Dikter av skolbarnen i San Antonio de Belen, Costa Rica

jun092011

Skrivet av skolbarnen i San Antonio de Belen, Costa Rica

Post Scriptum

Bananträd från skolgårdenUnder maj månad i år var jag inbjuden poet till den mycket välorganiserade poesifestivalen Casa de Poesia i San José i Costa Rica. Vi var femton poeter - jag den enda norr om Spanien - som gjorde ett ganska stort antal poesiframträdanden på universitet, bibliotek och ambassader. Publiken kom! Vi åkte också på turné i landet, vi åkte buss med musiker med oss. Vi framträdde bland annat vid foten av vulkanen Arenal. Avslutningsvis for vi med flodbåt in i djupaste regnskogen, till Tortugero.

Många hundra studenter, till och med fyrahundra, kom till våra öppna poesiläsningar och de applåderade friskt. Man gör det i Costa Rica. Där finns ett genuint intresse för poesi, ja, i Latinamerika, och i Sydamerika över huvudtaget.

Det finns ett sådant grundläggande intresse för poesi och ett så varmt publikgensvar så att en skandinavisk poet som aldrig upplevt något liknande skulle häpna och knappt tro att det är sant. Man kan nästan tala om ett tillstånd av konstnärlig eufori, i jämförelse med hur underkuvat poeter här antas ställa sina anspråk. Nåväl, det finns vissa undantag i Sverige också, men vad jag har med mig hem är ihållande, en sann uppskattning, en känsla av befrielse, hur tillskruvat det än kan låta för en svensk. Den ljumma, nästan fientliga inställningen till poesi och till litteratur och konst som präglar vårt land, kan man med enkelhet glömma i Costa Rica. Och det är ibland nödvändigt för allt skapande. För utan anden i konsten när den når en publik, vad vore den?

Under några dagar mötte jag också lokalbefolkningen i San Antonio de Belen via den i allra högsta grad levande kulturföreningen Guapinol som även bedriver kulturverksamhet i skolorna och i samhället. Poesifestivalen grundades en gång för 10 år sedan av eldsjälarna i just San Antonio de Belen. Jag kom att minnas mina egna barndomstider och åren jag tillbringade på musikskola och med den teaterverksamhet som ännu så länge på 70-talet fanns levande i småkommunerna i Sverige. Så här entusiastiska som människorna i San Antonio de Belen var i och för sig inte de vuxna jag en gång i Åtvidaberg som liten lärde av, nej, glöden och samarbetsviljan var över förväntan när jag också mötte skolbarn på två olika skolor i Belen. Jag var för dem i det närmaste exotisk, vilket förstås var nytt för mig.

Skolbarnen på låg- och mellanstadiet, samlade sig på uppmaning i tre olika grupper och skrev sedan under loppet av bara en kort stund poesi som om de aldrig gjort annat. Jag är mycket glad att kunna presentera dessa spontant tillkomna dikter, skrivna av barnen. De vet om att dikterna ska publiceras här i Post Scriptum och de jublade när vi kom överens om det. Jag är också glad att erkänna att jag fick skriva bra många fler autografer till de här barnen, än jag är van vid att få skriva i Sverige...

Översättningarna åstadkom jag från spanska och engelska med hjälp av den tolk jag hade vid min sida under besöken i skolorna. Hennes namn är Florizul Acosta-Pérez.

Boel Schenlaer

Dikter av skolbarnen i San Antonio de Belen, Costa Rica

Aarón


Öknen dör
med sin brinnande sol.
Jag föll i dess armar
som om jag inte hade
kraften inuti mig.

*

Inte heller mötet
som jag behöver.

Aarón Castillo Brenes

Dikter av skolbarnen i Escuela España

Igår, långt hemifrån med synen av mörkret från regnskogen
grenarna som rör sig från den ena sidan till den andra
speglingarna från floden och det skrämmande ljudet
från en ensam, avlägsen stuga i regnskogen.
Med synen av ljuset på och av
återkommande, och plötsligt slogs ljuset av och en skugga
visade sig i stugan, hemska och udda ljud kunde höras
visslingar, tjut, knarranden och skrik och jag gick tillbaka
till vår lägerplats och berättade för mina föräldrar.


Skolklassen

Regnskogen


Duvor är vita som freden
rosor är som kärleken jag känner i mitt hjärta
mumlandet från fåglar är som min kärlekssång
droppar som faller renar mitt hjärta fläckat av förräderi.
Djuren från regnskogen ger näring åt mitt hjärta.
Skuggan från träden lugnar djuren.




Regnskogen


Fåglar sjunger en vacker dag
och på natten kommer ugglor fram
de gör ständiga läten
och eldflugorna vibrerar.

*

När det regnar, hörs grodor
som glädjehoppar när det stora trädet
stadigt rör sig.

Dikter av skolbarnen i Escuela Manuel del Pilar

Skolgården


Öknen


Märkligt, himlen har inte gråtit
vattnet, som jag har längtat efter, har inte fallit
medan jag tålmodigt har väntat på
frukterna som (öknen) inte har givit mig.

En illusion har jag sett
medan jag tröttsamt har vandrat.
Jag har lämnat den
övergivna öknen
som alltid har befunnit sig ensam.



av Grupp 1




Öknen dör
med sin brinnande sol
på varm sand
ligger torra grenar.
Natten kommer
och för bort värmen
och vattnet, dess hjärta, flödar
som några få sjöar
i öknen
många fler
i regnskogen.


av Grupp 2




Öknen med sin guldsand
och sina smaragdgröna kaktusar.
Så ensam, så ledsam
som en själ utan väg.


Det finns en säker död.
Ett dött hjärta i mitten av ingenting.
Ett torrt hjärta ger inte ifrån sig kärlek mer enbart
ensamhet och sorgsenhet, det är öknen
en kall och het plats med känslor.



av Grupp 3

Fotografier: Boel Schenlaer