Vilket språk talar Gud? — om bibelns väg till Sverige

Fader war i himiriki hælecht hauis thit namn. til kom os thit rike. warde thin wili hær i iordhriki swa sum han warder i himiriki. wart daglict brød gif os ...

Av: Thomas Notini | 11 mars, 2013
Essäer om religionen

Chimos Vänkväll firar 10 år den tionde september

På lördag fyller en av Stockholms, kanske Sveriges mest unika kulturklubbar tio år. Den heter Chimos Vänkväll och håller till på biografen Tellus i Midsommarkranen i södra Stockholm. Där har ...

Av: Frippe Nilsson | 08 september, 2011
Allmänna reportage

Vyn är densamma av Einar Askestad

Författare med åtta böcker utgivna inklusive novellsamlingen ”Frånfällen”, hösten 2010, som den senaste, född i Kalix av österrikisk mor och norsk far, uppvuxen i Portugal, Spanien, Österrike och Sverige. Efter ...

Av: Einar Askestad | 24 oktober, 2011
Utopiska geografier

Tillblivelseakter - möte, uppbrott och samtidighet i Joan Mirós måleri

TEMA KONST   ”In the work of art, paths are laid out for the beholder’s eye, which gropes like a grazing beast […]. The pictorial work springs from movement, it is ...

Av: Jonas Lindahl | 10 mars, 2008
Essäer om konst

Två främlingar, två mord



camus_albert   james_m_cain
 Albert Camus
 James M Cain
Två främlingar, två mord
- förbättrade verkligen Albert Camus James M. Cains romanuppslag?

Stefan Gurt berättar om den mindre kända förebilden till Albert Camus roman Främlingen och frågar sig vad som gör att en bok kallas mästerverk medan en annan räknas till skräplitteraturen.

1.

En blåsig och råkall vintermånad i Melbourne, det bör ha varit augusti 1989, blev jag sjukskriven till följd av en bakterieinfektion i knäet. Jag var tvungen att ta mig fram på kryckor och satt för det mesta hemma i ett hus med ett tämligen begränsat bibliotek. Efter att ha avverkat ett par tidiga böcker av Peter Carey och en serie deckare som utspelade sig i Sydney fanns där inte mycket som intresserade mig. Men i en pappershandel i det lokala köpcentret hittade jag en samlingsvolym med fyra av James M. Cains kriminalromaner.

James M. Cain är en skräpförfattare i de flesta av ordets bemärkelser. Blotta namnet är med sin klang av brodermördare så överdrivet dramatiskt att det låter taget, och det av en människa med dålig smak. Till skillnad från majoriteten av kriminalförfattare berättar han alltid sina historier utifrån brottslingens perspektiv och allt han skriver har något solkigt över sig. Visserligen använder sig Patricia Highsmith ofta av ett liknande upplägg, men hos henne är huvudpersonerna eleganta och belevade (de bara slår ihjäl en och annan som står i deras väg) och de är skildrade med tydlig sympati. Hos Cain finns inte den sympatin. Hans huvudpersoner är småskuret egoistiska, intelligenta bara till en viss gräns, så förblindade av låga instinkter att de undantagslöst begår de fatala misstag som drar ner dem i katastrofen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den samlingsvolym jag plöjde under några sysslolösa dagar under den australiska vintern uppvisade också obehagliga tecken på den brutalitet och de fördomar som om de inte var författarens egna åtminstone fascinerade honom i mesta laget. En handlade om en kvinna som bedragen av sin egen dotter bestämde sig för att mörda henne och deras gemensamme älskare. En annan skildrade en operasångare som förlorat förmågan att sjunga sedan han givit efter för sina homosexuella impulser och därmed måste döda den man som förfört honom, en tredje beskrev en man som gav efter för lusten att lägra sin tonårsdotter och därför... Ja, ni förstår mönstret. Efter ett tag gav den dålig smak i munnen och jag bytte senare bort volymen mot någon annan bok på ett antikvariat i Sydney.

postman-twice-coverMen i volymen fanns också den roman som gjort Cain berömd och som dramatiserats, gjorts till opera och dessutom filmatiserats tre gånger, senast med Jessica Lange och Jack Nicholson. Jag syftar förstås på The postman always rings twice, eller som den kallats på svenska: Postmannen ringer alltid två gånger.

