John Updike, rovdjursinstinkten och förloraren

Villa ligger invid villa. Likt rader av fyrkantiga lådor fyllda av välordnat och välartat medelklassliv i ändlösa rader. De välklippta gräsmattorna. De välkammade barnen. De skinande leendena. Männen som firar ...

Av: Crister Enander | 17 februari, 2009
Litteraturens porträtt

Benjamin 30

   

Av: Håkan Eklund | 10 mars, 2012
Kulturen strippar

Loserförfattarfabrikens bläckdirektören in spe personporrträttet

  Nöring, f. övrigt avlägset anförvantande(skrivmaskins)bandet till den förmögna och oresonliga familjen Stoff, bläckdirektör in spe för Loserförfattarfabrikens vidräkning, ur den självanställningsregistreingsmaskinen finns noterat 1650 dyker patronymen Nöring (Stoff) opp i annalerna, parentesens betydelse än ...

Av: Stefan Hammarén, Christofer Nöring | 25 mars, 2013
Stefan Hammarén

”Så lunka vi så småningom!” Bellmans musik- och berättarkonst

Carl-Michael Bellman använde som skald både texten och musiken i sitt skapande och uppnådde med detta dubbla verktyg ett djupare och mer accentuerat uttryck än vad som varit möjligt med ...

Av: Benny Holmberg | 20 februari, 2013
Litteraturens porträtt

Om smak, dialog och estetik




Gunnar D HanssonSyftet i Gunnar D Hanssons Var slutar texten? är dels att jämka förhållandet mellan författaren som litteraturvetare och som essäist, dels parallellt att definiera ett nytt ämne vid Göteborgs universitet. Det handlar om en man som söker sin nya roll. Från litteraturvetare och lärare har han gått och blivit lärare i det nya akademiska ämnet Litterär gestaltning. Till den änden söker han dels en berättelse där han själv ingår, dels en historia för den nya institutionen. Det finns en motivisk puls genom boken.

Återkommande är frågan om ”konstnärlig forskning”. Skönlitteratur kan ses som en sådan forskning. Ett exempel är essän: där blir författarens erfarenhet i vardagslivet – med dess olika privata och samhälleliga tillstånd och situationer – bas och replipunkt även i texter om litteratur, samtidigt som han kan använda sig av vetenskapen. Det subjektiva som man söker undvika i akademisk forskning finns i essän och därmed möjligheten till dialog; utan ett jag, inget du, och ingen dialog. Essän började, brukar man förenkla, med Montaigne. Dess väsen har av Georg Lukács beskrivits som ”Gestaltung des Gestalteten”, gestaltning av det gestaltade. Därmed blir den en kritisk instans till fel i rådande hegemonier. Vad dessa fel kan vara, återkommer jag till.

Titelessän inleds med citat av Emily Dickinsons brev till T W Higginson, vilket slutar med ”Vill ni bli min uppfostrare, Mr H.?”: en inbjudan till samtal. Boken består av tre essäer, ett fingerat brev till filosofen David Hume, och ”Sex nedslag i 1800-talet”. Titelessän är direkt inriktad på samtal i gruppen för Litterär gestaltning. I Dickinsons brev finns en nyckel, användbar också utanför univer­sitetet: ”Vad vi söker i konst är samma sak som krävs för att konst ska bli till”. Om essän är gestaltning av det gestaltande, innebär det att en god läsare är en god skribent, och möjligen en god livspraktiker.

Boken blir en apologi för den nya institutionen via försök från författaren att; utifrån en syn på människan och hennes natur; förstå varför den just i våra dagar fyller ett tomrum. I bakgrunden tecknas vårt post-välfärdssamhälle där företagen profiterar på konstruerade behov och skapar en konsumtionsrytm där själva ytans inpräglade bilder kapar traditionen och vår egen historia. Människan isolerad vertikalt, i historien, kan bli en främling även horisontellt, med snäv tankegrund för sina handlingar. Om ett pluralistiskt och traditionsklart samhälle ersätts av mediaindistrins utbildande i dålig smak, för även detta är en utbildning, skapas en historia vars karaktär är historielös, eller polyfont virtuell, och det leder också till attityder och synsätt i det triviala.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Gunnar D Hansson är en bock i örtagården. Han ser det nya ämnets historiska föregångare som den del i den tidiga folkrörelsen som var både potentiellt samhällskritisk och en skola som skärpte blicken för litterära kvaliteter. Han hoppas att den ska kunna skapa sin egen dialogiska normativitet ”lik­som…folk­rörelsernas bildnings­verksamhet, på en och samma gång präglad av ideal och distans. Det viktiga är inte vad man gör utan hur man förändras”.

