Politik

Skotska folkomröstningen: bakgrund, argument, konsekvenser

Essäer

Skrivet av Andrei Liberec

sep182014

Vem vinner idag?När Storbritanniens premiärminister David Cameron satt i Harpsundsekan i somras så slängde han månne en förstulen blick på bottenpluggen. En tidigare upplaga sjanghajades av republiken Jämtlands förste president Yngve Gamlin under dennes ’statsbesök’ på Harpsund 1967. Enleveringen ska ha åtföljts av diverse regionalpolitiska ultimatum som statsminister Tage Erlander hade att uppfylla om han ville återse pluggen (turligen nog hade Erlander 22 reservpluggar att tillgå).

Cameron skulle drömma om att dras med sådana nationalister. Han har med de skotska nationalisterna att göra. Om Jämtlands nationalism karaktäriseras av ett skämtsamt allvar – separatism på skämt, regionalt värnande på allvar – så är den skotska nationalismen alldeles på allvar, i alla avseenden, på alla fronter. Och i dag kan den uppnå sitt ultimata mål när Skottland håller en folkomröstning om huruvida man ska bli ett självständigt land eller stanna kvar i unionen Storbritannien.

Marxismen och marknaden

Essäer

Skrivet av Anton Stigermark

jan142014

Karl MarxIdén om det vänsterorienterade marknadssamhället är inte ny. Den formulerades redan under tidigt nittonhundratal av den brittiske författaren och målaren Wyndham Lewis. På senare år är det uppenbart att Lewis förutsägelse, som av hans samtida upplevdes som absurd, har realiserats.

Vänsterorienterat marknadssamhälle betyder i det här sammanhanget att en vänsteristisk kultur samexisterar med ett marknadsbaserat ekonomiskt system. Det innebär i praktiken att motsättningen mellan höger och vänster inte är så nödvändig som man kan förledas till att tro. Den långtgående förändringsprocess som framför allt marxismen genomgick under nittonhundratalet har fått konsekvensen att förhållandet mellan marxismen och marknad inte längre behöver vara präglat av fientlighet.

Grunden för vad som komma skall läggs som en följd av första världskriget. Den internationella socialismen genomgick då sin ditintills största kris. Misslyckandet med att mobilisera massorna för sin sak hade lämnat djupa spår av pessimism över hela Europa. Att man dessutom förlorade mark till den framväxande fascismen gjorde misslyckandet än mer påtagligt. När den tyska socialdemokratin röstade för krigskrediter – och därmed satte fosterlandet framför den internationella solidariteten – var nederlaget ett faktum.

Rosa Luxemburgs martyrium

Essäer

Skrivet av Mohamed Omar

jan072014

IRosa Luxemburg förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att hämta henne. Hon följer med utan motstånd. Men innan hon går ser hon till att stoppa Goethes Faust i handväskan.

En annan revolutionär, som liksom Rosa stod inför döden, valde också Faust. I Waldemar Bernhards biografi över Hinke Bergegren (1950) läser jag om Amaltheamannen Algot Rosberg, som från fängelset, dömd att halshuggas, skriver till Hinke: ”Du kan gärna sända mig Faust och några andra böcker, som du tror kan passa.”
Nu blev inte Rosberg avrättad, han fick livstid. Men när han skrev till Hinke trodde han att döden var nära, och Faust var alltså en av de sista böcker han ville läsa. Varför betydde den så mycket?

Doktor Faustus var en tysk lärd, magiker, alkemist och astrolog som skall ha levt i brytningstiden mellan medeltiden och renässansen. Enligt legenden sålde han sin själ till Satan i utbyte mot all världens kunskaper.
Begreppet ”den faustiska människan” har framför allt blivit känt genom Oswald Spenglers historiefilosofiska verk Der Untergang des Abendlandes (1918-22). Jag har läst det i svensk översättning av Martin Tegen (1996).

