Ögonblicket mellan livet och döden

Att stiga in i döden med berått mod äger både för och nackdelar. Att för egen hand avsluta sin tillvaro innebär att man inte kan uppleva konsekvenserna av sin handling ...

Av: Benny Holmberg | 13 januari, 2010
Essäer om religionen

Julvandring i underjorden

Det här är Västerlandet. Solen har gått ner i väster, och det är mörkt. Förmodligen är det Europa det är fråga om. Ja, så är det. Europa och Stockholm, stockarnas ...

Av: Percival | 15 december, 2008
Utopiska geografier

Arthur Adamov. Skrivandet, ett andrum som gjorde den oundvikliga fångenskapen lite mer uthärdlig

I gruppen av teatermän, som under 1950-talet dominerade de intellektuellt präglade och exklusiva scenerna på den vänstra stranden i Paris, utmärker sig Arthur Adamov på många sätt. Huruvida denna, icke ...

Av: Cicilia Traband | 24 september, 2012
Reportage om scenkonst

Exorcism – nyfunnet O’Neill drama

1920 uppförde Provincetown Playhouse i New York den självbiografiska enaktaren Exorcism av Eugen O’Neill (1888-1953). Föreställningen gavs bara några gånger och efteråt förstörde O’Neill alla – som han trodde – ...

Av: Bertil Falk | 28 mars, 2012
Reportage om scenkonst

Ondskan i världen



Ondskan i världen
snodrottningen 
 H C Andersen: Snödrottningen
- en kabbalistisk läsning av HC Andersen

Av Mikael Mogren.

Enligt den lurianska kabbalan måste det finnas tomrum innan skapande kan börja. Det sker genom tzimtzum som är Den Oändliges sammandragning in i sig själv. Den Oändliges ljus kanaliseras genom tio stycken kärl, sefiroth. Men när det skedde i skapelsens morgon blev spänningarna så starka att kärlen sprack. Världsalltet gick mitt itu och gnistorna från det gudomliga ljuset spred sig över världen. Så förklarar 1500-talskabbalisten Isak ben Salomo Luria ondskans uppkomst.

Jag kom att tänka på den lurianska kabbalan när jag läste en saga av HC Andersen, nämligen "Snödrottningen". Den har en ramberättelse som påminner om Lurias tankar om Den Oändliges fördolda skapande. HC Andersens saga börjar med en spegel som förvrider världen. Sköna landskap blir som kokt spenat och snälla rara människor ser sig själva som otäcka och grymma. När djävulen ska flyga till himlen med spegeln för att göra narr av Gud och änglarna, tappar han den. Spegeln slår i jordskorpan och går i miljarder bitar. Eftersom alla små skärvor har samma kraft som hela spegeln hade, sprids ondskan över världen. Varje människa riskerar enligt sagan att uppleva tillvaron genom en spegelskärva, eller ännu värre: få en skärva i hjärtat.

Kaj heter en liten pojke som i Andersensagan får en spegelskärva i sitt hjärta. Han förändras medan glasbiten växer till en isklump. Plötsligt kan han retas och ingenting duger åt honom. Samtidigt gör spegeln honom till en utmärkt uttolkare. Hade han börjat på ett universitetsprogram i Sverige 200 år efter att hans skapare föddes, är det sannolikt att han prisbelönats för sin analytiska begåvning. I sagan säger folk att "han har bestämt ett utmärkt huvud, den pojken!"

Det som kunde ha blivit en lysande akademisk karriär för Kaj avbryter Snödrottningen när hon anländer till staden. Lille Kaj binder sin kälke vid hennes släde och hon tar honom med sig. Först blir han ängslig och försöker be Fader vår, men han minns bara multiplikationstabellen. När han får sitta hos henne i släden fryser han inte mer. Då saknar han ingen. I Kajs ögon är Snödrottningen fullkomlig.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det fanns en tid när vi skrek av ilska och saknad. Vi skrattade rakt ut när vi blev kittlade. Detta hände i ett rike med mycket glädje och med stor rädsla. Det man kände kunde man visa. Ingen undgår att det riket förändras. För mig kom förändringen smygande som en istid.

sefiroth_tradet 
Sefirothträdet från Isaak Luria, Opus
Magnum, anonym i Amsterdam 1708.
 splendor_solis2
Kabbalisten Trismasin beskriver i
Splendor Solis den merkuriala
ängeln (eller drottning) som hjälper
en man att komma ur mörkret och
döden (det så kallat Storta). Det är
en metafor för det som den
lurianska kabbalan menar med att
först måste det finnas ett tomrum
innan skapandet kan börja. 

