Debatt

Kroppsliga erfarenheters giltighet i fokus på Stockholms internationella poesifestival

Litteratur

Skrivet av Hedvig Ljungar

dec022014

Ukrainska Ljubov Jakymtjuk har hamnat i exil i sitt hemland. Foto: Oleksandr LaskinDet börjar på Kafé Valand, tisdag morgon. Det är den 25 november. Här satt Martina i Gun-Britt Sundströms sjuttiotalsroman Maken och beställde dammsugare – den billigaste bakelsen – läste Sandemose och funderade på hur hon skulle lyckas förena en ansvarsfull kärleksrelation med frihet. Interiören på Valand sägs vara oförändrad sedan kaféet öppnade på femtiotalet. Jag stryker med handflatan över teakdisken när jag beställer kaffe, slår mig ned i en av de väggfasta sofforna med beige skinnklädsel. Lutar lite för ivrigt huvudet bakåt – knirk! säger det i teakväggen – och jag förstår att domedagen är nära: ”Vår tid är kanske vad Brecht kallar ’en dålig tid för poesi’”, läser jag i festivalprogrammets informationsblad. Jo, så muttrade nog också Martina när hon satt här.

Orden om poesins otidsenlighet är skrivna av Madeleine Grive, konstnärlig ledare för poesifestivalen och chefredaktör för tidskriften 10TAL. Med tisdagens poesifrukost – där fyra poeter från tre olika världsdelar läser högt ur sina diktsamlingar – invigs det artonde året av Stockholms internationella poesifestival. Temat är ”Välkommen” och Grive berättar stolt om arbetet med att söka, finna och bjuda in poeter från hela världen till Stockholm och presentera dem för en svensk publik. I dagarna släpps också det senaste numret av 10TAL, ett dubbelnummer med temat Ukraina. Inget land har tidigare ägnat ett helt tidskriftsnummer åt ukrainsk litteratur – den ukrainska litteraturen ingår som Grive påpekar inte i någon europeisk kanon. Numret har planerats under flera år och redaktionen har gjort återkommande rekognoseringsresor, bland annat till en årlig bokmässa i staden Lviv. Redaktionens senaste besök vittnade om hur den politiska krisen ödelägger konsten och litteraturen. Av tidigare års festligheter kring bokmässan syntes inga spår den här gången. Författarna ger sina pengar till armén. Poeterna måste åka till fronten, trots att många av dem aldrig har hållit i ett vapen.

Pablo Nerudas femtiosjunde låda

Litteratur

Skrivet av Ivo Holmqvist

jun222014

Pablo Neruda

Det abstrakta rummet Litterära kreativitetens nycklar

Litteratur

Skrivet av Benny Holmberg

maj182014

En bestående falskbild skapad och anrättad vid en litterär jordfästning kallad självbiografi Foto: Monika Lind-HolmbergDet abstrakta rummet. Denna plats av känslokaos är vår litterära kreativitets ursprungliga vardanderum. En central mental lokal med betydelser grundade och cementerade från våra livs upptakt avgörande och danande inför framtiden. Att de känslostormar som där samlades och utlöstes i våra begynnande liv konstruerade de möjliga förutsättningarna. Att denna plats ägde stor för att inte säga avgörande vikt och betydelse för det fortsatte skapandet då den ursprungliga stämningen där satte grava spår i våra själar.

Det abstrakta rummet. Det kreativa litterära tillhållet. En mental värld som utgör en ansamling av allt det enskilda som gjort sig gällande och påverkat oss. Ett specifikt tankerum med levnadsöden stiliserade i abstraherade tankefigurer etablerade från våra livs tilldragelser. De som en gång var vitala, mitt i det kaotiska livet, på väg mot fram-, mot-, eller undergång, och som nu hade blivit mentala figuranter stiliserade, stelnade och kanoniserade till abstrakta storheter, mentala konstruktioner, vilka nu utgjorde tankarnas upphängningar på tingens verkligheter och i förlängningen skapade minnen. Var då dessa kreativa storheter/ tillgångar/ möjligheter/ instrument dessutom obsoleta i betydelsen utrangerade och till och med oåtkomliga? Nej snarare förstenande, avrundade, överhuvudtaget tillslipade för att passa in i minnets pussel, men ändå åtkomliga genom uppdyrkning med hjälp av de rätta nycklarna. Det gällde att kreativiteten förlöste dem. Att individens egna förutsättningar samlades i sin koncentration för att finna spåren och igenkänningstecknen.

