Förr bestämdes huset efter platsen det skulle byggas på. Man valde tomtens högsta punkt, gärna där berggrunden gick i dagen, för att undvika fukt och för att huset skulle få en stabil grund. Fanns det gott om sten i närheten blev det ett stenhus, i skogsmarker byggdes trähus. Som om husen växte upp ur själva marken. Och när människorna försvann sjönk husen tillbaka ner i marken. Stengrunderna är allt som återstår till slut, minnesmärken över husens födelse och död.

Tallbrädorna i vardagsrummet har nötts blanka av ett århundrade av fotsulors mjuka tryck. De mer kompakta mörkbruna knastarnas upphöjda formationer kontrasterar mot det ljusare gula träet. Mönstren som uppstått här. Vågor, horisonter, ögon. Pilspetsar, blad, fiskskelett. Ett obehandlat golv så blankt att vintereldens lågor speglas i träet. Dess färg skiftar med ljuskällorna; i gryningen brandgult, under molniga dagar silvergrått, efter solnedgången mörkbrunt. Konturerna av ett fotavtryck skymtar på en bräda i mitten av rummet.

Spegeldörrens perfekta passform i den handhyvlade karmen. Det klickande ljudet när metallklinkan faller på plats. Sju lager färg på dörren; från kimröksgrått mot ljusare gråblå nyanser, år efter år övermålade av olika människor med olika smak. De senare lagren grågröna, det senaste vitt med en röd färg i de djupaste profilerna. Konturerna i det profilerade träet nära igenfyllda av färg. Karmens historia har blivit bortskrapad av obrydda händer, träet är naket, dess förflutna en historia som får gissas fram med hjälp av dörren.

Bakom de bortrivna gipsskivorna uppenbarar sig lager av tapeter, i fläckar, sparade eller kvarlämnade tapetöar fastklistrade i varandra, de äldsta och första direkt på timret som utgör väggen och stommen. Tätningar av mossa och lindrev ännu där mellan de timrade stockarna. På vissa ställen är barken helt uppäten av blåhjon, någon gång för längesedan. Den första tapeten, från artonhundratalet, har en grönaktig bakgrund med röda medaljonger på. Ovanpå den gråa, gula, storblommiga, småblommiga, randiga, prickiga; modet och smaken skiftade snabbt och tapeterna fick tjäna som ytterligare isolering. På gipsskivan en påklistrad persikofärgad ton.

Taket är isolerat med glasull och enris. Under de lavövervuxna eternitplattorna ligger det gamla spåntaket kvar. Endast tre av fönstren är ursprungliga, glasrutorna buktiga och skimrande. Ett av dem är sprucket. Spröjsarna flagnar. På verandafönstren växer frosten om vintern i ständigt skiftande mönster. Skönheten när gryningsljuset silas genom den frosten.

Händerna och hjärnorna som arbetat här. Timmarna, åren av arbete som lagts ned på detta hus genom de senaste etthundratjugotvå åren. Omtanken, kärleken med vilken huset tagits omhand. Det syns, det känns. Friskatorpet står kvar till skillnad från tusentals andra torp. Det tar ingen tid alls för ett hus att förfalla när människorna överger det. Det växer bort, äts upp inifrån såväl som utifrån. Invaderas av djur som gnager sönder väggar och golv, växtrötter som spränger grunden, fukten som sipprar in genom sprickorna och breder ut sig. Träet murknar, blir åter till mull. Nya träd växer frodiga ur ruinen. Men Friskatorpet är ännu bebott.

Emma Ehrlekrona, text och bilder