Paris, den inre staden

"La place de l'étoile", Patrick Modianos första roman från 1968, inleds med en judisk anekdot. En tysk officer ställer 1942 en fråga till en ung man: ”Ursäkta min herre, men ...

Av: Matthias Andersson, Mikael Furugärde | 26 februari, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Foto: Alexandre Buisse

Ett möte med en igelkott

Då jag vandrade hemåt en dag, i min sommarpräglade ledighet, skedde någonting märkvärdigt i all sin vardaglighet.

Av: Robert Halvarsson | 19 juli, 2017
Gästkrönikör

Bengt Lidforss. Den röde docenten

Det väckte ett enormt uppseende och mycket ont blod: En ensam vit mössa guppande i havet av gråa kepsar. En student bland arbetarna på en demonstration den första maj! Malmö ...

Av: Crister Enander | 20 april, 2009
Litteraturens porträtt

Belvy Methan

Slutet eller en ny början?

Om någon om 70 år lyckas läsa detta innebär det att mänskligheten lyckades besinna sig och förenas i en aldrig tidigare skådad kamp för överlevnad mot naturens krafter. Naturens hämnd ...

Av: Richard Conricus | 17 Maj, 2017
Reportage om politik & samhälle

Om smak, dialog och estetik




Gunnar D HanssonSyftet i Gunnar D Hanssons Var slutar texten? är dels att jämka förhållandet mellan författaren som litteraturvetare och som essäist, dels parallellt att definiera ett nytt ämne vid Göteborgs universitet. Det handlar om en man som söker sin nya roll. Från litteraturvetare och lärare har han gått och blivit lärare i det nya akademiska ämnet Litterär gestaltning. Till den änden söker han dels en berättelse där han själv ingår, dels en historia för den nya institutionen. Det finns en motivisk puls genom boken.

Återkommande är frågan om ”konstnärlig forskning”. Skönlitteratur kan ses som en sådan forskning. Ett exempel är essän: där blir författarens erfarenhet i vardagslivet – med dess olika privata och samhälleliga tillstånd och situationer – bas och replipunkt även i texter om litteratur, samtidigt som han kan använda sig av vetenskapen. Det subjektiva som man söker undvika i akademisk forskning finns i essän och därmed möjligheten till dialog; utan ett jag, inget du, och ingen dialog. Essän började, brukar man förenkla, med Montaigne. Dess väsen har av Georg Lukács beskrivits som ”Gestaltung des Gestalteten”, gestaltning av det gestaltade. Därmed blir den en kritisk instans till fel i rådande hegemonier. Vad dessa fel kan vara, återkommer jag till.

Titelessän inleds med citat av Emily Dickinsons brev till T W Higginson, vilket slutar med ”Vill ni bli min uppfostrare, Mr H.?”: en inbjudan till samtal. Boken består av tre essäer, ett fingerat brev till filosofen David Hume, och ”Sex nedslag i 1800-talet”. Titelessän är direkt inriktad på samtal i gruppen för Litterär gestaltning. I Dickinsons brev finns en nyckel, användbar också utanför univer­sitetet: ”Vad vi söker i konst är samma sak som krävs för att konst ska bli till”. Om essän är gestaltning av det gestaltande, innebär det att en god läsare är en god skribent, och möjligen en god livspraktiker.

Boken blir en apologi för den nya institutionen via försök från författaren att; utifrån en syn på människan och hennes natur; förstå varför den just i våra dagar fyller ett tomrum. I bakgrunden tecknas vårt post-välfärdssamhälle där företagen profiterar på konstruerade behov och skapar en konsumtionsrytm där själva ytans inpräglade bilder kapar traditionen och vår egen historia. Människan isolerad vertikalt, i historien, kan bli en främling även horisontellt, med snäv tankegrund för sina handlingar. Om ett pluralistiskt och traditionsklart samhälle ersätts av mediaindistrins utbildande i dålig smak, för även detta är en utbildning, skapas en historia vars karaktär är historielös, eller polyfont virtuell, och det leder också till attityder och synsätt i det triviala.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Gunnar D Hansson är en bock i örtagården. Han ser det nya ämnets historiska föregångare som den del i den tidiga folkrörelsen som var både potentiellt samhällskritisk och en skola som skärpte blicken för litterära kvaliteter. Han hoppas att den ska kunna skapa sin egen dialogiska normativitet ”lik­som…folk­rörelsernas bildnings­verksamhet, på en och samma gång präglad av ideal och distans. Det viktiga är inte vad man gör utan hur man förändras”.

