Main Menu

Login Form

"Man måste våga göra det man känner för, så länge man orkar..."

  •  
  •   Written by Carl Abrahamsson
  • Category: Porträtt
  • Hits: 8866

bocavefors

"Man måste våga göra det man känner för, så länge man orkar..."

Ett samtal med Bo Cavefors. Text & foto av Carl Abrahamsson.

"Mellan 1959 och 1984 drev Bo Cavefors förlagsverksamhet i Sverige och, mot slutet, även i Schweiz." Det är en bra och enkel mening att inleda denna artikel med. Vad som faktiskt skedde däremellan och vad som skett sedan dess är inte fullt så enkelt att beskriva. Orsaken lyser klar: Cavefors gav ut över 800 böcker under perioden, grovt räknat en volym varannan vecka!

Det var inte heller vad som helst han erbjöd. Börjar man med Ezra Pounds "ABC för läsare" och fortsätter med Stig Claesson, Sture Dahlström, Henry James, Foucault, Leonard Cohen, Stalin, Wole Soyinka, och Bruno K Öijer har man slagit an den kvalitativa tonen rätt bra. Senare följde Patafysik, Pasolini, Salvador Dali, Mats B, Psykoanalys, Ernst Jünger, Che Guevara. ännu mer Ezra Pound och, kanske den mest berömda eller i alla fall mest ökända volymen, "Rote Armé Fraktion: Texter" (Även i tysk utgåva. Den kom även ut på franska och italienska då det begav sig, men inte på Cavefors förlag.). Plus, som nämnts, ca 750 titlar till...

Jag letar efter någon i FörlagsSverige jag kan jämföra med, men finner ingen. Ingen annan förläggare kommer ens i närheten.

Inte nog med detta, Cavefors har också skrivit tusentals essäer och recensioner, nu på senare år återutgivna i bokform och på nätet. Med fokus på litteratur, teater, konst och filosofi agerar Bo Cavefors fortfarande en slags intellektuell Machiavelli i Kultursverige och drar sig inte för att vädra eller hävda obekväma åsikter.

Dessutom är han aktivt vurmande för en klassicistisk-estetisk, maskulinmanisk homosexualitet à la Yukio Mishima och till råga på allt djupt troende katolik. Jag letar efter någon annan i Sverige jag kan jämföra med överhuvudtaget men finner, liksom tidigare, ingen.

Förlaget finns inte längre kvar. Men sina 70 år till trots är Bo Cavefors numer en aktiv nätanvändare och hans gamla tidning "Svarta Fanor" publiceras regelbundet i digital form för att sedermera sugas upp av förlaget h:ström - Text & Kultur och ges ut i bokform. Närvaron och skärpan finns fortfarande kvar och Cavefors radikalkonservativa helhetssyn lockar uppenbarligen nya generationer intresserade från alla politiska och kulturella läger.

I den andra delen av en pågående självbiografisk serie böcker, "Om valpen som ung man", skriver Cavefors om sig själv i tredje person på följande vis: "Våren 1959 börjar han planera bokförlaget och beslutar sig för att ge ut Ezra Pound, som Jacco, Michael och han beundrar, inte endast för de upproriska dikterna och de eleganta essäerna, utan även som person, för modet att framträda med inopportuna politiska åsikter trots att kriget gick som det gick, trots inspärrningarna på dårhus och trots att alla etablissemang är emot diktaren."

Med utgivningen på svenska av Pound 1959 är inte bara förlaget i sig utan även Bo Cavefors själv placerad på en svensk kulturkarta vars territorium endast i grova drag förändrats under decenniernas lopp men som aldrig riktigt återhämtat sig från 25 års provokativ och aktiv närvaro av en enda mans intellektuella och, måhända, även sexuella och religiösa vision.

Dagens Bo Cavefors är trogen sitt Malmö och lever ett konstruktivt inrutat liv som möjliggör både kontemplation och manifestation. De 70 åren märks ingenstans när man träffar honom. Ett fast handslag, en muskulös fysionomi och en isblå, klar blick signalerar ett sunt leverne. Så fort munnen öppnas dyker någon form av välartikulerad intelligensyttring upp. Man behöver inte nödvändigtvis hålla med honom i alla hans åsikter och teorier men det är mycket svårt att värja sig mot hans lugna men ack så övertygande sätt.

Vad som följer här är ett mer eller mindre icke-redigerat samtal mellan mig och Cavefors i Malmö, senhösten 2005.


- När vi nu sitter och pratar om förlagets tid, som ju spände över en lång period, vad är det första du tänker på? Var det roligt eller jobbigt eller...?

Bo Cavefors: Generellt är det nog att det var och är så roligt att arbeta med det, för det innehåller så många olika slags saker. Allt från lagerarbete och packa böcker till det rent redaktionella. Det tråkigaste var faktiskt att läsa manuskript. Under många år kom det tre-fyra manuskript om dagen, varav kanske bara två-tre om året var riktigt bra. Men man måste ju läsa dem eftersom folk har skickat in dem. Själva läsandet var tråkigt. Men övergripande är det ju en rolig bransch om man håller sig på ett visst avstånd från de andra som agerar på marknaden. Man ska nog inte ha för mycket kontakt med författare och översättare och andra förläggare. Man måste ha en viss distans.

- När du började förmodar jag att det fanns ett stort mått ungdomlig entusiasm, plus att du faktiskt kunde ägna dig åt det du ville av ekonomiska skäl. Men när du nu tittar tillbaka, tycker du att du kunde uppfylla de mål du satte upp?

BC: Ja, det tycker jag. Jag körde på mellan 1959 och 1984 och tycker att jag gjorde exakt det jag ville under de åren. Jag tror inte jag hade vunnit något på att köra på ytterligare 20 år. Jag blev glad över att Lunds Universitet tyckte detsamma. De har ju köpt alla utgåvor, allt reklammaterial, kataloger och ungefär 20 000 recensioner. Det är hemskt mycket material. Den där perioden var ju också en rätt intressant period i Sverige. Det hände förvånansvärt mycket i Sverige då. Jag tror utgivningen speglar det ganska mycket. På det viset tycker jag nog att allt varit perfekt.

- Du älskade litteratur och böcker, men fanns det också distinkta förlagsinspirationer?

BC: Ja, det gjorde det. Engelska Faber & Faber är ett exempel. Inte Olympia så mycket som folk tycks tro. Olympia var ett undergroundförlag. De förlag jag tittade på och tyckte om var alla lite mer specialiserade. De fokuserade på en typ av litteratur t.ex. Det gjorde inte Olympia. De fungerade bara på porrmarknaden. Jag träffade faktiskt Girodias (Olympia Press ökände ägare och redaktör/min anm.) i Köpenhamn i början av 60-talet, vid den tid då en del av de förbud som fanns började försvinna. Men jag ville ha en mycket mer kvalificerad utgivning och en bredare tillgänglighet.

- Andra personer som agerat mentorer eller inspirationer? Var allt helt och hållet dina egna beslut?

BC: Ja. Jag hade inte direkt några mentorer i förlagsvärlden. Första året var kanske lite förvirrande, men det gick bättre när man väl hade ett par titlar ute. Först hade jag distribution via Seelig, men det var meningslöst för mig och kostade för mycket. Jag tog kontakt med Gleerups i Lund istället, inte bokhandeln utan förlaget. De sysslade i huvudsak med läromedel och var ett stort förlag. Jag frågade helt enkelt om jag fick distribuera via dem. De blev entusiastiska och var mycket snälla. Deras säljare hanterade mina böcker och de hade hand om lagret o.s.v. Jag hade böckerna hos dem i ca fem år tills verksamheten blev för stor. Då återvände jag till Seelig med en annan tyngd och helt andra kontakter. Så fortsatte det tills förlaget blev ännu större och kunde anställa folk. Så ägaren och litteraturprofessorn Algot Werin och direktören Walter Ekstrand på Gleerups var mentorer i början. Det fanns även en chef på Norstedts, hovrättsrådet Bengt Lassen, och så Johan Hansson på Natur & Kultur.

- Du hade inte så mycket kontakt med författarna, nästan som en princip?

BC: Nej. Bortsett från Ezra Pound. Det var lättare att köpa utländska saker via deras förlag. Inte ens Ernst Jünger var jag i kontakt med. Jag höll mig på min kant och gav ut böckerna på svenska och såg till att de blev sålda. Jag tror det är bättre att var och en sköter sitt.

- Kände du dig som en isolerad enhet eller var du i kontakt med vad som pågick runt dig?

BC: Genom mina gamla vänner hade jag insyn i olika aktuella miljöer, t.ex. Algeriets förhållande till Frankrike och kolonialismens fall. Det finns mycket som går igen idag i förhållande till islamismen t.ex. På 50-talet kunde det handla om Mau-Mau-soldater och hur de slaktade och åt sina fiender. Det är precis samma snack som idag.

- Det enda som förändrar sig är regionerna det rör sig om...

BC: Visst. Titta på alla, Kenyatta och dussintals andra... Terrorister som blev presidenter. Israel är ett annat exempel. Finns det någon president i Israel som inte är en gammal terrorist? Ibland kallas de för frihetskämpar, men det beror väl på vilken sida man är på.

- Reflekterade hela utgivningen dina egna intressen eller gjorde du även marknadsanpassade val?