Men han erinrar sig snabbt att individuella förmågor inte bara kan utvecklas i gruppsamtal, utan kanske oftare i det direkta samtalet mellan läsaren och författaren. Ett läsande och växande, där vi kan upptäcka och få intuition för vad i det triviala som betyder något för helheten; hur vi där, i ett samspel mellan detalj och helhet – vår livssyn och det vi funnit som vår lämpliga personliga ton – kan göra framsteg. Ambitionen att lära känna världen kan ta sig olika former.

I det tidiga svenska 1900-talet uppstod en folkrörelse av individer som strävade efter bildning och medborgerligt inflytande, och en metod var samtal om textläsning. ”Dessa samtal uteslöt inte egenart. De unga författarna var varandra ett andligt stöd, och i samtal skärpte de blicken för det konstnärliga kravet.” Eyvind Johnson, GDH.s exempel, blev medarbetare i den ungsocialistiska och anarkistiska tidskriften Brand; vars redaktör C J Björklund fick gå i landsflykt till Berlin, där han umgicks med den likaså landsflyktige Vilhelm Ekelund.

Här finns då en utomakademisk tradition för det akademiska Litterär gestalt­ning. GDH:s kritik mot högskolorna är att de alltmer styrs för att tillgodose marknaden, men han ser också att litteratur- och konstvetenskap formaliseras till diskurser med objektiva motiveringar och krav som fjärmar dem från den existensiella och samhälleliga samtiden, stadd i stark förändring. I konstnärlig forskning finns också icke-diskursiv kunskap. Och faktum är att Hanssons bok just är en blandning av vetenskap och konst; ibland går den över i dikt.

Vad kan sättas emot den värderelativism som uppstått i spåren från David Humes och Kants ifrågasättande av objektiva absoluta sanningar? Fantasi, uppfinningsförmåga och omdöme. Förmågan att genom erfarna iakttagelser – empiri – på vissa punkter i ett socialt sammanhang tänka själv, det vill säga uppfatta något som personligt sant, se sammanhang och, vad gäller författaren, gestalta dem i en dialektisk fortgång. Hume visar sig ha gått vidare från lexikon­hume, han som väckte Kant ur en dogmatisk slummer. I essän om varför Homeros fortfarande är aktuell (för Sven Delblanc, betydligt senare, var Homeros den störste epikern) finner Hume svaret i att människans natur är sig lik, och att i den europeiska litteraturhistorien är det som vi kallar klassiker verk som lyckats på ett ”tidlöst” sätt uttrycka det mänskliga. För Samuel Johnson, landsman och samtida med Hume, är Shakespeare mer än en filosof, ty han visar människans natur i dess mångfald.

Med anledning av David Humes essä om smak, Of the Standard of Taste (ingår i Liv, tragedi och smak, övers. Teddy Brunius), skriver GDH brev till författaren. Förmågan att uppfatta ett konstverk ”blir till ett med de positiva kvaliteter som alstras i mottagarens sinne” – och hur olika kan inte mottagarnas sinnen vara beroende på personlighet, klasstillhörighet, bildning osv. Estetik och moral kan höra ihop; smak blir något moraliskt anvisande; den sätter det person­liga sinnelaget och dess grund för handlande framom ”läseriet”, teoretiserandet. För Vilhelm Ekelund var att bli en ”god läsare” att lyssna sig till tonen hos författaren och så skapa sig ett samtal, ett förhållande.

Det förekommer att en sådan insikt lett till någon sorts elitism; här blir den tvärtom nyckeln till en demokratisk livssyn: vi är alla existentiellt jämlika, och var och en måste få utvecklas efter sin förmåga. När essäisten Montaigne förs på tal, sägs att avsändaren är aristokrat, adressaten demokrat. ”Varför är den kloke ond, varför är den dumme god? Varför är allt en trasa?” Det goda är inte självklart den bildades egenskap. Vi lever i en miljö som inte är läsbar. Den tysta kunskapen, och sinnelaget, är, kunde man säga, analfa­betiskt. Och i dessa förutsättningar kan litteraturen, både som flykt från det givna och vanebundna, och som erfarenhets­saklig dialog, för dem som är så funtade, få en plats.