Jag hade läst den förut, i tonåren, och tyckt om den men inte tänkt så mycket på den efteråt. I korthet skildrar den en man, Frank Chambers, som är på drift i depressionens Kalifornien och hamnar på en vägkrog med tillhörande bilverkstad där han erbjuds ett jobb av ägaren, en lite äldre grekisk invandrare vid namn Nick Papadakis.

Historien berättas av Chambers. Mellan raderna förstår vi att han varit på drift en tid, arbetslös, utan reskassa eller bostad. Han delar sin tids fördomar mot senare invandrargrupper och ger redan på första sidan uttryck för sitt förakt för Greken och hans påvra smörgåshak. Den enda orsaken till att han tar jobbet är att han fått se en glimt av Papadakis unga hustru Cora. Bortsett från figuren är hon ingen stor skönhet, men det är något tjurigt över henne och läpparna putar ut på ett sätt som får honom att - med hans egna ord - vilja mosa dem.

2.

Vad James M. Cain lyckas göra i Postmannen är att skildra åtrå med en intensitet som få andra böcker lyckats med. Sexskildringarna är i enlighet med tidens anda ytterst återhållsamma. Boken kom ut 1934, samma år som Henry Miller tvingades publicera Kräftans vändkrets på ett litet engelskspråkigt porrboksförlag i Paris. Men trots att vi aldrig kommer närmare samlagen än de kyssar och sönderrivna klänningar som föregår dem och de mordiska samtal som inleds efteråt osar romanen av erotisk besatthet.

Delvis åstadkommer Cain den effekten genom själva storyn. De fylliga läppar Chambers ville mosa i slutet av första kapitlet blir verkligen mosade i slutet av det andra. Cora stönar att han ska bita henne och han sätter tänderna så djupt i hennes läppar att han känner blodet spruta i munnen. Men mer än genom handlingarna åstadkoms den nästan ondskefullt starka känslan av åtrå genom att hela historien skildras genom Frank Chambers medvetande.

Författarens inlevelse i sin berättare är total. Han tvekar inte inför Chambers förakt för greker och mexikanare, ser överhuvudtaget inte det osympatiska i tanken att mörda för att få det man vill ha, väjer inte heller för den motvilja som Chambers så småningom börjar känna för den kvinna han tycker - åter med hans egna ord - ser ut som gammelmormor till varenda hora i världen.

Jag tror att det är förklaringen till att ingen av filmatiseringarna riktigt nått ända fram. Också när Jessica Lange trycks ner på det mjöliga bakbordet och slår de långa bleka benen om livet på Jack Nicholson är det något som saknas. Kanske är inte Jessica Lange tillräckligt mycket white trash, kanske har vi sett Nicholson höja ögonbrynen en gång för mycket för att tro på brutaliteten, men mest handlar det om att vi måste vara inne i Frank Chambers trångsinta, dumegoistiska hjärna för att riktigt förstå hur mycket vi behöver Cora Papadakis. När vi väl är därinne inser vi att vi bara måste ha henne, att inget får stå i vår väg, vi måste ha henne om vi så ska bli hängda på kuppen.

3.

s_cainDen samlingsvolym jag läste de där blåsiga dagarna i Melbourne innehöll ett förord som förutom det vanliga berömmet kring författaren också bidrog med upplysningen att Albert Camus en gång blev så tagen av Postmannen att han skrev Främlingen med Cains roman som förlaga.

Hur pass mycket sanning det ligger i den upplysningen vet jag inte. Jag har senare sett den upprepad på baksidan av en amerikansk pocketutgåva av Postmannen (Vintage Press, 1992). Romanerna företer också en hel del likheter. Båda är små koncentrerade historier som skildrar en mördares väg till brottet och hans reaktioner på straffet efteråt.

Att säga att de berättar samma historia vore att överdriva. Postmannen har en tydlig intrig som börjar med Chambers ankomst till smörgåshaket och mötet med Cora, sen kommer skildringen av hans växande åtrå, deras köttsliga förening, Coras förslag att mörda maken och Chambers accepterande. Så följer mordförsök och mord, en kort tid av lycka, försäkringsdetektivens ankomst, Chambers flyktförsök, otroheten mot Cora och den oundvikliga katastrofen.

Camus använder sig inte av en intrig i samma bemärkelse som Cain. Händelseutvecklingen i Främlingen är inte logisk på det sätt vi vant oss vid från den realistiska romanen. Berättaren och huvudpersonen Mersault är redan från de berömda inledningsraderna ("I dag dog mamma: Eller kanske igår; jag vet inte.") fastslagen som en varelse som saknar den typ av känslor vi i allmänhet förutsätter att människor har.

