När Igor promenerade vid sin hustrus sida på stranden av Genevesjön under deras hälsovistelse i den schweiziska byn Clarens vaknade vårens krafter så sakteliga. Allt som bidat sin tid och vakat i naturens koder var under uppvaknande. Det var ett mångfacetterat skådespel som pågick i det disiga morgonljuset. Sjöns vattenformationer belystes av den uppgående solen och skapade en regnbågsliknande färglyster där en lätt vind gjorde att spännvidden i speglingarna och vågornas mönster blev till ett imponerande upptåg. De virvelskiftande småvågor som deltog i den ytliga vattenleken var hämtade från underströmmarna och omformades till dansande figurer som i det glittrande solskenet korsades med vindens krusningar och skapade ytterligt komplicerade strukturer på den ljusblåa vattenytan. Pånyttfödelsen tog också form av uppvaknandet i den kringliggande naturen som denna morgon gjorde outplånliga intryck på Igor. Som de purpurblå frukter som startat sin begynnande existens i fruktträden som små knoppar av svällande löften om kommande liv och trädens lövknoppningar som var apterade bomber av potentiellt uppvaknande som hängts ut i grenarna för en framtida explosion.

I ett grådaskigt kök sitter en orörlig människa vid ett bord oavvänt närvarande, stirrande rakt fram, fastnaglad i egen livslogik. Självbildens yttre hos denna människa, som här så småningom exponeras genom dialog, röstläge, ackompanjerat av kroppsspråk och omgivande rumslighet, genererar idéer om en livsproblematik och om framtidstankar som lever i samma människas inre uttryckta genom dessa yttre signaler vilka impregneras av en dov stämning genererad och understödd av rummets väggar och ting, dagrar och skuggor. Denna människa är infattad i en tillvaro av smolkig gråton med repliker levererade i en ljudande ödslighet i existensen. Att all gestaltning av denna person berör utsattheten i de egna livsbetingelserna och rör det enkla vardagsvarat exponerat närmast i det banala som just med replikernas innehåll och ödsligt klingande enkelhet, stämmer av mot rummet, dess avskalade tillstånd, enkla inredning, oftast med ett fönster öppet mot fler verkligheter, kanske mot ett gråregn i en dyster kvällsverklighet, och i förlängningen ytterligare pågående vardaglighet hos grannen. Allt detta sammankopplat blir till den komplexa bild som flyter ihop till en livets gripande ton.

Tom Fjordefalk är en svensk skådespelare och regissör. Han har arbetat med olika former av teater sedan han var barn – Odin Teatret, Indien med dansen Kathakali i spetsen och sedan Teater Schahrazad och Tyst Teater; han har också arbetet med Riksteatern och flera andra teatrar, institutioner och grupper både i Sverige och utomlands. Vi känner varandra sedan många år tillbaka, så jag tyckte det var dags att träffa honom och ställa honom några frågor.

”Filmen är hutlöst tråkig, verkligen helt igenom sövande, och samtidigt vansinnigt radikal.” skriver Johan Klingborg om Jeanne Dielman, 21 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles från 1975 efter att ha följt cinematekets Akerman-serie som pågick fram till slutet av september med syfte att hylla en av få kvinnliga regissörer som haft en given plats i den av män kraftigt dominerade filmhistorien.

“Att vänta på nästa bild, redan det är att känna att man existerar.” Så har Chantal Akerman beskrivit upplevelsen hon önskar åskådaren som ser hennes film Jeanne Dielman, 21 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles från 1975. Filmen var en del av Cinematekets Akerman-serie som pågick fram till slutet av september. Jeanne Dielman, som den belgiska regissören färdigställde vid blott 25 års ålder, återfinns ständigt på topplistorna över världens bästa filmer, och Akerman är en av få kvinnliga regissörer med en given plats i den av män kraftigt dominerade filmhistorien.
Filmens premiss är lika enkel som den är avskräckande: I tre dagar – omvandlat till tre timmar och 21 minuters filmtid – får vi följa Jeanne (Delphine Seyrig) när hon utför sina hushållssysslor och allehanda vardagsbestyr, från att laga middag åt sonen till att besöka kvartersbageriet.

Allt sedan premiären av Fursteslickaren på Dramaten 1973 har Lars Norén varit rubrikernas man. ”Lägg ner pjäsen så fort som möjligt!” skrev Aftonbladets Allan Fagerström, ”Årets sämsta pjäs” var rubriken på Per Olov Enquists recension i Expressen och de andra huvudstadstidningar föll in i kören. Ändå var denna första kritikerstorm en andeviskning mot den som skulle utbryta år 2000 kring pjäsen Sju Tre, där Tony Olsson, Carl Thunberg och Mats Nilsson fritt fick uttala rasistiska åsikter och lägga fram sitt nynazistiska credo. De brutala polismorden i Malexander skulle länge kasta en slagskugga över Lars Norén och producenten Isa Stenberg. ”Brottslig naivitet” skrev bland annat Gunder Andersson i Aftonbladet.

Däremellan fanns en tid av oavbrutna framgångar, Lars Norén betraktas tillsammans med Jon Fosse som Skandinaviens mest betydelsefulla dramatiker, skaparen av moderna klassiker som Natten är dagens mor, Höst och vinter och Personkrets 3:1 för att nämna några. Spaltmil har skrivits om Lars Norén, både som privatperson, författare och provokatör, själv förefaller han att trivas i rampljuset och har lyckats ta sig igenom samtliga mediadrev helskinnad.

Men mycket lite har skrivits om förutsättningarna för Lars Noréns dramatik. Här fyller Barbro Westlings avhandling Lars Norén, dramatikern (utgiven på bokförlaget Arena 2014) ett tomrum. Lars Norén hade en stark ställning som avantgardistisk poet när han 1978 beslöt sig för att enbart skriva dramatik. Fiaskot med Fursteslickaren medförde att Lars Norén under flera år slipade och finkalibrerade sina instrument, bland annat genom att skriva pjäser i olika genrer och för olika medier. Han fick ett genombrott 1980 när Björn Melander iscensatte Modet att döda för tv med skådespelarna Percy Brandt, Lars Green och Marika Lindström. Samma år inledde han ett fruktbart samarbete med Suzanne Osten och Unga Klara som skulle resultera i epokgörande föreställningar som En fruktansvärd lycka och Underjordens leende.