Carl Abrahamsson Foto Andrew McKenzie

All konstnärlig verksamhet bottnar i en neuros

Tidningen Kulturens Thomas Wihlman intervjuar den mångsidige regissören Carl Abrahamsson.

Av: Thomas Wihlman | 22 april, 2016
Filmens porträtt

Där vår hjärna möter världsalltet – om Wassily Kandinsky

”Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.” Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn ...

Av: Thomas Notini | 30 januari, 2013
Konstens porträtt

En mademoidame som går sin egen väg

Den franska traditionen och allmänna regeln säger att man av hövlighet skall titulera personer och ge dem epitet som monsieur, madame och mademoiselle. Den franska författarinnan Isabelle Sojfer ifrågasätter denna ...

Av: Anna Nyman | 05 oktober, 2011
Litteraturens porträtt

Milosz 100 år

"Utan tvekan vill jag hävda att Czesław Miłosz är en av de största poeterna - kanske den störste - i vår tid."(Joseph Brodsky) Den 30 juni 1911, för 100 år sedan ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2011
Litteraturens porträtt

Mircea Cărtărescu. Det är helt enkelt stor litteratur



Mircea CărtărescuDet är en bok som rymmer en hel människa. Nej, det är förresten inte riktigt sant. Det är en bok som rymmer en författare. Ty det är till syvende och sist författaren och dennes vedermödor som de många sidorna främst behandlar och reflekterar kring. Det handlar om skrivandets hänryckta eufori, en känsla som får allt annat att framstå som futtigt och i grunden fullkomligt banalt. Men det handlar även om återkommande och djupt vedervärdiga perioder då allt stelnar, då tankarna står still och all intellektuell verksamhet bromsar in med en häftig tvärnit, då världen i ett slag färgas av den svartaste svärta, sinnet förmörkas och bokens hjälte genast börjar känna sig krasslig och sjuk, deprimerad och inte sällan paranoid.

”Dagbok 1994 – 2003”, skriven av den betydelsefulle rumänske författaren Mircea Cărtărescu, är en bok som spänner över vida fält, som obekymrat rör sig mellan högt och lågt, från det trivialaste till de rent livsavgörande och existentiellt utmanande frågorna. Den är ibland – om inte direkt ofta – en alldeles vanlig dagbok som ger glimtar ur familjelivet i Bukarest med den tolv år yngre Cristina och dottern Iona. De bor, till en början, i en liten trång tvårumlägenhet, ”vårt getto” kallar Cărtărescu bostadsområdet. Senare, drabbad av en ovanligt kraftig åldersneuros som aldrig riktigt tycks släppa sitt grepp, skiljer han sig och får senare en son, Gabriel, med en ny kvinna som bär samma namn som hans dotter.

Men Dagboken är i avsevärt högre utsträckning en Författarjournal som oavbrutet – inte sällan motvilligt, snudd på aggressivt – kretsar kring det egna skrivandet. Tankar, infall, förhoppningar, storstilade planer om kommande verk, tillkortakommanden, elakt ekande timmar utan att ett enda ord blir nedtecknat, det eviga och ständiga slitet vid skrivbordet som vore han ingenting annat än en vid en tung åra surrad galärslav, de med åren alltmer frekventa resorna han måste företa så att säga i tjänsten och då även de långa perioder han tillbringar i Amsterdam, Berlin och Budapest för att kunna arbeta ostört. 
”Är besatt av romanen”, lyder en typisk formulering, i detta fall från början av 2001. En annan gång i maj fyra år tidigare kan han skriva: ”Dagboken visar först nu, efter tjugofyra års skrivande, vem jag egentligen är. Mannen med svettig hjärnhud.”

Men det är även en sorts Drömdagbok. Och som de flesta vet är andras drömmar något av det tråkigaste som finns att ta del av. Men i Cărtărescus fall är det till viss del annorlunda. De drömmar han skildrar, ofta med anknytning till hans barndom och uppväxtår, dyker senare rätt ofta – i en eller annan form – upp i hans mästerverk romantrilogin ”Orbitor”. Därigenom får de ett särskilt sorts intresse och ger dessutom en mängd oväntade och fascinerande sidobelysningar av verket. Dagboken ger inte minst därigenom många nycklar till det allt annat än lättolkade romanverket.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är långtifrån bilden av en helt igenom sympatisk man som framträder i DagbokenDagboken är också en fortlöpande Läsejournal, en opretentiös redogörelse för de stora mängder böcker han läser, i regel försedda med korta omdömen eller signifikativa iakttagelser. Han låter sig sannerligen inte imponeras av att de litterära verken är hyllade eller att de betraktas som mästerliga. Han läser på sitt eget sätt och fäller högst egensinniga – men aldrig ointressanta – omdömen. På några rader kan han, efter att just ha läst pjäsen, avfärda Samuel Becketts ”I väntan på Godot” med att den är ”rätt tunn: andra akten är tom, säger nästan ingenting”. Eller en annan anteckning där han slår fast att Umberto ”Eco inte säger mig något över huvud taget”.

