För första gången i världshistorien tar Stig Dagermans roman "De dömdas ö" plats på scenen. Moment: teater i Gubbängen vågar sig på klassikern så många har hört talas om men nästan ingen har läst. Till fredags premiär (den tolfte mars)  utlovar regissören Pontus Stenshäll, som även ligger bakom dramatiseringen, en existentiell båttur.

Varför sätter ni upp "De dömdas ö"?

Boken är en milstolpe i svensk litteratur. Den innehåller så många frågeställningar som känns spännande än idag. Dessutom var det så länge sedan Dagerman var inne att det känns som om vi ger publiken en present.

Boken handlar om sju skeppsbrutna människor som hamnar på en öde ö för att dö. Ni spelar den med fyra skådespelare, hur går det ihop?

De spelar fyra berättare som skiftar roller. Sju par skor symboliserar de skeppsbrutna. Skådespelarna tar av och på sig skorna för att träda in i olika roller.

Vilken är din relation till Stig Dagerman?

För länge sedan sa en kompis att "De dömdas ö" var den bästa bok som gjorts. Jag började läsa den flera gånger, men det gick inte. Den var ogenomtränglig, det var som att slå huvudet i en vägg. Sen låg den där som en finne i röven och pockade på. Efter flera försök bestämde jag mig för att läsa den otroligt långsamt, då öppnade sig ett fantastiskt Dagermanskt universum.

Varför passar "De dömdas ö" för scenen?

Texten har en otrolig musikalitet som jag har använt mig mycket av i föreställningen, tillsammans med Simon Steensland som har gjort musiken. Musik är mer suggestivt och associationsrikt än andra konstformer, det räcker att du hör några toner för att komma i stämning. Tillsammans med musiken och fyra skådespelare som sjunger väldigt bra skapar vi en egen värld som också är Dagermans värld. En värld där leken och det bisarra har stor plats. Scengolvet är täckt av vita ballonger som får symbolisera något lekfullt men också något farligt.
Sedan eggades jag av svårighetsgraden i boken. Det går inte, men det måste gå. Just det är också en del av romanens budskap, det är kampen som är viktig, man måste göra ett försök.

Hur pass trogen är uppsättningen originalet?

Jag har inte förändrat någonting i boken, men man måste gallra, allt får inte plats. Det blir en lättversion av "De dömdas ö" som jag hoppas att Dagerman själv skulle ha tyckt om.

Varför passar pjäsen moment?

Det här är en av de mest ofolkliga pjäser jag gjort, men jag hoppas att publiken ändå känner igen moment i det att vi förmedlar kärlek från scenen. Det ska låta som om det är på rikigt, inte bara en massa teatertoner.

På vilket sätt är uppsättningen ofolklig?

Jämfört med de pjäser jag regisserat tidigare är den här lite svårare, den kräver koncentration. Man kan inte förvänta sig att förstå allt, men det är inte heller nödvändigt. Det finns flera olika plan av förståelse, du kan förstå något intellektuellt, men också på ett djupare plan. Av mina bästa teaterupplevelser minns jag framför allt ett ögonblick, en rörelse eller en stämning. Inte främst vad pjäsen handlade om.

Vad kan publiken förvänta sig?

Jag tror att det blir som att sätta sig i en båt och åka iväg på en existensiell resa i ett landskap som är konkret men ändå inåtvänt. Vi har lyckats skapa en alldeles speciell atmosfär, en värld på scenen som går i Dagermans anda.

Erika Walukiewicz