Arbetarlitteratur och företagarlitteratur – två sidor av samma mynt

Essäer

Skrivet av Fredrik Runebert

dec112013

Alisa Zinovyevna Rosenbaum. alias Ayn RandFredrik Runebert ställer den amerikanska författarinnan Ayn Rand mot den svenske arbetarförfattaren ivar Lo-Johansson – i vad möts de?

I Sverige(och i övriga världen) finns det en utpräglad arbetarlitteratur som har sin startpunkt i slutet av 1800-talet och som fick sitt tydliga genombrott på 1930-1940-talet. Arbetarlitteraturen flyttade fokus från de högre klasserna; adel, präster och kapitalister, till arbetare som inte ägde sina produktionsmedel och bostäder med mera.

Det som kallas för borgerlig litteratur var uteslutande av karaktären relationsdramer mot en borgerlig fond. Arbetarlitteraturen lyfte fram arbetsmoral, bildning, hederlighet, solidaritet, gemenskap och medmänsklighet medan den borgerliga litteraturen lyfte fram romantiska relationer, ridderlighet, hederlighet, giftermål mot de ingående parternas vilja och andra liknande relationsdramer.

Den borgerliga litteraturen på 1900-talet lyfte fram olika ideal men var blind för arbetsmoralen och de dåliga arbetsförhållanden som rådde i samhället.

De båda formerna av litteratur glömde bort grunden till välfärden – företagande, arbete, innovationer och teknologiutveckling. Förvisso tog arbetarlitteraturen upp arbetet som en viktig komponent, men den var bara en del i ett nödvändigt ont och som en produkt av ett orättvist samhälle.

Därför skulle Sverige och världen behöva mer företagarlitteratur, och för att skapa en tydlig kontrast till denna form av litteratur som jag eftersöker tänker jag ställa den mot arbetarlitteraturen som är den form av litteratur som i olika skepnader fortfarande dominerar litteraturvärlden.

I den här artikeln har jag därför valt att jämföra den amerikanska författarinnan Ayn Rands (1905-1982) litteratursyn med den svenska arbetarförfattaren Ivar Lo-Johanssons (1901-1990).

Den ödesdigra själv(o)tillräckligheten. Krigets anlete

Essäer

Skrivet av Oliver Parland

jun282013

Francisco Goya.KolossenSuperbia, högmodet är alla synders moder sägs det. Vilket mått av primärnarcissism vi är nödgade att ha för att bära upp vår sviktande, osäkra och oklara självbild är växlande. Mellan hammaren och städet i konfrontationen med den sociala verkligheten tvingas vi till ständiga revisioner och korrigeringar av oss själva. Det enda som binder samman är känslan av kontinuitet, att det upplevande självet är och förblir detsamma. Förskjutningarna kan dock vara lika dramatiska och stora som i Alice i Underlandet. Även om vi ofta saknar den medvetna insikten om dessa växlingar. Problemet för den som växlar mellan melankoli och megalomaniskt övermod är att kontinuiteten brutits.

Ordens och språkets relation till det sanna

Varje poet och skribent befinner sig i en ständig kamp med den belastning av associationer varje ord oundvikligt bär på, dels via den mekanik själva språket bär med sig via den evolution orden genomgått dels via de ”avskuggningar” varje ord bär med sig för varje enskild människas betydelsehorisont styrd av alla hennes tidigare erfarenheter och karaktär samt kollektivets fantasmer och de begränsningar syntaxen sätter. De stora orden bär givetvis på den högsta belastningen i detta avseende. Därför blir deras betydelse alltmer flertydig och korrumperad samtidigt som ord och tankar inte längre kan kombineras fritt. Och de slits ut fortare. De obetydliga mellanorden däremot är genom sin brist på associationer outslitliga och i sig entydiga därför att de i sig inget betyder. Därför kan de i sig aldrig ljuga, de är i sig sanna. De befinner sig därmed i närheten av det heliga språk Walter Benjamin talar om, det språk som inte inrymmer möjligheten till lögn. I motsatt ända av spektrum finns retoriken som enligt Emmanuel Levinas i sig är våld, manipulation, propaganda.

Putin och den gåtfulla ryska själen

Essäer

Skrivet av Christer Nilsson

jun022013

Vladimir Putin Det är få petersburgare som känner till den svenska staden Nyen som låg vid Nevans utlopp i Finska viken. Både staden och fästningen Nyenskans lät Peter den store riva innan han inledde sitt gigantiska projekt, byggandet av S: t Petersburg år 1703. Under de första åren var 40 000 människor verksamma som byggnadsarbetare i den nya staden. Flera tusen av dessa var svenska krigsfångar från Poltava. De fick beröm för sin yrkesskicklighet och var med om att uppföra tsarens första Vinterpalats, Peter Paul-fästningen och att plantera björkallén som fick namnet Nevskij Prospekt.

Vladimir Putin som härstammar från Leningrad är omåttligt stolt över sin kulturhuvudstad. Det är något helt annat än att vara från Moskva, den skräniga, penningstinna, maktfullkomliga staden. Det kejserliga imperiets skimmer vilar ju ännu vemodigt över anletsdragen och petersburgaren anser sig omtyckt och uppskattad överallt på grund av sin artighet, sin kultur och bildning.

Ryssarna i allmänhet är mycket stolta över sitt land och medvetna om sin historia. Alla känner framför allt till Det stora fosterländska kriget, det vill säga andra världskriget, då 25 miljoner ryssar stupade och ”räddade Europa från nazismen och frälste det genom ryskt blod och ryska tårar”. Den övertygelsen sitter fastbränd i själen hos varje ryss och firas omsorgsfullt den nionde maj varje år. Då översållas hela landet av de svart-orangefärgade så kallade hjältebanden. Bilarna far också runt med dessa band på antennen.

Med bröstet fullt av medaljer drar krigsveteranerna fram på Moskvas gator och hyllas med stor uppriktighet. Alla har ledigt. Barnfamiljer och ungdomar fyller parkerna, grillar korv och sjasjlik och dricker öl. Hela stan sjunger och ler.

Danska karikatyrer och imamer

Essäer

Skrivet av Gustaf Redemo

jun012013

Graffiti i Rom2003 skickade tecknaren Christoffer Zieler in skämtteckningar på Jesus och uppståndelsen till Jyllands-Posten. Redaktionen tackade nej med förklaringen att det skulle skapa ett ramaskri.ⁱ Två år senare publicerade de tolv karikatyrer av Muhammed som skapade ramaskri över hela världen. Danska flaggor brändes, ambassader stormades, människor dog och tecknarna fick polisskydd. Personer fick betala med sitt liv. Det kostade danska staten och företag miljontals kronor. Danmarks rykte solkades ned i den muslimska världen. Samtidigt delades mediavärlden mellan dem som tyckte Jyllands-Posten hade gjort rätt respektive fel.

Historien är absurd på flera vis. Protesterna i den muslimska världen startade inte förrän flera månader efter publiceringen. Ett möte i Mecka mellan muslimska ledare hade skett där man hade beslutat att något var ruttet i Danmark.ⁱⁱ Det cirkulerade bilder som inte var en del av originalen, till exempel ett fotografi där Muhammed hade fått grisöron.ⁱⁱⁱ Skälet till mötet var för att danska imamer inte hade fått gehör av den danska regeringen. De hävdade att Jyllands-Posten hade utnyttjat sin yttrandefrihet i illasinnade syften.^iv

Händelserna skapade inte bara ilska hos muslimer världen över utan i efterdyningarna var även sekulära intellektuella som Åke Ortmark bittra över sin egen undfallenhet. I sin självbiografi Makten och lögnen skriver han att rädslan för våldshandlingar gjorde att han inte vågade visa dem i sitt teveprogram på TV8. Inte ens i självbiografin, åtta år senare dristade sig förlaget till att ta med dem.^v Han skriver att ” Islamismen kränkte och besegrade mig”.^vi

Dessa tolv karikatyrer av blandad kvalitet fick en enorm symbolisk kraft. Och det trots att majoriteten i mitt tycke inte har någon kvalitet utan är taffliga. Då utgår jag från Salman Rushdies tankar kring ett litterärt verk. Han skriver att ”[l]itteraturen är självberättigad”. Och fortsätter ”[e]n bok berättigas inte alls av hur värdig författaren är [att] skriva den, utan hur bra det skrivna är”^vii. Han nöjer sig dock inte med att hänvisa, som jag gjorde till en luddig kvalitetsstandard utan skriver att ett verk ska ta risker. En författare ska i sitt skrivande skjuta på gränser, visa på det omöjliga och försöka nå gränserna för det tänkbara. ”Böcker blir bra när de når fram till denna kant och riskerar att falla över den”^viii. Genom att ta denna risk, att sikta mot det omöjliga, tar sig författaren också rätten att inte låta grupper få ensamrätt på ett tema.^ix

An Alternative Economic Paradigm: How Redistribution would Drive the Economy

Essäer

Skrivet av Piero Benazzo

mar252013

Nobel Prize Amartya SenAmartya Sen (1981) provides evidence that increased income for a portion of the economic players may inflate the subsistence sector. In 1943, a famine in Bengal brought millions of citizens to their tragic deaths. Data show, however, that overall agriculture crops and farming yielded the same output as the previous years and were even higher in some cases. The question therefore is how could there have been such a famine? Sen’s analysis explains this as a result of increased economic entitlements among certain segments of the population. The demand in the food subsistence sector increased. Given that supply in the previous years was quite tight to ensure subsistence, a market shortage occurred and prices for basic foodstuff more than tripled.

The segment of the population that earned the same previous nominal income, which had previously just managed to make a subsistence living, after inflation, found itself unable to secure sufficient food during the year. Had the increase in entitlements been widespread, due to the inelasticity of supply, inflation would have eroded the increase in nominal income, bringing back the entitlements to a comparable starting point. The citizens would have secured sufficient food during the year. Inequality together with the inelasticity of supply led to an increase of entitlements for some citizens that generated inflation in the subsistence sector and decreased entitlements for others. Extending this empirical evidence, an increase in inequality, as occurred in the last decades (Milanovic, 2009, Milanovic, 2011, Atkinson, Saez and Piketty, 2011, Saez, 2012), would lead to distortions that impede those price adjustments that according to neoclassical economics would re-establish “effective demand.” “Effective demand” is how economics refers to the demand that actually occurs, even if it could potentially be larger. Inequality would disrupt effective demand and growth. Such distortive dynamics would be well hidden behind current aggregates of statistical variables, otherwise they would have already been empirically proved. An alternative economic paradigm considers how to analyse such hidden dynamics.

Två massmördares möte i Wien

Essäer

Skrivet av Kurt Bäckström

jan112013

Stalin och Hitler träffades som unga i ett för hela världen ödesdigra sammanhangNu var det 1913. Det var en gråmulen och kylig januaridag i Wien, året innan det stora kriget skulle bryta ut; värre ändå väntade ännu längre fram. En 167 cm lång man med mustasch och koppärrad hud gick sakta över Heldenplatz. Han var 34 år, iklädd en vit uniformsliknande kostym, över den en mörk oknäppt överrock, på huvudet en stor kepsliknande mössa.

Sedan några veckor vistades han i den österrikiska huvudstaden, inkvarterad hos emigrantfamiljen Trojanowsky, som bodde i ett av stadens finaste bostadsområden, Hietzing, på Schönbrunner Schlosstrasse 30, inte långt från slottet Schönbrunn. På denna dress hade han just påbörjat sin skrift om Marxismen och den nationella frågan. Detta var ett av denne mans fåtaliga utlandsbesök. Han skulle lämna sitt hemland endast ytterligare två gånger, för att delta i konferenser i Teheran och Potsdam.
Denne georgier fick senare i livet miljontals människors liv på sitt samvete, inklusive sin hustrus, Nadeschada Allilujevas; henne sköt han själv. Mannen hette Jossiff Wissarionowitsch och hans täcknamn var Koba. Lenin hade skickat honom till habsburgarnas säte med uppgift att sammanställa ett koncept till det kommunistiska partiets nationalitetspolitik. Vid mannens sida gick en nästan jämnårig landsman, iförd liknande klädsel. Hans namn var Bucharin. Dennes uppgift var att hjälpa Koba med översättningar. Tjugofyra år senare skulle Koba låta avrätta honom.

Rashygien och vetenskap som religion: Humaniströrelsens historia

Essäer

Skrivet av Rickard Berghorn

feb012012

chrysalis

De svenska sekulära Humanisterna med Christer Sturmark i spetsen är del av International Humanist and Ethical Union (IHEU), i det följande kallad internationella humanistunionen. Företrädarna är kända för sin aggressiva ateism. Ändå grundades rörelsen 1929 av kristna unitarister. Medlemmarna kallade sig för ”religiösa humanister” och sökte en väg att kombinera naturvetenskap och religion.

Först 1973 blev rörelsen ateistisk. Bakom reformen stod den amerikanska marxisten Paul Kurtz. Han hjälpte också fram den serbiske kommunisten och nationalisten Mihailo Marković till ordförandeposten, där han stannade i hela tio år. Marković övergick sedan till att samarbeta med serbledaren Slobodan Milošević.

Stor betydelse för rörelsens hade även FN-politikern och vetenskapsmannen Julian Huxley, Englands främsta och sista rashygienist.

Här beskrivs Humanisternas bisarra och solkiga historia. Referenser och kommentarer kan läsas på denna länk. 

http://nymodernism.wordpress.com/2012/01/26/humanistrorelsens-historia/

HUMANISM OCH ANTI-HUMANISM

Begreppet humanism används numera mycket brett, och klistras på alla slags livsåskådningar, filosofier och intresseområden som sätter människan och respekten för det mänskliga i fokus. Humanismen började dock som en intellektuell rörelse i 1300-talets Italien, där författare, forskare och konstnärer vände ryggen åt medeltiden och istället fördjupade sig i det som de uppfattade som mänsklighetens rena och oförfalskade urkälla: antiken och de första kyrkofäderna. Denna humanism är på många sätt synonym med det vi numera brukar kalla renässansen; i själva verket är det lätt att argumentera för att det var humanisterna som skapade renässansen.

Humanisterna förutsatte att det finns en universell moral giltig för alla människor i alla tider. Denna moralprincip fick två följder: Dels antagandet att alla människor oavsett nationalitet, stånd och religion är födda med samma fri- och rättigheter som inte ska kunna kränkas. Dels att demokratiska principer är att föredra framför diktatur och tyranni. Det är alltså en humanistisk tradition som ligger till grund för deklarationerna om de mänskliga rättigheterna, från franska revolutionen fram till FN:s deklaration 1948. Vanligtvis ansåg humanisterna att vår universella moral var given av Gud, medan exempelvis Immanuel Kant ansåg att vi får denna moraliska insikt med hjälp av vårt mänskliga förnuft.

En ”marxistisk humanism” på ateistisk grund växte fram i västvärlden under 1950-talet, sedan det intellektuella klimatet blivit något friare efter Stalins död. Den marxistiske filosofen Louis Althusser var dock ärlig mot sig själv och andra och föredrog benämningen ”antihumanism” på denna rörelse, eftersom Marx filosofi knappast är förenlig med humanismens ideal. Trots allt hade ju Marx själv kritiserat idén om mänskliga rättigheter och tagit avstånd från demokratiska principer.