Gilda Melodia

Underkastelse

Gilda Melodia om terrorism, monoteism och underkastelse.

Av: Gilda Melodia | 30 november, 2015
Gilda Melodia

 från Nörrebro i Köpenhamn

Urbanismer eller på den andra sidan av staden

I Paris finns en standardmeter i extra beständigt metall som utgjorde referens till snart sagt allt som skulle mätas i den naturvetenskapliga begynnelsen på 1700-talet.

Av: Jesper Nordström | 17 juni, 2016
Essäer om konst

Rom 1892  Piazza Navona

Mats Waltrè Två dikter

Två nya dikter av Mats Waltrè

Av: Mats Waltrè | 02 juni, 2016
Utopiska geografier

Kapitel som visserligen icke är slutfört men har utlösning på slutet

I senare pannrysk reklam och television för kaviar, en gumma, så som ryska gummor i merparten och ofta ser ut på ryska landsbygden bortom bergsmassivet, förestod bärgningen av en turistbuss ...

Av: Stefan Hammarén | 22 oktober, 2012
Stefan Hammarén

Tranströmersymposiet – Fåglarna säger ifrån om Nobelpristagaren



Alla vet ju att Tranan är störst!Torsdagen den sjätte går sannerligen till hävderna. Omtumlad av Akademiens besked åkte jag ut på landet för att låta höstvindarna svalka poetpannan. Men inte ens där ville vardagslugnet infinna sig. Som gammal erfaren skådare märkte jag snart att det var turbulens till och med i fågelvärlden.

Vi har en dunge alldeles bakom huset, lärkträd förresten, och där pågick något ytterst märkligt. Ett sammelsurium av fågelröster som alla verkade ha synpunkter på pristagaren – ja, jag har aldrig upplevt något liknande. Som tur var hade jag anteckningsboken med.

Det första jag kunde urskilja var en nötskrika som lät lite bekymrad. Hon oroade sig för fåglarnas ställning i Tranströmers senaste diktsamling, som hon ännu inte lyckats lägga klorna på.

”Hur så?” undrade en gulsparv.

”Jo”, sa skrikan, ”det började ju så bra då 1954 i debutboken, med lärka och fiskgjuse redan på första sidan. Och sen har det faktiskt varit ganska gott om oss i hans böcker. Det är vråkar och trutar och trastar och hökar i åtminstone var femte dikt!”

”Jojo”, sa örnen. ”Men vad gör han med oss? Det är ju till att ta sig friheter! Jag säger bara: metaforer… Mig ville han korsa med en mullvad i en av sina verser. Fatta! Mullvad!! Hur skulle det se ut? Jag bara frågar”, sa han och snörpte på kroknäbben.

Nu blandade sig näktergalen i leken:

”Håll ut, näktergal står det på sidan 72, och jag är glad för det omnämnandet! Jag har faktiskt känt mig lite marginaliserad i postmoderniteten. Annat var det på Stagnelii tid! Ack, those were the nights…”

Skogsduvan for upp med klatschande vingar:

”Marginaliserad? Ha! Du skulle bara veta. Visserligen finns jag också med på ett hörn, men vad hjälper det? Nuförtiden är det ingen som vet vem jag är. Nej, nu är det bara turkduvor som gäller.”

”Du. Flyg hem till Sjöbo, sa rosenfinken, som också hade invandrarbakgrund.

Varpå en koltrast hoppade fram och kråmade sig:

”Alltså, jag blev ju vald till nationalfågel får några decennier sen, och nu har jag fått en poetkollega. Vi har mycket gemensamt!

”Avadå, sa en bofink lite småsurt (hon var från Malmö).

”Jo, sa trasten vidlyftigt. ”Jag och Trastströmer är ju så att säga de…smakfullt svävande klarinetterna i orkestern.”

En skata skvattrade till:

”Klarinett säger du? Karln är ju pianist! Det var väl därför han ville skriva om mig, jag är ju svart och vit som pianotangenterna… Fast det var jobbigt att posera för den där haikun i Den stora gåtan.”

Nu gick stjärten som en metronom på henne.

”Jag fick springa fram och tillbaka över det där förbaskade fältet i gott och väl en kvart innan han var färdig. Flyga var det inte tal om. Nej. Av nån anledning skulle det springas…

Här fick jag kramp i stenografhanden. Det var ett rent otroligt tjabbande i dungen. Men det blev den högresta tranan som fick sista ordet. Han lutade sig ner mot sina betydligt mindre bryllingar – vilket tog en liten stund:

”Nationalskald och Nobelpris – med ett sånt efternamn behövs ingen hajp.”
Han tog några danssteg och blåste en fanfar.
”Alla vet ju att Tranan är störst!”

 

Niklas Törnlund

 

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Sixtinska kapellets tak  Foto CCBY2.5

Människan som ögonblicksvarelse sett ur evighetens synvinkel

Marcus Myrbäck om Mellan tid och evighet. Eskatologiska perspektiv i den tidiga kyrkan

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 10 mars, 2017

Ett slags möte med Pentti Saarikoski

En författare bland många, som det sällan talas om numera, och inte tidigare heller, här i Sverige, är och var det stora språkgeniet Pentti Saarikoski. En helt otrolig människa på ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 16 maj, 2017

Magnus Göransson

En höstkrönika

Här kommer natten, här kommer mörkret, nu kommer hösten. Plötsligt står den där med all sin fundamentala jävlighet och långsamt knackar på din dörr. Inte för att du tyckt sommaren ...

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 11 oktober, 2016

Vår eviga väntan är alltid klasslös

Det finns vissa emotioner som är gemensamma för alla människor. Vissa känslor yttrar sig likvärdigt oavsett vem du är, hur din bakgrund ser ut, hur du är eller hur du ...

Av: Julia Thoresson Berkquist | Gästkrönikör | 07 mars, 2012

Som ett skillingtryck med många verser

Handlingen är som ett gammalt skillingtryck: "Gift kvinna älskar berömd ungkarl. Han planerar en hjältemodig upptäcktsresa. De har hemliga möten. Mannen ifråga startar sin farliga färd. Den slutar tragiskt ...

Av: Annagreta Dyring | Essäer | 12 juni, 2011

En politisk ontologi? Om Giorgio Agambens Homo sacer

Vad skulle det innebära att tänka oss politikens ontologi? Som ett politikens ursprung? Före värdeomdömen och olika politiska ideologier och partier. Frågorna ställs av översättaren Sven-Olof Wallenstein i efterskriften till ...

Av: Marie Hållander | Essäer om religionen | 15 januari, 2011

Kajsa Fraus

Den musik som lyssnar till oss

Människorna spelar och komponerar musik inte bara för att kunna lyssna på sitt eget Själv, de gör det också för att svara på ljudets vädjan.

Av: Kajsa Fraus | Gästkrönikör | 25 maj, 2017

Lillian Ross

Lillian Ross 1918-2017

”Tell you what, Huston said, in his amazed tone. I´m going to show you how we make a picture! And then come out to Hollywood and you can see everything ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 26 september, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.