Indien – praktiskt och filosofiskt. Om Sri Aurobindo och The Mother

En blommande dalgång När jag ser ned mot dalen med dess grönska och sparsamma bebyggelse kan jag tänka mig att Sri Aurobindos Integral Yoga ser ut precis just så: Ett djupt ...

Av: Annakarin Svedberg | 02 juli, 2013
Resereportage

Avskildhetens musik – George Harrison under 1970-talet

George Harrison blev snabbt känd som ”den tyste” i Beatles, men han skulle lika gärna kunna kallas ”den tystade” i bandet. Även om John Lennon och Paul McCartney inledningsvis i ...

Av: Peter Sjöblom | 03 februari, 2014
Essäer om musik

Maria på verandan

Bland änglar hos en ärkeängel i Lärkstan

Rösten är Maria Baczynskis öde. Den egna rösten, andras röster. Solo och körer. Teatrar och salonger. Rösten leder hennes uppmärksamhet in i människors utveckling, i deras möjligheter, hinder eller frihet.

Av: Annakarin Svedberg | 23 Maj, 2017
Kulturreportage

Johan Jönson

Johan Jönson; poet, född 1966 – har gett ut böcker på Displaced press (i översättning av Johannes Göransson), OEI editör, Maskinen och Albert Bonniers förlag men är även verksam som ...

Av: Johan Jönson | 26 september, 2011
Utopiska geografier

Till slut, en början



och flygningen över härvarande moln  längs en slinga av himmel  oändligen någon.

A. Jag har glömt bort hur man skapar. Jag vet inte ens vad det är. Jag väntar på idén, det tankefenomen ur vilket saker sägs börja. ”Idé: 1. Föreställning, tanke, uppslag”. Alltså finns sådant? Uppslag antyder början. Någon fick en idé – men varifrån? Det är orimligt att tänka sig att en idé uppstår från ett ingenting, men är det inte vad man föreställer sig när man vågar påstå att man skapat?

Men ändå skriver jag. Ändå har jag börjat. Märk väl: skriver - mitt i handlingen – verbets presensform erkänner ingen början, inget ursprung.

Och så resan från punkt A till punkt B

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Avgång 12:40 lokal tid,

och flygningen över härvarande moln

längs en slinga av himmel

oändligen någon.

Skriver Wislawa Szymborska och jag tänker: Det finns ingen egentlig början.

Det finns tillfällen då jag upplever att allting är ovant, till och med det upprepade. Jag kan se en vattendroppe falla efter en annan och inte förstå någonting. Kanske är det just fallet som fascinerar? Vad är att falla? Att befinna sig mellan takpannor och mark, eller att gå från bestämd punkt A till punkt B? Det är det pågående som underhåller och förvirrar mig. Där någonting föds är någonting redan levande, något tar vid eller fortsätter i en kedja av händelser. Jag talar inte om ringen, inte om det ständigt återskapande - men om det lösa, plana. Endast sträckan mellan punkterna. Det är inte en tom sträcka, men inte heller är den fylld av någonting särskilt eller beständigt – den har ingen riktning, den bara befinner sig. Ett ljud som uttalas, en ton – men innan ljudet är ingen tystnad. Läpparnas rörelse, tungans. Stämbanden vibrerar. Tanken. Och innan den? 

Jag skriver, jag talar, jag tänker - men vad?

På ett tåg hörs hjulen slå mot marken så länge tåget rullar. Stannar det hörs något annat. Med mina händers rörelser blir texten till. Kanske är allting i rörelse och ingenting stilla? Kanske är stillhet bara inandningen som följer på utandningen som följer på inandningen? Den är ingen början, men är samtidigt en.

Vi lär oss genom att iaktta det upprepade. Upprepningen tenderar att bli sanning - om jag upplever något flera gånger än en förväntar jag mig att det ska hända igen. En penna som släpps förväntas falla neråt för att den tidigare gjort det. Jag vet - detta lyder tyngdlagen – den dras till jorden för att pennan har en massa och jorden har en massa, de attraherar varandra. Om pennan hade en större (ofantligt mycket större) massa skulle jorden istället dras mot pennan. En början? Ett slut? Orsak och verkan? Detta förstår jag ingenting av, och jag vet inte hur vi kan veta. Kanske är gravitation bara en uträkning, något som förväntas hända nästa gång någon låter någonting falla. Är sanningen själva upprepningen?

Jag är ingen schlager,

jag råkar bara handla om samma saker.

Menar Kristina Lugn, och kanske finns i hennes ord en större sanning. Vad är en tanke om inte en reaktion på någonting annat? Någonting gammalt som tagit en annan form? Kanske befinner vi oss bara här för att vara samma saker som låtsas vara andra saker? Jag skriver, jag talar, jag tänker - men vad? Inget nytt, inga texter, ingen början - istället bara imitationer av det redan sagda och tänkta. Upprepningar, experiment med liknande resultat. Kanske gör det ingenting, kanske är det bara så det är. Det är att (i dubbel bemärkelse) finna sig i en mångtydig värld framskriven av andra, att fortsätta skriva den.