Det hade börjat redan innan skolstarten. Men det var först några år senare som det blev svalare. Det var skönt att kunna hålla svalkande distans till sånt som förut letat sig in under huden. Att inte behöva visa vad man kände gav en aning om vad det är att ha kontroll över situationen. Man kunde vara cool. Men för den som fått smak för kontrollens svala distansering kommer snart den dag då barndomens rike har blivit ordentligt nedkylt. Just ingenting känns längre. Jag bär på en glaciär. 

Det hade börjat redan innan skolstarten. Men det var först några år senare som det blev svalare. Det var skönt att kunna hålla svalkande distans till sånt som förut letat sig in under huden. Att inte behöva visa vad man kände gav en aning om vad det är att ha kontroll över situationen. Man kunde vara cool. Men för den som fått smak för kontrollens svala distansering kommer snart den dag då barndomens rike har blivit ordentligt nedkylt. Just ingenting känns längre. Jag bär på en glaciär. 

Den judiske tänkaren Zygmunt Bauman försöker förstå den tid vi lever i. Han menar att de västerländska samhällena blir alltmer komplexa och svåröverblickbara. Bauman ser ett samband mellan samhällets komplexitet och svårigheter för individer att leva efter enkla och tydliga regler. Att följa en gemensam detaljerad regelbok, det är bara möjligt i "fickor" av samhället. I såna mikrokolonier är vilken regelsamling som helst möjlig, men priset är högt: I hjärnan måste man ha brandväggar gentemot det omgivande samhället.

När tillvaron blir komplex hjälper inga raka regler för den som vill fortsätta att leva utanför fickorna. Enligt Bauman är det kreativitet och fantasi som räddar oss. De gångna 200 åren erbjöd oss rationalitetens kyliga distans. Till en början reste sig den västerländska människan ur skräcken för dansande älvor och vreda vättar. Myrar och mörka skogar blev "upplysta". Sapere Aude! - Våga veta! - utropade Immanuel Kant i programskriften Was ist die Aufklärung? - Vad är upplysning? - år 1784. De dansande älvorna torkade bort i det industrialiserade jordbrukets utdikningsprojekt. Vättarna gick på charmkurs och kom tillbaka som tomtebobarn och julklappsutdelare. Då hade redan den kyliga distansen övergått från att vara en frigörande kraft till att bli ett instrument för överhetens maktutövning. Makthavarna var politiker och vetenskapsmän; ingenjörer, läkare, sociologer. De talade sanningar som bekräftades av fotnoter och ekonomisk utveckling. Deras ord skulle ge mening och riktning åt tillvaron.

I den tid vi just nu lever, menar Bauman att den västerländska människan inte längre nöjer sig med politikernas och vetenskapsmännens löften om tillväxt och framsteg, i den mån man får några sådana löften. Nutidsmänniskan håller på att upptäcka den köld som det medförde att tolka världen i tabeller och framstegslöften. Enligt den lurianska kabbalan är det ljuset som har splittrats i gnistor över världen. Ingen kan längre se med helhetens blick. Kanske är det något varmt och kärleksfullt som har gått förlorat. För att återvända till HC Andersens saga sitter vi i släden brevid Snödrottningen och fryser.

Enligt Luria kan människor samla ihop gnistorna igen. Det sker genom bön och kärleksfulla handlingar. I HC Andersens saga blir Kaj befriad - genom bön och kärleksfulla handlingar - av sin kamrat Gerda. Men hur kunde det bli så här? Varifrån kommer fascinationen för det som är entydigt och kallt? Varför framstår det som bjuder motstånd så ofta som attraktivt? Vad förleder mig att tro att den som är negativ och kärv enligt någon slags lagbundenhet skulle vara en sanningssägare? Varför verkar det som är kyligt vara på riktigt? Och hur kan mänsklig värme någonstans ha så låg status som i denna världen? Kan poeten Anders Österling ha varit förklaringen på spåren? Det var han som skrev:

Allt oglömt våld mot vår ungdoms själ
som såg sina drömmar krympas ihjäl.