Lars Widding – Lägg till och ljug

Litteratur

Skrivet av Kurt Bäckström

jan162014

Lars Widding 1968 Foto WikipediaKulturhuvudstaden Umeå har valt att sätta Lars Widding i fokus genom att utnämna hans Pigan och härligheten till 2014 års bok. Widding blev år 1988 Umeås förste hedersmedborgare, sedermera följd av Gunnar Nordahl, Anita Gradin och Stieg Larsson. Den ordblinde umesonen som var underkänd i svenska i gymnasiets näst sista ring blev en mycket folkkär författare, journalist och TV personlighet. Rollen som programledare i det populära Halv sju ansåg han själv, med rätta, var till skada för hans anseende som författare.

Widding, född 1924, växte upp i en dysfunktionell, borgerlig familj i Umeå. Pappan hade en juridisk byrå men även en misslyckad akademisk karriär bakom sig, mamman av hög börd hade svåra missbruksproblem, initierade av morfinmissbruk efter en operation med åtföljande överdosering av bland annat hostmedicinen Dubbla bröstdroppar. Fadern var ibland fysiskt våldsam mot sina barn, något som modern valde att inte se. Temat använde sig Widding av i böcker, dock inte i den nuvarande, självömkande omfattning som författare idag ofta torgför.

Revanschlust och önskan att bli någon tändes tidigt: Du måste vara bättre än den du är. Widding var mycket duktig i idrott, sprinterdistanser och längdhopp var grenar han var framträdande i; den bäste i klassiska IFK Umeå. Men detta räckte inte. Han ville mer, han ville bli känd även för annat. En möjlig väg var journalistens och författarens. På grund av underkänt betyg i svenska, vilket kändes extra tungt, eftersom han skrev artiklar för den lilla, högerinriktade tidningen Umebladet, måste han gå om en klass på gymnasiet; hans uppsatser hade alldeles för många stavfel, subjekt och predikat saknades ofta, en dödssynd då, valet av ämnen var för lättviktigt; fria ämnen stod inte högt i kurs. En avlägsen släkting, Fritz Thorén, lärare och författare, löste den gordiska knuten: Lägg till och ljug, som Strindberg gjorde.

I långbänk med Finnegans Wake

Litteratur

Skrivet av Bertil Falk

jun052013

Finnegans WakeFilosofiprofessorn Philip Kilcher är författare till ”Joyce’s Kaleidoscope. An invitation to Finnegans Wake”. Kilchers sätt att ta sig an Finnegans Wake och ge tips om hur den ska läsas är i och för sig intressant även om det rymmer en hel del ”kanske” och en sorts brasklappar, då han understryker ”som jag tolkar detta parti”. Hans förslag att man ska läsa texten ”bakifrån” är inte så tokigt med tanke på att dess sista rad går rakt in i romanens första rad.

Finnegans Wake är helt enkelt en text som går runt i all evighet. Man kan i princip börja läsa den var som helst. Just detta att Finnegans Wake är som en orm som ”biter sig själv i svansen” är en av de saker som Joyce-forskarna är överens om. Joyce baserade sin text på Giambattista Vicos teori om att historien är cyklisk, genomgår fyra åldrar och sedan börjar om från början igen.

Men bokens intressantaste del är ändå Kilchers företal, där han berättar hur han efter åratals brottning med denna text äntligen lyckades läsa berättelsen rakt igenom. Det finns andra författare med texter som anses svåra att läsa. Men jämförd med Finnegans Wake ter sig Virginia Woolfs Mot fyren som lättläst och Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt kan förefalla jobbig men den är inte obegriplig.

Den ständigt aktuelle Hjalmar Bergman

Litteratur

Skrivet av Ivo Holmqvist

dec132012

Hjalmar Bergman. NE via Wikipedia

Jag ser på Svenska Dagbladets hemsida att en marskalk på Nobelmiddagen i Blå Hallen tänker uppträda i frack (och när detta läses har gjort det). Cosi fan tutte – så göra de alla, och så har de alltid gjort, fast bara de som är män. Nyhetsvärdet i notisen den här gången är att det är en kvinna som gör det. Man kan kanske tycka att det är en något nattstånden aktualitet som var betydligt mycket mer uppseendeväckande och upphetsande för åttiosju år sedan. Då kom Hjalmar Bergmans korta och lättsamt underhållande roman Flickan i frack, om flickan som i ett obevakat ögonblick lånar sin brors frack. Boken börjar med en för den tiden upprörd fråga:

”Hur kan en ung flicka uppträda i frack? Det är mycket enkelt, förutsatt att hon har en något pojkaktigfigur; hon bör åtminstone vara tämligen smal kring höfterna (—) Frågar man åter, hur en ung flickakan vilja och våga uppträda i frack, så måste svaret bli mera komplicerat.”

För flickan på dagens Nobelfestligheter är frågan säkert mindre komplicerad, hon uttalar sig kort om lika rättigheter män och kvinnor emellan också vad gäller val av klädsel. Dock tror hon kanske inte att en man klädd i festblåsa skulle göra sig – nej, där går nog gränsen för de ansvarigas tolerans. Att låta marskalkarna förvandlas till drag queens kan gå an i australiska öknen (Priscilla, Queen of the Desert) men knappast i Stockholms stadshus. Där finns fortfarande gränser man inte överskrider även när hen (det är besvärligt att låta bli att läsa det ordet på engelska) tar över mark från hon och han.