I texten uppstår ändå lika gåtfullt – det nya. Det skrivna vill säga något om någonting, men jag har tappat orden. Föreställ er detta: pennans massa växer sig med tiden större än jordens. Den förra meningen blir en ledtråd: kanske är allting uppdiktat? Egentligen är det pennan som drar jorden mot sig genom att skriva fram den? Att skriva fram någonting ur ingenting, att genom fantasin skapa sig en värld?

Jag vet att det skapas och att det har skapats. Men att skapa? Om något har en början, ett ursprung, eller om det egentligen bara fortsätter? Jag tänker på Inger Christensen:

Jag är ingen schlager,  jag råkar bara handla om samma saker.grenarna finns, vinden som lyfter dem
finns, och grenarnas enda teckning

av just det träd som kallas eken finns,
av just det träd som kallas asken, björken,
cedern finns, och teckningen upprepad

finns, i trädgårdens grus finns
även gråten, och mjölkört och gråbo finns,
gisslan, grågåsen, grågåsens ungar;

Oändliga variationer, och ändå avgränsade från varandra. Om det enda som finns är tillstånd i förändring är ingenting nytt, men ingenting heller gammalt – allting är alltings orsak och verkan. Det som finns är bara vant och ovant. Saker en sett och gjort eller inte sett eller gjort ännu. Upptäckter kanske, inte nyheter. En kanon, ett tema.

Jag påstod en gång, som om jag visste, att det inte finns någon egentlig början. Men början finns där jag bestämmer den. Jag har börjat och jag ska sluta, sedan fortsätter det så. Att skapa är kanske bara att svara på en fråga en själv måste formulera. Och frågan är, var i detta myller av redan varande, i detta föränderliga pågående, börjar det? Ur en kanon ska någonting nytt ta form – kan det? Jag svarar: det kan börja på A.

 

Kajsa Eriksson

Bilder: Hebriana Alainentalo

Ur arkivet

view_module reorder
En krokig kolonn: templet tillägnat Hera på Samos. Foto: Patrik Klingborg

Till Kariens gränsland med Herodotos och två arkeologer

Drömmen om Karien är drömmen om det originalgrekiska, det ursprungliga och oförstörbara. Det som växte fram någonstans i Europa, eller åtminstone i dess närhet, och vars senare utveckling och utbredning ...

Av: Otto Linderborg | Resereportage | 03 juli, 2015

Netta Skog, foto Black Halo Photography CC

2016 års Legitimerade Legend

Den årliga utmärkelsen som LEGITIMERAD LEGEND utdelades 26/11 2016 till musikern och poeten Kjell Höglund i samband med en konsert med Mikael Ramel och Wille Crafoord å Bankiren / Västerås. Mikael ...

Av: Thomas Wihlman | Essäer om musik | 07 december, 2016

I häxornas krets, om häxtron i Sverige

En insändare på DN-debatt under titeln ”Religionsfriheten missbrukas” lyder:”… det är upprörande att Borås tingsrätt friade föräldrarna som bedrev djävulsutdrivning på sin flicka, som kallades häxa”. På säkerhetsavstånd från skärtorsdagsnatten ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 16 Maj, 2012

Queer Jihad

Queer Jihad Religionshistorikern Simon Sorgenfrei utforskar en problematik som sälla­n diskuterats i våra tidningar: homosexualitet och islam. Sedan tio år tillbaka finns det organisationer som arbetar för HBT-rättigheter inom islam.

Av: Simon Sorgenfrei | Essäer om religionen | 04 augusti, 2007

Höll tyst för att fånga rösten

En intervju med José James Innan José James släppte kontrollen och debuten The Dreamer höll han tyst i tre år, spelade in i två år och skrev spaltmetrar som slängdes ...

Av: Gustav Broms | Musikens porträtt | 27 juni, 2008

Där kommer ju Dylan, sa pappa

Vi stod vid våra cyklar utanför Trädgårdsföreningens norra entré när Bob Dylan kom gående, österifrån, på Slussgatan. När han var ett tjugotal meter ifrån oss hoppade han in i en ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 19 januari, 2012

George Eliot Ljuvlig kväll

Marian Evans (1819-1880) debuterade under den manliga pseudonymen George Eliot. Hon blev snart en känd romanförfattare och kritiker, men fortsatte att använda den. Skälet var, sade hon, att hon ville ...

Av: George Eliot | Utopiska geografier | 21 juni, 2013

Cecilia Davidsson om Cecilia Davidsson

Cecilia Davidsson om Cecilia Davidsson Jag har alltså publicerat tre novellsamlingar, men när ska jag skriva min första roman? Hallå där, jag har faktiskt skrivit en! "Sjunken hjärna", som kom för ett ...

Av: Cecilia Davidsson | Litteraturens porträtt | 07 december, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts