Rum för konst - Tidningen Kulturen

Konstens porträtt
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Annamia Brolund, 2010 Runt om i Sverige står en mängd lokaler tomma av olika anledningar. En konststudent såg möjligheten och skapade Tomma rum, en grupp och ett projekt som under sommarmånaderna bistår den intresserade med gratis ateljé och boende. En förfrågan skickas varje år ut till alla kommuner i hela Sverige och hittills har Nordmaling, Jokkmokk, Fengerfors, Bromölla, Hova, Villhelmina, Emmaboda och nu senast Tranås stått till tjänst med sina tomma rum. Deltagare från hela landet, men även England och Tyskland har bott och arbetat i lokalerna. Det rör sig främst om konstnärer, konststudenter från både högskolor och förberedande konstskolor, ibland någon doktor, en enstaka pensionär.

Gemensamt för de orter som Tomma rum besökt är att de alla är mindre städer, vilket har tillfört en ytterligare dimension till projektet. Jag träffar Maryam Fanni, student vid Konstfack och en av arrangörerna av Tomma Rum i det lilla galleriet Detroit på Rosslagsgatan i Stockholm. Hon förklarar:

Hittills har det varit ganska mycket småstäder, eftersom premissen är att de ska kunna erbjuda oss gratis, tomma lokaler, och ofta blir det mindre städer som behöver aktivitet eller uppmärksamhet, där kommunen, eller delar av kommunen är intresserade av att det händer någonting kulturellt.

Hur skulle ni ställa er om en stor stad svarade?

- Vi har fått erbjudanden från både Botkyrka och Malmö, och det är ju inget som vi ser som ett problem alls, för att egentligen handlar inte Tomma Rum om att göra konst i småstäder. Från början uppstod det här projektet ur en ekonomisk situation. Det har fått en mer politisk laddning än vad det från början var tänkt att det skulle ha, tror jag. Vi har ingen policy om att inte välja större städer, vi skulle kunna välja Malmö nästa år. När vi pratar om vilken ort vi ska välja så är det mycket samtal om vilken funktion vi skulle fylla där och vilket behov de har, och rent praktiska saker; vad det är för lokaler och hur samarbetsvillig kommunen är. Men det finns absolut ett intresse av att åka ut till små städer.

Känns det som att t ex Malmö skulle behöva Tomma Rum på samma sätt som någon annan mindre stad, skulle ni fylla en funktion i Malmö också?

- Vi skulle absolut fylla en funktion, för vi fyller ju en funktion för alla deltagare, och det är det som i vårt fall är viktigare. Har man andra föreställningar blir det lite konstigt, då blir det som att man får någon slags frälsarroll, som erbjuder de stackars småstadsborna något fantastiskt som de annars inte skulle få. Det tror jag är fel utgångspunkt, så vi utgår mycket från våra behov av lokal och vår noll-budgetposition. Det är det som är viktigast. Det skulle det inte vara ett stort problem att åka till Malmö, men däremot finns det ett intresse att faktiskt söka sig från större städer. Malmö har ju Malmö konsthögskola och samtidskonst är ett urbant fenomen. Konstnärer finns i storstäderna, om man tänker att konstnärer är de som gått på konsthögskolor, och de är oftast verksamma i stora städer och därför ligger det oftast i deltagarnas intresse att komma ifrån det sammanhanget. För där händer det någonting... när man kommer ifrån storstan så kommer man också ifrån den vedertagna konsten och då tvingas man i vissa fall ifrågasätta det man håller på med och det tror jag är väldigt nyttigt och spännande.

Så att byta perspektiv är det första intresset i det här, att tillgodose vissa behov som konstnärerna i storstan inte har råd med, och resten är en bieffekt?

- Ja, så kan man säga, i fjol fick vi en förstasida och ett uppslag i DN vilket motsvarar 3 miljoner i pr-kostnader. Och det är ju såklart jättebra för Emmaboda kommun, men så kostade vi ju också... men jag tror inte vi kostade så mycket!

Sofie Nohrstedt och Fredrik Bjernelind, 2010 I år arbetade ni i en gammal telefonväxelstation i Tranås?

- Ja, byggnaden uppfördes någon gång efter andra världskriget så den är väldigt sådär...robust. Därför är det konstigt att den har stått tom i 15 år. Det är Telia Sonera som äger den, och det här är ganska intressant, det var byggnaden, Telegrafen, som var anledningen till att vi valde Tranås i år. Kommunen har haft en idé om att köpa den här byggnaden och göra om den till kulturell mötesplats. Då kände vi att där kan vi verkligen fylla en funktion. Och då blir ju vi ett politiskt medel, för då lobbar vi, genom vår verksamhet, för att det här ska bli en kulturell mötesplats.

Hur har mottagandet i de olika städerna varit?

- Det har varit jättespännande. En påtaglig nyfikenhet. Man vet att människor känner till det här men inte exakt vad det rör sig om... jag kan tänka mig att det kan verka ganska diffust. Verksamheten är ju helt öppen för allmänheten under dagarna, och då har vi haft mycket spontanbesökare. I Emmaboda hade vi besökare dagligen, i Tranås har det varit mindre och det är konstigt eftersom Tranås är en mycket större ort. Kommunen har varit väldigt välkomnande och samarbetsvillig i båda städerna, men mötet med lokalbefolkningen är ett aktuellt ämne hela tiden för oss när vi är där. Även om vi jobbar med våra grejer och det är tillfredställande, så är det ett samtal som pågår nästan varje dag vid middagsbordet eller i ateljén. Vi försöker fånga upp de besökare vi har och få ett samtal, dels för att informera om vad vi håller på med men också för att vi vill ha respons helt enkelt. Det är också en jätteintressant del av det hela, för inte ens när man är hemma och jobbar har man den kontakten med åskådare. Man har inte besökare i ateljén. Så på det sättet kan man vara tacksam för varje person som kommer och tittar.

På Tomma rums blogg (http://tommarum.blogspot.com/) finns dokumentation och bilder av konstnärernas verk. Det är tydligt att platsen har inspirerat. Många av konstnärerna har fastnat för något speciellt om Tranås historia och kultur. Annamia Brolund undersökte Tranås som gammal pälsindustri och skapade en 3 meter hög rävskulptur som sedan flyttades till en närliggande rondell där den tyvärr blev nedbränd.

Rondellen, och dess användningsområden, närmare bestämt raggarbilarnas rondell-runda intresserade Aliceson Carter som i sin installation har dokumenterat dem på ett minst sagt passande sätt. Bilarna har filmats med en liten kamera, fäst på taket av en leksaksbil som åker runt på ett gult, cirkelformat bord, mitt i rondellen. Därmed följer den med de omsorgsfullt bevarade gamla amerikanarna i deras eviga färd runt, runt.

Telegrafens historia som gammal telefonväxelstation gav Naomi Österling inspiration till en installation som bestod av 300-400 upphängda små lappar i linor i ett av byggnadens rum. Hon komponerade även en melodi av morsesignaler som samtidigt pågick som ett ljudverk.
Ytterligare två konstnärer som undersökte själva byggnaden var Sofie Nohrstedt och Fredrik Bjernelind, som intresserade sig för Telegrafens tysta förfall och gjorde ett gemensamt verk där de fyllde springor och hål efter försvunna kakelplattor med guldglitter. Installationen för tankarna till japansk raku-keramik och traditionen att laga sprickor med guld för att markera att det som anses vara en svaghet också kan ses som en styrka.

Kanske kan man säga det samma om våra övergivna platser och tomma rum?

Irina Lazarescu

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen