Som komplement till det skrivna språket tar jag hjälp av bildspråket. De flyger, springer, rullar sig, smyger, flaxar, hoppar och kryper. Jag följer efter med kameran och förevigar deras rörelser. Aldrig ensam här. Inte mitt torp, inte mitt liv; vårt torp, vårt liv. Ett tack till alla som lever och passerar här, även ni som inte vill fotograferas. Utan er hade inte en enda krönika skrivits.

Växtligheten tog över. Rabatterna växte igen snabbare än de hann rensas och gräsmattan växte sig för hög för gräsklipparens blad, förvandlades till äng. Tistlarna har växt sig manshöga, nässlorna lutar över kryddlandet. Och blomma efter blomma slår ut, blomsterflockar står tätt på ängen, vita, gula, rosa, röda, blåa och luften glittrar av insekter och pollen och frön. Syrsornas spel bildar ett ljudvalv över ängen och röda trollsländor sveper förbi. Humlor, hundratals humlor, och runt tistelblommorna är luften ett virrvarr av fjärilar. Allt viskar och prasslar och sjunger och spelar, en  kaosorkester i perfekt harmoni. I detta vandrar jag, delaktig, medskapare, en gud och ett djur.

I nätter så tysta att jag kan höra mina hjärtslag. I dagar så översvämmade av liv att jag ser mig själv i allt som lever. Att jag ser att även stenar och vatten lever. Jag har flutit ut i allt som är här, blivit delaktig och en del av, mina gränser är inte längre mina, jag tillhör skogen, jag är skogen och skogen är jag. Större än min fysiska kropp, mina handlingar är i fas med växterna och djuren och stenarna och jorden, vi är sammanlänkade, vi är ett öppet system av liv och död, ett kretslopp, en symbios. Jag följer varje steg. Ingenting går till spillo. Allt är mättat med betydelse, är meningsfullt i sig självt, behöver inte ges någon mening. Det enda permanenta är förändringen; allt måste leva och allt måste dö. Skogen är alltid levande, alltid döende. Hur allt som dött lever i det levande, hur allt föds ur döden. Hur det som går förlorat blir till något nytt. När jag ingår i förändringarna finner jag evigheten.

Det är alltid mycket att göra färdigt innan "semestern" börjar och avfärden från storstaden Paris till den böljande Sörmländska lantbygden. Jobbet ska klaras av och den allra sista artikelpunkten sättas dit, kylskåpet ska rensas ut och kylen avfrostas, katten ska iväg på kattsemester hos barnens matte lärarinna... Alla räkningar ska vara betalda. Ja, det är lite stressigt det där med att hinna med allt innan jag äntligen kan ge mig av.

Ryan Air är inte heller det bästa sättet att börja semestern på. Att ta sig ut till Beauvais flygplats en och en halv timme utanför Paris har blivit en vana, deras flygplats har förvandlats under några år från ett blåsigt hangartält, till en rätt flådig, liten och hanterbar flygplats, inte alls så förvirrande som Charles de Gaulle. Men det är själva flygrestriktionerna som blivit alltmer betungande i alla fall som kvinna. Det har blivit förbjudet att ha mer än ett handbagage och allt ska in i ett visst format och inte väga mera än tio kilo. Mitt nyinköpta färgglada handbagage passade inte riktigt in.

Ett återkommande begrepp i min och mina vänners vokabulär när vi var runt tjugo var bittra kärringar. Dessa personer, som kan vara av både manligt och kvinnligt kön, möter man (än så länge) på var och varannan arbetsplats. Det är personer som har varit alltför länge på samma jobb och som förmodligen känner sig osedda och förbisprungna av yngre förmågor. Har de otur har alla negativa känslor börjat synas i deras ansikten i form av rynkor och spända käkar. Munnen tycks ha stelnat
i en sur min. Tyvärr riktar bitterkärringarna inte sin frustration mot dem de egentligen borde konfrontera - sina chefer - utan de låter den pyrande ilskan gå ut över de allra yngsta och känsligaste kollegorna som inte sällan är där på korttidskontrakt. För oss, som tog våra första stapplande steg på arbetsmarknaden, personifierade bitterkärringarna hur det kan gå om man inte tar tag i sitt liv, om man ger upp sina drömmar för tryggheten.

Jag vaknar tidigt en morgon i London, fortfarande halvt slumrande när jag börjar återfå mina sinnen. Jag hör små ljud från staden utanför och solen kisar in genom draperiet i fönstret liksom jag börjar kisa för att öppna ögonen. Jag känner mig klar i sinnet då mina minnen från dagen innan börjar komma tillbaka...

Engelsk frukost
Jag hade inga planer den dagen, utan tänkte enbart vara spontan och snarare låta dagen visa mig vad som skulle ske. Vid stekpannor och kastruller i min tillfälligt hyrda lägenhet förberedde jag en typisk engelsk frukost, minus korven. Är inte så förtjust i det, men för övrigt fick jag ihop varma vita bönor i tomatsås, stekt bacon, ägg, champinjoner och tomat på min tallrik. Mitt eget tillägg till detta blev också en liten sallad. Totalt rustad gastronomiskt och med väskan packad begav jag mig så på en utflykt.