Niklas Aurgrunn Ögonblick av skräckslagen nåd

Niklas Aurgrunn (tidigare Erixon), född 1962, debuterade i Grupp 84 (W&W) och har vid sidan av otaliga helt misslyckade projekt, en handfull romaner och barnböcker på eget förlag och nåt ...

Av: Niklas Aurgrunn | 10 juni, 2013
Utopiska geografier

Kallets konstruktion

Fotograf: Hans Fredrik Asbjørnsen Kallets konstruktion Fiktions- och verklighetsbegreppet har varit flitigt debatterat i samband med höstens romanutgivning. Hanne Ørstavik, en av Norges främsta författare i den yngre generationen säger bestämt: ...

Av: Theres K Agdler | 05 november, 2007
Litteraturens porträtt

3. Väster

 Å på den ena sidan. Men det är bara om man kommer nerifrån det enskilt liggande lilla bostadsområdet som kallar sig by. Om man fortsätter, om man vandrar bland fåren ...

Av: Väster | 31 december, 2011
Lund har allt utom vatten

Carl von Linné och bildningen

TEMA BILDNING För Carl von Linné utgjorde bildning, forskning och religiösa föreställningar en helhet. Det tycks bli allt svårare att förstå Linné och hans tid. Den populärvetenskapliga litteraturen vill gärna framställa ...

Av: Mikael Mogren | 10 april, 2008
Gästkrönikör

Den sjuka pojken. Fastlåst i en syn med tungan styv som ett horn.



Att läsa Tranströmer är att lära sig ett nytt sätt att se på världen och på oss självaKan dikten, som är ett verbalt medium, fånga det väsentliga i en målning, en teckning eller ett fotografi, och därigenom transformera det till text så att läsaren i läsningen upplever en närvaro till bilden som är jämförbar med att ha bilden framför ögonen? Det intuitiva svaret skulle vara nej. Det är omöjligt, därför att ”en bild säger med än tusen ord”, därför att text och bild opererar inom två helt olika teckensystem, därför att läsarens inre bilder är unika och kan inte kontrolleras och så vidare och så vidare. Men ändå, trots alla dessa invändningar. Om det nu är så att det är omöjligt: varför har författare fortsatt att försöka genom århundradena? Varför har de inte gett upp, trots att filosofer ända sedan Platons tid av olika skäl har avrått från det? Varför är ekfrasen, den bildbeskrivande dikten, en så lockande genre?

Det handlar dels om den dröm som har närts av författare genom alla tider: att få läsaren att se. Litteratur kan göra mycket men kan aldrig på samma självklara och direkta sätt som konsten få oss att se sitt innehåll. Att nå dit, att spränga det egna mediets gränser, är en tanke som fascinerar, oavsett om den fascinationen tar sig uttryck i romantikernas strävan efter allkonstverket eller språkmaterialisternas fokus på textens materialitet, dess yta. Dels tror jag att att det beror på att det trots allt inte är omöjligt, att texten faktiskt kan styra vår inre blick på ett sätt som resulterar i att dikten på sitt sätt kan gestalta och frammana specifika bilder för vår inre blick. Men dikten, som inte i lika stor utsträckning kan använda sig av konstens ikoniska tecken, måste arbeta på ett annat sätt, genom beskrivningar, apostrofering, invokation, ord som fungerar som visuella markörer, referenser till konst och så vidare. Poeten måste alltså använda språkets konventionella teckensystem och olika litterära grepp för att, genom skicklighet och lyrisk kraft, skapa enargeia, åskådlighet, och därigenom förvandla läsaren till åskådare. I varje ekfrastisk dikt kommer ett sådant ögonblick, som förvandlar texten till bild, när språket så att säga blir genomskinligt, ett fönster genom vilket vi kan se de mest storslagna konstverk.

Tomas Tranströmer är en diktare som lyckas med detta. Som poet är han mycket medveten om människans behov av att se, han är medveten om olika mediers förmåga att samspela och samarbeta, och han hyser en grundläggande kärlek till andra konstformer än språkets, vilket litteraturforskaren Niklas Schiöler också har påpekat i flera böcker och artiklar. Utan ägandebehov, utan språkimperialistiska baktankar förmedlar, representerar och transformerar Tranströmer både musik och konst till oss genom sina dikter. Samtidigt som han är alldeles unik i sitt författarskap så anknyter han elegant till den ekfrastiska traditionens olika uttrycksformer.

I dikten som vi nu ska ta del av så ger Tranströmer liv till ett konstverk, han frigör det ur det eviga statiska ögonblick som det gestaltar och erbjuder det rörelse, i ett utbyte präglat av ömsesidig respekt och kärlek. Dikten heter ”Efter anfall” ur diktsamlingen Hemligheter på vägen (1958). Lägg märke till ögonblicket när läsare, eller lyssnaren, får möjlighet att träda in i betraktarens roll!

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den sjuka pojken.
Fastlåst i en syn
med tungan styv som ett horn.

Han sitter med ryggen vänd mot tavlan med sädesfältet.
Bandaget kring käken för tanken till balsamering.
Hans glasögon är tjocka som en dykares. Och allting är
utan svar
och häftigt som när telefonen ringer i mörkret.

Men tavlan bakom. Det är ett landskap som ger ro fast
säden är en gyllene storm.
Blåeldsblå himmel och drivande moln. Därunder i det
gula svallet
seglar några vita skjortor: skördemän – de kastar inga
skuggor.

Det står en man långt borta på fältet och tycks se hitåt.
En bred hatt skymmer hans ansikte.
Han tycks betrakta den mörka gestalten här i rummet,
kanske till hjälp.

Omärkligt har tavlan börjat vidga sig och öppnas bakom
den sjuke
och försjunkne. Det gnistrar och hamrar. Varje ax är tänt
som för att väcka honom!
Den andre – i säden – ger ett tecken.

 Han har närmat sig.
Ingen ser det.

Han har närmat sig. Ingen ser detDet finns två tydliga, yttre kontexter i dikten. Dels sjukdomssituationen; vi möter en pojke som troligtvis just har haft ett epileptiskt anfall, det tyder uttrycket ”tungan styv som ett horn” på, samt det faktum att hans käke är lindad, antagligen för att undvika att han skadar sig. Sjukdomskontexten kan kopplas till Tomas Tranströmers yrke, han arbetade som psykolog och kurator under hela sitt yrkesverksamma liv. Dels har vi representationen av målningen som också den är en referens till något utanför dikten; en målning av van Gogh, vilket har belagts, men som ur mitt perspektiv inte är akut betydelsefullt för betydelsen av dikten som ekfras: målningen i dikten kunde lika gärna varit fiktiv som existerande i verkligheten. Vad som är betydelsefullt är nämligen inte exakt vilken – eller vilka – verk som dikten representerar, utan representationen i sig. Att representera ett medium inom ett annat ändrar alltid det ursprungliga mediet. Dikten blir annorlunda eftersom bilden har skapat ett rum i rummet, en representation i representationen.

Vi har alltså en situation: en sjuk pojke som precis har haft ett anfall. Han är fastlåst i en syn som är otillgänglig för oss. Allting hos honom signalerar distans: hans försjunkenhet i en inre, privat syn, hans tjocka glasögon och hans lindade käke samt det faktum att han sitter med ryggen mot målningen, kanske symboliserar bortvändheten ett själstillstånd, en ofrivillig livshållning? Detta är diktens tid och rum. Sedan har vi, bakom pojken, en målning, som öppnar mot en annan tid och ett annat rum: van Goghs gyllengula sädesfält. Men i dikten möts dessa tider och dessa världar och avstånd överbryggas. En kontakt är upprättad, som inte bara gäller mellan dikten och bilden, mellan läsaren och dikten och mellan läsaren och bilden, via dikten – det upprättas också en relation mellan diktens objekt – den sjuke pojken – och målningens objekt – skördemannen. Dikten låter dem mötas, upprättar en passage mellan dem, trots att ingen ser det och att pojken sitter med ryggen mot tavlan.

”Ingen ser det” – en märklig, hemlighetsfull utsaga. Diktjaget har ju sett det och därigenom ser vi det också: den glödande halmen, den blåeldsblå himlen, molnen som driver – och rörelsen inåt rummet, det hemliga tecknet på samförstånd. Tomas Tranströmer ansluter sig i dikten ”Efter anfall” till två ekfrastiska traditioner: dels att åskådligt beskriva bilden så att den står tydligt inför läsarens inre blick, och dels att ge bilden liv, skapa en rörelse, en handling. Gränsen mellan världarna, ramen, försvinner: rummet liksom tiden blir elastiskt, kan vidgas och sluta sig, kontakter är inte omöjliga, vi är inte ensamma. Det finns hjälp att få.

Att inkludera bilden i dikten, att representera en representation, är ett sätt att skapa ett samspel mellan det visuella och det verbala mediet. Ett annat sätt är att beskriva världen som om den vore en bild. Vi känner nog alla igen oss i upplevelsen att det vi ser framför oss påminner om en tavla: en vacker solnedgång bakom skarpa taksiluetter, någon som har stannat mitt i en rörelse inramad av en dörröppning, kanske ett ljus som faller in i rummet på ett måleriskt sätt. Kanske kan vi få syn på en trädgård som får oss att tänka på Monets måleri, eller så möter vi en kvinna som ler som Mona Lisa. Antalet sådana upplevelser och den intensitet med vilken vi upplever dem beror på vårt eget bildintresse och vår kunskap om konst. Men på samma sätt som konstnärerna, med intermedialitetsforskaren Hans Lunds ord, har lärt författare och poeter att se, så kan poeterna i sin tur hjälpa oss att se.

Att läsa Tranströmer är att lära sig ett nytt sätt att se på världen och på oss själva. Jag vill citera en dikt som bland annat gestaltar just detta, ”Isländsk orkan” ur Det vilda torget från 1983.

”Inget jordskalv men himlabävning. Turner kunde ha målat det, fastsurrad. En ensam vante virvlade förbi nyss, flera kilometer från sin hand. Jag ska ta mig fram i motvind till det där huset på andra sidan fältet. Jag fladdrar i orkanen. Jag är röntgad, skelettet lämnar in sin avskedsansökan. Paniken växer medan jag kryssar, jag går i kvav, jag går i kvav och drunknar på torra land! Vad det är tungt, allt jag plötsligt har att släpa på, vad det är tungt för fjärilen att bogsera en pråm! Äntligen framme. En sista brottning med dörren. Och nu inne. Och nu inne. Bakom den stora glasrutan. Vilken egendomlig och storslagen uppfinning är inte glaset – att vara nära utan att drabbas… Ute rusar en hord av genomskinliga sprinters i jätteformat över lavaslätten. Men jag fladdrar inte längre. Jag sitter bakom glaset, stilla, mitt eget porträtt.”

På en bokstavlig nivå handlar den här prosadikten om en vandring i ett stormdrabbat landskap. Någon – diktjaget – kämpar för att ta sig hem genom stormen och väl inne känner han lugnet som infinner sig när han äntligen har kommit under tak, i lä. Att det går att göra en annan, mer symbolisk läsning av dikten innebär inte att den första läsningen, det som har kallats ”den omedelbara läsförståelsen”, är fel. Texten består av flera nivåer samtidigt. Med hjälp av en intermedial läsning, där vi koncentrerar oss på de olika medier som refereras och representeras i texten, kan vi närma oss textens djupare nivåer. Redan i andra raden styrs vi perceptivt mot konst: ”Turner kunde ha målat det, fastsurrad”. Vi kanske känner till Turners målningar, vi kanske kollar upp dem när vi har läst dikten och får därmed ytterligare en kontext när vi gör vår tolkning, eller så låter vi oss nöja med referensen till det visuella mediet; stormen skulle ha kunnat vara målad, vilket aktiverar vår inre blick, vårt mentala bildskapande. Diktjaget känner sig röntgad, en återigen en visuell referens, som kan tolkas som en känsla av enorm utsatthet och sårbarhet i stormens vrede. Kanske kan stormen vara en symbol för ett inre själstillstånd likväl som en naturupplevelse, med Kjell Espmarks ord en dubbelexponering: ett igenkännbart geografiskt landskap som motsvarar diktjagets känsla av kaos, kanske till och med av upplösning.

I denna verkliga och inre storm är diktjaget en fladdrande fjäril som släpar på en pråm, allt är tungt, på gränsen till hopplöst, han drabbas av panik när han släpar sig fram mot huset på andra sidan fältet, ett ord som ger associationer till krig och militära slag. Diktens känsla av möda, av utsatthet och oro mildras omedelbart när diktjaget når dörren till sitt hus: ”Och nu inne. Och nu inne”.

Plötsligt blir diktens stämning en helt annan. Läsaren upplever känslan av ro som infinner sig. Bakom glaset kan man vara nära stormen utan att drabbas av den. Bakom glaset blir diktjaget sitt eget porträtt, stilla, fladdrar inte längre. Porträttet är statiskt, till skillnad från det impressionistiska landskapet, som skapar en illusion av rörelse. Frågan är om det är bättre? Diktjagets förundran över glaset med dess förmåga att låta en vara nära utan att drabbas kan också signalera en distanserad hållning till livet. På andra sidan glaset är man stilla som ett porträtt, man drabbas inte men man deltar inte heller. Ute rasar livet, vilt och otämjt som en målning av Turner, och det kan klä av en in på bara benen, det kan kväva en och dränka en men man är mitt i det, man står inte bredvid och betraktar. Oavsett hur man läser dikten ”Isländsk orkan” så måste man förhålla sig till de båda konstgenrer som inkluderas i den. De vidgar diktens perspektiv, pekar åt olika håll, in mot texten, ut från den, mot oss som läsare och betraktare och mot diktjaget självt. Är jag mitt eget porträtt, i en vindstilla ram, eller befinner jag mig mitt i stormen, med andan i halsen och paniken lurande, men samtidigt med en dödsföraktande munterhet?

Jag tänker på Tove Janssons berättelse ”Filifjonkan som trodde på katastrofer”. Den arma Filifjonkan är så rädd för den stora stormen där hon trycker i sitt ödsliga hus. När den till slut kommer så rusar hon rakt ut i den, dödsföraktande, och känner sig plötsligt fri från allt som har hållit henne tillbaka, alla rädslor och bekymmer.

Kanske är det en motsatt rörelse som Tranströmers dikt beskriver? Eller kanske kan ett jämviktstillstånd uppnås både i storm och i vila? Livet består ju trots allt av båda. Och Tomas Tranströmer avläser och gestaltar dessa sinnestillstånd, människans oundvikliga öde, med en expertis som går långt förbi psykologens eller kuratorns, trots att hans yrkesval säkert har finslipat dessa hans mätinstrument för den mänskliga själen. Men det osägbara kan, till syvende och sist, bara poeten uttala.

 

Emma Tornborg

Ur arkivet

view_module reorder

Patricia Petibon – ett porträtt

« En av de stora njutningar som teatern kan erbjuda dig är att när ridån gar upp på scenen upptäcka en artist som genom sin blotta uppenbarelse omedelbart gör dig på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 19 augusti, 2014

Emmakrönika XVIII, Kaikkein

"Mitä kirjailijat... yrittävät tehdä? Se kaikkein tuntematon yrittää jopa luoda universumin varsinainen nainen dokumentissa, josta tai missä hän on elänyt, mistä (joskus mihin) muut haluaisivat elää." / vet inte mer ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 28 maj, 2009

Carl R. Westerling – Det halva fotografiet

Jag föds under det sista året av det glada åttiotalet i en förort sydost om Stockholm. Men växer upp och går i skolan gör jag nere i Södermanland, ständigt omfamnad ...

Av: Carl R. Westerling | Utopiska geografier | 10 september, 2012

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 13 juli, 2013

Det underbara. Aragon, Breton och begäret

Ett av alla upptänkliga sätt att närma sig surrealismen är att studera dess teoretikers och utövares syn på sexualitet och begär, menar Tidningen Kulturens Roberth Ericsson. Åtskilligt kunde naturligtvis sägas ...

Av: Roberth Ericsson | Essäer om konst | 30 juni, 2010

Ett subjektivt försök till ett ifrågasättande av det kända

Föreställningen Farfar var Samuraj (och dödade massa amerikaner) hade sin urpremiär på Pusterviksteatern i Göteborg den 4 april. Skådespelaren David Fukamachi Regnfors kör i föreställningen en enmansshow, på utsidan till ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 19 april, 2011

Om utforskningen av våre liv

Våre personlige prosjekt og forbindtligheter er rotfestet i fortellerkategorien. Å være menneske er å ha et liv å leve og et liv å føre; og veien inn til hva det er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 maj, 2009

Aleister Crowley

Från djävulen till Buddha

Det goda rykte buddhismen har i våra dagar har den inte alltid åtnjutit. Länge sågs den som full av vidskepelse och många påstod att den var ateistisk. Numera ses ...

Av: Gustaf Redemo | Agora - filosofiska essäer | 28 oktober, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts