Post Scriptum Dikter av Alexander Stinggård
Dikter av Alexander Stinggård
Anteckningar jag gjorde medan jag naken släpades bakom en bil genom sthlm:s innerstad.
Bild: Pavel Nastin1.Stadens råttor har fått nog och flyttat till Malmö.
2.
Mitt framtida liv och hopp om kärlek reades ut i ett skyltfönster på Åhléns under mellandagarna.
3.
Mellandagar ~ Mellankrigstid.
4.
Efter att ha blivit iklädd handskar och hög hatt färdas jag i limousin till Skogås för att där bli avklädd in på bara stoltheten.
5.
Jag vet inte vad som är värst.
6.
Landet jag bor i har inte glömt bort mig utan snarare aldrig uppmärksammat min existens.
7.
En erfarenhet rikare gör ett förtroende fattigare.
8.
Vad är löften när man naken släpas bakom en bil genom sthlm:s innerstad?
9.
Sökandet efter sanning är en sanning i sig själv? Vilket gör sanningen överflödig?
10.
Självklart har jag lärt mig att älska.
*
Vi satt där man kunde se tåget gå fram och tillbaka.
Mest fram, men vi skulle ingenstans.
Det kostar att sitta kvar men är nästan gratis att ligga på topp.
Jag sa det.
De drog dyra andetag och speglade sig i glasen som speglar dem.
Det som inte sägs kan man läsa i ögonen, men
det gäller att vara snabb.
När blicken försvinner är den borta i en vecka.
Den (blicken) håller andan så länge den kan och
kommer inte tillbaka förrän tårarna trycker under
ögonlocken och värmen försvunnit ur kroppen.
Tåget går fram och tillbaka.
Jag kom nyss med ett
och måste gå.
För att hinna med nästa.
Trasiga dikter
*
En av mina dikter har gått sönder,
den blöder ymnigt på köksbänken och
jag står, fullständigt handfallen, med en kniv
i handen. Och ser på.
Vem ringer jag nu? Går den ens att rädda?
Vem i mitt groteska sociala nätverk kan göra något
åt det här.
Jag lägger ifrån mig kniven och lyfter försiktigt upp
den blödande biten poesi.
jag bär in den på toaletten, lyfter på locket och spolar.
Den kämpar mot alla virvlar och odds, verklig
livsvilja visar den. Det är patetiskt egentligen.
Jag spolar igen och det lilla, döende, stycket
litteratur är för evigt lämnat åt sitt öde,
bland avlopp och annan
mänsklig avföring.
*
Det syns i skrift, på papper
i ord.
Men det är inte dikter;
inte poesi.
I frånvaron av formuleringar
som fungerar
blöder pennan bläck,
fylls sidor, dagar, år.
Det kommer en annan,
och sätter sig.
Fler sidor, dagar och år.
Pennan minns hur det var;
i minnet syns spillrorna.
Ny rad: de blir fler,
Formuleringen fungerar inte.
Minnet har glömt hur det var,
återskapar bilden
felaktigt korrekt.
Pennan blöder bläck,
medveten som den är,
om alla sidor, dagar och år.
*
Här ligger tvåhundra
trasiga pennor,
som någon lovat
att kasta.
Men sen glömt.
De skriver tvåhundra
trasiga blanksteg,
som fyller sidor
med tystnad.
De skriver tvåhundra
trasiga dikter,
som någon lovat
att läsa.
Men sen glömt.
De sätter tvåhundra
trasiga punkter,
som fyller salen
med lystnad.
Här ligger tvåhundra
trasiga dikter,
som någon lovat
att kasta.
Men sen glömt.
KV.
I ena hörnet av den gatan
som jag växte upp på.
Står nu en man.
Han är varken lång
eller kort.
Normalt byggd.
Jag ser på honom genom
mina minnens gulnade fönster.
Tiden filtrerar.
På den gatan som jag växte upp på
brukade vi leka att vi var idrottsstjärnor.
Vi var flera.
Nu leker vi att ölen är billig
och att vi har råd med den.
När vi växte upp.
Lade vi aldrig märke till mannen
i ena hörnet av den gatan som vi
Växte upp på.
Nu röker vi alla cigaretter
och har diskjobb i Köpenhamn.
De Hoc Satis
I
Det var med mig du låg
i badet med håret hårt
i knut runt mitt finger
du sa att det du såg
var bara svara svårt
hur ont det gör när klockor ringer
dagen vet vem som gav
sin ryggrad för smak
vänta vänd dig om
ser du den blindes stav
käpp knäpp brak
det var bakifrån han kom
klöver, spader åtta
spader, klöver ess
säg såg du vem som gav
II
Och den Döden skrattade åt
Var inte rättvis,
Och rättvis var inte heller tanken
Som satte sig på planet söderut,
För att göda självkänslan i en ensam mans resa.
Inbillade farväl
Till de som stannat
Se, i deras liv finns ingen fortsättning.
Dagdrömmaren ler förnöjt.
Döden dömer förbehållslöst,
Skrattar sedan tyst.
Deras tårar blir till dina,
Den hänsynslösa saknaden
Blir till ett hål,
Som går att fylla.
| < Föregående | Nästa > |
|---|