Den slutsats man kunde dra, även om författaren undviker slutsatser, är att essäisten är lämplig som lärare i det nya ämnet Litterär gestaltning, och att där texten slutar och samtalet tar vid är även studenterna essäister, med möjlighet att blanda subjektivitet och vetenskap i en dialog, där ”smaken” i humesk och lars­ahlinsk mening hos var och en inte bara respekteras utan ses som en reell förutsättning för samtalet. Läraren är litteraturvetare, och blir därmed en hand­ledare i poetik.

Jag påstod att det finns en enhetlig motivisk puls i boken, men den bryts i det avslutande partiet. Här framträder GDH som den samlare han redan, genom citaten från bland andra Emily Dickinson och Hume, visat sig vara. I sex exempel från 1800-talets svenska litteratur får vi mycket vitala, språkligt viga och starkt sakliga avsnitt som pendlar mellan kritik och essä.

Den sista avdelningen är nog den mest avspända; här slipper litteraturvetaren bråka med essäisten; det är en glad beundrare som presenterar stycken av bland andra Johan Erik Rydqvist, Almqvist och Ellen Key.

 

Gunnar Lundin

Ur arkivet

view_module reorder
Roman Anthin. Foto: Gotlands Tonsättarskola

Kejsarens nya kläder – Möte med Ramon Anthin

Tonsättareleverna lärde sig att hantera hela processen för komponerande från den första idén, från embryot, till framförandet av det egna stycket. Komponerande och dirigerande skulle gå hand i hand, en ...

Av: Ineta Svärd | Essäer om musik | 24 juni, 2015

Ur led är tiden – en betraktelse nu när vi ställt tillbaka klockan

När högertrafiken infördes klockan fem på morgonen den 3 september 1967 stod alla bilar stilla en kort stund, och körde sedan vackert över på andra sidan mot vad de var ...

Av: Ivo Holnqvist | Gästkrönikör | 31 oktober, 2017

Turbulenta skyar – ett porträtt av Vincent van Gogh…

Jag ligger på rygg. Himlen virvlar högt där uppe. Några kråkor cirkulerar över mitt huvud. Jag hör pojkarnas uppjagade röster och grimaserar åt den djupsvarta smärtan i bröstkorgen och magen ...

Av: Jonas Wessel | Konstens porträtt | 24 maj, 2013

Huset som kay fisker ritade 1930

Om ett märkvärdigt hus, ritat av Kay Fisker

I Köpenhamns burgna norra stadsdelar finns mängder av vackra villor. Häromdagen var vi bjudna på lunch i en av de intressantaste, i Charlottenlund på en behaglig villaväg kantad av kastanjeträd ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 24 oktober, 2017

Tänk om du vore ditt första steg - och ut i rymden?!

Om Hanna Hallgrens diktande Fredag ger mig en bukett blommor som jag inte vet namnet på, ingen vet vad de heter. Jag har frågat på torget där de står men ...

Av: Eleonora Bru | Litteraturens porträtt | 05 juli, 2008

Den poetiska Eddan enligt Lars Lönnroth

Vårt behov av översättare och översättningar är omättligt. Men den yrkeskategorins ansträngningar har inte särskilt ofta uppskattats eller förtjänst. Av slentrian har försvenskningarna antingen förbigåtts helt i bokrecensionerna, eller så ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 03 september, 2017

Fragment av surrogatpyret XII

Vi sprecke, tjompe å bultre oss ut i hallen me Tjååsers livaktit galna jiayu cunyanlegend ekande i skallarna (”Our firste fo, the serpent Sathanas...kitte his throte, and in a pit ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 18 december, 2007

William Blakes tankevärld

Det andliga klimatet: en kort historikUnder renässansen fanns en bildpoesi, Emblem-Poetry. En bildpoesi som byggde på den vid denna tid rådande mystikens kosmologi. Blake kan räknas till efterföljarna av denna ...

Av: Violet Tengberg | Essäer om konst | 16 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.