Att leva med komplexitet, utan det skydd som det ger att ha svalkande distans, väcker min sorg inför glaciärens storlek. Det är som om glaciären fick sin volym av min rädsla för att bli straffad. Det är en lika raffinerad som osynlig strafftabell som reglerar samhällsordningen på individplan. När jag går utanför normalitetens kylslagna domäner då sjunker mina genuspoäng. För oss killar är det övertydligt. Att visa värme och omsorg offentligt gör att vi förlorar genuspoäng. Om vi inte är bekräftade som riktiga karlar förstås: En läkare kan visa omsorg, liksom en ärkebiskop eller en statsminister. Men går en kille in i omsorgsbranschen till exempel som vårdbiträde, utan överordningens prestigepositionering, då rasar genuspoängen. Vore det inte så skulle det inte finnas någon jakt på genuspoäng bland killar. Sannolikt skulle många gym få stänga och pratet om bergklättring och djuphavsdykning skulle tystna i omklädningsrummen.

I en öppen förskola i grannskapet upplever jag just nu en historisk vändpunkt. För första gången någonsin kommer det dit fler pappor med sina barn än det kommer mammor. Jag fantiserar om en framtid då killar inte längre får genuspoäng genom att förtjäna de vuxna karlarnas gunst. Den kyliga distansen är i denna framtidsvärld ersatt av en självklar närhet till vuxna män som bytt ens blöjor och tröstat vid sandlådan. Då har tillitsfull värme och uthållig omsorg blivit självklara inslag i den vuxna mannens relation till barn.

Enligt den lurianska kabbalan måste det först finnas ett tomrum innan skapandet kan börja. Kanske närmar vi oss det tomrummet. Kanske kommer vi att stå där tillsammans med hela Västerlandet. I två hundra år har vi västerlänningar levererat svar på ställda och oställda frågor. Med kraften från den kyliga distansen har inga detaljer lämnats obesvarade. Kylan gjorde västerlänningarna världsledande som uttolkare. Men värmen och omsorgen, de kärleksfulla handlingarna och bönen? I tomrummet tystnar jag och börjar treva mig fram. Vad som egentligen händer i tomrummet verkar vara fördolt. Kanske kommer skrattet och ilskan tillbaka.

Mikael Mogren

Ur arkivet

view_module reorder

Leipzig en kulturstad

20 mil söder om Berlin – 1,5 timme med snabbtåg – ligger ett veritabelt Mecka för den kulturintresserade: halvmiljonstaden Leipzig. Jag minns hösten 1989: varje vecka gick hundratusentals leipzigbor ut på ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 21 november, 2013

av Caspar David Friedrich

Götterdämmerung!

Charles-Valentin Alkans op. 27, ”Le chemin de fer”, hör till de många musikaliska tolkningarna av järnvägsresandets fart och fläkt. Det är mindre direkt ljudhärmande än avgångsvisslan och ångpuffarna i H ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 22 november, 2017

Iskalla ord och en död mor. James Ellroy i textverklighetens tvång

Här finns varken Gud eller nåd, tillförsikt eller lösning. Det är våld, vapen, ursinne, vansinne. Det är smärta, tyngd, svärta, död. Våldet är obevekligt, blankt, förgörande naket. Det är texter ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 22 juli, 2013

Marknadstorget Rynek i Gamla stan. Foto: Johan Werkmäster

Wroclaw – Europas kulturhuvudstad 2016

”Wroclaw har en historia att berätta, en historia som är ovanlig, tragisk och fängslande.” Så står det att läsa i inledningen till en 140 sidor tjock broschyr som presenterar vad ...

Av: Johan Werkmäster | Resereportage | 11 december, 2015

Den allucinogena myran

Tald intill ave slavmyra ansatt all dröm å fler saker till, tidigare ett var jag blott synsk och blek eller, nu även i en igen Jon Blundska drömmen sanna, förföljda ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 29 november, 2011

Kjell Albin Abrahamson Foto Wikipedia

Kjell Albin Abrahamson. En dödsruna

  Den 22 september 2016 dog radioprofilen, utrikeskorrespondenten, författaren, föreläsaren med mera, Kjell Albin Abrahamson.

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 26 september, 2016

Livsgleden

Innledning Det er krigstider. Kunsten og kulturen har oppgangstider. At kunsten og kulturen profitterer på at det er vanskelige tider, er ingen sjokkerende nyhet. Under den første verdenskrig, for eksempel, trakk ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 17 november, 2014

Nazister i B-filmskräckträsket och högerextremismens framväxt i Europa

Efter andra världskriget inleddes en människojakt på de skyldiga nazisterna som stått bakom några av historiens värsta krigsbrott mot mänskligheten. Några fångades direkt, andra tog livet av sig innan rättvisan ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 13 oktober, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.