Men han erinrar sig snabbt att individuella förmågor inte bara kan utvecklas i gruppsamtal, utan kanske oftare i det direkta samtalet mellan läsaren och författaren. Ett läsande och växande, där vi kan upptäcka och få intuition för vad i det triviala som betyder något för helheten; hur vi där, i ett samspel mellan detalj och helhet – vår livssyn och det vi funnit som vår lämpliga personliga ton – kan göra framsteg. Ambitionen att lära känna världen kan ta sig olika former.

I det tidiga svenska 1900-talet uppstod en folkrörelse av individer som strävade efter bildning och medborgerligt inflytande, och en metod var samtal om textläsning. ”Dessa samtal uteslöt inte egenart. De unga författarna var varandra ett andligt stöd, och i samtal skärpte de blicken för det konstnärliga kravet.” Eyvind Johnson, GDH.s exempel, blev medarbetare i den ungsocialistiska och anarkistiska tidskriften Brand; vars redaktör C J Björklund fick gå i landsflykt till Berlin, där han umgicks med den likaså landsflyktige Vilhelm Ekelund.

Här finns då en utomakademisk tradition för det akademiska Litterär gestalt­ning. GDH:s kritik mot högskolorna är att de alltmer styrs för att tillgodose marknaden, men han ser också att litteratur- och konstvetenskap formaliseras till diskurser med objektiva motiveringar och krav som fjärmar dem från den existensiella och samhälleliga samtiden, stadd i stark förändring. I konstnärlig forskning finns också icke-diskursiv kunskap. Och faktum är att Hanssons bok just är en blandning av vetenskap och konst; ibland går den över i dikt.

Vad kan sättas emot den värderelativism som uppstått i spåren från David Humes och Kants ifrågasättande av objektiva absoluta sanningar? Fantasi, uppfinningsförmåga och omdöme. Förmågan att genom erfarna iakttagelser – empiri – på vissa punkter i ett socialt sammanhang tänka själv, det vill säga uppfatta något som personligt sant, se sammanhang och, vad gäller författaren, gestalta dem i en dialektisk fortgång. Hume visar sig ha gått vidare från lexikon­hume, han som väckte Kant ur en dogmatisk slummer. I essän om varför Homeros fortfarande är aktuell (för Sven Delblanc, betydligt senare, var Homeros den störste epikern) finner Hume svaret i att människans natur är sig lik, och att i den europeiska litteraturhistorien är det som vi kallar klassiker verk som lyckats på ett ”tidlöst” sätt uttrycka det mänskliga. För Samuel Johnson, landsman och samtida med Hume, är Shakespeare mer än en filosof, ty han visar människans natur i dess mångfald.

Med anledning av David Humes essä om smak, Of the Standard of Taste (ingår i Liv, tragedi och smak, övers. Teddy Brunius), skriver GDH brev till författaren. Förmågan att uppfatta ett konstverk ”blir till ett med de positiva kvaliteter som alstras i mottagarens sinne” – och hur olika kan inte mottagarnas sinnen vara beroende på personlighet, klasstillhörighet, bildning osv. Estetik och moral kan höra ihop; smak blir något moraliskt anvisande; den sätter det person­liga sinnelaget och dess grund för handlande framom ”läseriet”, teoretiserandet. För Vilhelm Ekelund var att bli en ”god läsare” att lyssna sig till tonen hos författaren och så skapa sig ett samtal, ett förhållande.