De verkliga valfrändskaperna är dock slitstarka och trogna, det är författare han ständigt återkommer till, eller som han skriver en dag: ”Fyrarna: Proust, Kafka, Salinger, Nabokov, Pynchon, Sábato. Márquez, Schulz, Blecher, Mateiu Caragiale, MHS, Cortàzar.” (MHS står med största säkerhet för den rumänske författaren Mircea Horia Simionescu). Anmärkningsvärt är dock att Dostojevskij inte är medtagen. Till Dostojevskijs författarskap och dess avgörande betydelse återvänder han ständigt – inte minst i dagboken.

Den första anteckningen är daterad den första januari 1994. En månad senare skriver Cărtărescu efter några dåliga och motiga dagar: ”Alla projekt och all normal livsföring går upp i rök och man ser vem man verkligen är, den till sjukdomar, plågor, död och förruttnelse dömde. Och hopplöshet. Jag är ännu inte fyrtio fyllda och ändå nästlar sig förfallets kval in i mitt liv.”

Jag har under läsningen av den mastiga volymen som omfattar sexhundrasextioåtta tättryckta sidor roat mig med att sätta upp två kolumner med sidhänvisningar. Den ena kallad ”mörka dagar”. Den andra ”ljusa dagar”. De första är minst sagt kraftigt överrepresenterade. Samtidigt är det ett välkänt faktum att den som är lycklig skriver inte många rader i sin dagbok. Det är grubblaren, den som möter motgångar och ansätts av tvivel, som fyller de många kollegieblocken med reflektioner och beklaganden. Dagboken är av stor vikt för sin författare; ibland framstår dagbokskrivandet som angelägnare och av större betydelse än de övriga författarskapet. ”Dagbok 1994 – 2003” är heller inte den första dagboksvolymen han låter trycka.

Och många gånger är det hjärtskärande, ja nästan fysiskt plågsamt att få ta del av Cărtărescus smärtsamma och marterade kamp – denna tankens och ordens brottningsmatch med ett mentalt monster som ska omvandlas till läsbar prosa – och slitet med det svällande manuset till vad som ska bli ”Orbitor”.

Det är efter att ha skrivit ungefär trehundrafemtio sidor i ”det bruna kollegielocket” som han den 25 augusti 1995 inser att det måste bli en trilogi. Samtidigt kan han några veckor senare utbrista: ”Håller redan på att förlora helheten som är ett litet grönt moln på väg att skingras. Komposition? Minimal.” Sex dagar passerar. Cărtărescu skriver då: ”Nu vill jag återigen till varje pris bli färdig med O, om jag så ska hålla på och gneta på den i sju år till och kratsa med kulspetspennan i hippocampus… I varje fall är det tveklöst rena galenskapen.” När Dagboken tar slut har han ännu inte börjat skriva på den tredje och avslutande delen av ”Orbitor”. Men de två utgivna delarna har börjat sitt segertåg över Europa. Han noterar särskilt i juni 2001 när hans första bok ”Nostalgia” ska ges ut i Sverige: ”i en prestigefyllda (har jag fått veta) serien Panache”.

Samtidigt är det en intellektuell motståndshandling, detta att han åter och åter igen erövrar positionen utifrån vilken han förmår att skriva vidare. Han dras ständigt neråt, som av en destruktiv virvel. Och han plågas dessutom av en märklig kluvenhet. Han tycks föreställa sig att det en gång fanns en annan person inom honom. En människa han genom åren har förlorat eller inte längre kan nå. Jag blir inte fullt på det klara med om denne andre Cărtărescu är en person den nuvarande författaren egentligen vill återerövra eller om han i stället är glad över att ha sluppit undan denne den andre Mircea och nu känner sig befriad, frigjord. Jag tror inte att ens Cărtărescu är helt medveten om svaret. Han pendlar mellan två ytterligheter, beroende på såväl humör som yttre omständigheter.

På samma sätt slits han senare mellan vardagens Mircea och författaren Cărtărescu. Han har svårt att finna sitt rätta och sanna jag utanför skrivandet, utanför litteraturen. Ändå tycks alltid författaren segra till slut. ”Jag kan inte skriva ordentligt så länge jag inte själv är mitt skrivande”.

Det finns ett överraskande och överrumplande starkt dramatiskt drag i Dagboken. Det är – självfallet då Cărtărescu nästintill lider av litteraturförgiftning – framför allt den ständiga kraftmätningen med det enorma manuskriptet som formar sig till en ovanligt laddad berättelse om tillblivelsen av romansviten. Han brottas med inre demoner, mot en svartalf som ständigt dyker upp och viskar onda ord i hans öra om att han inte duger, att han inte räcker till. Han ansätts av vantro och djupaste misströstan. Han slits mellan euforisk hybris av stundtals enorma proportioner och ett totalt tvivel på den egna förmågan att över huvud taget kunna skriva, och ännu mindre förmå fånga sin stora och överväldigande vision på papper.