BC: I grund och botten var det mina egna intressen som styrde. Men efterhand blev det fler och fler som uppmärksammade förlaget och som även hade idéer för förlaget eller kanske hade bokprojekt som de tyckte passade. På det viset vidgades horisonten. Jag tyckte ändå att jag höll stilen ganska bra. Det fanns en röd tråd trots att även andra byggde på.

- Du var i en privilegierad position som kunde ge ut det du ville för att du helt enkelt gillade materialet och dessutom hade råd att göra det. Då allt tog fart, kunde du känna att det kom andra mål med i bilden: upplysning, kultivering, informationsspridning?

BC: Upplysning kanske, med debattböckerna t.ex. Debattböckerna tog ju fart direkt. Den första  var "Sju algeriska studenters vittnesmål om tortyren i Frankrike", som kom hösten 1959, samma höst som förlaget startade. 1962 kom Kristina Ahlmark-Michaneks "Jungfrutro och Dubbelmoral" som kom att sälja i hela 27 000 exemplar. Den påverkade helt uppenbart den debatten. Journalister och redaktioner ändrade åsikt.

- Du nämnde tidigare att du tycker det är tråkigt att samma fenomen inte är lika förekommande som då?

BC: Där skulle många av de mindre förlagen kunna göra en jätteinsats. Med print-on-demand, snabba böcker, spridning via en webbsida och utskick via mail, så kan man ju göra oändligt mycket. Frågan är varför ingen gör det?

- Tror du inte det finns en fruktan idag för att drunkna i ett starkt flöde som också tycks konstant?

BC: Jag tror snarare att det inte finns något intresse av att vara agitatorer. En förläggare är intresserad av poesi, en annan av konst och ytterligare en annan av något annat. Ellerströms har en inriktning, Bakhåll en annan o.s.v.

- Många mindre förlag har förmodligen heller inte råd att handlöst kasta sig in i en snabb produktion.

BC: Nej, det är klart. Men det är billigare att marknadsföra sig idag. Ett ebrev kostar inte många öre. Jag tror problemen ligger på personliga nivåer. Allt är för fluffigt.

- När du skrev själv, var det mest i form av artiklar och essäer. Kände du aldrig ett behov av att skriva mer extensivt?

BC: En roman skulle jag inte kunna skriva idag heller. Dessutom finns det så många dåliga romaner.

- Det har väl aldrig hindrat någon från att skriva dem?

BC: Nej, visst. Men jag skulle inte vilja göra det. Men däremot intresserar mig essäistik mycket. Jag skrev ju essäer även innan jag drev förlaget. Jag recenserade aldrig andras böcker så länge jag drev förlaget, mest av principskäl. Varför skulle jag recensera andra förlags böcker? Men jag engagerade mig i olika pågående saker och debatter och efter ett tag kom jag med i bokförläggarföreningens styrelse. Jag hoppade av efter ett tag. Jag tyckte det blev ohållbart av olika anledningar. Det var mest koncernerna som sa sitt i alla fall. Bonniers, Norstedts. En man som Johan Hansson som startat Natur & Kultur, han kom aldrig med. Jag var även med i författarförbundet och höll på med förlagsavtal, så det blev att jag nästan satt på två stolar i förhandlingarna. Det gick inte. Det fanns också en skitförnäm attityd i bokförläggareföreningen som inte passade mig alls.

- Vilken var den första boken du gav ut som skapade någon form av kontrovers?

BC: Pounds "ABC för läsare", den första boken jag gav ut. En fascist som gavs ut av en ung svensk förläggare. En del tidningar recenserade böckerna redan från början. Göteborgsposten skrev att den typen av böcker jag gav ut inte borde ges ut överhuvudtaget. Men Dagens Nyheter väntade i fyra-fem år innan det började dyka upp något.

- Sökte du någon gång böcker att ge ut som skulle få den effekten, som ett slags självändamål?

BC: Ja, när jag märkte att jag kunde påverka med böckerna jag gav ut. Det var böcker jag gillade och fann trevliga men jag lärde mig snabbt att det också gick att påverka med dem. Så jag började söka böcker och författare som på olika sätt knöt an till tidigare tankegångar och idéer. Böckerna sålde dessutom bra. Det var samma sak med Walter Benjamin och Roland Barthes som kom ut i många upplagor. Gunnar Fredriksson likaså.

- Där var du i samklang med samtiden och du drev på andan... Kände du att du hade någon form av samhörighet med några grupperingar runt om i Sverige?

BC: Jag utnyttjade tiden på ett sätt. Ser man tillbaka på den marxistiska serien t.ex. så är det mycket som inte håller måttet idag, men då gjorde det. Oavsett vilken politisk åsikt man har, så tycker jag att förlaget gjorde en bra insats i det att det presenterade ideologiska skrifter av olika slag. Dessutom sålde det bra.