Man skulle möjligen kunna se moderns död i inledningen som det som sänder Mersault in i ett katatoniskt tillstånd av övergivenhet, och därmed ger honom första knuffen in på den bana han ska anträda, men det är tveksamt att Camus tänkte sig Mersault på det sättet.

Intrigen är mer avskalad än i Postmannen. Mersault besöker ålderdomshemmet där hans mamma tillbringat sina sista år och är med på begravningen. Han inleder en kärlekshistoria med en kvinna han är bekant med sen tidigare, han går till sitt jobb på ett kontor och äter middag hos en granne, Raymond, som berättar att han misshandlat sin älskarinna. En dag på stranden kommer Raymonds älskarinnas bror för att hämnas och det blir slagsmål mellan två grupper av män. Raymond blir knivskuren och överlämnar sin revolver till Mersault, som senare, till följd av ett slumpartat möte, skjuter ihjäl en arab. Efter mordet uppfattas han som ett monster då olika människor vittnat om den känslokyla han visade efter moderns död.

4.

Låt mig innan jag fortsätter påpeka att jag tycker om Albert Camus. Han är i mina ögon den bäste skönlitteräre författaren av existentialisterna, överlägsen Sartre som alltför mycket påminner om min gamle matematiklärare från gymnasiet, som avslutade varje genomgång vid svarta tavlan med orden "vilket skulle bevisas". Sartre har från början bestämt sig för vad han ska driva för tes i det han skriver och tar aldrig risken att hamna vilse på vägen. Camus framstår som en öppnare och mindre självbelåten författare. Han har inlevelseförmåga och något som jag i brist på annat ord tvingas kalla medmänsklighet. Hans slutplädering i Myten om Sisyfos ("Man måste tänka sig Sisyfos lycklig") rymmer en tolerant och human syn på det mänskliga varat. Jag förmodar att jag skulle tyckt betydligt bättre om Camus än om Cain om jag haft tillfälle att träffa dem i verkliga livet.

Ändå har jag, ända sen jag läste den där upplysningen i förordet till samlingsvolymen med Cainromaner, plågats av tanken på om Camus verkligen förbättrade Cains historia, eller om han försämrade den.

En sak står klar: man upplever hans roman som mer filosofisk än Cains. Där Cain berättar en historia visar Camus på en problemställning. När jag nu läser om den med vetskapen om att den inspirerats av Cain tycks det mig som om Camus extraherat själva essensen ur Postmannen. Det är som om han tagit den fisk som utgjorde Cains roman och kokat ner den tills bara det tankemässiga skelettet återstår. När vi läser Främlingen är det tydligt att boken avser att skildra den moderna människans livssituation. Den handlar inte om en enskild människa utan om Människan och Hennes vilsenhet i en tid när gamla trossatser och familjeband vittrat bort. Mersault är mer metafor eller typgestalt än individ. Berättelsen har drag av allegori. Också själva mordet har ett abstrakt drag. Mersault bländas av solen och blänket från sin motståndares knivblad och avfyrar revolvern mest för att han inte kommer sig för att gå därifrån.

Det är något som stör mig i det. Hos Cain blir mordet betydligt mer trovärdigt. Frank Chambers är precis tillräckligt mycket kräk för att inte nöja sig med att rymma med en annan mans hustru, han mördar Papadakis för att få hans pengar och vägkrog också. Men existentialisterna säger ju att existensen föregår essensen, d v s att det bara är genom den konkreta erfarenheten som vi kan dra några slutsatser om allmängiltiga förhållanden. Är det då inte en svaghet att Främlingen känns mindre upplevd Postmannen, att den tycks mindre fylld av konkreta erfarenheter?

5.

Sannolikt finns det inte en litteraturvetare i världen som skulle svara att Postmannen är en bättre roman än Främlingen. Ändå är det en fråga värd att ställa: Varför räknas Camus till de stora medan Cain ses som en skräpförfattare?

En orsak är säkert moralisk. När jag presenterar min frågeställning för en spansk vän svarar han med att skicka en essä av den argentinsk-kanadensiske författaren och översättaren Alberto Manguel. I sin essä, betitlad The Blind Photographer, beskriver Manguel det i hans ögon besynnerliga glappet mellan Mario Vargas Llosas medkänsla med gestalterna i de tidiga romanerna och den nyliberala politik han propagerade för som presidentkandidat. Manguel kommer efter ett långt resonemang fram till att Vargas Llosa blir en annan människa när han skriver. Författarens behov av att leva sig in i sina gestalter gör att han ser bortom det begränsade och bitvis fördomsfulla perspektiv han har som privatperson och politiker.

Manguel drar slutsatsen att det som gör den sene Vargas Llosa till en sämre författare än den tidige Vargas Llosa handlar om hans moraliska brister ("moral ugliness"). För att skriva riktigt stor litteratur, menar Manguel, måste man ställa sig över hat och fördomar, man måste helt enkelt vara en god människa. Han fortsätter sitt resonemang med att ta upp några exempel på författare vars moraliska brister hindrade dem från att skriva mästerverk. Han nämner Nerudas anti-Nixondikter, Peter Handkes ursäktande av serbiska övergrepp, Strindbergs kvinnoporträtt, Pound och Celine.

Jag tror att Manguel har fel i sin analys av den kluvne Vargas Llosa. Han är ingen Mr Hyde som förvandlas till en doktor Jekyll så fort han sätter sig framför skrivmaskinen. Snarare handlar det om skillnaden mellan den politiske agnostiker som skrev Staden och hundarna, Det gröna huset och Samtal i Katedralen och den mer konservative och mindre nyskapande författare han senare utvecklats till. Och vad gäller Strindberg och Celine lyckas de trots (ibland frestas man säga: tack vare) sina personliga svagheter skriva ytterst levande litteratur.

Men jag tror att Manguels resonemang tillämpat på Camus och Cain låter oss komma en bit på vägen till en förklaring till deras skilda litterära status. Camus var omvittnat sympatisk. Han engagerade sig i sin tids stora frågor, tillhörde sitt lands och hela världens ledande intellektuella. Cain (som förresten hette Cain på riktigt) jobbade till och från som journalist, var ett par år professor i ämnet, flyttade sen till Hollywood där han misslyckades som manusförfattare och började dricka för mycket. Det finns inte heller samma solkighet hos Mersault som hos Chambers, han luktar mindre svett och smutsiga underkläder.

6.

Låt oss dröja en stund vid Camus avsaknad av svettlukt, det abstrakta draget i hans roman.

För några år sen köpte jag John Grishams bestseller Firman. Den hade sålt i så gigantiska upplagor att jag blev nyfiken på vad det kunde röra sig om, och det visade sig till en början vara en mycket suggestiv läsning. Den nyutexaminerade advokaten Mitchell McDeere erbjuds ett jobb med mycket goda anställningsvillkor på en stor advokatfirma i Memphis. Han tar jobbet och det visar sig snart att något inte är som det ska med advokatfirman. Det finns en översta våning dit bara de mest betrodda medarbetarna har tillträde. Folk dör under mystiska omständigheter, många frågor lämnas obesvarade.

Jag slukade första hälften av boken. Det var som att läsa en novell av Borges utbyggd till en hel roman, advokatfirman blev en släkting till Kafkas slott och antog metafysiska dimensioner. Jag fick en känsla av att det inte handlade om en enskild firma utan mer om sakernas tillstånd i universum, en allegori över människans sätt att bygga hierarkier där de högsta avdelningarna förblir slutna för den vanliga människan eller kanske om omöjligheten att se Guds ansikte.

Halvvägs in i romanen föll allt. Advokatfirman visade sig syssla med penningtvätt åt maffian och alla fantasieggande möjligheter försvann. De små eleganta antydningar Grisham utvecklar med så stor skicklighet i inledningen får ge vika för en konventionell thrillerhandling som lämnar läsaren med frågan hur McDeere kunde vara så dum att han inte begrep att det handlade om organiserad brottslighet från början. Effekten blir ungefär densamma som i äldre skräckfilmer: det är spännande ända till det ögonblick man ser monstret och allt blir löjligt.

Jag kommer att tänka på Grisham en sen natt under jullovet när jag sitter uppe och ser Hitchcocks Fåglarna. Jag har inte sett den sen tonåren, men när jag nu ser om den framstår den som en betydligt mer mångbottnad historia än den skräckfilm jag mindes. Man kan nöja sig med att bli skrämd av de raggiga, aggressiva fåglarna, eller se den som en allegori över den moderna människans oförmåga att leva i samspel med naturen eller, vilket för mig känns som den troligaste tolkningen, som en beskrivning av en psykotisk kvinnas upplevelser.

