Den japanske ljudkonstnären var nyligen på besök i Stockhom för att uppträda på konstscenen Weld. Tidningen Kulturens Dev Karnal Fridén var där och passade då också på att prata lite med Aki.

Aki Onda ger ett mycket ungdomligare uttryck än sin egentliga ålder på 43 år skulle föreslå, när han kliver upp framför publiken och ställer sig stilla med en walkman i handen. Han har håret uppknutet i en tofs, har på sig en vit skjorta, blanka loafers, en brun och vitrutig scarfs och ljusbruna khakibyxor. Med en trotsig uppsyn och helt tyst fortsätter han att stå kvar på platsen och sätter småningom på första kassetten med något som liknar mexikansk karnevalsliknande musik, någonting som vi senare får veta kommer från hans nästa album i hans serie av Cassette Memories, under titeln South of the Border. All senare musik under kvällen följer som ett slags tema av drömska stämningar och efteråt erkänner Aki att en av hans stora influenser som ung tonåring kan härstamma från chilenska Alessandro Jodorowskys absurda film El Topo, som också kopplas ihop med hans intresse för landsbygden och musiken i Mexiko.

Scenen bakom honom är Welds kala vägg, med en takhöjd över 5 meter - den här väggen används efter 20 minuter som fond för det minimala skuggspel där skuggorna av Akis gungande kropp och kablarna till förstärkaren syns över hela den enorma väggen, upplyst av en bordslampa. Han kommenterar: "Jag tycker om utrymmet. Jag vill fylla det utrymmet med ljud när jag spelar. Och ljussätta det på ett sätt som passar utrymmet, en rymd av tomrum. På ett sätt är det nog så att när ljuset förändras måste jag förändra mitt sätt att spela upp ljuden."

Under hela föreställningen får vi sedan ta del av något som skulle kunna delas in i fyra segment, där en har rymdliknande tema, en annan fokuserar på havet, och ett tredje med arabiska influenser genom hela sången, och det fjärde återigen knyter an till havet med ljud av av fåglar, trappsteg och och maskiner i olika symfonier.

Medan han spelar sitt första kasettband för oss granskar han publiken och står stilla med en naturlig auktoritet och tvingar oss att tänka på musiken och var och när den kommer från, publiken utmanas nästan att möta hans blick. Ljuset dämpas sedan när den första karnevalsmusiken avtar och vi ser inte längre Akis ansikte i det kala, tämligen stora rummet där vi sitter. På temat om vad musiken och ljuden egentligen innebär säger Aki: "Jag spelar in mina minnen, likt att traditionellt skriva en dagbok. Jag spelar bara in vad som är runt omkring mig, och genom återskapandet av minnen når jag en slags musik. Men jag vet inte riktigt vad det är som kommer fram."

Andra segmentet är sedan mer drömskt där ett brusigt ljud av havsvågor slår i land på någon strand med ljud som i ett rymdlanskap - detta får vi höra blandat med ljud som låter uppbyggda av gamla ringande modem. Det låter som ett soundtrack hämtat ur Harry Martinssons Aniara. Det formar tillsammans vaga melodier, medan Aki ändrar, tar bort och lägger till ljud med sitt effektbord och formar en passande ljudmatta till den dova belysningen där Aki gungar mjukt av och an följsamt i takt med en för oss ohörbar rytm som en sorts tillbakahållen professionell dansare. Ljuden blandar senare allt från fotsteg i trappor till ett rent och precist skapat oväsen.

På bordet med den svarta duken framför sig har Aki flera olika Walkmans kopplade till än fler olika effektpedaler och förstärkare, somliga isärplockade gissningsvis för att få till önskvärt ljud. Själva ljudkaskaderna han spelar upp för oss är svåra att placera. Ibland övergår det i något suggestivt och kusligt, likt skräckfilms-ljud, bara för att snart återgå till något drömskt och mer melodiskt, och gång på gång är det svårt att inte undra vad de olika styckena har betytt för Aki, men inga raka svar ges och han talar inte alls mellan styckena. Om tolkningar säger han: "Jag tror att alla har olika uppfattning. Jag tror att folk lyssnar efter sådant som de gillar - och det är just det sättet som jag är förtjust i - att det finns hundratalet sätt att lyssna på."

I senare delar av konserten förvrängs ljudet av fiskmåsar och blandas med folkmassor och sirener. Mer dovt i bakgrunden får vi höra kinesiska talas, samt andra nästan ohörbara språk. Ibland använder Aki sig av ett helt, på förhand inspelat, musikstycke
till exempel något som liknar klassisk kinesisk musik med traditionella flöjter och jag kan inte låta bli att undra var han har fått stycket ifrån när han i endera stunden med minst fyra olika ljudkällor mixar ihop ny musik och i nästa ögonblick rakt upp-och-ner spelar ett helt musikstycke från en ensam bandare och väntar länge innan han blandar
in nya effekter och avbrytande ljud i stycket. Alltjämt svänger han åt sidan med sin walkman och ser ut lite som om han spelar på en osynlig theremin när han inte bara helt sonika slår till i luften.

Aki rör sig som i en lätt trans med det ibland rena oväsendet framför honom och det starka ljuset riktat mot honom. Han får ibland med ett ljud som en insaktat flygplansmotor och vågskvalpet avlöser. Flytande övergångar gör det föreställningen ofta helt sömlöst och vi är vid vissa tillfällen så tagna av ljudens styrka att det är svårt att inte vara övertygad om att Welds lokaler numer ligger utåt Östersjön någonstans mitt i havet...

Ett av de mest minnesvärda styckena är det där Aki får till en slags arabisk valsång med tidigare inspelad musik i oändliga loopar som håller oss fångna i mer än fem minuter tills havsbruset kommer in och gör stämningen närmast sakral och religiöst. Hela stycket sträcker monotoni till sina absoluta val-arabiska spets och varar senare i närmare femton minuter. Vågor får agera bokslut på sista musikstycket och är alltså knytpunkten för de flesta styckena i kvällens konsert - där vi lämnas med lika många frågor som starka intyck och en häpnad över att få tagit del av ljuden från ett par årtiondens samlade minnen.

Dev Karnal Fridén