Simon O Pettersson - Sydtysk afton

Simon Pettersson – Fil. stud. med breda humanistiska intressen. Skriver i flertalet genrer. Söker inte medvetet att skriva i någon viss stil, men i den mån han kan analysera sina egna ...

Av: Simon O Pettersson | 25 juni, 2012
Utopiska geografier

Baksmällan

Så där ja. Då är valfesten över för den här gången, och valvakan har övergått i politisk baksmälla. Det blev också som jag befarat. Oskuldens tid är över. Nu tänker jag ...

Av: Ulf Persson | 23 september, 2010
Gästkrönikör

I skuggan av ljuset. Om Gregory Crewdson

Ingenting kan väl vara mer trendriktigt inom konstvärlden just nu än foto. Kulturhuset i Stockholm har dock satsat på denna konstform i ett antal år och har generöst bjudit på ...

Av: Nancy Westman | 26 mars, 2011
Konstens porträtt

Ett anständigt liv? Romernas situation i Sverige

På teve visas ett program om de sju dödssynderna, varav likgiltigheten är en. Mötet människor emellan inrymmer ett hopp om att bli förstådd. Utan förståelse infinner sig likgiltigheten, man ...

Av: Lilian O. Montmar | 23 februari, 2010
Essäer om samhället

Till slut, en början



och flygningen över härvarande moln  längs en slinga av himmel  oändligen någon.

A. Jag har glömt bort hur man skapar. Jag vet inte ens vad det är. Jag väntar på idén, det tankefenomen ur vilket saker sägs börja. ”Idé: 1. Föreställning, tanke, uppslag”. Alltså finns sådant? Uppslag antyder början. Någon fick en idé – men varifrån? Det är orimligt att tänka sig att en idé uppstår från ett ingenting, men är det inte vad man föreställer sig när man vågar påstå att man skapat?

Men ändå skriver jag. Ändå har jag börjat. Märk väl: skriver - mitt i handlingen – verbets presensform erkänner ingen början, inget ursprung.

Och så resan från punkt A till punkt B

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Avgång 12:40 lokal tid,

och flygningen över härvarande moln

längs en slinga av himmel

oändligen någon.

Skriver Wislawa Szymborska och jag tänker: Det finns ingen egentlig början.

Det finns tillfällen då jag upplever att allting är ovant, till och med det upprepade. Jag kan se en vattendroppe falla efter en annan och inte förstå någonting. Kanske är det just fallet som fascinerar? Vad är att falla? Att befinna sig mellan takpannor och mark, eller att gå från bestämd punkt A till punkt B? Det är det pågående som underhåller och förvirrar mig. Där någonting föds är någonting redan levande, något tar vid eller fortsätter i en kedja av händelser. Jag talar inte om ringen, inte om det ständigt återskapande - men om det lösa, plana. Endast sträckan mellan punkterna. Det är inte en tom sträcka, men inte heller är den fylld av någonting särskilt eller beständigt – den har ingen riktning, den bara befinner sig. Ett ljud som uttalas, en ton – men innan ljudet är ingen tystnad. Läpparnas rörelse, tungans. Stämbanden vibrerar. Tanken. Och innan den? 

Jag skriver, jag talar, jag tänker - men vad?

På ett tåg hörs hjulen slå mot marken så länge tåget rullar. Stannar det hörs något annat. Med mina händers rörelser blir texten till. Kanske är allting i rörelse och ingenting stilla? Kanske är stillhet bara inandningen som följer på utandningen som följer på inandningen? Den är ingen början, men är samtidigt en.

Vi lär oss genom att iaktta det upprepade. Upprepningen tenderar att bli sanning - om jag upplever något flera gånger än en förväntar jag mig att det ska hända igen. En penna som släpps förväntas falla neråt för att den tidigare gjort det. Jag vet - detta lyder tyngdlagen – den dras till jorden för att pennan har en massa och jorden har en massa, de attraherar varandra. Om pennan hade en större (ofantligt mycket större) massa skulle jorden istället dras mot pennan. En början? Ett slut? Orsak och verkan? Detta förstår jag ingenting av, och jag vet inte hur vi kan veta. Kanske är gravitation bara en uträkning, något som förväntas hända nästa gång någon låter någonting falla. Är sanningen själva upprepningen?

Jag är ingen schlager,

jag råkar bara handla om samma saker.

