt i sammanhanget. Men faktum är att den romanska kyrkan i sig utgör en beskrivning av ängeln. I ett brev där Tranströmer redogör för händelsen i San Marcokatedralen säger han att han alltid hade trott sig känna starkast för gotiska valv men att han nu upptäckte att de romanska stod honom närmast. Till skillnad från den gotiska arkitekturens högt svävande spetsbågar utvecklar den romanska arkitekturen rummets horisontella linjer och djup. Om gotiska valv strävar mot ett vertikalt oändlighetsperspektiv, strävar de romanska valven mot ett horisontellt oändlighetsperspektiv som också är ängelns existensmodus. Det är också den moderna människans verklighetsdimension eftersom metafysiken i vår tid har förlorat sin giltighet.

 Bakgrunden till ”Romanska bågar” var en autentisk upplevelse som Tranströmer hade i San Marcokatedralen i Venedig

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna

i halvmörkret.

Valv gapande bakom valv och ingen överblick.

Några ljuslågor fladdrade.

En ängel utan ansikte omfamnade mig

och viskade genom hela kroppen:

Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Jag var blind av tårar

och föstes ut på den solsjudande piazzan

tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och

Signorina Sabatini

och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

 

Det yttre skeendet i dikten är relativt lätt att återge. Poeten befinner sig bland andra turister i San Marcokatedralen i Venedig då han plötsligt möter en ängel utan ansikte. Detta är V-effekten i dikten som vänder upp och ner på alla föreställningar om vad som är verkligt eller inte verkligt. Ängeln är det främmandegörande som utgör textens replipunkt. Överväldigad av mötet med ängeln förs han i tårar ut på San Marcoplatsen tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signorina Sabatini, med andra ord representanter för människor i öst och väst som alla är turister. Det faktum att alla är turister, inklusive poeten själv, antyder att sådan är sekulariserade människor attityd till andliga och existentiella frågor. Det är något förlegat som de inte längre har någon personlig relation till eller förståelse för. I denna miljö förunnas poeten ett budskap om det oändliga som har att göra med människoblivandet i ett sekulärt och materialistiskt samhälle. Han uppmanas av ängeln att inte skämmas över att vara människa utan att istället känna sig stolt därför att det oändliga döljer sig inom var och en av oss. Denna dimension av tillvaron tillhör oss även i ett århundrade som har präglats av våld, krig och ateism. Ängelns budskap avslutas med en tröstefull försäkran om att det autentiska människoblivandet aldrig tar slut och så måste det vara. Ängeln representerar därför det potentiellt mänskliga snarare än det gudomliga eller det metafysiska.

Han har fått ett kall att utforska det oändligas rum men tycks fly sitt kall genom att följa strömmen av turister ut ur kyrkan.”Romanska bågar” kan sägas ha två centra och två rörelseriktningar. Det första centrat är ängelns budskap om det oändliga i en sekulär tid. Samtidigt innebär detta budskap ett accepterande av allt våld och allt lidande som skett under 1900-talet därför att de mörka sidorna i den mänskliga naturen utgör en integrerad del av människoblivandet. Det andra centrat är det som händer då ängeln viskar sitt budskap, det vill säga hans omfamning av poeten samtidigt som viskningen går ”genom hela kroppen”. Omfamningen är en existentiell välsignelse och viskningen kan ses som ett existentiellt dop som utgör ett inträde i en ny kropp och en ny tillvaro. Därefter följer poeten de övriga turisterna ut i det bländande ljuset på piazzan. Han har fått ett kall att utforska det oändligas rum men tycks fly sitt kall genom att följa strömmen av turister ut ur kyrkan. Det är den första rörelseriktningen som poeten är en del av eftersom han är en modern människa som lever i ett modernt sekulärt samhälle. Men det som lyder kallet är själva den skrivakt som nedtecknar dikten. Det är den andra rörelseriktningen: skrivandet som börjar med att nedteckna dikten och som därefter rör sig in i det oändligas rum. Det är alltså bara skrivandet som kan upprätta en oändlig relation och ”Romanska bågar” handlar egentligen om hur en sådan relation uppstår. Poesin utgör ett medvetandearbete, ett sätt att förhålla sig till det inre livet som gått förlorat i moderniteten. Det inre livet har förträngts och förnekats och behöver därför återupptäckas. Det blir poetens uppgift i dikt efter dikt, rad efter rad. Hans egentliga identitet är skrivandet men samtidigt tillhör skrivandet en annan existenskategori: utforskandet av det oändligas ansiktslöshet, det som saknar identitet i ett sekulärt samhälle. Och förutsättningen är att vara ”blind av tårar”, att rena seendet genom den gråt som på en och samma gång är glädje och sorg. Glädje över ängelns glada budskap och sorg över att ingen modern människa kan eller vill följa budskapet – förutom själva skrivakten.

Att bli identitetslös, att bli ett med det okända är därför målet för den oändliga relation som är skrivandet. På sätt och vis kan ängeln ses som det större jaget som genom den medvetandeakt som är skrivandet har förverkligat människoblivandet i 1900-talets mörka århundrade präglat av krig och förtryck. Ängeln är den som stigit ner i avgrunden att vara människa och som därför kan säga: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt!” Det autentiska människoblivande måste konfrontera vår naturs mörka och destruktiva sidor och även våra mänskliga villkor. Utmaningen är att omvandla det destruktiva till en positiv energi.

Civilisationskritiken i Tranströmers poesi utgör en aspekt av detta omvandlingsarbete. Redan i debutboken 17 dikter talas det om ”den tunga stadens / ring av glupska stenar”. Bilden antyder en fångenskap i modernitetens labyrint där det finns ett monster som äter våra liv. Dikten handlar om den amerikanske författaren Henry David Thoreau som blir en förebild för flykten till ett inre liv i harmoni med alltet, ett sätt att leva i det oändliga. Men Tranströmer är inte en religiös diktare även om han ibland i sina texter använder sig av ordet Gud. Hos honom blir Gud snarare en metafor än en idé. Här anas ändå en begränsning i hans tankevärld: han söker sig mot det namnlöst obegränsade men samtidigt kan han inte helt frigöra sig från den kristna gudsbilden. Det hans dikter framför allt frammanar är den större existens i det oändliga som är människans hem på jorden – det sanna varat. Det är egentligen en existens bortom alla gudsföreställningar.

Hur ser då den andra värld ut som Tranströmers dikter riktar sig mot? På vilket sätt lyckas han gå in i det oändliga? Tidigt i författarskapet dominerar stämningar av uppbrott och en öppenhet mot en annan medvetenhet. Att relatera sig till det oändliga innebär att ständigt befinna sig i rörelse mot något anat, något okänt, vilket förklarar varför Tranströmers dikter så ofta handlar om resor. Hoppet om frihet är att vara i rörelse – förtvivlan däremot är alltid statisk, instängd, inlåst. Men till och med evigheten kan vara inlåst och bulta med sina nävar. Det är en bild som dyker upp i en dikt i Hemligheter på vägen. I vårt sekulära samhälle är evigheten eller det oändliga inlåst. Uppgiften blir att låsa upp för det oändliga, att befria sinnena från förnekelsen av andra dimensioner än de materiella. Det lyckas Tomas Tranströmer göra genom sitt bruk av V-effekten. Därför är han en sådan viktig poet för vår tid. Han är väl värd sitt Nobelpris!

 

Bo Gustavsson

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Vegetarianism – Om vördnad för livet

En nations storhet och dess moraliska utveckling kan bedömas utifrån hur deras djur behandlas. (Ghandi) Mänskligheten tycks idag stå vid ett vägskäl. Den stora välfärdsökningen i västvärlden har tveklöst andra mindre goda ...

Av: Lena Månsson | Essäer | 15 september, 2013

Omlästa klassiker: Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel

Omlästa klassiker: Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel Mycket har sagts och mycket har skrivits om Per Olof Enquist och hans författarskap alltsedan romandebuten med Kristallögat 1961. Drygt fyrtio år senare nämns ...

Av: Patrik Tornéus | Essäer om litteratur & böcker | 08 februari, 2007

Vågskvalp av Hebriana Alainenatalo

En diktares svårighet …

Min prosalyrik, lyrik och poetik vilar på samma grund och bär på samma byggklossar. Det som sker är att något dras ifrån, något kommer till; allt i ett sökande efter ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 24 april, 2015

Strofer av Emily Brontë i översättning av Erik Carlqvist

I Harold Blooms bok Hur du ska läsa och varför kallar han, beundrande men litet klichéartat, Emily Brontë för "Svindlande höjders sibylla". I sin kommentar till dikten Stanzas, nedan "Strofer", visar ...

Av: Emily Brontë | Kulturreportage | 06 april, 2013

Att förstå ”med” sig själv. Om Sapfo och Alkaios

”Eros skakar mig motståndslöst än en gång –ljuvligt stingande, obetvingliga djur!”(Sapfo) Kan en liten bok som innehåller fragment från en tid utanför tiden alstra i mig samma darrning som jag känner ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 20 april, 2013

Jag drömde om Cornell…igen

Egentligen är det en ganska osannolik historia. En tjugosjuårig försäljare av designade textilier råkar av en slump få syn på en collageroman av Max Ernst, La Femme 100 têtes, blir ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 16 januari, 2017

Infernaliska vindar: håll i tanten

Vi här mitt i Sverige, invid sjön Vättern, har haft flera dagars intensiv vind. Härligt, för det känns nästan som att vara ute till sjöss. Men vi upplever vinden på ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 23 april, 2013

Gabriella Olsson. Foto: Anna Langseth

Är det skamlöst att tigga?

Är tiggarna ”skamlösa” och ”moraliskt lägre stående”?

Av: Gabriella Olsson | Gästkrönikör | 03 mars, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.