Kritikens förfall

Litteratur

Skrivet av Jan Tullberg

okt022012

Arthur Dove Kritikern 1925Kritik är ett centralt ord i en modern tradition. Kritik blommade ut i upplysningsprojektet i former som kritiskt tänkande och kritisk prövning. Föreställningar som hade motiverats med tro och tradition skulle nu prövas mot underbyggda tvivel. Går en tankemodell ihop på ett konsistent sätt? Talar empirin till dess fördel eller nackdel? Kritik i denna bemärkelse var inte bara negativ, gnällig eller fundamentalistiskt avfärdande, utan problemorienterad och undersökte olika modellers förklaringskapacitet. Det lättvindiga förkastandet var lika främmande som det lättvändiga instämmandet. Detta kritiska prövande kan ses som ett ideal och många gånger lyckas inte det öppna ifrågasättandet skapa distans till sin förförståelse. Allt kan inte ifrågasättas på en gång, men den kritiska attityden öppnar för stegvisa framsteg. Premisser, värderingar och slutsatser bör alla granskas.

Den här artikeln hävdar att kritik nu sällan förknippas med denna upplysningstradition, en kritisk prövning genom förnuftet, utan allt oftare med endast en negativ positionering. Argumentationen betonar vad den är emot, inte vad den är för, och lägger beslag på termen “kritisk”. Inte minst i filosofiska kretsar anses det finare att tvivla än att tro, och på i stort sätt alla områden är anfall bästa försvar. Men vad man är för är mer oklart. Det finns dock en förväntan på marknadsmässig effektivitet; lyssnarna repelleras mer av de åsikter man är emot, än attraheras av de man är för.

Dessvärre är en antiåsikt knappast generellt intellektuellt mer genomtänkt, utan tvärtom primitivare; anti är som mest en halv åsikt. En större uppgift är att utforma positiva lösningar – förslag, förklaringar och teorier – som preciserar vad man är för; att finna vad som är rätt är större än att finna något vara fel. Att upptäcka brister är dock en början och kan vara ett viktigt första steg, men det är ett kort steg. Jag vill belysa denna glidning av begreppet och förespråka den tidigare konnotationen; förnuftets öppna och probleminriktade prövning vars främsta syfte är att finna en positiv lösning (Comte 1844). Jag kommer att använda termen “skeptisk” för betydelsen kritiskt tänkande och kritisk prövning (Kurtz1992) för att förtydliga skillnaden till termen kritik vars betydelse alltmer utvecklas till en negativ attityd.

Kritik har dessvärre inte endast hemfallit åt en negativism, utan också ofta åt en kritik som är en standardiserad position som utgör en gängse konvention. Det finns många medskyldiga till denna utveckling. Jag kommer i första hand ta upp några inflytelserika teorier som ger stöd åt kritik i denna begränsade betydelse.

Varför litteratur?

Litteratur

Skrivet av Cecilia Persson

mar102012

Poetisk Performance. Poesikväll i Holma, MalmöDen 11 maj fattar Sveriges Författarförbund beslut på stämman vad kampanjen ska heta som ska upplysa allmänheten och andra berörda parter om författares och översättares urusla ekonomiska villkor. Den namnlösa kampanjen har innan den ens påbörjats försatt mig i en litterär kris och symtomatiskt nog ska kampanjdopet ske när halva året har gått. Nu pågår även en debatt i Svenska Dagbladet om hur alarmerande illa det litterära tillståndet är i Sverige. Den avgående ordföranden för Författarfonden, Bengt Westerberg, passar på att ta bladet ur munnen och skickar en vädjan till sittande litteraturutredning om att förhindra ytterligare urholkning av stödet till oss som skapar litteratur.

1 september kommer den domen och kanske borde Sveriges Författarförbunds kampanj invänta direktiven och besluten från litteraturutredningen innan det är dags att slå på grytorna? Vem vet kanske tillsätts inga nya pengar, kanske får litteraturen ytterligare några tomma fraser? Kanske rent av att Sveriges författare, poeter och översättare borde uppmanas att gå ut i strejk? Steget från ord till handling? som kan vara ack så problematiskt för ett skrå med så skilda verkligheter och siffor till Skatteverket när årets bokföring ska summeras.

Namnlösa kampanjer, utredningar och debatter om det litterära Sverige som inte mår bra och detta kommer givetvis inte som en nyhet för oss som skriver och arbetar med litteratur. För ett tag sedan åt jag lunch med poeten Tuija Nieminen Kristofersson och vi mindes båda med stor glädje våra publiceringar i tidskriften Vår Lösen och de personliga och uppmuntrande brev som redaktören Ann-Marie Thunberg hade skrivit till oss, Vi fick dessutom hyggligt betalt och nu är tidskriften sedan länge nedlagd och en föredömlig redaktör död. I ett litteraturhistoriskt perspektiv har det alltså funnits en tid då poeter fick betalt för sina publiceringar, redaktörer skrev långa och personliga brev. En varm känsla kunde spridas i den sköra skrivande själen, istället för iskalla stålbad om en alltför hård och cynisk litteraturverklighet, som meddelas på tre rader på förformulerade e-post brev.

1995 var jag en människa med tilltro till mitt eget skrivande och med en frejdigt naiv (helt nödvändig?) syn på litteratursociologin. 2012 är jag en person som förlorat tilltron till vitsen med mitt eget skrivande och har en insyn och kunskap om litteratursociologin som gör mig beklämd och dyster. Tisdagen den 6 mars cyklade jag runt i Lund och satte upp affischer för den nystartade litterastur-och poesiscenen Viva som jag ansvarar för. Jag passade då på att fråga den vänliga kvinnan på Akademibokhandeln varför antologin med den syriske poeten Muhammed al-Maghut, Trampa på mitt hjärta, inte står på den undanskymda lyrikhyllan? Den vänliga kvinnan svarade mig då att den enskilda bokhandeln inte längre ansvarar för sina bokinköp, men hon beställde genast boken och nu hoppas vi båda på det bästa. Den nystartade litteratur och poesiscenen som litteraturförmedlaren Anna Alsmark, på Författarcentrum inte vet hur hon ska förmedla eftersom det inte är ett enskilt arrangemang utan har program hela våren (en konsekvens av rationaliseringen av Författarcentrums arbetsmetoder när förmedlingen av litteratur ska förbättras).

En efterlysning

Litteratur

Skrivet av Bertil Falk

okt122011

Tomas TranströmerJan Guillou tycker att Tomas Tranströmer inte skulle få Nobelpriset i litteratur. Han motiverar inte detta med att Tranströmer är en dålig poet utan med det faktum att Tranströmer är svensk. Guillou förstår sig nämligen inte på lyrik, som han anser är obegriplig.

Tranströmer är förvisso varken någon Stagnelius, Lindegren eller Paul Andersson, men han kan i modernistisk anda formulera tjusiga metaforer. Jag minns när jag läste honom första gången. Jag tror att det var i BLM och raden ”Sverige är ett uppdraget, avtacklat skepp …” fastnade direkt i skallen på mig, fast jag omedelbart associerade till en klocka, en uppdragen klocka, vilket knappast var Tranströmers avsikt. Minnesbilden av detta är mycket tydlig så här cirka 55 år efteråt.

Prismotivationer är en genre, som det är lätt att håna. Svenska akademiens motivation för att ge Tranströmer priset lyder ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss en ny tillgång till verkligheten.” Man behöver inte vara analytiskt begåvad eller ens obegåvad för att ställa frågan vad detta betyder. På vad vis är metaforerna genomlysta? Och vari består den nya tillgång till verkligheten som de tillhandahåller?

Kulturrelativism och Göran Palm

Litteratur

Skrivet av Crister Enander

aug042011

göran palmÅret är 1978. Det är en annan tid, präglad av en annan anda. Själv är jag en sökande tonåring. Platsen är ett bokkafé som drivs av en flitig vänstergrupp som ännu inte lagt benen på ryggen för att vårda sina karriärer. Kvällens ämne är ”Kulturen och folket”. En gäst är inbjuden. Han ska hålla ett föredrag som ska följas av allmän diskussion.

Mitt under sin inledning säger gästen, författare och radikal skribent, en sak som sedan sitter fast som en ispigg i mitt minne. Han säger att allt är kultur. Jag tror mig minnas att han till och med sade: ”allt är egentligen kultur”. Han utvecklar sitt resonemang genom att tala om ordet ”kulturs” etymologiska bakgrund, att dess ursprung kommer från odling. Han drar sig inte för att sedan, i ett allt annat än klart och redigt resonemang, ge uttryck för en falsk och romantiserad bild av ”det gamla bondesamhället”.

Sedan kommer den vassa ispiggen. Utan att visa minsta ansats till tvekan säger han att läsa en bok är fullt utbytbart – och av samma vikt och betydelse – som att meta abborre. Att läsa Dostojevskij och att sitta i en träbåt och fiska är likvärdigt, det är ”två kulturella sysselsättningar av samma värde”. Det är hans åsikt. Den vrede jag känner välla upp som lava genom kroppen är svår att förklara om situationen, det nu rätt rökiga bokkaféet, föreläsaren och de övriga åhörarna – inte sätts in i ett större sammanhang.