Tippi Hedrens svala uppenbarelse utstrålar tydlig beröringsskräck och de hemska fåglar som närmast krälar fram genom luften blir då en grotesk version av de turturduvor hon tagit med för att uttrycka sin kärlek. Rivalens död blir ett uttryck för hennes egen önskan osv. Säkert har det skrivits många kloka och mer inträngande analyser av filmen än den jag gör här, men min poäng är att Fåglarna till skillnad från Firman förblir mångtydig ända till slutet. Vi går ut från biografen eller reser oss ur tevefåtöljen utan att ha fått klart för oss vad den ytterst handlar om och på så sätt minns vi historien och funderar över den efteråt.

Jag tror att samma fenomen är huvudorsaken till Camus högre status. Främlingen är mer mångtydig, den måste tolkas av läsaren, medan Postmannen är en historia man bara läser som den är.

7.

Jag sätter punkt här. Det är en slaskig vinterdag i Huddinge. Min son och jag har ägnat en eftermiddagstimme åt att åka skridsko på en i övrigt tom bandybana. Solen stod så lågt att den bara kunde anas i det röda ljuset på trädtopparna och jag ångrade att jag inte tagit med kameran.

Jag skriver det här medan jag väntar på att middan ska bli färdig i ugnen. Kanske har jag inte kommit med något helt övertygande svar på frågan varför en författare ses som en mästare och en annan som en slusk med viss känsla för dramatik. Det beror på att jag inte är helt övertygad själv. Ända sedan jag läste det där förordet i den australiska samlingsvolymen med Cainromaner har jag störts av insikten att jag inte riktigt vet vilken av böckerna jag tycker bäst om.

Är förresten Camus mer mångtydig än Cain? Är det inte Främlingen som är en bestämd tolkning av Postmannen, som själv kan läsas på många olika sätt? Skulle den alls ha kunnat skrivas utan sin förlaga?

Stefan Gurt

Ur arkivet

view_module reorder

dagen efter orden del 2

               

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 20 april, 2012

Köpenhamnskan. Foto-collage:  Cavefors

Mitt möte med en köpenhamnska

I samband med invigningen av Öresundsbron för åtskilliga år sedan, skrevs det i Malmötidningarna många artiklar om det nordeuropeiska broderfolket, med betoning på bröder, på andra sidan Øresund. Vad jag ...

Av: Bo I. Cavefors | Kulturreportage | 14 september, 2015

Marcus Myrbäck

Den kristna erfarenheten

Idag är det en återkommande tanke att religiös utövning är en för individen privatsak, någonting som sker inom den enskilda människan, som inte låter sig definieras av någon annan eller ...

Av: Marcus Myrbäck | Gästkrönikör | 28 februari, 2017

Inge Schiöler – Den västsvenske färglyrikern

Stränderna stiger i evig renhet ner pärlemorsvala av sandsom i var skiftande minsta skärva serspeglat himmelens land. Mångfald, enhet är stigen ingen går,ljus som bretts ut av en handsom allt att tyda ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 09 januari, 2013

En svensk antisemitisk historia

Boken Lurifaxiana tillhör de råaste antisemitiska texter som publicerats på svenska. Med titeln Lurifaxiana ville författaren säga att boken handlade om lurifaxarna, det vill säga judarna. Det var inte skämtsamt ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om samhället | 16 februari, 2009

Adonis - en världspoet

Adonis - en världspoet   Den numera i många länder välkände syrisk-libanesiske poeten Adonis kan närmast kallas en världspoet. Adonis, pseudonym för Ali Ahmad Said Esber, är född i Syrien men har ...

Av: Percival | Essäer om litteratur & böcker | 12 oktober, 2006

Gabriela Melinescu reser hem

”Hemma utomlands” ( 2003) Den rumänskfödda författaren Gabriela Melinescu. går omkring i Stockholm, promenerar, sitter i Kungsträdgården och betraktar statyn av Karl XII, som får ett positivt porträtt (invandrarkungen). Man firar ...

Av: Mats Myrstener | Litteraturens porträtt | 15 november, 2012

Andlig fattigdom i en rik värld

Människan är det enda djur som har tråkigt  (Erich Fromm) Den tysk-amerikanska psykoanalytikern, sociologen och filosofen Erich Fromm (1900-1980) har i sin moderna klassiker Att ha eller att vara? (2006) beskrivit ...

Av: Nina Michael | Essäer | 01 oktober, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.