- Tror du att den framgång du rönte också byggde på en respekt för boken i sig? Vår samtid är ju mer fragmenterad p.g.a. alltför många uttrycksmöjligheter. Fragmenteringen stör tanken och undergräver därmed möjlighet till t.ex. debatt.

BC: Nej, jag tror inte att det var bättre förr. Det sa man ju även på den tiden, "Tänk på 30-talet, vad bra allt var..." Man tycks aldrig kunna uppskatta den tid man lever i. Jag växte upp i en tid då den äldre generationen mindes tiden utan bilar och på något sätt längtade tillbaka till det.

- Positivt idag är kanske att bokförsäljningen i Sverige ökar...

BC: Ja, men vad är det som säljer?

- Liza Marklund är ju inte direkt någon intellektuell utmaning...

BC: Nej. Den ökade försäljningen är det som ligger på pallar på Åhléns. Det är inte svårt att sälja många exemplar av något egentligen. Den intressanta bokutgivningen ligger hos småförlagen och jag tror nog att de kan se en ökning av försäljning också, på sina sätt. Jag var på bokmässan häromåret och såg att alla små förlag, Ellerströms, Vertigo, h:ström och andra, håller sig på sin egen kant. Tänk om de kunde göra något tillsammans och ta båset bredvid Bonniers? Tillsammans hade de haft råd. Då skulle folk kunna se på ett helt annat sätt vem det är som står för den riktigt intressanta utgivningen. Men som det är nu så händer det inte mycket. Var och en har sitt lilla adressregister. Det är synd att de inte går ihop på den typen av praktiska områden.

- Får du mycket respons på Svarta Fanor nu när den är digital?

BC: Ja, det är bättre nu än tidigare. Folk hör av sig direkt. De läsarna har ju inte heller hamnat där av en slump. De flesta är aktivt intresserade. Artiklarna som kommer ut i Svarta Fanor kommer ju från Svenska Dagbladet och andra tidningar. Om de bara hade publicerats den dagen, som de ursprungligen gjorde, hade de kanske bara lästs av ett par hundra människor. Men i digital form kommer de ut i 1200 exemplar just nu via e-post och de läggs upp på webbsidor också. Och efter det även i bokform. Så det blir lite mer än bara en kultursida.

- I vår tid kan vi se en förenkling och en förgrovning av språket genom SMS och e-post, med tendenser till symbolanvändande. Hur ser du på det, du som kommer från en tradition av kulturbärande litteratur?

BC: Jag håller med dig om att det finns en fragmentering och en fara i det. Jag hörde senast igår att fyra av tio skolbarn inte kan tillgodogöra sig en text på svenska. De kan läsa texten, men de förstår inte vad som står. Det är ganska allvarligt. Då har det skett något trist i utvecklingen. Jag tror det blir förödande. Även journalistiken är sämre idag. Det finns många bra skribenter men om man generaliserar är det sämre. Den vanliga vardagsjournalistiken är fattigare idag.

- Man kan ju inte bara skylla på skolan eller, ännu vagare, på samhället i stort. Sambandet börjar väl med om det finns böcker i hemmen eller inte?

BC: Ja, och det är svårt att komma åt. Det är svårt att förstå varför det måste bli en försämring. Inget vad gäller t.ex. Internet i sig inbjuder ju till att man ska skriva sämre.

- Jag tror det onda fröet ligger i det upplevda behovet av att respondera snabbt därför att man har möjlighet till det. Förr gick saker och ting måhända långsammare men man var i alla fall mer engagerad i alla led i den kommunikativa processen.

BC: Ja, hastigheten och möjligheten att vara hastig. Men det behöver ju inte vara så. Jag försöker att hålla den typen av tendenser stången i mina mail t.ex. Det är för enkelt att slarva med det. Om man är fyra-fem år och börjar använda en dator och direkt konfronteras med en viss typ av kommunikation, blir det svårt att ändra på senare. Om man från början använder sig av förenklingar som grundkommunikation, så måste man ju få problem med att förstå innebörden av en text. Det gäller även för tidningar såklart men främst för böcker tror jag. Från första världskriget och framåt till 90-talet fanns det ju större rörelser av folkbildning. Det var bredare lager som på olika sätt kom i kontakt med kulturen. Nu är vi lite grann tillbaka till att kulturen blivit en aristokratisk tillhörighet. Det är precis som före första världskriget. Fortbildardecennierna är över.

- 1200 prenumeranter på Svarta Fanor. Har du någon koll på vilka åldersgrupper det rör sig om?

BC: Nej, för det behöver de ju inte uppge. Men jag tror jag kan säga att de flesta är mellan 18 och 35 år. Förhållandevis ungt, och det tycker jag är intressant. Jag märker att de ämnen jag skriver om inte har så stark genomslagskraft hos personer i min egen ålder.

- Svarta Fanor är ju en slags institution i en liten intellektuell sfär. Hur ser du på andra slags intellektuella miljöer? Kultursidorna?

BC: Ja, en intellektuell miljö finns, men den finns inte i tidningarna. Unga idag har andra uttrycksmedel än kultursidorna: Internet, musik, teatergrupper, småförlag och mycket annat. Det finns bra skribenter också, med intelligenta texter. Utomordentligt välskrivet och ofta baserat på nya tankar och filosofier som jag inte har en aning om.  De sammanför allt och de är inte dogmatiska på samma sätt som folk var på 60-talet. De plockar lite här och var och har en friare syn på det hela. De blir aldrig bundna rent partipolitiskt. Det är ett kultursamhälle som existerar helt och hållet vid sidan av det officiella, vid sidan av kultursidor och TV.

- När du är i kontakt med dessa människor, kan du känna att du varit en nestor för det rådande klimatet eller attityden?

BC: Även om många inte tycker som jag, så tror jag att de uppskattar attityden.

- Pratar man med intelligenta intellektuella ungdomar så har de ju sannolikt hört talas om Bo Cavefors förlag. Det är svårt att missa det.

BC: Jag tror framförallt att man uppskattar attityden i det jag gjorde. Att man kan vara fri och inte binda sig fast vid ideologier eller vid det officiella. Det går faktiskt. Jag har levt i 70 år utan att bli korrumperad på något sätt. Det tror jag är uppskattat.

- Tror du att din förlagsgärning varit inspirerande för någon som Brutus Östling t.ex.?

BC: Ja, det tror jag. I alla fall i början. Jag tror att många mindre förlag med attityd kunnat få inspiration. Med rätt attityd finns det alltid möjligheter.

- Är det svårt för dig att nämna någon absolut favoritförfattare?

BC: Ernst Jünger, definitivt. Det är svårt att sätta fingret på vad exakt det var han gjorde eller hur. I och med att ingen riktigt kunde sätta fingret på honom så var han ju alltid kontroversiell. Jüngers attityd inspirerade mig under lång tid. Han beskylldes också för allt. Han stod över allt, vid sidan av, som en anark. En skogsvandrare som inte går att placera in någonstans. Det intressanta med den attityden är att den visar att det går att hålla sig fri, okorrumperad. Oåtkomlig. Man har en makt som ingen kan komma åt. En fascinerande tanke. Jag kan också se den i katolska kyrkan, hos den kontemplative munken som inte eftersträvar några positioner. Han eftersträvar inga förmögenheter, inga ägodelar. För mig skrev Jünger lika bra som kartusianermunkarna. Det finns ju många fördomar om att munken är världsfrånvänd, att de inte vet om jorden är fyrkantig eller rund eller om det är krig eller inte. Men de har bara en helt annan typ av förmåga att tillgodogöra sig det yttre. De sållar informationen på ett helt annat sätt. Genom de få kontakter de har med människor utanför utövar de en tyst makt, helt enkelt genom att inte kräva något. Det är sådant som verkligen påverkar människor positivt. Jünger skrev någonstans om att det enda som överlever tiden är de katolska munkarna.

- Varifrån fick du idén till att ge ut serien med "Waistcoat Pocket Books"/"Artists' Books"? De knyter ju an till en nästan duchampsk lekfullhet samtidigt som de blir en fascinerande tidskapsel. Objekt lika mycket som faktiska böcker.

BC: Det var väldigt roligt att göra sådana saker, med kassetter och böcker och påsar och förpackningar. Det började med diskussioner kring Berndt Petterssons "Påsen". Vi pratade om vilka dikter som skulle vara med och hur de skulle presenteras. Till slut tröttnade jag på alla turer fram och tillbaka och föreslog att vi skulle ta med alla och sedan trycka dem på perforerat papper så att folk själva skulle kunna rycka ut de dikter de inte gillade. Så det gjorde vi. Det var den första svenska "Artists' Book". Han kände till begreppet men jag hade aldrig hört talas om det förrän då. Hemskt roligt att göra sådana udda saker.

- Fick Lunds Universitet en komplett samling Caveforsiana?

BC: Ja, förutom en del brevväxling som brändes upp i samband med konkursen, på slutet. Men det gjorde inte så mycket för jag har egentligen aldrig haft någon spännande korrespondens. Det lilla jag tyckte var spännande förvarade jag på andra platser. Men annars har Lunds Universitet allt komplett. Alla böcker, alla pressmeddelanden, alla kataloger, rubbet. Jag blev hemskt glad när de köpte allt.

- Vad var det då som gick fel med förlaget och som slutligen ledde till konkursen i Sverige?

BC: Det var hela den där historien med RAF-boken och den nya Strindbergsfejden i samband med den utgivningen. Samma dag som jag blev häktad ringde tryckeriet och sa upp min kredit. RAF spelade väl in, men det handlade egentligen om bokföringsbrott och annat. Efter tio dagar släpptes jag och Tingsrätten underkände sedan alla åtalspunkter utom en. Den som stod fast var att jag fört ut 7000 tyska Mark utan riksbankens kännedom... Så fick man tydligen inte göra! Under den tid jag satt häktad gjorde de flera omgångar av razzior. De vände upp och ned på allt totalt, precis som på film. De trodde förmodligen att jag hade vapen eller hemliga dokument. Så visst var det RAF det handlade om på någon nivå. I Sverige försvann allt 1981 efter konkursen och efter det blev det några år till i Schweiz, en slags eftersläntrare till det svenska förlaget. Vi hade lokal i Zürich och det sköttes därifrån men jag bodde i Italien vid den tiden.

- Var finns det förlag idag som kan piska upp samma våldsamma reaktioner?

BC: Ingenstans... Det är väl en attitydskillnad. Efter detta diskuterade jag med tryckeriet som ägdes av Svenska Kyrkan. De skulle ha tre miljoner på stubben som jag var skyldig dem. Så det blev konkurs. Jag hade inga problem med ruljangsen eller omsättningen, det var inte där det brast alls. Vi hade ju bokklubb vid den tiden och en katalog som gick ut till 40.000 adresser. Det var väl det som var ett dilemma. Många ansåg att det gick lite för bra för förlaget. Och så drog Kulturrådet bort stödet till Strindbergsutgåvorna. Det var samordnat på något sätt. Någon kommer att skriva om det så småningom. Det är intressant som fenomen och väcker fortfarande starka känslor. Ett tyskt TV-team intervjuade nyligen den tyske åklagaren i RAF-målet. Boken förbjöds först men frikändes sedan vad gäller den redan tryckta upplagan. Däremot är det fortfarande förbjudet att trycka en ny upplaga.

- Som sagt, jag kan inte tänka mig att någonting skulle väcka samma reaktion idag som det här gjorde då... Att man tvingar ett förlag i konkurs bara för att man hanterar material som är kontroversiellt.

BC: Nej, inte ens islamister råkar ut för samma sak. Blair och Bush har ju tagit i lite hårdare. Min artikel om terrorism och därmed jag själv skulle enligt dem behöva granskas. Den enda förläggare i Sverige som stöttade mig i dramat var René Coeckelbergh. Inga andra hörde av sig. Däremot hörde en del tyska förläggare av sig. På Frankfurtmässan kom det fram folk som sa att de beundrade att jag gett ut den där antologin med RAF-texter.

- Vad ansåg kulturkonservativa författare du hade, som t.ex. Per Engdahl och Fredrik Böök, om vad som skedde?

BC: Böök var ju död så han sa inget alls. Engdahl sa inget speciellt om det. Jag gav ju ut så oerhört många skilda saker. Men det var det som gjorde det intressant för mig, att inte begränsa mig till en enda genre eller en enda nisch. Jag fick så mycket kritik för att Engdahl var fascist eller nazist och jag fick naturligtvis även kritik för att jag publicerade kommunister. Min ständiga fråga var: "Varför inte?" Jag kunde och ville ge ut Engdahl eftersom jag gett ut Marx och många andra. Det var min filosofi på ett sätt. Det var det som var vitsen med det hela.

- Trots att förlaget inte funnits på 20 år, så har du själv fortsatt vara kontroversiell, senast förra vintern med "nakenpjäsen" ("Den spetälske i staden Aosta", av Xavier de Maistre, med Cavefors själv i en av rollerna, naken på scen och onanerandes.../min anm.)... När du möter en slags trångsynt kulturbyråkratisk attityd med underliggande underhållningshot - Jag tänker på journalisten som ville ha nakenbilder från pjäsen innan den ens satts upp - får det dig att vilja ta i mer eller vill du resignera inför att folk helt enkelt är för dumma?

BC: Jag tänker inte så mycket på det på det sättet. Jag gör vad jag känner att jag vill göra. För övrigt fick ju just den pjäsen en del bra recensioner också. Man måste våga göra det man känner för, så länge man orkar. Det är mycket roligare så. Jag har åsikter och intressen och behov. Om andra störs av det så är det deras problem, inte mitt. Om man tycker det är så märkvärdigt att man onanerar på scen, att man spelar ut sin sexualitet på scen... Ja, om man chockeras över det, då är det inte mitt problem.

- Du har ju varit en slags kulturell rebell och förblir det också. En annan viktig del i ditt liv är det religiösa. Känner du dig rebellisk även där? Hur ser t.ex. de katolska församlingarna i Sverige på dig? Du är ju utåtriktad och offentlig i din katolicism...

BC: Jag tror många i den miljön är intresserade av vad jag håller på med. Jag skulle läsa några kartusianiska dikter på Malmöfestivalen nyligen. Det möttes mycket positivt av katoliker här. Det finns ju ingen mening med att predika för de redan frälsta. Jag har aldrig haft några problem med de jesuiter som jag känner. Inte ens pjäsen blev jag så hårt kritiserad för i den miljön. Två gamla damer berättade att de hade önskat att jag skulle ha ett litet skynke på mig, det var allt.

- Hur är din syn på den katolska kyrkans vattendelare: preventivmedel och gaypräster?

BC: Jag tror att man mer och mer kommer att acceptera att tiderna förändrats. De präster och teologer som har något i huvudet vet ju hur människor är, kanske t.o.m. bättre än de flesta andra. Katolska kyrkan är en realistisk kyrka.

- Du fann din religiösa plats tidigt i livet. Hur betraktade du det andliga sökandet som svepte över västvärlden på 60-talet? Du var ju redan formaterad katolik då?

BC: Ja, det var jag, men det var också en tid då jag inte besökte kyrkan. Jag blev katolik redan i 11-årsåldern. Min riktiga pappa var sannolikt katolik. Jag var aktiv, om man kan säga så, nästan fram till jag var 30, sedan tog jag lite avstånd från kyrkan. Det inföll ju under 60-talet...

- Hur betraktade du hippies och det österländska vurmeriet?

BC: Det intresserade mig aldrig. Inte heller New Age. Jag har aldrig varit intresserad av någon annan kyrka än den katolska. Nu talar den till mig igen. Men jag hade en period på säkert 15 år då den inte gjorde det.

- Finns det några skeenden eller ögonblick i ditt unga liv som du tror kom att prägla utgivningen? Besöket med din styvfar i Hamburg 1946, kort tid efter krigets slut?

BC: Ja, kanske. Jag har inte riktigt tänkt på det i de termerna. Jag var ju förtjust i Rommel och jag lekte ofta krig. Jag blev väldigt chockad då jag såg all verklig förödelse. Vi körde bil från Danmark och redan från gränsen var det så märkbart. Man kunde köpa en amerikansk Jeep för tio kronor då. I Hamburg fanns inte ett enda helt hus. Jag blev chockad av det. Visst kan det ha påverkat mig. Även Rommel var ju en oppositionsman. En annan sak som påverkade mig var naturligtvis att gå i Jesuitskolan i England. Det gav mig en stark känsla av frihet, trots att det var en ganska hård skola. Jag gillade kollektivkänslan i det. Jag gillar stora hus, korridorer, stentrappor, hela miljön. Undervisningen var hård men samtidigt fanns det en stark frihet i det hela. Montessori har ju knyckt en hel del från gamla jesuitiska teorier. Man fick många egna uppgifter men man kunde alltid få stöd och hjälp när man behövde det. Man fick verkligen utveckla sin egen begåvning. Det tilltalade mig då och det tilltalar mig fortfarande. Förlaget var grundat i samma anda och t.o.m. den senaste pjäsen  var i samma anda.

- Varför valde du att skriva om dig själv i tredje person i biografierna?

BC: Jag tycker att det är lättare än att skriva "Jag, jag, jag..." För mig är det så i alla fall.

- Du har uttryckt att din vilja också är Guds vilja och att det inte kan vara på något annat sätt. Hur ser du på ett begrepp som "Människans Fria Vilja"?

BC: Man behöver inte göra som Gud vill, men det blir ändå som Gud vill. Du har din fria vilja och om du följer den så kan du motsätta dig Guds vilja. Men visst kan man också göra dumma saker och hävda att det är Guds Vilja. Det är det de gör, alla de där protestanterna... (skratt) Gud skulle aldrig vilja att du stack kniven i någon. Gud är god.

- Har du aldrig känt dig frestad att sätta igång med någon form av bokproduktion igen?

BC: Jo, om jag hade pengar så. Det är bara det som det brister på. Jag har geisten till det och skulle kunna sätta igång i morgon. Det finns hur mycket som helst att ge ut.

- Du har ju nu också en fördel genom att kunna pumpa ut gamla eller nya egna saker via andra förläggare som är lyhörda...

BC: Sant, men jag gillar ju också det rent hantverksmässiga i att driva ett förlag.

- Du skulle haft en utställning om förlaget på Vita Kuben i Umeå för några år sedan, men den ställdes ju in innan den ens hunnit öppnas, dagen innan t.o.m. Det ledde i sin tur till att en slags spontan stödapparat för dig sattes igång, vilket i sin tur ledde till att utställningen flyttade både till Stockholm och Ystad. Hur var det att ta del av alla turer kring detta?

BC: Säg att det inte hade blivit någon uppmärksamhet i Umeå, att det bara hade skrivits lite lokalt... Då hade det inte blivit något i Stockholm eller Ystad. Men nu blev det så och det blev debatt. Det är de som reagerar negativt som få problemen, som kulturbyråkraterna i Umeå. Väldigt mycket i den här typen av reaktion är ren avundsjuka. Jag kan inte göra något åt det. Om de ska gå till en präst och bikta sig eller till en psykolog eller om de ska ta livet av sig, det är inte mitt problem. Jag gör vad jag tror att jag kan och vill och känner behov av. Jag tror att jag kan bjuda på något. De flesta som tar del av det kan ta det till sig. Sedan finns det alltid en och annan tokstolle någonstans som av något skäl har fobier, avundsjuka eller vad det nu kan vara. Här kommer vi in på anarkbegreppet igen. Innan man sätter igång får man inte fråga sig vad den eller den tycker eller känner. Ska man börja resonera så får man inte gjort ett jävla dugg. Man måste vara säker i sig själv och vilja visa upp just det. Take it or leave it.

- Lockar dig samarbeten med nya generationer?

BC: Ja, det gör det. Folk hör av sig. Survival Unit t.ex. hörde bara av sig och ville att jag skulle läsa in en gammal text så att han skulle kunna använda den på en kommande skiva. Man känner någonstans direkt om det är personer som är på samma våglängd. Då ställer jag upp.

- En miljö som är mer offentlig nu än under förlagets tid är ju den så kallade gaymiljön. Jag ser dig som en specifikt klassiskt lagd viril homoerotiskt orienterad man. Mishima var ett annat lysande exempel på samma inriktning. Men det som vi ser idag är ju en urvattnad massmedial, lagstiftad sexualitet. Det slängs ut, marknadsförs... Homosexualiteten likställs med fjolleriet.

BC: Jag kan se att RFSL har gjort en hel del bra saker vad gäller lagstiftning och påverkan av den offentliga synen på homosexualitet. Men jag kan inte pressa in mig själv i det som pågår nu. Jag är bisexuell och 80% bög. Men det betyder inte att jag har något gemensamt med alla andra. Bara för att man gillar kuk, måste man då klä ut sig i paljetter? Jag förstår inte. För de flesta jag varit tillsammans med, har det här bara varit något helt naturligt. Man har ett sexuellt behov och man älskar det även rent estetiskt, manskroppen och så vidare. Jag kan inte se varför det måste förbindas och förknippas med parader och att man ska klä ut sig till marknadsföremål. Visst, jag kan gå på bögkabaréer och det finns fantastiska bögartister. Men det finns fantastiska artister på andra slags kabaréer också. Där tror jag att RFSL och media även gjort en del negativa saker. Man har skapat ett samband mellan bögeri och fjolleri. Uppriktigt sagt tror jag inte att många människor skulle tro att jag är bög när de träffar mig första gången. Det är precis samma sak som att jag inte har något med politiska partier att göra.

- I din bikt eller i dina böner, tar du upp försoning eller förlåtelse i samband med ditt verk? Förlaget eller pjäserna eller...? Eller handlar det bara om rena personliga tillkortakommanden?

BC: Det handlar bara om rent personliga saker. Här i Sverige har jag bra kontakter och det är en bra stämning. Men det finns ju en miljard katoliker och en mängd präster med olika synsätt och tolkningar. Jag tror inte ens att alla katolska präster i Sverige skulle svara samma sak på frågor om mig.

- Känner du dig försonad i ditt liv?

BC: Jag är tillfreds på det sättet att jag inte har gjort någon illa. Jag har inte skadat någon, i alla fall inte medvetet. Rent objektivt, så tycker jag att jag gjort ganska bra saker. Det finns inget jag skäms över. Men ibland kan jag fråga mig själv saker som "Om jag hade gjort något annat istället för det jag har, kanske jag skulle kunnat ha uppnå ett bättre resultat"... Som ung tänkte jag mer på teater och jag ville även bli diplomat. Med min typ av personlighet hade jag kanske kunnat uträtta mer på ett annat sätt.

- Hur borde en intervju med dig avslutas? Något du vill tillägga?

BC: Ge mig fem miljoner så startar jag förlaget igen. (skratt)

 

Vidare läsning
http://caveforsposition.blogspot.com
http://caveforspositionnr2nyasvartafanor.blogspot.com
http://bocaveforsbokforlag.blogspot.com
http://caveforsteaterdekadans.blogspot.com
http://valpen.blogspot.com
http://www.hstrom.nu/f/boicavefors0.shtml
Top of Page