Det förekommer att en sådan insikt lett till någon sorts elitism; här blir den tvärtom nyckeln till en demokratisk livssyn: vi är alla existentiellt jämlika, och var och en måste få utvecklas efter sin förmåga. När essäisten Montaigne förs på tal, sägs att avsändaren är aristokrat, adressaten demokrat. ”Varför är den kloke ond, varför är den dumme god? Varför är allt en trasa?” Det goda är inte självklart den bildades egenskap. Vi lever i en miljö som inte är läsbar. Den tysta kunskapen, och sinnelaget, är, kunde man säga, analfa­betiskt. Och i dessa förutsättningar kan litteraturen, både som flykt från det givna och vanebundna, och som erfarenhets­saklig dialog, för dem som är så funtade, få en plats.

Den slutsats man kunde dra, även om författaren undviker slutsatser, är att essäisten är lämplig som lärare i det nya ämnet Litterär gestaltning, och att där texten slutar och samtalet tar vid är även studenterna essäister, med möjlighet att blanda subjektivitet och vetenskap i en dialog, där ”smaken” i humesk och lars­ahlinsk mening hos var och en inte bara respekteras utan ses som en reell förutsättning för samtalet. Läraren är litteraturvetare, och blir därmed en hand­ledare i poetik.

Jag påstod att det finns en enhetlig motivisk puls i boken, men den bryts i det avslutande partiet. Här framträder GDH som den samlare han redan, genom citaten från bland andra Emily Dickinson och Hume, visat sig vara. I sex exempel från 1800-talets svenska litteratur får vi mycket vitala, språkligt viga och starkt sakliga avsnitt som pendlar mellan kritik och essä.

Den sista avdelningen är nog den mest avspända; här slipper litteraturvetaren bråka med essäisten; det är en glad beundrare som presenterar stycken av bland andra Johan Erik Rydqvist, Almqvist och Ellen Key.

 

Gunnar Lundin

Ur arkivet

view_module reorder

Dataspel som konst

I USA finns det många förespråkare, med professor Henry Jenkins från MIT i spetsen som menar att dataspel är en konstform, precis som litteratur, film och bildkonst. Man kan väl ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 14 december, 2008

Min vän Arthur

Paris den 24 oktober, 1890 Bäste monsieur, jag har läst ert brev angående er önskan om att jag ska skriva några rader om min vän Arthur Rimbaud. Jag har själv planer på ...

Av: Jonas Wessel | Litteraturens porträtt | 28 januari, 2013

Operasångare är också människor - Festtage Berlin 2010

Först var det Placido Domingo som ställde in och efter honom följde fyra andra i "Simon Boccanegra" och det var lite av ett B-lag som stod på Staatsopers scen ...

Av: Ulf Stenberg | Reportage om scenkonst | 15 april, 2010

Oskuldens svärta

Oskuldens svärta Musikens svarta pärla, Jimi Hendrix, porträtteras av tidningen Kulturens Bo I Cavefors som finner annorlunda meta-akustiska ritninga­r i kultfiguren från Seattle.  Svarta madonnor vittnar om Kyrkans självkännedom: allt ...

Av: Bo Cavefors | Essäer om musik | 11 mars, 2007

Om Marie Ndiaye

1990 publicerades på Editions de Minuit  En famille av den då 23-åriga Marie Ndiaye, en roman som höjdes till skyarna av snart sagt hela den franska kritikerkåren. I fokus en ...

Av: Eva-Karin Josefson | Litteraturens porträtt | 18 juli, 2014

Hänt i skvättet 11

 

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 09 december, 2013

Döden varar i oändliga evigheter

Jag har nog fortfarande inte kommit över chocken. Jag är nog i det som allmänt brukar kallas för CHOCKTILLSTÅND och som kan drabba människor när de har fått reda på ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 22 februari, 2012

Ett vi utan gränser

Ett vi utan gränser Stefan Villkatt var en av flera som besökte Göteborgs bokmässa på uppdrag av tidningen Kulturen. Bokmässan förvandlas ständigt. I stora delar av mässområdet är inte alls böcker ...

Av: Stefan Villkatt | Kulturreportage | 28 september, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.