 ”För vad har min själsfrid någonsin haft för betydelse för någon av mina närmaste? Har någon någonsin brytt sig om hur mina böcker har blivit till? … Nej, de har väl skrivit sig själva medan jag tittat åt annat håll.”Den 24 maj 2000 konstaterar han det inte är dåligt det han skrivit, ”det är tvärtom för bra, det vill säga åtminstone jag ser alltför väl vart jag vill komma. Men den arme läsaren! Å, jag lovar att det ska bli något alldeles vansinnigt.”

Det är inte enbart sin förmåga han betvivlar. Det är själva fundamentet, de grundläggande strukturer som är en given förutsättning för berättandet och innehållet i romanerna – det är alltså hela samhällets strukturer han är tveksam inför. Hela verkligheten svajar oroväckande och gör allting osäkert, inklusive hans reception av världen som helhet. Som en sorts pendang, och som vägledare in i och genom ”Orbitor” är dagboken ovärderlig. Dagboken blir till den vassa nålen som sticks rakt igenom kroppen på den fascinerande fjärilen som sedan ska ställas ut i den litterära naturaliesamlingen.

Det är långtifrån bilden av en helt igenom sympatisk man som framträder i Dagboken. Det är säkert heller inte hans avsikt. På ett plan tycks han – på ett inte helt osympatiskt sätt – vara djupt ointresserad av hur andra ser på honom. Samtidigt präglas hans livsinställning av den särskilda sorts hänsynslöshet som många författare tillåter att lägga sig till med. Konsten går alltid före livet. Litteraturen är större än det lilla livet. Eller som han en aning okarakteristiskt uttrycker det på ett ställe: ”För vad har min själsfrid någonsin haft för betydelse för någon av mina närmaste? Har någon någonsin brytt sig om hur mina böcker har blivit till? … Nej, de har väl skrivit sig själva medan jag tittat åt annat håll.”

”Dagbok 1994 – 2003” är utan tvekan och bortom all diskussion litteratur i egen rätt. Volymen ingår på ett självklart sätt bland de andra litterära verk som Cărtărescu skrivit. Jag vill till och med hävda att det är ett verk av bestående värde. Egentligen går denna tankeintensiva skildring, denna tvivlande, redogörande, ifrågasättande och filosofiskt diskuterande text enbart att jämföra med till exempel Sándor Márais många volymer med utgivna dagböcker eller Witold Gombrowicz tre band starka ”Dagboken”.

Det är helt enkelt stor litteratur. Varken mer eller mindre.

Crister Enander  Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

(En kortare version har varit tryckt i Helsingborgs Dagblad)

Källa: Mircea Cărtărescu. Dagbok 1994 – 2003. Översättning: Inger Johansson Bonnier – Panache

Ur arkivet

view_module reorder

Livets långfredagar

Är det något speciellt med långfredagar? I många länder, särskilt i Nordeuropa, är gudstjänsterna på långfredagen bland årets mest besökta. I gamla Östtyskland försökte kommunistledarna utrota långfredagen ur befolkningens medvetande ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 22 april, 2011

Jakobsleden – El Camino de Santiago de Compostela

Det är kväll i byn Grañón. Prästen har dödat GUD. Han har brutit sönder Kristi lekamen och han har gjort det precis vid mikrofonen så att det ekar i hela ...

Av: Viktoria Silfverdal | Resereportage | 10 augusti, 2013

Mustig berättare och musiker

TEMA VÄSTERBOTTEN Gunnar Enkvist, en trubadur med humor och distans. Foto: Frida Selander Trubaduren Gunnar Enkvist från Skellefteå har hållit på länge – 55 år som artist. Lars-Göran Selander mötte honom ...

Av: Lars-Göran Selander | Musikens porträtt | 18 februari, 2008

Karen Dalton, ”1966”. Delmore Recordings 2012.

Karen Dalton - Den vita Billie Holiday

Under tidigt 1990-tal bodde en kvinna som hette Karen Dalton på New Yorks gator. Hon hade långt svart hår från hennes mamma Evelyns sida som var Cherokee. Hon luktade illa ...

Av: Sara Forslund | Musikens porträtt | 11 april, 2016

Machiavellis republikanska ideal

Tanken om republikens överlägsenhet över furstendömet (eller för den skull monarkin) är lika aktuell idag som den var för sex århundraden sedan. Varför Machiavelli? Det finns minst två viktiga skäl. Det ...

Av: Satya Datta | Essäer | 25 augusti, 2010

Förbud Lucia och google

Det var strax före Lucia som insikten om min familjs totala brist på trendkänsla drabbade mig. Min femårige sons dagis skulle ha Luciatåg och sonen hade uttryckt önskemål om att ...

Av: Anna Hultgren | Gästkrönikör | 22 december, 2013

Three ladies in Cairo. Del VI. Dark ages

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | Utopiska geografier | 25 juli, 2014

"Jag tycker om opolerade, smutsiga ljud."

Ett samtal med Pan Sonics Mika Vainio. Pan Sonics musik är både enkel och svår att beskriva. Schematiskt kan man väl säga att monotona rytmer och djupa basljud skapar ett ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 14 juli, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts