Exorcism – nyfunnet O’Neill drama

1920 uppförde Provincetown Playhouse i New York den självbiografiska enaktaren Exorcism av Eugen O’Neill (1888-1953). Föreställningen gavs bara några gånger och efteråt förstörde O’Neill alla – som han trodde – ...

Av: Bertil Falk | 28 mars, 2012
Reportage om scenkonst

Chavs – Storbritanniens ”white trash”

Skämtfiguren Vicky Pollard i tv-serien Little Britain och ungdomsgänget som terroriserar det trevliga medelklassparet i skräckfilmen Eden Lake. Två ytterligheter som tillsammans utgör bilden av chavs – den brittiska motsvarigheten ...

Av: Charlotte Wiberg | 04 februari, 2012
Essäer

Det isländska ljudlandskapet

Det isländska ljudlandskapet Island, en ö omringad av is och vatten, en ö som närapå intakt har bevarat språket som talades i Skandinavien för mer än 1 000 år sedan, exporterar ...

Av: Jim Knutsson | 27 mars, 2010
Essäer om musik

Göran af Gröning

SÅ MÅNGA NÄTTER … SÅ MÅNGA SPRIDDA TANKAR

Om man kunde utplåna allt det neurosen ristat in i anden och hjärtat, alla de osunda avtryck som den lämnat efter sig, alla de orena skuggor som åtföljer den! Allt ...

Av: Göran af Gröning | 25 januari, 2016
Utopiska geografier

Crister Enander i självspeglande samling



Crister Enander

Han är de litterära porträttens okrönte mästare. Han är essäisten som handskas med de flesta av de litterära storheterna med van och kunnig hand. Han är sanningssökaren som inte fruktar att kasta ut barnet med badvattnet och till och med äventyra nära vänners gunst i sitt sökande för att finna den tjänliga analysen och de absoluta sanningarna. Inga tjänster eller bekväma reträttpositioner i nutidens kulturella konsensus värmer så lockande att han inte gladeligen förkastar dem för att få säga sin mening. Han utsätter ständigt sin eventuella kandidatur därstädes för hugskott som gör honom omöjlig som tänkbar kandidat trots eminenta kvalifikationer. Det är ett högt pris han tycks vara villig att betala då han gör det om och om igen. Hans motor är ett rättspatos med en nästan rabiat inställning till vad som är behövligt att dyrka upp, analysera och frilägga. Hans iver och vilja har en särskilt eldfängd och riktad låga mot orättvisor och undermålig litteratur. Den hämtar sitt bränsle ur hans bastanta grundhållning som också hela hans livssyn är djupt rotad i nämligen värnandet om arbetarklassen och erkännandet av den genuina klasskänslan. Klassmärket, är hos honom ett glödande och bultande hjärta som aldrig svalnar eller slutar slå. Har man det bär man det som ett evigt brännmärke menar han. Det handlar om tillkortakommanden, underlägsenhetskänslor, revanschlust för den ursprungligt svedda själen.

I Skiftande Speglar utkommen på h:ström har Crister Enander ställt samman ett antal av sina artiklar, essäer, porträtt, möten och förhållningssätt till en diger samling hämtad ur de senaste årens skriftliga produktion med förord av Jan Arnald. Arnald skriver:”Crister Enander är den svenska litteraturens verklige särling. Många tror att de är det – men ingen är så sär som Enander. Och allt beror på en envishet som ibland verka överskrida det mänskliga. Vad som än händer, hur mycket han än mobbas, hur många nödvändiga eller helt onödiga strider han än går sargad ur, skriver han vidare”

Skiftande Speglar

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Skiftande Speglar reflekterar Crister Enanders mångsidiga engagemang och genuina rättspatos men också hans stora kunnighet och välsorterade kännedom om den svenska och internationella litteraturen och därtill hans ambivalenta förhållningssätt till den enligt honom i bildningshänseende förlorade medelklassen och naturligtvis hans stora förkärlek för bibliotek.

Crister Enander är kommen ur arbetarklassen och det är han stolt över. Han erkänner villigt den tillhörigheten men tycks också med tusen trådar vara bunden av tungt ansvar och brinnande solidaritet till den klass som enligt honom blivit berövad sina möjligheter, avlurad sina rättigheter och bortförd från de mest givande omständigheterna. Man misstänker inte utan grund att revanschlusten utgör den stora drivkraften hos Enander. Det är ur detta ursprungliga livsuppkok han hämtar sin eld, sitt patos och sin vassa analys då han med en sådan bakgrund bittert lärt sig den läxa som vi alla som härstammar från samma ursprung fått lära oss: att alltid vara vaksamma på varje undanmanöver, varje förlupen stavelse, skeptisk till varje försåtlig akt och mening, ja allt sådant som kan innehålla bakhållsfällor och listiga krokben som undandrar oss möjligheter att uppnå de goda omständigheterna, en bakgrund som lärt oss att misstänksamt vaka över varje taktisk fint ytterst menad att lura bort oss från de saliggörande möjligheterna i livet:

”Det är ett orubbligt faktum som det inte är lönt att försöka motsäga eller med ordrika dimridåer i jämlikhetens politiska namn försöka trolla bort. Det finns alltid en skillnad. Ränderna går aldrig ur. Din klasstillhörighet bär du med dig under hela livet. Den är en del av ditt innersta, ditt allra mörkaste jag- din identitet och självuppfattning. Det sitter som ett mörker i själen. Det är som inbränt i köttet med ett glödgat järn...”

Detta säger han i essän 'Ränderna går aldrig ur' i Skiftande Speglar där han hyllar Anneli Jordahl för hennes raka osentimentala och tydliga hållning till sitt ursprung i arbetarklassen.

Crister Enander är mycket bildad. Den mäktiga ansamlingen av porträtt, artiklar och essäer i Skiftande Speglar redovisar texter skrivna av en kunnighetens skribent som i knivskarpa kommentarer och djupgående analyser visar att han inte är främmande för frågeställningar eller förehavanden hos någon av de stora författarna och deras litteratur vare sig svenska eller internationella sådana, att han oftast rör sig hemtamt i deras problemställningar och begreppsvärldar. Han kan likaväl hantera Kristina Lugn som Sven Stolpe, diskutera Anderz Harning, som exponera en suverän läsning av PO Enquists böcker eller djupdyka i Dostojevskijs eller Kafkas författarskap. Hans nära bekantskap med stora personligheter som framlidne Lars Forssell, Anderz Harning och andra litterära giganter är inte troféer att visa upp som fägnad i hans bana utan utgör kunskapsbaser, mänskliga tillgångar att hämta kulturell näring och vetande ur. Och det han hyllar och beundrar och lär av hos dessa är främst närvaron av bildningen. Han hyllar bildningen. Han älskar den och värnar den i näst intill sensuella övertoner:

”Sakta spricker de. Sakta blir klyvnaden i skallen djupare. Förutsättningen var enkel, trots känslan av vilsenhet och utstötthet. 'Bildning', det var vad jag åtrådde även om jag inte formulerade det aparta berget med så högtravande och krävande ord. Läshungern var som ett okuvligt vulkanutbrott som inga gränser erkände, som ingen hänsyn tog. Nätterna igenom lös sänglampan. Kassarna jag bar hem från biblioteket var tunga och besöken täta”. Ur Bildning och bråddjup, Skiftande Speglar.

Hans bildning är inte statisk. Den är inte i rigid i stelbent och cementerad mening utan med ett djupt intellektuellt och rörligt förhållningssätt till kunskapen där varje stadfäst förhållande är värt att ånyo ifrågasätta, där varje verk, författare och kulturpersonlighet historiskt och i nutid är värda att åter skärskåda, kanske ligger där ytterligare guldkorn begravda, kanske är det en falsk mantel som vederbörande bär och som bör kastas av. En åsikt är för Enander alltid färskvara. Man kan beskriva det hela med ett enda ord. Allvar.

Och han älskar bibliotek:

”På övre våningen fanns ett bibliotek där ingenting tycktes ha ändrats eller flyttats en tum sedan det en gång uppfördes och inrättades under sjuttonhundratalet. Läderbanden lite spruckna i ryggen, en del tidningar låg på de mörkboaserade borden. Och så den svårslagna lukten av möbelpolityr och damm, läder och gammalt papper. Rummet låg nästan i mörker, förutom vid de strategiskt utplacerade lamporna vid fåtöljerna och vid de två skrivborden. Det var en plats att stanna på, att gå från hylla till hylla om natten när mörkret dragit in rummet i en annan andning, en annan och frestande stämning. Längtan till dessa ålderstigna bibliotek, skattkammare av större – eller åtminstone mer laddat – värde än guld och ädelstenar, har jag burit med mig länge vid sidan av lusten till läsandet... (ur Bokvärlden, Skiftande Speglar)

Hunden och EnanderEnander kan också förvandlas till skarprättare.

Hans brutala verbala avrättningar är så slående och avgörande att man ryggar inför våldsamheten och häpnar inför de hårdna orden. När Crister Enander i Skiftande speglar i artikeln En litteraturdag i Lund sågar författaren Stig Larsson( inte att förväxla med deckarförfattaren) vid fotknölarna i allt vad denne har åstadkommit efter Autisterna blir jag konfunderad. Kan en författare som skrivit en sådan högkvalificerad och bra bok bli så fruktansvärt degenererad och förtappad och reducerad till simpel posör i egen sak?

”Det i särklass största problemet med Stig Larsson och hans reaktionära världsbild är hans elitism. Varje form av elitism förutsätter med nödvändighet att några få vet bättre än det stora flertalet- alltså vi andra miljontals människor som inte är en del av den utvalda klicken/.../Avståndet mellan pretentiös och patetisk är mycket kort. Stig Larsson lyckas på sitt oefterhärmliga sätt förena de två egenskaperna till en ovanligt motbjudande helhet.”

Det är förbannade ord och inga visor!

Crister Enanders förhållande till medelklassen är kritiskt men inte utan fascination och äger en märklig och lustig hatkärlek. Han vurmar för den gamla bildade medelklassen. Hos den lästes det litteratur och sågs på teater, nu sysslar man bara med inredning och platteve säger Enander. Det låter nästan som en romantisering av en ganska lättrörlig och inte alltid så moraliskt högburen klass och det tillstår även Enander. Han romantiserar. Men vad ska man göra när man älskar deras forna förhållande till bildningen.

De speglar Crister Enander håller upp framför oss i samlingen Skiftande Speglar som visar upp samhället, litteraturen och kulturen ur alla tänkbara vinklar och vrår ger inte någon förskönande bild. Hans beskrivningar av vårt samhälle, vår bild av oss själva, vårt leverne och vår litteratur blir ibland irriterande naken och påträngande och är då mycket tung att möta. Man värjer sig från ansvar, önskar inte ta i det. Crister Enander tar i det. Han tvättar bykar, slänger ut månglare ur templen och håller grytan kokande. Och han gör det med ömsom smekande och ömsom mördande formuleringar.

Men ibland undrar man om han inte offrar onödigt mycket av sig själv på det idiotenvetna sanningssökandets självspäkande altare. Att han vid tillfällen kan gå ut så hårt i en enda mening att han lyckas bli fiende med tjogtalet vänner i ett enda slag. Att det hela då för ett ögonblick kan snudda vi ett Don Quijoteprojekt.
Man måste försöka menar då Enander.”Ja vad vore vi om vi inte försökte” Det är ett citat som avslutar essän Ännu ett steg till som utgör porträttet över PO Enquist.

Jag blir lyrisk när Enander lägger upp porträttet av Enquist som en språngmarsch dels fysiskt av den forne elitidrottsmannen Enquist och samtidigt som en mental sådan där Enquist flyr från något, i praktiken sig själv. Hur han söker springa ifrån sina efterhängsna frågeställningar som måste få svar till syvende och sist. Enquist försöker komma undan sin uppgift men kapitulerar. När Enander beskriver hur Enquist närmar sig uppgiften att skriva Kapten Memos bibliotek blir jag alldeles varm av intellektuell upphetsning och känslomässigt engagemang då det är ett så underbart upplagt porträtt, så tätt, tungt och lärorikt! Helt enkelt lysande. Här visar Crister Enander sin storhet och också något som inte framhävts tillräckligt vad gäller hans förmågor - det poetiska draget. Hans oerhört känsliga anslag i många av hans essäer och porträtt som kan inledas med en skön ouvertyr för att skapa stämning, som i porträttet av Olof Lagercrantz.

”Det var ofta timmen efter lunchtid när restaurangen höll på att tömmas. Först då slappnade han av och orden blev intensivare, etsande tydliga. Olof Lagercrantz var ingen vän av större sällskap. Det intima samtalet, det nära och uppriktiga, var hans sanna livsluft. Snabbt lutade han sig nyfiket fram över bordet. Maten låg alltid kvar på tallriken, nästan orörd. Ögonen blänkte till av värme när han berättade om Gunnar Ekelöf eller Erik Lindegren eller Dante”

Och längre in i texten när Enander börjar komma Lagercrantz riktig tätt in på:

”Flugan flaggade aristokratiskt och en smula nostalgiskt under den spetsiga hakan i ett vasst och närmast kattlikt ansikte. Ögonen, med en evigt flammande blå blick, brände fast den han iakttog, som han studerade med påträngande närgångenhet. Den kisande blicken var alltid full av frågor. Detta trots en medfödd och naturligt hämmande blygsel. Rastlösheten och nyfikenheten övervann likväl reservationerna hos Lagercrantz. Det var kanske det mest betydelsefulla draget hos denne framgångsrike publicist, poet och författare”

Storheten finns också i inledningen till porträttet av Pär Rådström, denne ständigt rörlige och flyende skribent vars skenbart lättvindiga skrivarmödor Enander beskriver: ”Stilen är lätt som ett svävande svandun i en svag sommarbris. Ingenting tycks svårt, inget tar emot när orden tar form. Det är den känsla som Pär Rådström lyckades förmedla när han skrev. Att bokstäverna var hans vänner, att den originella stil som var hans liksom lätt och ledigt dansade fram ur skrivmaskinsvalsen. Verkligheten, där han slet timme efter timme framför det vita papperet, var självfallet inte lika enkel”

Enanders förmåga eller rättare sagt mod att försvara de motvindiga, de som skrivit ur sig ur rådande konsensus och driver ensamma i hårt väder på öppet opinionshav är rena motståndsakter och lyser igenom i Skiftande Speglar. Det gäller bland andra Jan Myrdal. Och också hur han förmår sätta porträttet av den mediala särlingen Olof Lagercrantz i balans och ge både av dennes lustigt auktoritära litterära bondage mot vänner samtidigt som Lagercrantz` mjuka och samtidigt herrelika framtoning blir till en blandning av aristokrat och silverhårig gentleman i demokratins tjänst.

Att försöka fånga in en bok med en så diger textsamling skriven av det litterära porträttets okrönte mästare är en grannlaga uppgift. Om man läser igenom Skiftande speglar och försöker hitta en kärna, där man kan hålla sig och sedan utvika sig från finner man just sanningssökandet och medvetandet om sin egen bakgrund som de två hörnpelare som ständigt sitter som valörer i Enanders tangentbord. Jag tror till och med Crister Enander har egna tangenter i sitt tangentbord för klassmärket som han slår ned med kraft när texten börjar vingla. Då lägger han in markören som gjuter blod och eld i texterna och som skapar relief och kontur och sätter nödvändig markkänning i anslaget. Dessutom är det sanningssökandet. Trogen som en sanningens gårdvar vaktar han vid dess port och nosar och gläfser efter alla försök att lägga ut dimridåer för vanligt folk, eller skriva litteratur som är lättviktiga fisar i vinden.

 

Benny Holmberg

 

Källa: Crister Enander, Skiftande Speglar, Bokförlaget h:ström, Text & Kultur

 

Ur arkivet

view_module reorder

Discovågen

Discovågen var som hetast i ungefär ett decennium: från mitten av 70-talet fram till mitten av 80-talet. Första gången jag besökte ett ”diskotek” var 1971 i gillestugan på en stiftsgård, där ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 29 augusti, 2014

Rebellens taktik och strategi

I sin juridiklära för partisaner, eller rebeller, eller gerillan, eller med dagens modeord - terrorister,Theorie des Partisanen (1963) konstaterar den tyske rättshistorikern Carl Schmitt att partisanens/terroristens liv och verksamhet består av ...

Av: Bo I Cavefors | Essäer | 29 mars, 2014

Kultur, kulturfenomen og vitenskap

Emnet for artikkelen min knytter an til de ulike fagvitenskapenes forsøk på å forklare hva som menes med «'kultur og kulturfenomen'»; ut fra sikten min inn til kultur og kulturfenomen ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 29 mars, 2011

Hårda klappar i år! - Årets bästa böcker

Granen är grön, glöggen är spetsad så att far vinglar där bakom bomullsskägget och har svårt att läsa lapparna på julklapparna. Grisen är död och dess feta rumpa är både ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 18 december, 2007

45. Erik

Erik skyndade sig lite extra när han passerade Kulturanatomen. Han tittade ner på de intrampade gula löven så att han skulle slippa se den vackra tegelbyggnaden som dolde den modernare ...

Av: Erik | Lund har allt utom vatten | 02 november, 2012

En ostmacka kan också sitta fint

Jag är sannerligen ingen mästare i köket, men jag gillar att laga mat. Jag sätter mig aldrig framför teven för att se på matlagningsprogram, men hamnar jag ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 09 juni, 2011

John Everett Millais. Lizzie-Ophelia

Prerafaelitiska brödraskapet och Lizzie Siddal

Idag är medeltiden populärare än någonsin. Det nya intresset för denna halvt mytiska och mörka tid beror kanske delvis på en önskan hos människan att vilja återvända till ett tidsskede ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 16 augusti, 2017

Emmakrönika XXIX Sluttango

  De tusen anhalternas land, postpaketsFinland är nu här helt åt urskogen vanställt och vanskött, beväntar mitt utrikespaket som bara inte kommer fram, hollländska postverket, och de flesta andra utrikespostverk och ...

Av: Hammarén Stefan | Stefan Hammarén | 22 oktober, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.