Jag ropar

Jag ropar en varm tunga öppnar en sångs tillblivelse Har i vändpunkten ropet som är ett direkt tilltal där randen av fuktighet möter . En tunga söker en mun En blick är funnen I ett stenröse en röst begraven ...

Av: Hebriana Alainentalo | 11 januari, 2007
Utopiska geografier

Den sjuka pojken. Fastlåst i en syn med tungan styv som ett horn.

Kan dikten, som är ett verbalt medium, fånga det väsentliga i en målning, en teckning eller ett fotografi, och därigenom transformera det till text så att läsaren i läsningen upplever ...

Av: Emma Tornborg | 08 oktober, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Maja Stenis 1923-2008

Lustig längtan - en sökares samhällssyn

En gång i tiden var jag också en snäll, liten pojke. Mamma tyckte då att det nog inte var så bra för mig att vid fem års ålder sitta ...

Av: Dr Jan Stenis | 23 mars, 2015
Utopiska geografier

Eugenio Carmi – den pythagoreiske målaren

I dagarna öppnades en utställning med den italienske målaren Eugenio Carmi i Stockholm. Verk av den genuesiske målaren visas på Nobis Hotel vid Norrmalmstorg, och en mindre del på Italienska Kulturinstitutet ...

Av: Guido Zeccola | 29 maj, 2012
Konstens porträtt

Två främlingar, två mord



camus_albert   james_m_cain
 Albert Camus
 James M Cain
Två främlingar, två mord
- förbättrade verkligen Albert Camus James M. Cains romanuppslag?

Stefan Gurt berättar om den mindre kända förebilden till Albert Camus roman Främlingen och frågar sig vad som gör att en bok kallas mästerverk medan en annan räknas till skräplitteraturen.

1.

En blåsig och råkall vintermånad i Melbourne, det bör ha varit augusti 1989, blev jag sjukskriven till följd av en bakterieinfektion i knäet. Jag var tvungen att ta mig fram på kryckor och satt för det mesta hemma i ett hus med ett tämligen begränsat bibliotek. Efter att ha avverkat ett par tidiga böcker av Peter Carey och en serie deckare som utspelade sig i Sydney fanns där inte mycket som intresserade mig. Men i en pappershandel i det lokala köpcentret hittade jag en samlingsvolym med fyra av James M. Cains kriminalromaner.

James M. Cain är en skräpförfattare i de flesta av ordets bemärkelser. Blotta namnet är med sin klang av brodermördare så överdrivet dramatiskt att det låter taget, och det av en människa med dålig smak. Till skillnad från majoriteten av kriminalförfattare berättar han alltid sina historier utifrån brottslingens perspektiv och allt han skriver har något solkigt över sig. Visserligen använder sig Patricia Highsmith ofta av ett liknande upplägg, men hos henne är huvudpersonerna eleganta och belevade (de bara slår ihjäl en och annan som står i deras väg) och de är skildrade med tydlig sympati. Hos Cain finns inte den sympatin. Hans huvudpersoner är småskuret egoistiska, intelligenta bara till en viss gräns, så förblindade av låga instinkter att de undantagslöst begår de fatala misstag som drar ner dem i katastrofen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den samlingsvolym jag plöjde under några sysslolösa dagar under den australiska vintern uppvisade också obehagliga tecken på den brutalitet och de fördomar som om de inte var författarens egna åtminstone fascinerade honom i mesta laget. En handlade om en kvinna som bedragen av sin egen dotter bestämde sig för att mörda henne och deras gemensamme älskare. En annan skildrade en operasångare som förlorat förmågan att sjunga sedan han givit efter för sina homosexuella impulser och därmed måste döda den man som förfört honom, en tredje beskrev en man som gav efter för lusten att lägra sin tonårsdotter och därför... Ja, ni förstår mönstret. Efter ett tag gav den dålig smak i munnen och jag bytte senare bort volymen mot någon annan bok på ett antikvariat i Sydney.

postman-twice-coverMen i volymen fanns också den roman som gjort Cain berömd och som dramatiserats, gjorts till opera och dessutom filmatiserats tre gånger, senast med Jessica Lange och Jack Nicholson. Jag syftar förstås på The postman always rings twice, eller som den kallats på svenska: Postmannen ringer alltid två gånger.

Jag hade läst den förut, i tonåren, och tyckt om den men inte tänkt så mycket på den efteråt. I korthet skildrar den en man, Frank Chambers, som är på drift i depressionens Kalifornien och hamnar på en vägkrog med tillhörande bilverkstad där han erbjuds ett jobb av ägaren, en lite äldre grekisk invandrare vid namn Nick Papadakis.

Historien berättas av Chambers. Mellan raderna förstår vi att han varit på drift en tid, arbetslös, utan reskassa eller bostad. Han delar sin tids fördomar mot senare invandrargrupper och ger redan på första sidan uttryck för sitt förakt för Greken och hans påvra smörgåshak. Den enda orsaken till att han tar jobbet är att han fått se en glimt av Papadakis unga hustru Cora. Bortsett från figuren är hon ingen stor skönhet, men det är något tjurigt över henne och läpparna putar ut på ett sätt som får honom att - med hans egna ord - vilja mosa dem.

2.

Vad James M. Cain lyckas göra i Postmannen är att skildra åtrå med en intensitet som få andra böcker lyckats med. Sexskildringarna är i enlighet med tidens anda ytterst återhållsamma. Boken kom ut 1934, samma år som Henry Miller tvingades publicera Kräftans vändkrets på ett litet engelskspråkigt porrboksförlag i Paris. Men trots att vi aldrig kommer närmare samlagen än de kyssar och sönderrivna klänningar som föregår dem och de mordiska samtal som inleds efteråt osar romanen av erotisk besatthet.

Delvis åstadkommer Cain den effekten genom själva storyn. De fylliga läppar Chambers ville mosa i slutet av första kapitlet blir verkligen mosade i slutet av det andra. Cora stönar att han ska bita henne och han sätter tänderna så djupt i hennes läppar att han känner blodet spruta i munnen. Men mer än genom handlingarna åstadkoms den nästan ondskefullt starka känslan av åtrå genom att hela historien skildras genom Frank Chambers medvetande.

Författarens inlevelse i sin berättare är total. Han tvekar inte inför Chambers förakt för greker och mexikanare, ser överhuvudtaget inte det osympatiska i tanken att mörda för att få det man vill ha, väjer inte heller för den motvilja som Chambers så småningom börjar känna för den kvinna han tycker - åter med hans egna ord - ser ut som gammelmormor till varenda hora i världen.

Jag tror att det är förklaringen till att ingen av filmatiseringarna riktigt nått ända fram. Också när Jessica Lange trycks ner på det mjöliga bakbordet och slår de långa bleka benen om livet på Jack Nicholson är det något som saknas. Kanske är inte Jessica Lange tillräckligt mycket white trash, kanske har vi sett Nicholson höja ögonbrynen en gång för mycket för att tro på brutaliteten, men mest handlar det om att vi måste vara inne i Frank Chambers trångsinta, dumegoistiska hjärna för att riktigt förstå hur mycket vi behöver Cora Papadakis. När vi väl är därinne inser vi att vi bara måste ha henne, att inget får stå i vår väg, vi måste ha henne om vi så ska bli hängda på kuppen.

3.

s_cainDen samlingsvolym jag läste de där blåsiga dagarna i Melbourne innehöll ett förord som förutom det vanliga berömmet kring författaren också bidrog med upplysningen att Albert Camus en gång blev så tagen av Postmannen att han skrev Främlingen med Cains roman som förlaga.

Hur pass mycket sanning det ligger i den upplysningen vet jag inte. Jag har senare sett den upprepad på baksidan av en amerikansk pocketutgåva av Postmannen (Vintage Press, 1992). Romanerna företer också en hel del likheter. Båda är små koncentrerade historier som skildrar en mördares väg till brottet och hans reaktioner på straffet efteråt.

Att säga att de berättar samma historia vore att överdriva. Postmannen har en tydlig intrig som börjar med Chambers ankomst till smörgåshaket och mötet med Cora, sen kommer skildringen av hans växande åtrå, deras köttsliga förening, Coras förslag att mörda maken och Chambers accepterande. Så följer mordförsök och mord, en kort tid av lycka, försäkringsdetektivens ankomst, Chambers flyktförsök, otroheten mot Cora och den oundvikliga katastrofen.

Camus använder sig inte av en intrig i samma bemärkelse som Cain. Händelseutvecklingen i Främlingen är inte logisk på det sätt vi vant oss vid från den realistiska romanen. Berättaren och huvudpersonen Mersault är redan från de berömda inledningsraderna ("I dag dog mamma: Eller kanske igår; jag vet inte.") fastslagen som en varelse som saknar den typ av känslor vi i allmänhet förutsätter att människor har.

Man skulle möjligen kunna se moderns död i inledningen som det som sänder Mersault in i ett katatoniskt tillstånd av övergivenhet, och därmed ger honom första knuffen in på den bana han ska anträda, men det är tveksamt att Camus tänkte sig Mersault på det sättet.

Intrigen är mer avskalad än i Postmannen. Mersault besöker ålderdomshemmet där hans mamma tillbringat sina sista år och är med på begravningen. Han inleder en kärlekshistoria med en kvinna han är bekant med sen tidigare, han går till sitt jobb på ett kontor och äter middag hos en granne, Raymond, som berättar att han misshandlat sin älskarinna. En dag på stranden kommer Raymonds älskarinnas bror för att hämnas och det blir slagsmål mellan två grupper av män. Raymond blir knivskuren och överlämnar sin revolver till Mersault, som senare, till följd av ett slumpartat möte, skjuter ihjäl en arab. Efter mordet uppfattas han som ett monster då olika människor vittnat om den känslokyla han visade efter moderns död.

4.

Låt mig innan jag fortsätter påpeka att jag tycker om Albert Camus. Han är i mina ögon den bäste skönlitteräre författaren av existentialisterna, överlägsen Sartre som alltför mycket påminner om min gamle matematiklärare från gymnasiet, som avslutade varje genomgång vid svarta tavlan med orden "vilket skulle bevisas". Sartre har från början bestämt sig för vad han ska driva för tes i det han skriver och tar aldrig risken att hamna vilse på vägen. Camus framstår som en öppnare och mindre självbelåten författare. Han har inlevelseförmåga och något som jag i brist på annat ord tvingas kalla medmänsklighet. Hans slutplädering i Myten om Sisyfos ("Man måste tänka sig Sisyfos lycklig") rymmer en tolerant och human syn på det mänskliga varat. Jag förmodar att jag skulle tyckt betydligt bättre om Camus än om Cain om jag haft tillfälle att träffa dem i verkliga livet.

Ändå har jag, ända sen jag läste den där upplysningen i förordet till samlingsvolymen med Cainromaner, plågats av tanken på om Camus verkligen förbättrade Cains historia, eller om han försämrade den.

En sak står klar: man upplever hans roman som mer filosofisk än Cains. Där Cain berättar en historia visar Camus på en problemställning. När jag nu läser om den med vetskapen om att den inspirerats av Cain tycks det mig som om Camus extraherat själva essensen ur Postmannen. Det är som om han tagit den fisk som utgjorde Cains roman och kokat ner den tills bara det tankemässiga skelettet återstår. När vi läser Främlingen är det tydligt att boken avser att skildra den moderna människans livssituation. Den handlar inte om en enskild människa utan om Människan och Hennes vilsenhet i en tid när gamla trossatser och familjeband vittrat bort. Mersault är mer metafor eller typgestalt än individ. Berättelsen har drag av allegori. Också själva mordet har ett abstrakt drag. Mersault bländas av solen och blänket från sin motståndares knivblad och avfyrar revolvern mest för att han inte kommer sig för att gå därifrån.

Det är något som stör mig i det. Hos Cain blir mordet betydligt mer trovärdigt. Frank Chambers är precis tillräckligt mycket kräk för att inte nöja sig med att rymma med en annan mans hustru, han mördar Papadakis för att få hans pengar och vägkrog också. Men existentialisterna säger ju att existensen föregår essensen, d v s att det bara är genom den konkreta erfarenheten som vi kan dra några slutsatser om allmängiltiga förhållanden. Är det då inte en svaghet att Främlingen känns mindre upplevd Postmannen, att den tycks mindre fylld av konkreta erfarenheter?

5.

Sannolikt finns det inte en litteraturvetare i världen som skulle svara att Postmannen är en bättre roman än Främlingen. Ändå är det en fråga värd att ställa: Varför räknas Camus till de stora medan Cain ses som en skräpförfattare?

En orsak är säkert moralisk. När jag presenterar min frågeställning för en spansk vän svarar han med att skicka en essä av den argentinsk-kanadensiske författaren och översättaren Alberto Manguel. I sin essä, betitlad The Blind Photographer, beskriver Manguel det i hans ögon besynnerliga glappet mellan Mario Vargas Llosas medkänsla med gestalterna i de tidiga romanerna och den nyliberala politik han propagerade för som presidentkandidat. Manguel kommer efter ett långt resonemang fram till att Vargas Llosa blir en annan människa när han skriver. Författarens behov av att leva sig in i sina gestalter gör att han ser bortom det begränsade och bitvis fördomsfulla perspektiv han har som privatperson och politiker.

Manguel drar slutsatsen att det som gör den sene Vargas Llosa till en sämre författare än den tidige Vargas Llosa handlar om hans moraliska brister ("moral ugliness"). För att skriva riktigt stor litteratur, menar Manguel, måste man ställa sig över hat och fördomar, man måste helt enkelt vara en god människa. Han fortsätter sitt resonemang med att ta upp några exempel på författare vars moraliska brister hindrade dem från att skriva mästerverk. Han nämner Nerudas anti-Nixondikter, Peter Handkes ursäktande av serbiska övergrepp, Strindbergs kvinnoporträtt, Pound och Celine.

Jag tror att Manguel har fel i sin analys av den kluvne Vargas Llosa. Han är ingen Mr Hyde som förvandlas till en doktor Jekyll så fort han sätter sig framför skrivmaskinen. Snarare handlar det om skillnaden mellan den politiske agnostiker som skrev Staden och hundarna, Det gröna huset och Samtal i Katedralen och den mer konservative och mindre nyskapande författare han senare utvecklats till. Och vad gäller Strindberg och Celine lyckas de trots (ibland frestas man säga: tack vare) sina personliga svagheter skriva ytterst levande litteratur.

Men jag tror att Manguels resonemang tillämpat på Camus och Cain låter oss komma en bit på vägen till en förklaring till deras skilda litterära status. Camus var omvittnat sympatisk. Han engagerade sig i sin tids stora frågor, tillhörde sitt lands och hela världens ledande intellektuella. Cain (som förresten hette Cain på riktigt) jobbade till och från som journalist, var ett par år professor i ämnet, flyttade sen till Hollywood där han misslyckades som manusförfattare och började dricka för mycket. Det finns inte heller samma solkighet hos Mersault som hos Chambers, han luktar mindre svett och smutsiga underkläder.

6.

Låt oss dröja en stund vid Camus avsaknad av svettlukt, det abstrakta draget i hans roman.

För några år sen köpte jag John Grishams bestseller Firman. Den hade sålt i så gigantiska upplagor att jag blev nyfiken på vad det kunde röra sig om, och det visade sig till en början vara en mycket suggestiv läsning. Den nyutexaminerade advokaten Mitchell McDeere erbjuds ett jobb med mycket goda anställningsvillkor på en stor advokatfirma i Memphis. Han tar jobbet och det visar sig snart att något inte är som det ska med advokatfirman. Det finns en översta våning dit bara de mest betrodda medarbetarna har tillträde. Folk dör under mystiska omständigheter, många frågor lämnas obesvarade.

Jag slukade första hälften av boken. Det var som att läsa en novell av Borges utbyggd till en hel roman, advokatfirman blev en släkting till Kafkas slott och antog metafysiska dimensioner. Jag fick en känsla av att det inte handlade om en enskild firma utan mer om sakernas tillstånd i universum, en allegori över människans sätt att bygga hierarkier där de högsta avdelningarna förblir slutna för den vanliga människan eller kanske om omöjligheten att se Guds ansikte.

Halvvägs in i romanen föll allt. Advokatfirman visade sig syssla med penningtvätt åt maffian och alla fantasieggande möjligheter försvann. De små eleganta antydningar Grisham utvecklar med så stor skicklighet i inledningen får ge vika för en konventionell thrillerhandling som lämnar läsaren med frågan hur McDeere kunde vara så dum att han inte begrep att det handlade om organiserad brottslighet från början. Effekten blir ungefär densamma som i äldre skräckfilmer: det är spännande ända till det ögonblick man ser monstret och allt blir löjligt.

Jag kommer att tänka på Grisham en sen natt under jullovet när jag sitter uppe och ser Hitchcocks Fåglarna. Jag har inte sett den sen tonåren, men när jag nu ser om den framstår den som en betydligt mer mångbottnad historia än den skräckfilm jag mindes. Man kan nöja sig med att bli skrämd av de raggiga, aggressiva fåglarna, eller se den som en allegori över den moderna människans oförmåga att leva i samspel med naturen eller, vilket för mig känns som den troligaste tolkningen, som en beskrivning av en psykotisk kvinnas upplevelser.

Tippi Hedrens svala uppenbarelse utstrålar tydlig beröringsskräck och de hemska fåglar som närmast krälar fram genom luften blir då en grotesk version av de turturduvor hon tagit med för att uttrycka sin kärlek. Rivalens död blir ett uttryck för hennes egen önskan osv. Säkert har det skrivits många kloka och mer inträngande analyser av filmen än den jag gör här, men min poäng är att Fåglarna till skillnad från Firman förblir mångtydig ända till slutet. Vi går ut från biografen eller reser oss ur tevefåtöljen utan att ha fått klart för oss vad den ytterst handlar om och på så sätt minns vi historien och funderar över den efteråt.

Jag tror att samma fenomen är huvudorsaken till Camus högre status. Främlingen är mer mångtydig, den måste tolkas av läsaren, medan Postmannen är en historia man bara läser som den är.

7.

Jag sätter punkt här. Det är en slaskig vinterdag i Huddinge. Min son och jag har ägnat en eftermiddagstimme åt att åka skridsko på en i övrigt tom bandybana. Solen stod så lågt att den bara kunde anas i det röda ljuset på trädtopparna och jag ångrade att jag inte tagit med kameran.

Jag skriver det här medan jag väntar på att middan ska bli färdig i ugnen. Kanske har jag inte kommit med något helt övertygande svar på frågan varför en författare ses som en mästare och en annan som en slusk med viss känsla för dramatik. Det beror på att jag inte är helt övertygad själv. Ända sedan jag läste det där förordet i den australiska samlingsvolymen med Cainromaner har jag störts av insikten att jag inte riktigt vet vilken av böckerna jag tycker bäst om.

Är förresten Camus mer mångtydig än Cain? Är det inte Främlingen som är en bestämd tolkning av Postmannen, som själv kan läsas på många olika sätt? Skulle den alls ha kunnat skrivas utan sin förlaga?

Stefan Gurt

Ur arkivet

view_module reorder
Foto: Björn Gustavsson

Litauen - en integrerad del av västvärlden

Björn Gustavsson om Litauen, ett nytt, lite exotiskt resmål för många.

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 19 september, 2015

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

bild Privat ägo

Jack Vanarsky och den potentiella konstens sällskap

Han arbetade med rörligt, skivade skulpturer och dito ("lamellade") bilder, Jack Vanarsky, den argentinskfödde konstnären (1936-2009) som landade i Paris under upprorens tid 1968 och blev kvar och verksam där ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 18 maj, 2016

 Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen. Wikipedia

Att bestiga ett fjäll: Henrik Ibsen (del II)

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för ...

Av: Carsten Palmer Schale | Scenkonstens porträtt | 06 juli, 2015

Konkretpoesi til Tidningen Kulturen fra Uwe Max Jensen

  ŠŠŠŠŠŠŠ./Z¯/)                          ŠŠŠŠŠŠ..,/¯../ ŠŠŠŠŠŠ./Š./                        ŠŠŠŠ./Z¯/'Š'/Z¯¯`·z ŠŠŠ./'/Š/Š./ŠŠ./s¯\                          ŠŠ..('(ŠZŠZŠ. ¯~/'Š') ŠŠŠ\ŠŠŠŠŠ..'Š../                          ŠŠŠ."Š\ŠŠŠ. _.·Z ŠŠŠŠ\ŠŠŠŠ..(                          ŠŠŠŠ..\ŠŠŠŠ.\Š    

Av: Uwe Max Jensen | Utopiska geografier | 04 oktober, 2008

Åvald Norén. Texter

Mitt namn är Åvald Norén, 22 år och studerar på Malmö Folkhögskola. Jag har skrivit mycket med inspiration av spoken word och även rapp då jag vill uppnå den typen av ...

Av: Åvald Norén | Utopiska geografier | 17 juni, 2013

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | Musikens porträtt | 24 september, 2014

Ian McEwan: Sweet Tooth

Goda vänner till oss på Nya Zeeland köpte för många år sedan en försvarlig hög tegelstenar i St. Privat, en liten lantlig by i det inre av Frankrike. Fast de ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 20 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.