Menar Kristina Lugn, och kanske finns i hennes ord en större sanning. Vad är en tanke om inte en reaktion på någonting annat? Någonting gammalt som tagit en annan form? Kanske befinner vi oss bara här för att vara samma saker som låtsas vara andra saker? Jag skriver, jag talar, jag tänker - men vad? Inget nytt, inga texter, ingen början - istället bara imitationer av det redan sagda och tänkta. Upprepningar, experiment med liknande resultat. Kanske gör det ingenting, kanske är det bara så det är. Det är att (i dubbel bemärkelse) finna sig i en mångtydig värld framskriven av andra, att fortsätta skriva den.

I texten uppstår ändå lika gåtfullt – det nya. Det skrivna vill säga något om någonting, men jag har tappat orden. Föreställ er detta: pennans massa växer sig med tiden större än jordens. Den förra meningen blir en ledtråd: kanske är allting uppdiktat? Egentligen är det pennan som drar jorden mot sig genom att skriva fram den? Att skriva fram någonting ur ingenting, att genom fantasin skapa sig en värld?

Jag vet att det skapas och att det har skapats. Men att skapa? Om något har en början, ett ursprung, eller om det egentligen bara fortsätter? Jag tänker på Inger Christensen:

Jag är ingen schlager,  jag råkar bara handla om samma saker.grenarna finns, vinden som lyfter dem
finns, och grenarnas enda teckning

av just det träd som kallas eken finns,
av just det träd som kallas asken, björken,
cedern finns, och teckningen upprepad

finns, i trädgårdens grus finns
även gråten, och mjölkört och gråbo finns,
gisslan, grågåsen, grågåsens ungar;

Oändliga variationer, och ändå avgränsade från varandra. Om det enda som finns är tillstånd i förändring är ingenting nytt, men ingenting heller gammalt – allting är alltings orsak och verkan. Det som finns är bara vant och ovant. Saker en sett och gjort eller inte sett eller gjort ännu. Upptäckter kanske, inte nyheter. En kanon, ett tema.

Jag påstod en gång, som om jag visste, att det inte finns någon egentlig början. Men början finns där jag bestämmer den. Jag har börjat och jag ska sluta, sedan fortsätter det så. Att skapa är kanske bara att svara på en fråga en själv måste formulera. Och frågan är, var i detta myller av redan varande, i detta föränderliga pågående, börjar det? Ur en kanon ska någonting nytt ta form – kan det? Jag svarar: det kan börja på A.

 

Kajsa Eriksson

Bilder: Hebriana Alainentalo

Ur arkivet

view_module reorder

Statist hos Roy Andersson

Inte många kan ha missat att Roy Andersson tog hem Guldlejonet på filmfestivalen i Venedig med sin nya film ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”. En sen ...

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 30 september, 2014

Rudolf Steiner i Berlin 1900

Varför Steiner? Varför inte?

Reflexioner kring Kristofferskolan och Waldorf-pedagogik, värd att uppmärksammas.

Av: Annakarin Svedberg | Övriga porträtt | 23 juni, 2016

Skendränkning i demokratins namn

Foto: Uniforum Är västvärldens bristande intresse för moraldiskussion om möjligt ett mer grundläggande hot än terrorismens våld? Tobias Lundberg resonerar om Thomas Pogges teorier. I en intervju i det amerikanska tv-programmet The ...

Av: Tobias Lundberg | Gästkrönikör | 05 Maj, 2008

Benjamin 30

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 10 mars, 2012

Umberto Eco, Sverige och kyrkogården

Alexandria, Alessandria på italienska, ligger inte i Egypten. Åtminstone inte bara där. Det finns faktiskt en stad i Piemonte, i norra Italien, som heter så. Staden fick namnet av en ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 24 oktober, 2011

När tvetalan slickar

När tvetalan slickar poetens munnar smäckra Katarina Frostensons dikt är en välfunnen bild av språkets oförmåga att sammanfalla med världen och dess faktiska och konkreta uttryck. Trots rötter i konkretismen och ...

Av: Mårten Björk | Essäer om litteratur & böcker | 25 september, 2007

Toleransens dilemma del 1 av 2

Ohyggligheterna i Syrien. Ockupationen på Västbanken. Förtrycket i många muslimska länder. Galna kristna, som sätter eld på Koranen. Kongo Kinshasa. Guds befrielsearmé i Centralafrika. Muhammedkarikatyrerna. De fruktansvärda övergreppen på kvinnor ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer | 08 oktober, 2012

Goebbels - den intelligente fanatikern

  Goebbels bland gymnasiekamrater 1916. Goebbels - den intelligente fanatikern Kejsardömet står i full blomning när Paul Joseph Goebbels föds 1897 i småstaden Rheydt strax nordväst om Köln. Efter segern över Frankrike drygt ...

Av: Bo I Cavefors | Essäer om samhället | 25 januari, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts