Dikter av Alonso Ramirez Hernández

Alonso Ramirez HernándezEsteban Alonso Ramírez Hernández är född 1983 och uppvuxen i Heredia, Costa Rica. Han avslutade universitetstudier i psykologi 2008. Medlem i den litterära gruppen Netzahualcóyotl i Heredia (2000-2008), som gjorde betydande insatser i stadens kulturliv under de åtta åren. Han var också medlem i Libertad Bajo Palabra Poetry Group i San José, (2006 and 2007) projektet ägde rum i hela landet.

I september 2010 publicerades hans debutdiktsamling "Corazón de los Días" (“On the Core of Days”, (Ediciones Espiral, San José). Den består av haikudikter och en introducerande essä till genren. 2011 blev samma bok utgiven i blindskrift - som den allra första costaricanskaboken i Brailleformat, även tillgänglig på bibliotek.

Sedan 2010 är han en av grundarna och medarbetarna i Litarsis (Literary Group) and Tangente (Cultural Association). Han har också varit med och organiserat X International Poetry Festival in Costa Rica, i samarbete med Casa de Poesía Fundation och ett antal andra litterära grupper, samt organiserat First Poetry and Community Encounter (Primer Encuentro Internacional Poesía-Comunidad), som äger rum i många städer i landet. med kulturaktiviteter för studenter och för människor i städer som förbisetts av de flesta andra utbildnings- och kulturverksamheter. Detta sker i samarbete med Abbapalabra Cultural Group, en organisation som, förutom i Costa Rica, även finns i Mexico, Argentina och Spanien.

Han har också blivit inbjuden till ett flertal kulturevenemang och poesiframträdanden organiserade av kulturministeriet i Costa Rica och varit konstnärligt råd i litterära tävlingar hållna av utbildningsministeriet.

Hans kommande diktverk “Yo, ese tercero” (“That third one, I”) och “De camino al Refugio” (“On Path to the Refuge”), hans andra haikusamling, väntar nu på utgivning.

 

 

 Ouroboros - Han som äter svansen

 

 

 

Kroppen blir lös.

 

Jag andas.

 

I det avgörande sökandet

alldeles innan döden

 

Jag återuppfinner alla de minnen

som aldrig var mina.

 

 

 

 

Postmodern mystik

 

 

Allt, vardera sak och allting

i en sådan idiotisk värld

förtjänar att älskas.

 

För ett tag, endast.

 

 

 

 

 

Enso - japansk “cirkel”

 

 

Amida vaknade upp

nedtyngd

efter att han njutit av att drömma om sig själv

en avskyvärd man.

 

Hans tusen armar utsträckta till världen

fann ingen tröst hos någon.

 

Han gick.

 

Formade med sina läppar mantrat

han aldrig kommer våga uttala:

 

”Samsara, samsara..."

 

 

 

 

Bortom Ukiyo-e *

 

 

Träsnittet i den japanska restaurangen

visar en Shinto prästinna, nästan flytande

bärande med elegant hållning och fridfullt uttryck

två vattenhinkar.

 

Jag tänker på de tusentals upprepade scener

av kvinnor i kropp och tid:

Jag såg sorgen under friden

kvävningen under de oföränderliga hinkarna

 

och frågor,

av den sort du inte kan undvika

när du bor i renande tempel

reliker och dygder, lyssnande

 

tills ljudet av synderna låter som tystnad

 

eller du kan inte hålla tillbaka

förbannelsen endast kött kan uttala

när dina svullna fötter

under andra människors botgörelser

sjunker ner steg efter steg i leran.

 

 

 

 

 * (”Bilder av den förbiflytande världen”)

 

 

 

 

Morgonen efter

 

 

Igår

 

nu

 

senare

 

- Att se på varandra vore slutet.

 

 

 

 

 

Anknytning

 

 

I

 

Han, blivande Princetonprofessor

ansluter till Skype för samtal

med sin latinamerikanska flickvän.

 

Hon, som väntar på detta varje dag, dödar tiden

med You Tube och Wikipedia

 

minns varje detalj av dagen

som ingen kommer att höra.

 

Alonso Ramirez Hernández

Hennes man vet hur han får henne att hålla tyst.

Han talar mycket och bra om sig själv

medan han visar henne

varför hon är en idiot.

”Hur mår du?” är aldrig en fråga.

 

Han vilar bara ibland, när

webbkamerorna visar

några blanka tårar som faller.

Han känner då en skam

som knappt uttrycker:

”Titta på dig själv, du är så irrationell”.

 

 

 

II

 

Trettio år gammal. New Yorkbo. Stabilt jobb utan en framtid.

Bilderna av en okänd modell

i alla hennes profiler

hjälper henne att lätta på sin övervikt.

 

Idag gråter hon och publicerar sin sorg non-stop på Twitter:

Hennes virtuella fästman, den italienske drömmaren

har dumpat henne utan någon tydlig anledning.

 

Den skyldige läser och skrattar. Drömmaren

är en spansk tonåring, som när han inte

spelar online

njuter av att flörta och runka

med minst två tjejer samtidigt.

 

 

III

 

Utan drömmar och utan önskan att ha några

bråkar han med sin mor igen

om att han inte skaffar ett jobb

eller pluggar, eller hjälper till hemma.

 

I sovrummet

grubblar han över sin vrede med fraser som blandar

klingon med japanska

 

söker sig till sina favoritforum, där han är någon

och uttrycker sina åsikter:

 

anime är på tillbakagång

att avsluta ett förhållande via Messenger är inte feghet

grälet mellan Marvel och DC serierna är nonsens.

 

 

IV

 

En bild av min morfar finns på Facebook

det är en av mina mostrars fel.

Mannen på bilden har inget att göra

med kommentarerna

från barnbarnen som aldrig besökte honom.

 

För mig, är han ett samtal i februari

kvällen då jag gick hem till honom och

Alzheimmer

tillät honom att känna igen mig för sista gången.

 

Aromen av kaffe omgav oss till sena natten.

Han berättade för mig i timmar om min mormor, hans barn,

hans små triumfer eller saker han aldrig kunde få

tills han tog en paus och viskade

”tack”

 

Den kvällen skulle han inte minnas

med silikon eller skärmar

insåg jag, medan jag höll honom

vilket det rymliga i alla nätverk

aldrig någonsin kommer att inse.

 

 

 

Ecos

 

 

Sammanträffandet av begären

var perfekt.

 

Efter det fick känslor

- labyrint gjord av speglar-

oss förlorade i ord

handlar för sent

alltid rädda för att komma nära varandra.

 

Nu när jag ser dig på håll

och känner mig äldre

rör dina händer mig igen genom mitt andetag.

 

 

Jag säger i ilska

lust borde lämnas ifred

 

Jag upprepar för mig själv

de subtila bindningarna kommer alltid att vara

de mest våldsamma.

 

 

 

 

 

Läser tidningen

(Kärlekssång skriven den 26 mars, 2011 – invigningsdagen av den så kallade ”Nationalarenan” i Costa Rica)

 

Med stenarna av skam

byggs hoppet.

Alan Charles Wilder

 

 

För Gaddafi

att bomba städer

tills de stinker av bränt kött

är frihet.

 

 

För NATO

att försvara lakejen

som tar bättre hand om deras olja

är en fråga om mänskliga rättigheter.

 

 

Japan, i ruiner

vet bara inte

hur man ska be eller vem man ska tro på

på grund av Fukushima.

 

 

Tunisien och Egypten

utan första sidor idag

vill tro att något gott

ska komma ur deras drömmar

eller från deras döda bröder.

 

 

Maffians Il Cavaliere

älskar fortfarande kyrkan med euro

skipar rättvisa via televisionen

som tänker istället för hans Italien

och spottar hela världen i ansiktet

vid Lampedusa.

 

 

Sarkozy njuter av sin särskilda monarki:

leder väst för att rädda Libyen

och det är mardrömmen

hos immigranter och humanister i Frankrike.

Hans Första Modell väntar på honom hemma.

 

 

Tyskland röstar Grönt

nu är tiden emot Merkel

eller emot någon morgondag

värd att kallas en framtid.

 

 

England

har inget förtroende för utlänningar

förkrymper sitt fattiga folk

ett exempel skattdisciplin.

 

Det låtsas

att något olympiskt spel och ett kungligt bröllop

kommer att fixa allt snart.

 

Mannen som sa ”ja, vi kan”

erkänner nu att ingen kunde

lär sig spela smutsigt i sin position

han accepterar att det alltid varit för sent.

 

 

Mexico leker spegel

åt en hel kontinent

där, mördade eller levande,

nästan ingen av oss betyder något.

 

 

Kina

knullar planeten utan brådska.

Dess orgieintention

den mest lönsamma i historien

har inget perspektiv på orgasm hittills.

 

 

Costa Rica, lilla blinda fluga

framför den Stora Spindelväven

vet inget om dessa ting.

 

 

Om det visste

skulle hon förlora glädjen över att fira arenor

 

sjungande medan hon skär sina handleder

 

eller spyende, berusad av dumhet,

medan hon långsamt äts levande.

 

 

 

 

Ingen behöver History Channel

 

 

Det skedde under skidträning

i de schweiziska alperna.

 

Räddningshjälp på plats, ett knä ur led

i armar för de det tillbaka till sviten

 

Teven, först

nyhetskanalerna den tidigare gästen gillade så mycket

 

Misrata

Côte d'Ivoire

Lampedusa

Ciudad Juárez

Tråkigt.

 

Byter kanal:

Tyra Banks har svaren

Donald Trump, attityden

det tycks som om Lady Gaga svurit en pakt med djävulen.

 

Rumservice.

Vad synd om alla de här människorna, vad synd

men chokladen på det här hotellet

är rena paradiset.

 

Översättning från engelskan av Linda Bönström & Boel Schenlaer

< Föregående		Nästa >